Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lina - 31 mars 2010 08:23

Tack för kommentarerna på förra inlägget. Tänkte skriva lite till om ensamhetsträningen, eftersom många verkar vara intresserade och ha erfarenhet av det.


För det första vill jag bara åter igen påpeka att Zaphod är bebis, och att det här är något väldigt viktigt att ta hänsyn till när vi övar honom i att vara ensam. Han ska aldrig behöva få panik och känna sig övergiven - det motverkar snarare ensamhetsträningen än främjar den.


Såhär tränar vi nu: När Zaphod är trött efter att vi lekt eller varit ute en stund, får han lägga sig i sin hage eller bur. Jag har ett skynke på sidorna så att jag kan täcka för så att han inte ser mig. Jag sitter vid datorn och jobbar, ca 2 meter från hans plats. Jag sitter vid sidan av buren, och eftersom det är ett skynke där kan han alltså inte se mig.


När vi började gick jag ibland upp från min plats och förbi så att han kan se mig. "Försvann" sedan igen till sidan och blev osynlig för honom. I början pep han lite när han inte kunde se mig, men väldigt väldigt snart slutade han med det. Det känns som en lagom nivå att lägga sig - jag vill aldrig att han ska få panik eller börja skrika.


Det här började vi egentligen med igår, och redan idag är han helt tyst i det här sammanhanget. Han lägger sig ner och vilar, och efter en stund somnar han.


Ibland tar jag mig en vända till köket också. Köksdörren är 6-7 meter från hans plats och här är det lite svårare för honom att inte reagera när jag försvinner bakom draperiet jag hängt upp. Men han skriker inte längre. Jag har varit noga med att försvinna och dyka upp direkt igen utan att han börjat låta, och utökat tiden till några sekunder.


En intressant iaktagelse är att de gånger han börjat låta är antingen när Pejla följer med mig och försvinner även hon, eller när han hör att jag grejar i köket. Är han lös i vardagsrummet kommer han alltid kutande till köket när jag grejar, med tydlig förväntan på mat. Och jag tror att denna förväntan kan ha mycket att göra med hans ljud. Han låter över huvud taget väldigt mycket kring mat än så länge, och det känns rimligt att han lärt sig att koppla samman köksljuden med mat.


Igår kväll när det var läggdags för honom fick han åter vara i sin bur, medan jag la mig på soffan vid tv:n. Där kan han se mig ganska bra. Det kom några småljud, men ingen panik och inget skrik. Jag ser till att röra på mig emellanåt så att han inte ska behöva "tappa bort mig" med blicken i det relativt mörka rummet.


Ännu en intressant iaktagelse var att började låta när Pejla fick komma upp i soffan till mig en liten stund.


Och jag tror alltså att det finns flera saker att ha i bakhuvudet när det gäller hans ljud:


1. Han är bebis och att klara av att vara ensam är en mognadsfråga

2. Han ljudar mycket kring mat

3. Han har svårt att hantera att jag ägnar Pejla all uppmärksamhet


Just detta med Pejla märker jag även när han är med. Om jag vänder min uppmärksamhet 100% mot henne verkar han bli lite irriterad och kan ge sig på henne. Det är svårt för mig att avgöra om det bara är lek eller om han faktiskt blir irriterad på henne. Hur som helst känns det som en sak att vara uppmärksam på.


Vi kommer att fortsätta träningen på alla de här sakerna, i lagom takt förstås.


Jag minns när mina barn var små och jag fick lära mig att barn måste mogna för att förstå det här med att saker kan försvinna och komma tillbaka. Jag minns inte vid vilken ålder det är, men små barn har ingen förståelse för att om mamma försvinner in i ett annat rum - att hon då ändå finns kvar - barnet tror att mamma är helt borta och känner sig då naturligtvis övergiven. (Det här är en av anledningarna till att små barn tycker att tittut-lekar är så spännande).


Jag kan tänka mig att en valp fungerar lite på samma sätt, just när det gäller oförståelsen för att det man inte kan se, ändå finns kvar och kommer tillbaka.

