Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lina - 17 augusti 2011 14:25

Jag har under sommaren gått på vallningskurs med Zaphod, och det har varit allt annat än enkelt. Jag är själv nybörjare på vallning, och har en hund som är väldigt het. Inte den bästa kombinationen.


Min instruktör vill träna med positiva metoder så att hunden hela tiden ska känna att det är roligt att få kommandon och att samarbeta. Det här är ju precis så som jag vill ha det, men med Zaphod är det tyvärr lite annorlunda, och instruktören har svårt att sätta fingret på hur vi ska komma vidare.


Jag går just nu och funderar på hur jag ska göra med vallningen. Han glimmar till ibland, och vi ser att det finns fina beteenden i honom, men för det mesta är det en evig kamp för mig att försöka hålla honom på rätt nivå i skallen. Det här leder också till träningsmetoder som jag inte själv kan stå för, och bara det gör att jag vill ge upp.


När det finns fler djur inblandade, i det här fallet får, så förstår jag helt och fullt att deras säkerhet och väl måste gå först. Att man måste göra det som krävs för att hindra hunden från att skada djuren. 


Min instruktör tycker synd om mig. Hon har aldrig haft en så svår hund på kurs säger hon. Hon tycker också synd om mig eftersom hon ser att han fungerar så bra hela tiden i övrigt - att det bara är i fårhagen han ballar ur. Hon har därmed svårt att ge mig några råd om vardagslydnad osv, eftersom det fungerar bra redan.


Det är väldigt frustrerande för mig att inte förstå vad det är som sker med honom. Jag provar mig fram hela tiden genom att lägga upp förberedelser innan vi går in i hagen på olika sätt, för att försöka få ledtrådar om exakt vad det är som gör att han fungerar eller inte fungerar, men jag blir bara förvirrad. 


Jag ska ge det lite mer tid till, men är väldigt nära att ge upp nu. Igår gick första passet bättre än någonsin och han var öppen för kommunikation, medan det andra blev total katastrof, och det är inte lätt att hitta inspiration att gå vidare efter ett sådant pass.


Kanske vore det bästa att ta en paus? Kanske behöver han mer självkontrollträning? Kanske behöver jag hjälp från andra instruktörer? Kanske är kombinationen nybörjarmatte och övertänd hund en omöjlig kombination?


Jag vet inte. Men jag har definitivt börjat nalla på mitt eget motto om att det ska vara kul att träna hund. Och då vet jag faktiskt inte om det längre är värt det?

ANNONS
Av Lina - 15 augusti 2011 15:57

Det är väldigt länge sedan jag bloggade sist. Jag tappade nog sugen, helt enkelt. Inspiration är ett måste i mycket - både för bloggande, och för hundträning.


När jag skaffade Pejla för några år sedan hade jag en lång paus från mitt arbete, och energin och tiden räckte till för att träna henne varje dag. Och för att skriva massor om det. Det var verkligen en av de roligaste perioderna i mitt liv. Nu för tiden har jag inte lika mycket fritid, och inte heller lika mycket energi över. Men efter att ha varit på kurs i helgen fick jag en liten boost. Vi får väl se om skrivandet här i bloggen kan komma lite oftare framöver.


Så, vi har varit på jaktkurs för retriever med klickertänk, och instruktör är min duktiga bekant, Tina Cederberg. Det var länge sedan jag träffade henne sist, och det var så trevligt att ses igen. Vi höll till hos trevliga Jill och Peter på Lilla Träskaten - en plats som jag definitivt kommer att återvända till!


Pejla är drygt fyra år nu, och inte alls tränad med tanke på jakt. Vi har testat på det flera gånger, men mest på skoj och som aktivering. Jag gissar att det kommer fortsätta vara så eftersom jag inte kan så mycket om hur det hela går till, men nu har vi fått lite mer kött på benen och jag hoppas att inspirationen håller i sig så att vi kommer framåt. Jag har ju världens bästa träningskompis i Marita Lillan Johansson och hennes nyfikna Ninja också, så vi ska nog kunna hjälpa och inspirera varandra framöver. 


Tina instruktör har klickertänk i grunden, och det är så skönt att komma på kurs där man känner igen sig i grundtänket. Det är en enorm skillnad! Jag går många kurser, och många av dem har andra grundtankar om hur man bör/ska träna hund, och det funkar det också - det går ofta att göra om övningar till "sina egna", och man kan lära från alla, men att omges av ett gäng med samma tänk gör allt så mycket enklare. Träningsupplägg känns självklara, och råden likaså. Jag märker också att jag blir så mycket mer inspirerad efter en klickerbaserad kurs, än efter en kurs med annat tänk. Det finns inte lika mycket som gnager i magen efteråt - problemlösningen känns rolig och inte alls jobbig, även om man vet att det kan ligga mycket jobb för att komma framåt.


