Maria Hagström - Lek!

Jag tänkte gå vidare i mina tankar efter helgen hos Maria Hagström. ”Det viktigaste av allt är att ha roligt med hunden” sa Maria många gånger under helgen. Och det här är ju något som ”alla” säger, i alla fall i mina tränarkretsar. Men ibland känns detta mer som något som man bara slänger ur sig per automatik. Visst, alla vill ha roligt med sin hund, och alla vill att hunden ska gilla träningen, men ibland undrar jag om vårt fokus verkligen ligger just där när vi tränar. Hur ofta utgår vi egentligen ifrån leken när vi tränar?

Maria grundar all sin träning på lek. Det här har jag också hört förut, men aldrig fått helt klart för mig exakt hur detta kan fungera. Ett sätt är ju att leka med hunden, sedan köra något litet moment, och sedan leka igen. Det brukar fungera ganska bra för oss – Pejla har roligt, och jag har roligt, men jag vet inte om jag kan säga att själva träningen mellan lekpassen verkligen alltid grundas i leken, om ni förstår hur jag menar? Det kan lätt ändå liksom bli uppdelat i lek/träning som två separata saker.

Därför blev jag så otroligt lättad när Maria gärna visade några exempel på hur hon faktiskt använder leken som grund för fortsatt träning. Hon förklarade att hon med sina hundar går ut och leker. Bara leker. Och när de leker tittar hon hela tiden på vad hunden gör – finns det några rörelser i den här leken som jag kan använda? Plocka fram, förstärka och utveckla till något annat?

Mitt favoritexempel var när hon visade praktiskt med Ylle. Han är en hund som gärna tar till hopp när han leker. Maria visade hur hon utifrån detta hopp fått fram grunden till ett snyggt och snabbt ställande med härlig attityd. Ylle hoppar upp, och precis när han landar har hon klickat och förstärkt denna landning med framtassarna hårt mot backen.

Att se detta var så hemskt roligt! Här fick jag verkligen ett exempel på hur leken – lekens rörelser – kan ligga till grund för lydnadsmoment på riktigt! Kanske att jag gillade detta exempel så mycket just för att jag själv slitit en hel del med momentet inkallning med ställande. Det har varit musmatta, och ett snyggt ställande på musmatta har vi fått fram – men att sedan överföra detta till momentet har inte funkat optimalt. Har även tidigare utgått ifrån en backarörelse och förstärkt stoppet precis när Pejla ska börja backa, tusen och åter tusen gånger. Och visst har jag fått till ett helt ok ställande, men det är inte exakt så som jag vill ha det. Här har jag verkligen haft en tydlig målbild av hur jag vill att det ska se ut, men inte lyckats få det exakt så.

Att grunda sin träning på leken är handlar förstås inte bara om att titta på hunden, utan, åtminstone för mig, också om att utvecklas själv och att bli bättre på att leka. Under den praktiska träningen ville jag efter Marias uppvisning med Ylles lekfulla ställande prova detta själv, med Pejla. Och här blev det väldigt tydligt hur låst jag kan vara i min egen träning! Planen var att utgå från min och Pejlas lek och att jag skulle förstärka rörelser som kunde utvecklas till ett ställande. Jag lekte och lekte, med snörboll; drog den hit och dit, Pejla jagade efter och hade väldigt roligt. Jag försökte så gott jag kunde att klicka vid tillfällen då Pejlas båda framtassar damp i backen. Men det blev himla rörigt och väldigt svårt alltihop! :)

Pejla hoppar inte som Ylle när hon leker. Hennes landningar såg förstås inte heller likadana ut som hans. Jag tog paus med en känsla av att det här är för svårt för mig.

Men Maria var lugn och sa bara ”om du skulle försöka få henne lite längre ifrån dig?”. Låst i min tanke som jag var hann jag tänka att ja, jag får väl försöka förlänga armarna och leka med henne långt ifrån min kropp… bilden i mitt huvud där jag sträcker ut leksaksarmen så långt jag bara kan med en galen hund som hänger efter den nån halvmeter längre ut kändes... lite krånglig.

Men det var förstås inte samma bild som Maria hade :) Hon tog leksaken och visade. Och ibland undrar jag hur jag tänker…

Maria låtsades först kasta iväg leksaken. Lurade Pejla som for iväg som för att hämta den. Just när hon stannade upp och liksom tittade sig förvånat omkring sa Maria ”Där!”. Och där hade jag ett ställande. Dessutom ett ställande som såg i princip exakt ut som min målbild :)

Maria testade några gånger till, och ställandet kom flera gånger, både när Pejla for iväg (vilken lättlurad hund jag har!), men även när hon vände upp, kom tillbaka till oss, stannade till med förväntan på lek. Och här har jag då massor av tillfällen att faktiskt förstärka ett beteende som redan ser ut som jag vill ha det! Helt och hållet med leken som utgångspunkt.

För mig som fortfarande är nybörjare på hundträning var det här en aha-upplevelse av stora mått. Vi har provat den här leken flera gånger hemmavid sedan dess, och jag kan bara konstatera att hundträning kan vara väldigt, väldigt rolig när man leker ihop. Jag älskar när Pejla blir sådär tossig och jag kan se hur roligt hon har! Att bygga ett ställande under inkallning på den här leken känns inte som världens enklaste sak, men jag kan inte tänka mig att det blir svårare än vi har haft det på musmattan eller med backövningsmetoden (dessa två övningar är jag dock ändå övertygad om att vi har nytta av; många bäckar små...) – däremot är jag helt säker på att vi kommer ha himla kul ihop, och det var ju liksom det som var hela huvudsaken :)