Av Lina - 30 mars 2010 10:42

Zaphod är en ljudlig liten krabat. Han har väldigt söta små bebisljud för sig när han är gosig, och sådant blir man förstås varm i hjärtat av.


Däremot har han andra ljud för sig som inte gör en lika varm. Jag har faktiskt aldrig varit med om en hund som skriker förut. Men det gör Zaphod. Visst har jag hört folk som pratar om det, men jag har liksom alltid trott att "skriker" bara varit ett uttryck för att hunden piper/skäller mycket. Men nu förstår jag att en hund faktiskt också kan skrika.


Han skriker när han blir lämnad. Jag tänkte först att han ju faktiskt ÄR en bebis, och att det inte är så konstigt att han låter - ensamhetsträning måste ske successivt. Men när jag jämför med Pejla, när hon var i samma ålder, så är det enorm skillnad. Så det kan inte bara vara bebisfasoner, utan även personligt.


Han skriker när jag lämnar rummet och han inte har möjlighet att följa efter. Han skriker om det finns ett kompostgaller emellan mig och honom. Han skriker om han sitter så att han inte ser mig, även om vi är i samma rum. Och när jag säger skriker, så menar jag det verkligen. Det låter inte riktigt klokt! Ungefär som om någon försöker döda honom - full panikångest.


Det är förstås hjärtskärande. Jag tycker synd om honom. Men samtidigt så är ju inte det här något som jag kan förstärka. Det vill säga - börjar han skrika så kan jag inte gå tillbaka till honom. Jag måste härda ut och vänta på en stunds tystnad.


Jag tänkte först att det skulle räcka, men det är förstås svårt att inte förstärka skrikandet om de tysta stunderna är så korta som bara några sekunder. Jag vet inte ens om det är möjligt att lära honom att jag bara kommer när han är tyst, om han bara är tyst några sekunder. Jag tror att jag förstärker skrikandet lika mycket iallafall...


Så. Nu har vi börjat träna mer planlagt. Eftersom vi bor i vardagsrummet hela familjen, så finns tyvärr inga dörrar att stänga - annars hade nog det varit bra träning - att sätta honom på ena sidan en dörr, själv sitta på andra sidan - så fort det blir ljud stängs dörren - så fort det blir tyst öppnas dörren. Men det går inte just nu som sagt.


Jag använder istället ett duschdraperi som jag lyckats placera så att jag kan stå bakom och gömma mig/visa mig enligt samma princip. Hittills har det faktiskt gett resultat, fast vi bara tränat litegrann, under gårdagen.


Jag ser också till att sätta honom i hage eller bur när han är trött, och går då till ett annat rum då och då. Det här har också funkat bra - tillfällena då han låter blir hittills färre och färre.


Det som verkar vara svårast för honom är om Pejla följer med mig när jag går. Så det är absolut en egen sak att träna på...

Av Lina - 27 mars 2010 18:19

Den här veckan har varit riktigt sprängfylld av hunderi, och det är inte färdigt än. Imorgon ska jag hålla dag 2 av klickerträningskursen för hemmaklubbens instruktörselever. I söndags körde vi ett ordentligt teoripass, och imorgon blir det snabb repetition och sedan praktik hela dagen. Ska bli kul!


Under måndag och tisdag åkte vi till AH-hallen i Karlskoga för fjärde samlingen med Maria Hagströms elitsatsning. Första dagen hade jag bara med Zaphod för att kunna koncentrera mig ordentligt på honom. Vi fick till jättebra träning och jag inser att jag har fått en riktigt arbetsvillig och koncentrerad liten kille! Så nu gäller det att förvalta detta!


Under de två dagarna gjorde vi en del följa- och söka-upp-mig-övningar med honom. Han är jätteduktig på detta, och är hittills också väldigt lättbelönad både med mat och lek. Vi jobbade vidare med handtarget, som vi redan börjat på lite smått hemma, och utvecklingen såg väldigt fin ut - han har bra intensitet när han söker upp handen. Vi testade också att shejpa upp honom på en "kloss" (som var en tom godislåda i plast) och detta gick också jättebra. Och som sista grej frishejpade jag något som ska bli backa. Detta har vi också fortsatt på här hemma, och det går verkligen framåt!