Pejla har vilat ganska mycket det senaste året. Vilat från träning menar jag då. Hon hade ju en ganska lång period med skador och sjukdomar, har ätit mediciner, och haft ont. Men nu har hon varit sig själv ganska länge, och jag kände verkligen att det var på tiden att bara jag och hon fick göra något roligt på egen hand igen. Och det som är så härligt med en bra grundtränad hund, är att även om mycket verkar ha fallit bort, så går det så otroligt snabbt att få fram det igen.


Helgens kurs var också en grundkurs, vilket passade oss utmärkt då en hel del behövde repeteras vad gäller grundträning. Vi började bland annat lära in dirigering med hjälp av musmattor som tasstarget. Pejla har inte tränat tasstarget på jag vet inte hur länge, men kunskapen fanns kvar, och dirigeringsträningen gick jättebra! Vi kom framåt med både vänster, höger och ut. 


Vi fick också testa på en enkel närsöksövning som passade Pejla som handen i handsken, då den gick ut på att leta godis. Hon är en liten godisgris som bekant. Vi har fortsatt att träna detta hemma, och det vi behöver jobba på är att befästa signalerna. Just nu har hon också för mycket stadga, och börjar inte söka förrän hon får ett "varsågod". Men jag hoppas att hon så småningom ska gå direkt på min hand- och visselsignal, och målet just nu är att snart börja fasa ut "varsågod".


Jaktfot är en stor bit i jaktträningen, och här har jag givetvis väldigt stor nytta av all vår träning av tävlingslydnadsfot. Hon har en bra position och följer fint, men i jakten vill vi inte ha hundens fokus riktat upp mot förarens ansikte - här ska hunden istället rikta sitt fokus mot omgivningen för att kunna följa med i vad som händer runtomkring. Det här tror jag kommer bli en stor utmaning för oss, men jag har en plan som helt enkelt handlar om att shejpa om hennes fotbeteende. Jag började lite under kursen, och eftersom hon är såpass shejpingklok som hon är, såg jag att hon snabbt förstod att det var huvudets riktning klicket hängde på. Men, eftersom hon är så drillad i tävlingslydnad, är jag ganska säker på att det kommer ta tid att lära om det här. Dessutom, även om jag är lite lydnadstrött just nu, så tror jag nog att vi kommer fortsätta med lydnad, vilket gör att vi behöver lära att kunna skilja på fot och fot, så att säga. Men det ska nog gå bra :)



Här tränar vi "ut", och har en musmatta liggande ca 10 meter bakom Pejla. Detta fixade hon galant, men har betydligt lägre fart ut än in (där belöningen väntar) :) Bilden hederligt snodd från Marita :)


Vi tittade givetvis på apporteringen också. Pejla tycker apportering är väldigt roligt, och hon är duktig. Hon hade dock lite problem med stadgan, och vi fick träna på att hon skulle sitta kvar oavsett vad som hände, tills hon fick signal för att gå ut. Men inte heller det här var ett stort problem, då hon tränat detta förut, och det gick snabbt att plocka fram igen. Vi repeterade även själva greppet, då hon vid någon apportering grep apporten slarvigt. Även detta gick dock snabbt att rätta till med lite repetition av grundträning. Ja, egentligen var detta ett genomgånende tankemönster hos mig i helgen - vad härligt det är att träna med en bra grundtränad hund - lite repetition, så funkar det bara :)


Jakt är dock ett enormt stort ämne, och efter helgen har jag förstått att det är så mycket mer att tänka på än vad jag tidigare trott. Det känns som ett livsprojekt att få till allt. Men det kanske är lite av tjusningen med det också - att aldrig bli klar - att alltid ha möjlighet att avancera och utvecklas. Att stå still är som bekant ganska tråkigt.


Ni som saknat galningen Zaphod i bloggen får vänta lite till. Idag fick det bli en Pejlablogg. Men imorgon åker jag och fårtoken på vallningskurs, och förhoppningsvis känner jag mig lika inspirerad efter den, och då lovar jag att det även kommer en blogg om hans bravader.

ANNONS
Av Lina - 12 januari 2011 13:37


Den här dagen började precis så som jag skulle vilja att alla dagar började. Vi var sju tjejer med hundar som träffades hemma hos mig. Jag fick häromdagen en gratis träningsplan av kommunen - de har plogat upp ett stort fält där man tänkt lämpa av stora högar snö efter vägröjning, men än så länge finns där inga högar, utan bara en helt perfekt vinterträningsplan.


Jag och Zaphod har tränat mycket följsamhet och fritt följ det senaste. Vi har också tränat en del belöningsrutiner och belöningsstörningar som t.ex:


- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att han ser en belöning i min hand
- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att det ligger en belöning på golvet/marken
- Att kunna fokusera på träningen trots att jag plockar fram en belöning medan vi tränar
- Att direkt komma tillbaks med en leksak och trycka den i min hand


Men att kliva ut på en plan med sex andra hundar och mattar, det är något som vi inte tränat på väldigt länge, långt innan han blev könsmogen.


