Barnen har varit hos sin farmor idag, så vi tog en sväng till klubben på kvällen. Det är träningskväll på tisdagar. Det var inte så många där, men ett par schäfrar, ett par finska lapphundar och en golden fick vi träffa iallafall.

Passade på att ta ut Pejla lite på planen och träna följ vid baklängesgång - alltså jag går baklänges och Pejla ska följa vid min vänstra sida för att få klick och belöning. Gick inget vidare alls för gräsmattan var nyklippt och är det något som Pejla går igång på så är det gräsklipp. Hon skulle kunna leva på det tror jag. Har börjat lyfta upp huvudet på henne genom att lyfta i kopplet när det blir för mycket. Men tillslut valde jag istället att belöna fokus på mig, bara, när hon stod framför mig, för att få ett positivt avslut liksom, och sedan lekte vi lite på planen. Men även det var svårt när andra hundar hördes och syntes.

Hon är trött också, stackars liten. Kliar sig hela tiden, och jag tror att även detta stör hennes koncentration rätt mycket faktiskt. Så resten av tiden vilade hon i bilen eller låg vid mina fötter och tittade på när schäfrarna och golden tränade lydnad.

Imorgon gör vi oss en tur till till klubben, för då är det tävling. Ska bli jättekul att se!

Ni får tänka er att ni ser mig och Pejla ovanifrån. Inte så snyggt kanske, men ändå! :)

Vi körde ett pass med klossträning för bakdelskontroll idag igen. Bytte ut det där julklappsspelet mot en skärbräda, som ligger stadigare på golvet.

I helgen på kursen förstod Pejla att hon skulle upp med tassarna på klossen, men inte att hon skulle stå kvar där, still med framtassarna, utan gick av emellan och upp igen.

Men igår fick vi till det så att hon stod kvar, så idag tänkte jag ta det vidare. Började klicka för minsta rörelse i någon av baktassarna, och sedan gick det snabbt! Började själv röra mig runt skärbrändan, åt höger, och Pejla hängde med och rörde sig också åt höger med baktassarna, medan framtassarna stod kvar på skärbrädan. Körde bara några minuter, med frikommandon och lite lek emellan.

Fattar inte hur fort det går ibland när man tränar såhär med klicker. Helt otroligt. Ska bli jätteintressant att se vad hon kommer ihåg vid nästa pass!

När vi tränade igår stod vi mitt emot varandra, men jag har redan flyttat oss så att hon står till vänster om mig, rakt ut liksom. Alltså inte bredvid mig, utan rakt ut från den vänstra sidan av skärbrädan. Äh... jag ritar lite i Photoshop så att ni fattar... :) Ett ögonblick...

Pejla gillar inte sin strumpa. Den har suttit på av och till i över en månad, och nu sedan vetten rakat rent runt såret måste strumpan sitta på hela tiden, eftersom hon kliar sig konstant.

Drog tejp runt strumpan igår och det funkar. Hon gnager och biter i tejpen, men den sitter rätt bra så hon lyckas inte få bort det helt.

Men inatt har hon tydligen varit lite mer idog, för när jag gick upp imorse var strumpan av och sårets skorpa helt bortkliad, så nu är såret helt öppet igen :( Enda positiva med det är att knölen faktiskt inte ser lika stor ut nu när den tjocka skorpan är borta.

Men trots strumpa så kliar hon ju på såret ändå, så jag har även satt på ett plåster! Knäppt kanske, men det sitter faktiskt kvar på den rakade huden, och det känns som om även det skyddar mot alla rivförsök.

Fast mest sur är ändå Pejla över t-shirten. Plockade fram en gammal röd t-tröja som sonen haft och drog den över huvud och framben. Och den blicken Pejla har på mig nu tror jag faktiskt aldrig jag sett förut. Hon är inte glad på mig, helt klart. "Dumma dumma matte" säger ögonen, och kallar jag på henne finns inte en chans att hon ska komma till mig. Hon bara glor på mig och vänder sedan bort huvudet med en suck.

Ringde precis till instruktören på utställningskursen och lämnade återbud. Det funkar inte helt enkelt. Vetten rakade Pejla kring såret/knölen, och nu kliar hon ännu mer och såret ser alldeles köttigt och äckligt ut :(  Har satt på dubbla, tjocka strumpor på vänster baktass för att skona såret från att hela tiden rivas upp av klor. Hoppas det funkar. Men att springa runt och ställa upp nu känns inte rätt. Det får bli en annan gång, helt enkelt.

