Nu har Lena, min uppfödare, lagt ut lite text och bild om vår valpträff förra helgen. Jätteroligt att se tycker jag som glömde kameran. Om någon mer är nyfiken kan ni kika här :)

Hela gänget poserar.
Foto: Lena Öberg

Idag har Pejla mött Sally för första gången. Sally är en blandning mellan Stövare och Labrador (tror vi), är 8 år och bor hos en av mina kollegor.

När hon kom imorse hade jag och Pejla precis varit ute en stund och gjorde en inkallning på gräsmattan. Pejla blev nyfiken på bilen som svängde in, men kom till mig ändå. Fint :)

Sallys husse tyckte att vi kunde ha koppel på hundarna först så jag kopplade Pejla. Tänkte sedan vara lite pedagogisk, så jag band upp henne vid ett träd och gick själv fram och hälsade på Sally en stund, som verkligen är jättetrevlig! Glatt viftande svans hela tiden.

När hundarna sedan skulle hälsa gjorde Pejla som hon brukar. Liksom rusar fram och hälsar jättemycket! Men se det gillade inte Sally. Hon röt ifrån ordentligt och snacka om att Pejla blev paff! Hittills har hon bara träffat hundar som har väldigt mycket överseende med hennes bufflighet. Men efter tillsägelsen gick det jättebra. De höll sig ifrån varandra rätt länge, men det syntes ändå att båda var intresserade, och nu, när nästan hela dagen gått, har de båda nosat varandra där bak och där fram utan problem.

Fjäskade lite för Sally imorse och bjöd på godbitar när hon satt fint, la sig och rullade runt, så nu ligger hon mest hela tiden utanför min dörr och väntar på mer :)

Har en ovana att glömma kameran vid tillfällen då man hade velat ha den med. Glömde den till exempel på lydnadslägret vi var på i Norge för en månad sedan. Men nu har jag fått tag i några bilder som Marianne tog. På hennes hemsida finns det fler bilder från lägret också. Men här kommer några stycken på mig och Pejla:

 Här tränar vi på att leka :)

Mer lekträning - det blev mycket av det faktiskt, och är fortfarande :)

Här tränade vi hundarna i att hålla fokus. Alla kursare satt vid sidan om som störning. Om Pejla släppte fokus på mig och sprang bort till någon annan kutade jag helt enkelt iväg bort från henne vilket resulterade i att hon kom sättande efter mig. När hon kommit ikapp mig lekte vi och hade jätteskoj. Och när hon höll fokus fint på mig belönades även detta med lek och en och annan godbit.

De äldre hundarna fick lite hårdare "straff". När de valde bort matte/husse för andra kursare, leksaker eller annat, tog den som var närmast hunden tag i halsbandet, varpå en valp ropades ut till matte/husse och den stora hunden fick sitta still och ha tråkigt medan matte/husse lekte med valpen. Det var kul att se förändringen som många av hundarna efter det visade - mycket mer engagemang i matte/husse.

Igår åkte jag till klubben där man skulle köra träningstävling. Kul! Jag och Pejla fick hålla till i ett av tälten och agera störning. Passade på att träna lite där i tältet med apportbockarna som låg där. Belönade henne när hon satt stilla med apporten i munnen. Vi har tränat en del på det här hemma nu och det går framåt. Hon greppar INTE särskilt hårt, men hon håller den iallafall. Har börjat lägga till störning i form av att jag liksom lugnt vevar händerna kring apportbocken, och hon håller fast ändå, för det mesta, men ibland släpper hon den, förmodligen för att hon tror att jag ska ta den. Vill inte att hon ska släppa den förrän ett "tack" eller klick kommer. Men som sagt, det går framåt.

Tränade även på att ha henne sittande i fotposition. Hon klarar längre och längre stunder - också positivt!