Just nu är Zaphod jätteduktig på precis allt det vi tränat på de senaste veckorna. Men, bara i vissa miljöer. Inomhus klarar han ganska mycket störning här hemma. Dottern kan stå och gå omkring oss och studsa studsboll - något som tidigare gjort honom alldeles tokig. Hon kan leka med katten intill oss - samma visa där förr. Pejla kan finnas med och störa på olika sätt, och ändå klarar han att koncentrera sig.


Utomhus är det svårare, men så länge miljön är någorlunda störningsfri fixar han att hålla koncentration och fokus uppe ganska långa stunder.


Idag hade jag tänkt träna fritt följ med den här nya störningen i form av människor och hundar. Målet var att kunna gå genom gruppen med honom, 10-15 meter någonting, och att han skulle kunna hålla fokus och bjuda rätt beteende hela vägen. Men att tro att han skulle klara det på första försöket, det fanns förstås inte.


Vi klarade målet, men först efter en timme. Jag la krut på att först bara förstärka att han tog kontakt med mig. Varje rörelse mot mig, varje blick eller minsta huvudvridning åt mitt håll fick klick och en godbit. Det här var jättesvårt. Zaphod är en väldigt social hund och vill gärna fram och hälsa både på människor och hundar. Och när dessa människor och hundar dessutom låter en massa, leker och tjoar, ja, då blir det väldigt svårt för en ettårig sprallhjärna att hänga med i mattes svängar.


Men ganska snart kunde han hålla fokus lite längre stunder, och började bjuda på ingångar vid min vänstra sida. Ända tills han upptäckte att en av tikarna löpte (eller åtminstone var på väg in i löp). Då blev det väldigt svårt igen. Dags att sänka kriterierna igen alltså.


Sammanlagt tränade vi under en och en halv timme. Med pauser emellanåt förstås, men ändå ganska intensivt. Någonstans mitt i blev det så svårt för honom att han inte längre ville ha mina belöningar - varken godis eller lek. Och jag kan ärligt säga att han aldrig tidigare ratat leksaker.


Men så kom jag på att han gillar ju att hoppa efter snö! Detta är inget jag provat att plocka in som belöning i träning förut, men det var värt ett försök. Och detta var helt avgörande för dagens träning!


Jag tog upp lite snö, gjorde en liten kula, och medan jag höll på med detta såg jag hur hans fokus förändrades. Och helt plötsligt kunde han faktiskt gå fritt följ över hela planen - bara för att få en liten snökula kastad i luften. Hur kul som helst, om man heter Zaphod.


Ibland tror man att man har de allra bästa belöningarna i fickan. Jag visste att det skulle bli svårt för honom att koncentrera sig idag, så jag hade fickorna fulla med grillad kyckling och falukorv, med roliga bollar och kamptrasor. Saker som han älskar och gör nästan vad som helst för i andra lägen. Kyckligen och korven var god till en början, men snart spottade han ut. Leksakerna funkade också en bra stund, men så småningom spottade han ut dem när han kände en god doft på marken efter löptiken.


Men kastad snö! Det fanns det ingen större konkurrens med alls. Märkligt, kan man tycka. Att det ibland är de enklaste saker som gör att träningen går framåt!


Av Lina - 5 januari 2011 19:53



Den årliga mässan MyDog går av stapeln i Göteborg i helgen, och ett av de stora dragplåstren är den från TV kända Cesar Millan. Det pågår just nu hätska debatter på olika hundforum och bloggar. Säga vad man vill om Cesar Millan, men han väcker onekligen väldigt starka känslor hos väldigt många människor.


När jag skaffade hund för fyra år sedan visste jag nästan ingenting om hur livet med hund fungerade. Jag hade ytterst lite erfarenhet. Min systers hund var den första hund jag kunde umgås med utan att vara rädd och det jag i övrigt visste om hund hade jag sett på TV eller läst om någonstans.


Två år innan det tittade jag på Cesar Millans ”The Dog Whisperer” och tog allt som visades på största allvar. Ja, såhär är det att ha hund. Så måste man träna dem, så måste man vara. Annars tar hunden över och vill bli ledare i flocken. Eftersom det här var den enda information jag fick om hunderiet, antog jag att det var så det var. Punkt.


Men någonstans på vägen när jag bestämt mig för att skaffa hund, hittade jag andra röster som pratade om en helt annan inställning till hundhållning. Rösterna kom både från elithundsportare, etologer, forskare, författare, hundpsykologer, instruktörer, och helt vanliga hundägare. Kloka människor som tyvärr inte får så mycket plats i TV-rutan – man får försöka hitta dem på andra håll. Och det de sa fick mig att tänka om.