Men för att inte tappa stinget helt och säcka ihop (för min egen del alltså, Pejla är lika pigg som vanligt) har vi istället tränat lite på kloss. Och vad är då det? Jo. Jag tränar Pejla att ställa båda framfötterna på en kvadratisk brädbit. Och detta ska så småningom resultera i bättre bakdelskontroll genom att hon ska kunna ha framtassarna på klossen och röra sig runt den med bakbenen. Väldigt bra för till exempel framtida ingångar.

Även detta är inlärt på kursen, förstås. Men eftersom jag inte orkat leta reda på någon brädbit fick ett tråkigt julklappsspel som blivit spelat endast en gång agera kloss. Funkar lika bra det.

Hittills har Pejla fattat att hon ska stå med framtassarna på spellådan för att få klick och belöning. Och snart ska jag börja shejpa bakbenen genom att börja klicka för minsta rörelse i någon av baktassarna medan hon står med framtassarna på plats.

Har kört ett kort pass idag, och tänkte köra ett till på ca 5 minuter eller så om en stund, med fri-signals-pauser emellan. Men i övrigt ska vi nog bara slappa och mysa i soffan, och tycka lite synd om oss själva...

Idag hade vi tid hos veterinären. Sigge, vår katt, rev henne på bogen för drygt en månad sedan. Och tyvärr har Pejla varit där och kliat alldeles för mycket. Har försökt hålla henne ifrån att klia, men det är svårt. Hon har därför lyckats riva upp såret flera gånger, och såret har därmed blivit större. Dessutom har det blivit som en förhårdnad. Eftersom hon varit pigg och matglad så har det inte varit akut, men idag hade vi alltså tid för koll.

Först fick vi vänta. I två timmar satt vi i väntrummet. Suck... Och sedan tog själva besöket max fem minuter. Jag förklarade vad som hade hänt och veterinären tyckte att vi skulle ta bort "kulan". Men eftersom Pejla har ätit både en och två gånger idag så måste det vänta och vi fick en ny tid på torsdag. Önskar ju att de kunde ha sagt åt mig att inte mata henne IFALL de skulle ha behövt ta bort knölen/söva henne, men men... vi får knalla dit igen på torsdag.

Men. Jag är orolig. Veterinären sa att hon inte vill skrämmas, men att "du vet väl att det finns en hel del cancer inom rasen...?"

Och det vet jag ju, men jag har inte tänkt tanken att det skulle kunna vara en tumör!

Jag frågade hur vanligt det är med tumörer på så unga hundar, och det är väldigt ovanligt, men, det förekommer...

Usch. Känner mig jättelåg! Jag tror verkligen inte att det är det, men nu har tanken slagit rot och... ja... jag kan inte låta bli att oroa mig... :(

Klockan sju ikväll är det meningen att vi ska på utställningsträning, men jag har helt tappat sugen. Vill bara få veterinärbesöket överstökat och få reda på vad den där knölen är för något... :(

Har börjat anteckna lite tankar efter träningslägret hos Fanny och Tomas. Det finns hur mycket som helst att säga och berätta, men jag tänkte försöka vara lite strukturerad och börja från början, det vill säga det som är från början för just mig och Pejla. Och för att det hela ska bli logiskt delar vi upp träningen i små, små steg.

Att ha varit på denna kurs har gett mig så mycket. Den har gett mig möjlighet att liksom kunna binda ihop saker och ting genom att jag kan se redan nu hur träningen kan komma att utvecklas för en lång tid framöver. Och det sporrar mig att jobba med småsaker som kan ligga till grund för en eventuell lydnadsinriktning i framtiden.

Så, vad ska vi göra först då?

Det allra första vi ska träna på är helt enkelt att utveckla leken. Dels bygger det en så fin kontakt mellan mig och Pejla, och dels är det jäkligt roligt, helt enkelt. Lek är många gånger en mycket mer effektiv belöning än godbitar, dessutom.