Gick iväg en bit efter en stund och tränade sitt/stanna kvar, och varvade att jag gick tillbaka till henne ibland och gjorde inkallning ibland. Funkade fint. Det vi har att träna på där är egentligen att sitt alltid betyder sitt och inte att man kan lägga sig ner efter en stund :) När hon gör det, lägger sig ner alltså, går jag bara tillbaks till utgångspositionen, tar ett steg åt höger och får henne med mig, och så börjar vi om. Det brukar få poletten att trilla ner.

Hon fick inte hälsa på några hundar igår. Charlie var där, bästa kompisen, men hon har skruvat upp förväntningarna så väldigt högt efter att de fått leka de två senaste gångerna vi varit där, så igår var jag lite sträng på henne och hon fick alltså inte ens hälsa. Vet inte om det är rätt, men det kändes så.

Tror jag sett världens sötaste hund dessutom. En liten jaktgolden på tre månader som jag blev fullkomligt förälskad i. Så himla söt och go! Nästa hund kanske måste bli en sådan :)

Hur det än var så kände jag mig lite depp efter klubbesöket igår :( Jag vet inte, men jag känner mig så himla ensam i mitt klickertänk här. Det är som att de jag pratar med inte riktigt förstår mina resonemang. Det gör väl ingenting i och för sig - men, jag har ju inga träningskompisar att bolla med direkt, och det är det som är tråkigt. Det skulle vara så kul att hitta någon att träna med, som tänker på samma sätt.

Det finns de som klickar, men jag har hittills inte hittat någon som inte korrigerar också - och jag som är "skolad" efter Canis känner ett motstånd mot detta att blanda metoderna. Och det värsta är att när jag inte har någon med samma tankar att diskutera med, så har jag börjat ta åt mig av de råd jag får på klubben - även om de innehåller korrigerings- eller locktänkande. Och jag vill ju inte det. Egentligen.

Så när jag kom hem igår plockade jag fram musmattan, som i protest, och körde världens finaste tasstarget på den. Pejla var heltaggad och dök på mattan. Och då mindes jag varför jag tränar på det här sättet. Hon älskar det, och jag gör det också :)

Idag fanns lite av den där gnistan kvar, så vi tog en tidig morgonpromenad och jag belönade med hög frekvens för slakt koppel och vi tränade följsamhet genom att jag gick kors och tvärs över vägar och gärden. Körde tasstarget på musmatta igen när vi kom hem, och hon var lika glad och vass idag :)

Ska försöka få hit någon duktig klickertränare som kan hålla kurs, och försöka samla ihop lite folk som är intresserade av att lära sig mer. Det vore verkligen roligt.

Denna härliga sommardag tar min semester slut på riktigt. Men vad jag förstår så kommer regnet tillbaka imorgon...

Pejla verkar inte ha några problem att slappna av på jobbet nu heller. Hon ligger här och sover bakom min stol. Går jag ut ur rummet vill hon gärna följa med, men säger jag "stanna" så stannar hon. Har kvar kompostgallret vid dörren fortfarande ändå, men snart ska jag börja testa om hon klarar att stanna (längre stunder) även utan det.

Imorgon tar en av kollegorna med sin hund hit - det ska bli spännande. Pejla har aldrig träffat henne förut. Det är en blandras av labrador och något mer som jag inte minns nu. Schäfer kanske? En äldre omplacering som enligt vad jag hört ska vara snäll och trevlig.

Och på fredagarna kommer ju lilla papillon-nakenhunden Selma hit, och katten Sigge är alltid här, så nu är vi snart lika många djur som människor här på bygget. Trevligt :) Dessutom går Selmas matte och husse i valpköpartankar, så vem vet, snart kanske det struttar en liten labradorvalp här också.

Kan inte säga annat än att jag faktiskt har en rätt trevlig arbetsplats, trots att jag gärna hade tagit 6 veckor semester till :)

När vi kom hem efter vår minisemester på High Chaparral mm var min mammas första kommentar om Pejla att hon verkade så mycket lugnare. Vanligtvis är det väldigt glatt när någon kommer på besök, och visst är hon glad fortfarande och vill hälsa och gärna bära på grejer och visa vad duktig hon är, men lite lugnare har hon faktiskt blivit.