Från dag ett i mitt hundliv har jag alltså valt en helt annan approach till det hela. Jag har aldrig någonsin tänkt tanken att jag måste vara ledare. Ändå får jag gång på gång kommentarer från kursdeltagare när de ser mig med mina hundar, att de så gärna skulle vilja ha ett sådant bra ledarskap som jag har. Så förmodligen har jag det som i många människors ögon kallas ledarskap. Jag kallar det något annat, men det spelar mindre roll.


Jag har dock inte fått det här ”ledarskapet” genom att ständigt gå och tänka på att jag ska vara ledare. Jag har inte fått det genom att vara sträng. Inte genom att korrigera mina hundar när de gör fel. Och inte genom att göra det obehagligt för dem när de inte lyssnar.


Det jag gjort är helt enkelt att jag har tränat dem. Jag har lärt dem vad de tjänar mest på. Jag har gett dem godis, slängt bollar till dem, klappat dem, gullat med dem, lekt ihop med dem, hittat på bus och varit allmänt tokig många gånger. Jag har aktiverat dem på otaliga sätt. Och de älskar det. De tittar på mig med glädje i ögonen när jag reser mig upp på ett speciellt vis, som om de undrar ”Vad ska vi hitta på nu då matte! Åh vad ska vi göra!” Och jag älskar det.


Jag har själv varit delaktig i många debatter kring Cesar Millan och hans (i en del fall olagliga i Sverige) metoder, och det är ingen hemlighet vart jag står. Jag tar avstånd från den typen av träning som baserar sig på att konsekvent tala om för hunden vad den inte får göra genom att göra det obehagligt för den. Varför? Dels av moraliska skäl, men också för att jag sett så många bevis på att andra sätt fungerar precis lika bra, och ibland till och med bättre.


Det händer givetvis att jag gormar till eller tar mina hundar i halsbandet och leder bort dem från en situation om det behövs. Men jag grundar inte mitt tänk i uppfattningen om att jag måste vara den dominanta ledaren. Och att jag inte använder hjälpmedel som är olagliga är en självklarhet – jag väljer även bort många verktyg som är fullt lagliga.


Nej. Jag vill ha kul med mina hundar! Och jag vill att de ska ha kul, att de ska vara nyfikna, orädda, och engagerade när vi hittar på saker. Och så länge både de och jag mår bra av det, kommer jag att fortsätta att lära ut det här sättet att träna. För det fungerar ju inte bara för mig, utan även för träningskompisar och lyckliga kursdeltagare som plötsligt känt att de faktiskt fått riktiga verktyg att jobba med. Det jag lär ut kommer aldrig någonsin att behöva en varningstext – tvärtom – alla får mer än gärna prova själva hemma!


Jag skulle vilja uppmana alla hundägare att våga vara kritiska och inte köpa allt som TV-personer, instruktörer eller andra kunniga personer säger om hur du ska lära din hund det ena och det andra. Tänk själv. Hitta din egen övertygelse, och använd dig av de råd som känns rätt i magen. Och har du inte hittat den rätta magkänslan, den där som värmer i hela kroppen när du och hunden samarbetar och liksom ger dig känslan av att ni faktiskt kommunicerar på något obegripligt sätt – leta vidare, för det går att hitta den, det lovar jag.


Av Lina - 15 december 2010 22:15

 

Såhär under vintertid är det ganska bekvämt att passa på att träna en del saker inomhus, särskilt om man är frusen av sig. Här i Värmland har vi runt -20, och både jag och hundarna är smått skeptiska till längre vistelser utomhus när det är så kallt.

Men det gör inte så mycket. Jag har två hundar av så kallad aktiv ras, men det är faktiskt inga problem alls här hemma med rastlösa hundar, trots att vi inte tar oss ut så mycket som de är vana efter sommaren och hösten. De klarar att ta det lugnt i ganska många dagar utan att det märks på dem. Däremot blir matte ganska rastlös emellanåt.


Vi tränar gärna inne när det är kallt. Dels vardagslydnad, men också annat som trix och grunder och detaljer för lydnad. Och trots julstress så hinner vi med. Det behövs inte många minuter åt gången för att få in lite träning i vardagen.


Ett tips är att alltid köra ett litet träningspass innan matdags. Just nu tränas Zaphod i att komma in i fotposition medan matskålen står på golvet bredvid oss någonstans. Det här är ganska svårt. Han är het på maten, och har lite svårt att koncentrera sig, men det går framåt. Jag vill att han självmant ska hitta sin position just nu, och den positionen är sittande vid min vänstra sida med kontakt. När han blir för het sätter han sig helt enkelt framför mig, på mina fötter, men det får han ingenting för. Då står jag bara lugnt och väntar tills han gör om och gör rätt. Det här är dels träning på att hitta fotpositionen förstås, men kanske framför allt, träning på att klara av att koncentrera sig på en uppgift, trots att middagen står där och hägrar. Svårt för en mattokig border collie.