I första steget ska vi träna på tre saker - dels att Pejla ska komma tillbaka till mig med en leksak om jag kastat den, dels att hon ska kampa bra. Slutligen ska jag  börja jobba in en fri-signal. Planen är följande:

1. Komma tillbaks med leksak

Pejla kommer för det mesta tillbaka med grejer som jag kastat åt henne som belöning, men inte alltid. För att öka frekvensen av tillbakakommanden ska vi träna såhär: Jag har två likadana leksaker, i det här fallet en liten gummiboll i snöre. Jag börjar med att kasta den ena och Pejla springer såklart efter den. I början (på kursen) klickade jag nästan direkt när hon grep den första leksaken, och kastade den andra åt andra hållet. Har efter detta shejpat det hela och väntat lite längre för varje gång innan jag klickar. Dvs, jag låter henne plocka upp leksaken och när hon är på väg mot mig klickar jag och kastar nästa åt andra hållet. Det resulterar i att hon släpper den första leksaken för att springa på nästa. Det går jättebra, och tanken är förstås att hon ska komma in ända till mig tillslut innan jag klickar och kastar nästa.

2. Kamplek

Pejla kampar rätt bra när vi är hemma, men blir försiktigare när vi är på andra ställen, på kurs till exempel. Planen är att jag ska kampa med henne på olika ställen för att hon ska bli lika duktig på det överallt. Jag ska börja hemma ändå, för att få upp glöden ordentligt innan vi ökar kriterierna och provar på "svårare" platser.

Det hela är rätt enkelt: Vi kampar om en sak och jag klickar/belönar för alla rörelser hon gör bakåt. Belöningen kommer i form av att jag släpper leksaken och låter henne "vinna" den.

Har flätat ihop fyra långa fleeceflätor av två filtar jag klippt till remsor, så att jag kan släppa leksaken och låta henne vinna utan att släppa den helt. Håller den kort när vi kampar och släpper ut hela flätan när jag belönar, och så börjar vi om.

Det funkar kanon hittills, men hon kan bli ännu bättre på att "göra motstånd". Vi har väldigt roligt, och det är ju ett stort plus :)

Jag vet att många inte tycker att man ska kampa med sin hund, dels tror man att det kan förstöra apporteringen, dels tror man att hunden kan bli jobbig på ett eller annat sätt av kampandet. Men jag har sett tillräckligt många bevis på de klickerkurser jag gått för att om man tränar på rätt sätt, så blir det istället tvärt om. De hundar jag sett som älskar kampen som belöning får en helt otroligt härlig energi och jobbar jättebra mellan belöningarna. Medan en hund som bara får godbitsbelöningar verkar tappa stinget mycket snabbare.

Samtidigt jobbar vi förstås med en släpp-signal, och jag använder "tack". Fungerar jättebra. När jag säger tack släpper Pejla fint (för det allra mesta iallafall) och står sedan och ser på mig med en blick full av förväntan :)

3. Fri-signal

Fri-signalen är helt enkelt ett kommando som säger till hunden att "nu kan du sluta med det vi just håller på med (vad det än kan vara; sitt, ligg, backa osv), rör dig, flytta dig, men håll fortsatt kontakt med mig". Detta följs av lite lek, och så startar man om med det man höll på att träna.

Har inte haft fri-signal alls förut, men har börjat lägga in det så fort vi tränar något sedan kursen. Och jag måste säga att även denna fri-signal bidrar till att Pejla håller fokus på mig. Hon verkar redan veta att "fri" betyder att nu blir det roligt med matte. Och när vi lekt klart har hon den där härliga förväntan i ögonen fortsatt; "vad ska vi göra nu då? kom igen!" :)

Rent träningsmässigt är detta vad vi ska syssla med den närmsta tiden alltså. Lägger även in lite stå-träning emellanåt också och ska inte träna sitt över huvud taget på ett bra tag. Det kommer ju liksom så naturligt ändå :) Stå, däremot, är svårt att lära in, har jag märkt, så det kan vi gott älta mellan varven.

Sambon åkte till Biarriz inatt för att surfa, så nu är jag ensam hemma med barn och hund. Så fort vädret tillåter ska vi ut och tälta. Och på onsdag ska vi gå och se en lydnadstävling här på orten.