Det blir förstås inte så långa träningspass med en så liten valp, men det vi gjorde fungerade väldigt bra. Och något som jag helt missade med Pejla som valp, kommer jag att vara mer noga med den här gången - att köra några små olika övningar på rad. Typ 3-4 söka-upp, några handtarget och några klossrepetitioner - detta är något som Maria tycker är viktigt - att tidigt vänja hunden vid små kedjor. Och jag tror mycket på den idén!


Pejla fick också komma med dag 2, och där tittade vi på störningsträning. Jag har tittat på filmen nu efteråt och tycker att hon är väldigt duktig! Vi hade rejäla störningar på plan - folk som lockade henne med godis och andra grejer, folk som gick i vägen, Zaphod som lekte med Thomas. De allra flesta gångerna klarade hon att ignorera störningarna, men ibland blev det för svårt och hon valde t.ex att springa till Fanny som lockade på henne. Men efter att Fanny då lugnt tagit henne i halsbandet och jag sprang bort till Zaphod en liten stund, valde hon bort Fanny de nästa tillfällena då hon lockade. Himla bra träning på en översocial flattjej! :)


Vi tittade också på fria följet, som väl är det enda vi egentligen hunnit träna någorlunda sedan förra samlingen med Maria. Problemet vi haft är positionen - hon har ju legat för långt fram. Alltid, i princip. Något som jag tidigare struntat i eftersom jag fokuserat på attityd. Men nu har det varit hög tid att göra någonting åt det och försöka flytta bak henne.


Och de två råd jag fick av Maria förra samlingen har verkligen gjort att vi kommit framåt ordentligt!


1. Belöningsplacera bakom ryggen

2. Att ALDRIG starta upp fria följet förrän hon är i exakt rätt position


Dessutom la jag till en egen punkt, inspirerad av Elin, där jag


3. Använt utsidan av mitt lår som en kindtarget för Pejla


Alla dessa tre saker har jag tränat en del på, och jag har framför allt varit petnoga med punkt 2 - att ALDRIG starta förrän hon är i exakt rätt position.


Och allt det här sammantaget har verkligen gett kanonresultat!


Vi tittade även på fjärren, där vi har problem med sitt från stå. Hon rör sig inte mycket framåt, men hon rör sig. Och jag vill ha orörliga baktassar. Punkt.


Jag har verkligen försökt shejpa det här, men det är supersvårt. Det är som Maria säger, att när Pejla väl tänker "sitt", så går det så himla snabbt att hon inte hinner tänka mer.


Vi testade rätt många gånger att sakta sakta köra en omvänt lockande-hand mot henne så att vi nästan skulle tvinga henne ner i sitt när hon inte längre "fick plats", och det gick ganska bra, utom allra sista biten - pang - hennes vänstertass kommer så gott som alltid ändå framåt när hon väl sätter sig.


Så nu testar vi en ny och kontroversiell metod - nämligen LOCKING!! :D Jag har aldrig lärt in något med hjälp av att locka med godbit förut, men nu ska vi testa. Det känns som en sista utväg, men ändå lite spännande att se vad det ger.


Fast det blir som en variant av locking och shejping - locking med kriterier skulle man kunna säga. Om hon rör baktassarna försvinner godbiten.


Vi testade lite på kursen, men Fanny och Thomas fick testa, eftersom jag helt enkelt inte kan locka :D Och tillslut fick de faktiskt fram några korrekta sättanden.


Vi har sedan testat här hemma, och det har faktiskt gått framåt! Det här är ju en megasuperjättestor hjälp, men jag känner nu att jag verkligen har testat allt annat som bygger på frivillighet och shejping, och att jag helt enkelt inte klarar av att få fram det rätt. Så om jag bara kan få in rörelsemönstret, så kanske jag kan övergå till något mer "klickerträningsmässigt" senare.