Pejla tränar också inför matdags. Hon har kommit längre i sin träning och har bättre tålamod kring belöningar. Därför kan jag ha högre kriterier med vad hon ska prestera innan hon får varsågod till matskålen. Just nu handlar det för hennes del om att sitta eller ligga alldeles stilla i flera minuter. Det här är något som vi har byggt upp successivt. I början räckte det med att hon satt/låg still väldigt korta stunder, men idag kan hon ligga med hakan tryckt mot backen i tio minuter innan varsågod. Och hon gör det gärna, för hon vet att om hon bara ligger där, så kommer det magiska ordet om en stund.


I vår nyrenoverade, stora hall tränar jag också fotposition och fotgående med Zaphod. Två av garderobsdörrarna där har stora speglar, och eftersom dörrarna går att vinkla precis så som jag vill ha dem, kan jag använda dem på ett väldigt bra sätt när vi tränar – jag kan hålla koll på Zaphods position utan att vrida mig. På tävling kommer jag att gå rak i kroppen och har ingen möjlighet att gå och titta på honom, och jag vill därför, så mycket som det är möjligt, träna positionen på ett sådant sätt att han blir van att jag går och tittar rakt fram.


Han är duktig på det här nu, och vi behöver definitivt börja länga sträckorna som han ska gå. 10-15 meter funkar fint nu, inomhus utan större störningar (utöver katten, barnen som tjoar, Pejla som kommer och tittar på osv). Kör även korta träningspass på våra promenader, och han där klarar han inte alls lika långa sträckor. Men jag vet att bara för att en hund klarar av en sak hemma i ostörd miljö, så betyder det absolut inte att beteendet är färdiginlärt. En sak i taget, en störning åt gången, ett kriterie i sänder. Och ett miljöbyte är definitivt en stor kriteriehöjning ibland.


Andra saker som vi roar oss med inomhus är fjärrdirigering, dvs växlingar mellan ligg, sitt och stå utan att röra sig fram eller bak från platsen. Pejla är bra på det här, ända tills jag kommer på långt avstånd – då vill hon gärna ta några kliv framåt när jag säger ”stå”. Hon var väldigt duktig på det här i somras, men all träning är en färskvara. Hon har fortfarande väldigt bra förståelse för de olika beteendena i fjärren, men detaljerna ser inte ut som de en gång gjorde. Det här är såklart inte hennes fel – hon behöver bara påminnas om hur det hela ska se ut, och det ligger på mitt ansvar att träna det här på ett pedagogiskt sätt igen.


Zaphod tränar också fjärr. Han är bra på ligg. Och det är väl ungefär så långt han kommit i sin fjärrkarriär. Han är ganska duktig på sitt också, men kan lika gärna lägga sig när han hör kommandot för sitt. Och det är samma sak här – du får det du tränar på, och vi har tränat mycket ligg. Men det går framåt även med den här träningen, och signalkontroll på både sitt och stå står högt på att-göra-listan just nu för Zaphods del.


Men överlag är det betydligt mindre träning för mina båda hundar just nu, än vad både jag och de är vana vid. Jag har fått nytt jobb och har nyligen kommit hem från en solig semester. Plus allt julstökande som tar tid och energi. Men det gör inte så mycket. Både de och jag är ganska nöjda ändå. Just nu sitter vi mest och hoppas på att vi kommit med på de kurser och utbildningar vi anmält oss till under 2011. Då lägger vi i träningsväxeln igen!

Av Lina - 2 november 2010 17:43



När man är ny på någonting är det ibland svårt att veta vad man ska göra när det dyker upp problem. Man behöver inte vara ny för den delen, man kan vara erfaren, men ändå ha svårt att ta tag i problem! För några år sedan när jag fick problem i hundträningen, hände det att jag gick flera veckor och liksom funderade på vad jag skulle göra innan jag vågade träna. Jag ville vara helt säker på att allt skulle bli rätt och riktigt när jag väl tränade.


Det är visserligen bra att ha en tydlig träningsplan - det kan vara en av framgångsfaktorerna under träning. Men, om man väntar för länge med att ta tag i ett problem finns en stor risk att problemet växer, blir större, befäst, och betydligt svårare att göra någonting åt.


Det händer att jag fortfarande lägger problem åt sidan för att träna en annan dag, en annan vecka. Men inte längre om jag upplever problemen som stora. Jag har t.ex varit rätt missnöjd med Zaphods fotgående en längre tid, men inte riktigt orkat ta tag i det. Men det här är å andra sidan inget som blir värre - utan träning står det bara still. Idag fick jag en liten inspirationskick iallafall, tack vare Fanny Gott på Klickerklok som bloggat om framgångsfaktorer - vad som gör en hundtränare till en framgångsrik hundtränare?