Det är så skönt med semester! :)

Rottneros park är verkligen fin. Och idag var den ju lite extra fin med massor av snygga vovvar. Det var som en ny värld som vi fick tillfälle att smygkika in i. Väldigt många går verkligen väldigt mycket in för detta med utställning. Tält och trimbord vid ringkanten var ju vardagsmat för de rutinerade. Kände mig lite som en utböling faktiskt, men det gjorde absolut ingenting :)

Mina barn och sambo plus mor och syster höll mig sällskap när vi väntade inför start. Hanvalparna, två stycken, gick före tikarna, och då fick vi tillfälle att se hur det går till. Och det ser ju så himla enkelt ut det där, att ställa upp hunden, springa runt och ställa upp igen osv. Men nu vet jag att det behöver det inte alls vara :D

Jag har inte tränat alls på att springa sådär ut med benen som de flesta gör, och har nog inte heller riktigt förstått vikten av det, så när det var vår tur gjorde jag min hemmavariant med att springa som vanligt. Och Pejla var jätteduktig! Trots massvis av hundar och människor var hon hundra procent fokuserad på mig hela tiden. Jag berömde henne massor och kände mig så stolt :) När vi ställde upp gjorde vi som de flesta - lät hunden gnaga på en köttbulle i handen. Första uppställningen gick jättebra och hon stod så still och fint och sträckte på kroppen.

Men när vi hållit på ett tag tappade jag fokus lite :) Tyckte det var svårt att både hålla reda på hund och vad domaren sa. Vi gick iallafall vidare till konkurrens och det var ju roligt! :) Det var liksom mitt mål - att inte åka ut efter första varvet.

Sedan när vi fortsatte hade jag som sagt lite svårt att koncentrera mig på allt. Och en av valparna framför fick hela tiden för sig att hon skulle stanna och "prata" med valpen bakom, vilken var den framför mig och Pejla. Så vi fick stanna upp en hel del och jag tror ärligt talat inte att domaren fick ut så mycket av oss de varven.

Sista uppställningen gick inte så bra. Hade problem att få Pejla att sträcka ut, för hon kom för nära mig. Hon blev liksom "kort" i kroppen, vilket inte är så snyggt att se på, har jag förstått.

Däremellan någonstans fick vi ju ställa upp för domaren också. Han hälsade på Pejla som var på sitt allra bästa humör, men ändå föredrog köttbulle framför allt för långt nosande på domarens händer. Han fick utan problem känna igenom henne och titta på tänderna. Min duktiga tjej :)

Vi slutade på en femte plats. Min uppfödare hade hoppats på bättre, och därmed trodde nog jag också att vi skulle hamna högre, men jag är väldigt nöjd ändå! Har idag varit på hundutställning för första gången i mitt liv, och dessutom ställt en valp som uppfört sig exemplariskt nästan hela tiden. Min syster filmade kalaset, och när jag ser på det ser jag massor som vi kan förbättra för att Pejla ska kunna ses från sina bästa sidor, rent estetiskt då menar jag :)

Kritiken handlade bland annat om att hon var en feminin tik (tack!) med fint huvud och bra uttryck. Men att hon kändes osamlad fram och travade med för korta steg bak (vilket var mitt fel, tror jag, eftersom jag inte sprang på rätt sätt) och att korset sluttade lite för brant (vilket jag också tror går att påverka om jag lyckas få henne att sträcka ut bättre i uppställningen).

Ingen hade några kommentarer om mitt trimmande, men efter att ha tittat på alla andra skönheter så inser jag att jag nog kunde ha klippt ganska så mycket mer på Pejla utan att skämmas ;)

Dotter, son, sambo och mormor åkte hemöver i förväg, och jag och min syster stannade kvar och tittade vidare i ringarna. Såg bland annat en härligt kaffebrun labrador som jag blev fullkomligt förälskad i. Så snygg! Har aldrig sett en brun labbe förut. Och jisses vad snygga jaktgolden är... Såg flera stycken och tänkte i mitt stilla sinne att dotterns tjat om en golden kanske kan besannas så småningom ändå :)

En hel hög erfarenhet rikare kan jag hur som helst konstatera att vi nog ska prova på utställning igen någon gång framöver, men att jag då ska ta ordentlig hjälp av min uppfödare innan vi ställer. Så att det blir ordentligt gjort på riktigt, liksom :)