Kom även på en annan sak här hemma igår när vi tränade detta - varför inte använda en baktasstarget?


Sagt och gjort - shejpade upp henne med baktassarna på en kloss, och det gjorde henne faktiskt betydligt mer medveten om baktassarnas rörelse. Så fort hon rörde vänstertassen hamnade hon på kanten av klossen eller gled av, och jag tror faktiskt att det här kan vara en väg att gå också! Det känns som om det blir tydligare för henne - att hon blir mer observant på sina baktassar liksom :)


Ska fortsätta testa båda de här grejerna och hoppas att det ska ge resultat.


Idag har vi varit på instruktörsutbildning ute på klubben och pratat relation mellan hund och människa. Intressant ämne! Men nu är hjärnan rätt slut. Men innan vi tar kväll behöver jag nog planera lite kring vad vi ska göra på klickerkursen imorgon.

Av Lina - 19 mars 2010 08:53

Nu har Zaphod varit hos oss i en vecka, och vi börjar så smått att lära känna honom - upptäcka vad det är för en liten krabat som flyttat in hos oss.


Jag kan förstås inte låta bli att jämföra honom med Pejla när hon var liten. De är rätt olika faktiskt! Zaphod är, till skillnad mot Pejla, en riktig knähund. Han vill gärna krypa upp i famnen och sova. Han gillar däremot inte att bli lämnad ensam. Det gör väl inga valpar kanske, men jag minns att Pejla mer ofta gick undan självmant för att få lite lugn och ro. Zaphod skriker om han blir ensam...


Pejla lät inte så mycket över huvud taget som valp. Zaphod låter hela tiden. Han låter när han vill ha något, när han är missnöjd, när han är nöjd och glad, när han leker... Jag minns så väl första gången Pejla skällde - jag blev alldeles förvånad - låter hon så?!? Då hade hon varit hos oss länge :)


Hundarna kommer väldigt, väldigt bra överens. De leker och Pejla är så himla duktig! Jag har varit lite orolig eftersom hon faktiskt är rätt klumpig med andra hundar. Bara bufflar på liksom, och att hon ska leka med en liten valp har inte känts helt självklart. Men det går så bra!


Oftast ligger de ner och leker. Eller ja, Pejla ligger ner iallafall. Zaphod hoppar på henne med sitt mest ilskna morr och tänder i hela ansiktet. Men Pejla tar det med ro. Hon har hittat en teknik där hon håller honom ifrån sig med ena tassen :) Men hon är också snabb att få igång honom igen om han skulle sluta bitas och morras. Och han är väldigt lätt att få igång... Jag har flera gånger suttit och försökt vänta ut att de ska tröttna och sluta leka, men hittills har de bara slutat självmant en enda gång. Alla andra gånger får jag gå in och bryta - Zaphod blir alldeles för trött efter en stund, och då vill jag inte att de fortsätter.


Det är hur som helst härligt att se hur Pejla njuter av sin nya lillebror. Det känns väldigt bra!


Under veckan har vi förstås koncentrerat oss mest på att bara umgås med Zaphod - få honom att känna sig trygg i familjen och i huset där vi bor. Han har hälsat på katten Missan några gånger. Hon är en ganska skeptisk tjej, men igår såg det ut som om hon äntligen accepterade honom när hon gick förbi och strök sig mot honom. Skönt!


Han har också fått hälsa på våra kaniner. Genom galler då. Han är väldigt nyfiken på dem, och varje gång vi går förbi där nu vill han dit och hälsa. Det ser rätt gulligt ut med en valp och kanin, nos mot nos :)


Förutom allt mys och lära-kännande har vi också gjort små, små utflykter. Zaphod har fått träffa Maritas Zelda. Hon var nog lite läskig först - väldigt stor (hon är en Landseer), men hon är otroligt snäll och verkligen en hund jag känner stort förtroende för. En bra hund för en valp att träffa :)


Zaphod har också fått träffa ganska många människor, och jag måste säga att han är väldigt social. Han vill gärna fram och hälsa, och ser ut att njuta av att få komma upp i famnen på folk. Detta känns också bra.