Men bortsett från att jag ibland väljer bort problem som inte är så stora, så har jag iallafall lärt mig att ta tag i de större problemen på en gång numer. Zaphods ljudande är ett sådant exempel. Att han lät under shejping och träning gjorde att jag fick skjuta en hel del planerad träning på framtiden. Men det här var ett så stort problem för mig att det var värt att lägga några månaders träning på just detta.


Och igår upptäckte jag en annan sak - Zaphod var rädd för hårtorken. Jag hade duschat Pejla och skulle torka henne efteråt. Zaphod var med i badrummet, och blev påtagligt påverkad när jag drog igång hårtorken. Det här är kanske inget jätteproblem i sig, men man kan tänka sig att hårtorken inte är det enda han är skeptisk mot. Jag har sett liknande tendenser när bilar med skramliga kärror åker förbi, eller när något annat konstigt ljud hörs.


Det är svårt att ta kontroll över bilar med skramliga kärror. Det jag gör när vi är ute på promenad är att jag belönar att han tittar på grejer som han verkar skeptisk till. Är det något vi kan gå fram till tillsammans så gör vi det, men jag tvingar honom aldrig, belönar bara bra initiativ till att vara nyfiken på det läskiga.


Igår och idag har vi lärt oss att hårtorken inte är farlig alls. Tvärtemot - den är något som det är jätteul att springa fram och nosa på.


Under vårt första pass igår handlade det mycket om att bara vänta ut honom. Vi satt instängda i badrummet, jag och han, med hårtorken liggande på golvet. I början fick han klick och godbit för att bara titta på hårtorken, så småningom för alla rörelser som gjorde att han hamnade lite närmare, och slutligen fick jag honom att gå fram och nosa på den. Det tog en stund, men det gick. Och hela tiden såg jag på hans kroppsspråk hur hans självförtroende växte. Öronen låg inte längre bakåtslickade utan vinklade uppåt. Svansen började gå.


När jag skriver att jag fick honom att gå fram, menar jag inte att jag lockade honom eller på andra verbala eller fysiska sätt försökte få honom att gå fram. Det enda jag gjorde var att belöna honom för bra val - titta, närma sig, luta sig i rätt riktning, ta något steg emot, ta fler steg emot osv osv. Det är detta som kallas shejping - att forma fram ett beteende.


Efter några pass började jag flytta hårtorken efter varje gång han nosat. Och bara denna lilla förändring gjorde honom genast lite mer skeptisk igen. Men ju längre vi höll på, ju enklare blev det. Att hårtorken ändrade ställning och position blev mindre viktigt. Tillslut kunde jag hålla i sladden och svänga med hårtorken, medan han försökte sätta nosen mot.


Nästa steg var att hårtorken kunde låta. Hittills hade vi jobbat med en tyst hårtork, men nu satte jag på den, på lägsta fart. Här blev det återigen väldigt svårt. Han tvekade länge, och jag fick gå tillbaka i träningen genom att klicka och belöna för minsta intresse - blickar, rörelser mot, öronvinklingar osv. Fast egentligen är inte detta att gå tillbaka i träningen eftersom hårtorken nu betedde sig helt annorlunda blev det i sig en stor kriteriehöjning. Att då sänka lite på kraven för vad han skulle åstadkomma är helt naturligt.


Vi körde några pass igår. Och testade även idag. Nu har vi kommit så långt att jag kan ha hårtorken liggande på golvet på högsta fart, och han går fram och nosar på den. Ibland får vi lite bakslag då han blir tveksam igen, men då låter jag honom bara vila lite. Efter en stund kommer han igång igen. Pauser behövs för den delen alltid i träning, så när han tar paus självmant noterar jag gärna på ett ungefär hur länge vi har hållit på, så att jag inför nästa pass kan pausa innan han själv gör det.


Just detta med hårtorken är egentligen något som jag skulle kunna komma runt på andra sätt. Genom att aldrig utsätta honom för den till exempel. Men jag ser det dels som en tränarutmaning för mig i ämnet problemlösning. Men framför allt, jag ser det som utveckling för honom! Att ta sig igenom något läskigt på det här sättet med hårtorken ger honom fina erfarenheter som jag kan ha användning av vid andra, liknande situationer i vardagen. Att göra en kul lek av det som initialt varit läskigt stärker hans självförtroende, stärker honom i att vara nyfiken och undersökande, och framför allt - lär honom att det där farliga faktiskt inte alls är farligt ändå.


Av Lina - 2 november 2010 11:22


Jag stöter på fler och fler hundägare som anammat någon typ av belöningsbaserad träning. Klickerträning är en variant, men det finns också många som tränar på liknande sätt, men ändå inte kallar det klickerträning. Gemensamt för de belöningsbaserade träningsmetoderna är att man fokuserar på att som ägare leta efter, hitta och se saker som hunden gör, som är bra, och att man på olika sätt förstärker dessa beteenden. Detta för att man kommit på att beteenden som förstärks faktiskt uppstår mer och mer ju mer hunden inser att just dessa beteenden är lönsamma.


