Att göra om. Helt.

En annan insikt som jag fick under helgens kurs handlar om detta med att göra om som man läser om ibland. Jag har fått rådet ibland att när det blir fel är det bara att göra om, typ.

Låter ju enkelt! Och det är det ju också. Det är bara det att jag inte har fattat det. Förrän nu då :)

Det blev så tydligt för mig när Fanny visade hur hon tränade stadga med Missy. Som "störning" använde hon en leksak som hon kastade och slängde runt med, och tanken var då att hunden skulle hålla position trots denna störning. Vid ett tillfälle drämde Fanny leksaken i backen några gånger, och då orkade inte Missy hålla sig riktigt, utan reste sig och gick fram. Och eftersom det var "fel" så var det alltså läge att just göra om.

Men vad betyder det då att man gör om? Det är väl där jag missat lite. Jag har visserligen brukat göra om när det blir fel, men kanske inte varit så noga med att göra om på exakt samma sätt.

Så när Missy nu fick chansen att göra rätt igen utsattes hon för EXAKT samma svårighet som hade gjort att hon misslyckats nyss. Och när hon klarade det - DÅ är dags för förstärkning.

Fanny pratade inte om detta under tiden som hon visade, men det var så tydligt hur hon jobbade med det, och så skönt att äntligen fatta :)

Detta att göra om exakt har jag praktiserat dagligen sedan vi kom hem från Göteborg. Ett mycket enkelt vardagsexempel: Imorse när vi var ute på promenad plockade jag upp efter Pejla vid vägkanten. Vi gick sedan tillsammans mot lyktstolpen med avfallslådan på. Precis när jag lyfte locket  och skulle slänga påsen drog Pejla iväg ut i kopplets fulla längd och ville nosa på något lite längre fram.

"Nää", tänkte jag, "så vill jag ju inte ha det. Nu får vi allt göra om!"

Sagt och gjort. Jag tog helt enkelt med mig Pejla tillbaka de metrarna vi gått fram till lådan och gjorde om EXAKT samma sak igen. Och den här gången var hon lugn och fin i kopplet medan jag öppnade lådan och slängde påsen. Och hon fick belöning genom ett "varsågod".

Det här låter säkert som en petitess, men för mig är det inte det. För i det stora hela är det här jätteviktigt tror jag! Jag har använt mig av precis samma princip vid ytterdörren och mot dragande i koppel och andra småsaker nu, och det är ju löjligt vad snabbt jag ser resultat! Det blir liksom att man sätter ribban och där ligger den kvar. Jag slipper sänka den för att det blir jobbigt - reglerna är klara för mig och därmed lätta för min hund att förstå.

Jag vet inte om det låter "strängt"? Jag har nog själv tyckt att det har gjort det när jag lyssnat på andra, men nu när jag praktiserar det så ser jag att det inte alls är det. Tvärt om faktiskt - det känns väldigt schyst mot hunden att ha så tydliga kriterier, och att ge en ny chans att lösa exakt samma problem, som hunden faktiskt fixar!

Och om man för över detta på hundträning (inte vardagslydnad då), så funderar jag just nu över om jag inte sänkt kriterierna i onödan ibland, och att det är detta som gjort att vi stått still i så mycket? Istället för att sänka direkt ska jag nu ge henne en eller ett par extra chanser att fixa exakt samma problem. Om hon inte klarar av att sitta still när jag slänger iväg en pinne så ska jag inte göra det enklare direkt och kasta "enklare" eller så, utan vi ska göra om exakt samma svårighet igen. Har en känsla av att detta kommer ta oss framåt, men säker kan jag ju inte vara :)

Missy