Träningsmässigt så kommer han nu farande som ett skott när man ropar. Detta lärde han sig otroligt snabbt. Jag kan till och med kalla på honom när han leker med Pejla, och han släpper leken på 0 sekunder. Däremot är det svårare att kalla in när han hälsar på andra människor :)


Något som har tagit längre tid än att lära namn/inkallning, har varit att sitta lugnt och vänta på varsågod vid maten. Han är verkligen ett MONSTER när det gäller mat! Ett par gånger har jag missat honom när han dykt ner som en galning i Pejlas matskål vid hennes måltider. Första gången fick jag montera ut 10 stora kulor ur munnen på honom. Jag lovar - han var inte nere i skålen mer än 2 sekunder och jag fattar inte hur han hann få in allt det där! Den gången morrade Pejla åt honom. Men nästa gång lät hon honom bara dyka ner - hon klev undan! Men vi lär såklart av våra misstag, och efter dessa missöden har jag varit betydligt mer noga med att ha honom under kontroll. Han får gärna vara med när hon äter, men han får sitta lugnt och stilla och titta på. Belönar honom såklart när han är "duktig".


Vi har tränat "varsågod" på mat som ligger på golvet. Det här var jättesvårt i början. Han kastade sig över minikulorna som en galning i början, men nu bara efter 2-3 dagars träning på detta satt han faktiskt helt lugnt och tog ögonkontakt vid frukost idag. Duktig kille!


Vi åker också mycket bil. Eller ja, mycket är väl att ta i. Vi tar korta, korta sträckor och vänjer honom vid det helt enkelt. Han skrek som en galning de första gångerna (då vi hämtade honom, såklart, och första resan efter det), men det blir bättre och bättre. Igår somnade han till och med.


Än så länge tycker jag att han är en väldigt enkel valp. Både galen och klok på samma gång. Hittills har han haft väldigt lätt att slappna av - plockar man upp honom från golvet, mitt i galen lek, så tar det bara någon minut innan han ligger som en ragdoll i famnen. Hanna säger att det är Gränsvallargenen, och jag måste säga att just detta är en egenskap som jag gillar väldigt, väldigt mycket.


 

Av Lina - 16 mars 2010 12:24

 

 


 


 


 

Av Lina - 13 mars 2010 17:43

Jag har fått en del mejl och meddelanden på andra sätt, och många frågar hur Pejla hanterar den nya situationen.


Igår när vi kom hem med lillkillen var Pejla alldeles till sig. Hon ligger alltid högt i stress när hon träffar andra hundar. Lite för högt, enligt mig. Hon blir liksom lite för glad helt enkelt. Men den där stressen kan lätt slå över, så jag tycker det är lite svårt att hantera ibland.


Hur som helst, hon var helt trippad till en början, men lugnade faktiskt ner sig ganska snabbt. Jag var såklart hela tiden med, och belönade henne när hon visade lugnare sidor, och efter ett tag var det helt coolt.


Hon går fortfarande upp sig emellanåt och vill få igång valpis på lek, men hon är lite för stor och klumpig, så han blir rädd för henne då. Springer och gömmer sig bakom närmsta människas ben.


Men de klarar av att ligga i samma bur och sova, eller på golvet nära varandra, utan problem. Jag är med och övervakar förstås, för man vet ju aldrig.


Pejla vaktar sin bur i vanliga fall, även om vi jobbat på det och det har blivit bättre. Men mot Zaphod gör hon det inte! Hon vaktade inte ens sitt tuggben som hon fick imorse. Men det är ju samma här - jag övervakar, för man vet ju aldrig.


På det stora hela får jag iallafall en bra känsla såhär ett dygn senare. Magkänslan säger att de här två hundarna kan komma att trivas väldigt bra tillsammans. Jag hoppas att det stämmer :)

Skapa flashcards