Hunden som gör utfall - där väljer man att förstärka andra beteenden istället för utfall - t.ex genom att belöna att hunden lugnt tittar på andra hundar.


Hunden som drar i kopplet - där väljer man att förstärka kontakt och slakt koppel istället för att korrigera med koppelryck. Förstärkningen kan t.ex bestå av att hunden får fortsätta framåt, får gå fram och nosa på stolpen etc.

Hunden som hoppar på besökaren får endast kontakt med denne när den sitter lugnt och fint, t.ex


Många som tränar belöningsbaserat vill också ha någon typ av belöningssignal som hunden förstår. En belöningssignal kan vara ett klick med klickern, ett ord eller något annat man som ägare tycker är praktiskt. Oftast handlar det om ett ljud, iallafall inom hundträning.


Jag håller just nu två kurser i belöningsbaserad träning, och med den ena gruppen pratade vi häromveckan om just detta med belöningssignaler, vad det är och hur det fungerar.


En belöningssignal används, precis som den riktiga belöningen, som en förstärkare av beteenden. Hunden sätter sig - vi klickar - hunden får en godbit. Här skulle man egentligen kunna ge hunden den riktiga belöningen direkt, alltså: hunden sätter sig - hunden får en godbit. Men en belöningssignal kan vara väldigt praktisk många gånger. Kanske vill vi kunna tajma exakt på sekunden en rörelse som hunden gör, kanske befinner sig hunden på håll och vi har ingen möjlighet att servera godbiten snabbt nog, utan använder då en belöningssignal före den riktiga belöningen.


Vad många glömmer bort är dock att vi faktiskt använder oss av många olika belöningssignaler i vardagen, utan att ens tänka på det. Alla typer av varsågodkommandon fungerar som belöningssignaler. Några exempel:


Hunden sitter fint innanför ytterdörren - varsågod - hunden går ut. (Vilket beteende försärks?)


Hunden sitter fint vid matdags - varsågod - hunden får äta. (Vilket beteende förstärks?)


Hunden springer runt och nosar på marken - matte lockar - hunden tittar upp, får beröm och en godbit. (Vilket beteende förstärks?)


Just det sista exemplet är en sak som vi diskuterat på kursen. Ska man eller ska man inte locka på den ouppmärksamma hunden? Jag säger att man gör som man vill, men att det kan vara bra att vara medveten om vad man faktiskt gör. Vill man behöva locka på hunden, eller vill man hellre att hunden själv tar ansvar för att hålla kontakt?


Precis som ett klick kan bli en inlärd förstärkare, kan även lockande bli det. Om vi systematiskt lockar på hunden när den är ouppmärksam, för att så fort den tar kontakt, belöna den med beröm, godbitar eller lek, vad är det då vi gör egentligen? Jo, vi lär hunden att den lockande rösten betyder "belöning på väg". Vi lär den en belöningssignal.


Krångligt att förstå? Jag ska försöka förklara genom att jämföra två exempel.


När vi lär in en klicker ser det oftast ut såhär:


Klick - hunden får en godbit
Klick - hunden får en godbit
Klick - hunden får en godbit
Klick - hunden får en godbit


Efter några sådana här upprepningar har hunden oftast förstått att det där klickljudet betyder att en belöning är på väg. Klicket har blivit en inlärd försärkare, en belöningssignal. Och i det här läget kan vi börja använda klickern som en markör för olika saker som hunden gör, för att på så sätt lära in olika beteenden.


Hunden sätter sig - klick - hunden får en godbit
Hunden sätter sig - klick - hunden får en godbit
osv...


Sättandet försärks, klickern är belöningssignal, godbiten är den riktiga förstärkaren (utan godbiten skulle förstås klicket snart förlora sin innebörd som inlärd förstärkare).


När vi lär in lockande som en förstärkare kan det se ut såhär:


Hunden nosar på marken - matte lockar - hunden tittar upp och får beröm och en godbit
Hunden nosar på marken - matte lockar - hunden tittar upp och får beröm och en godbit
Hunden nosar på marken - matte lockar - hunden tittar upp och får beröm och en godbit
osv...


Ser du likheten mellan klickern och lockandet? De fungerar faktiskt båda som belöningssignaler, dvs inlärda förstärkare, och följs alltid av belöning. Och vad händer med beteendet som föregås av klicket/lockandet? Just det, det förstärks. Och ett beteende som förstärks kommer som sagt att öka, att upprepas, att bli starkare och förekomma mer i framtiden. Vill vi att hundens ouppmärksamhet ska förstärkas, öka, bli starkare?


Om man vill ha en hund som spontant söker och håller kontakt, förstärker man det! Om det är ok att du själv har ansvaret för när hunden och du ska samarbeta, är det helt ok att sätta lockandet i system på det här sättet. Det här väljer man själv. Personligen vill jag gärna ha hundar som vet att det är väldigt lönsamt att hålla koll på mig. Jag vill inte behöva locka och tjata för att få hunden att ta kontakt. Och därför förstärker jag deras spontana kontakt, ofta och mycket. Och jag försöker låta bli att locka på dem när de är ouppmärksamma så långt det är möjligt, eftersom jag vet riskerna med det här.


Jag vill poängtera att det absolut inte är fel att locka på sin hund. Många hundägare tycker att det här är helt ok, och det tycker jag också att det kan vara, även om jag inte väljer det själv i första hand. Min poäng är enbart att det kan vara bra att bli medveten om vad man förstärker, så att man själv kan göra ett aktivt val i vilka beteenden man faktiskt väljer att förstärka hos sin hund.


Av Lina - 14 oktober 2010 16:09

Om man vill bedriva belöningsbaserad hundträning är det viktigt att ha bra belöningar. Utan belöningar går det inte att träna belöningsbaserat, det säger sig självt. I första hand är det smart att utgå ifrån vad din hund gillar, som jag skrivit om förut. Men det kan också vara smart att utveckla belöningar tillsammans med hunden, så att du har praktiska belöningar att ta till i träningen.


När jag vill lära mina hundar nya beteenden använder jag oftast någon typ av godis- eller föremålsbelöning. I början av min karriär som klickertränare blev det mest godis. Pejla är retriever och av naturen väldigt matglad, så det var praktiskt. Hon gjorde vad som helst för att få en liten korvbit, och jag har i princip lärt henne alla lydnadsmoment hon kan genom godbitsbelöningar.


Och sättet jag serverade godbitarna på såg i princip likadant ut varje gång: Klick och en godbit från min hand rakt in i munnen. Ibland slängde jag godbiten på marken, men det var inte mycket mer variation än så här.


Men under åren som gått har jag haft turen att få gå många inspirerande och lärorika kurser, och har insett hur mycket mer man kan göra för att utveckla sina belöningar. Och vad bra det är att bli medveten om hur hundens beteende påverkas, inte bara av vad vi belönar med, utan också av hur vi belönar.


Det är en riktig kick att hålla kurs! Igår startade jag upp den första av två kurser i belöningsbaserad träning här i Torsby där jag bor. Det var ett blandat gäng som kom. Någon har kommit igång med den här typen av träning och har mycket erfarenhet, för några är det helt nytt.


Vi pratade en del om belöningsutveckling igår, och fick verkligen se några skolboksexempel på hur viktigt det är att belöna på rätt sätt.


En av hundarna och hans matte skulle träna följsamhet och grunder till ett fint fotgående. Matte fick gå baklänges över planen, och klicka/belöna för att hunden följde henne. Jag instruerade henne om att belöna vid sitt vänstra knä, för att öka hundens intresse att befinna sig i denna position.


Matte valde att belöna med godbitar. Varje gång hunden följde henne, fick han sitt klick och en godbit vid hennes vänstra sida. Hunden följde, och upprepade det önskade beteendet, men det gick lite långsamt, och han var inte så särskilt entusiastisk. Emellanåt tog han lite pauser och sträckte på sig.


Hur vet man att man har en belöning? Om hunden upprepar beteendet, så har du en belöning. Om hunden inte upprepar beteendet, så har du inte en belöning. Men hur vet du om du har en bra belöning?


I vårt fall med matte och hund, kunde vi konstatera att visst, vi har en belöning. Hunden upprepar beteendet. Men det går lite långsamt, och han är inte särskilt engagerad.


Matte hade ingen leksak med sig ut på planen, men jag förklarade att det inte gjorde någonting. Det är inte grejen vi belönar med i sig som är intressant egentligen, utan oftast HUR vi belönar.


Jag bad därför matte att istället för att servera lugnt och sansat, att varje gång efter klick, börja springa baklänges, gärna tjoa lite eftersom hennes hund gillar det, och låta hunden jaga ifatt godbiten.


På bara en enda sådan repetition såg vi stor skillnad på hundens intresse och engagemang under nästa repetition. Plötsligt gick han med spänst i kroppen och följde matte med mål i blicken.


Det finns massor, massor, massor av sätt att servera godbitar på. Och kanske ännu fler sätt att använda föremål. Flera av mina kursdeltagare igår fick i hemläxa att gå hem och exprimentera med det här, och att försöka lära sig att se vad som händer med hundens aktivitetsnivå beroende på hur de belönar. Det ska bli väldigt intressant att få se och höra vad de kommit fram till i nästa vecka!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se