Igår kom Golden-blandiskompisen Zelda på besök. Åh så roligt det var, för det funkade mycket bättre än det någonsin gjort. Pejla uppförde sig med respekt mot Zelda för en gångs skull. Förut har hon liksom bufflat på som bara den och struntat i eventuella morrningar från Zelda. Men nu tog hon det varsamt och var hur trevlig som helst - så trevlig att Zelda faktiskt lät henne nosa i rumpan, och när vi gick ut var det på håret att de faktiskt började leka :)

Hade med godbitar och klicker ut för att träna lite med Pejla i trädgården, men det blev inget av med det, för sonen lyckades trassla in sig i en liten skogsdunge vi har alldeles vid tomten, och där inne finns en gammal kompost. Tråkigt nog har komposten "gått sönder" (sonen och en kompis har demolerat lite) så att där ligger lösa brädor med gamla rostiga spikar. Har tänkt länge att jag ska ta reda på det där, men det har liksom inte blivit av.

Ni har säkert redan listat ut vad som hände. Ett gallskrik hördes och sedan kom sonen springande med gråten i ögonen. Och han är inte den som gråter i första taget. Spiken han trampat på var väl en 5 cm. Den hade trängt genom skon och in i foten ett par cm :(

Pejla blev väldigt angelägen om att "trösta" sonen, men någon träning blev det inte. Idag har han fått antibiotika mot infektion och jag hoppas verkligen att det inte tillstöter något utan att det får läka i lugn och ro.

Därmed har vi tagit det väldigt lugnt idag, så att foten får vila. Skulle ha börjat jobba, men fick börja första dagen på jobbet med att vara hemma med barn och hund. Gör inte så mycket i och för sig :)

Ska försöka ta mig iväg en sväng till skogen ikväll med Pejla, för nu är hon rätt rastlös. Vi hann iallafall till skogen en sväng igår och lekte lite sök efter leksak i en ruta som jag trampat upp. Oj vad hon tycker det är roligt :)

Igår åkte hela familjen till Töreboda och träffade Lena på Goldcliff med familj, och alla de andra valparna som kom från olika håll i Sverige. Åh vad roligt det var!

När vi klev ur bilen blev Pejla som på helspänn, och när hon fick syn på Lena blev hon alldeles till sig. Jag vet inte, men jag fick då känslan av att hon kände igen henne, och kanske även stället. Och när hon träffade mamma Ella var hon så inställsam så jag har aldrig sett något liknande! :)

Sedan blev det leka av, förstås, och alla hundar ville självklart busa och gruffa kring och under bordet där vi satt och fikade. Men det är väl så det ska vara :)

Provade på viltspår i skogen. Pejla var jätteduktig att spåra, men ville inte riktigt hålla klöven i munnen. Korta stunder bara, men sedan spottade hon ut och undersökte den istället.

Samma visa var det när vi provade apportering med kråka och duva - inte greppa, bara tugga och nosa...

Vi får väl se hur det blir med den biten i framtiden. Har inget jättebehov av att köra viltapportering själv eftersom varken jag eller någon närstående jagar, men visar hon mer intresse framöver så hade jag tänkt prova på det för hennes skull. Men då ska hon såklart tycka att det är roligt. Annars finns det ingen vits med det.

Däremot var hon en liten stjärna på att leta upp och apportera leksaker! Det var hur roligt som helst, verkade det som.

Lena spred ut massor av leksaker i högt gräs i en skogsglänta, och sedan släppte vi valparna en och en så att de fick gå och leta upp en sak och komma in med. Två vändor var fick hundarna, och Pejla var toppenduktig båda gångerna och valde boll i snöre (hon ratade en tennisboll andra vändan och sprang och letade upp en i snöre istället). Så fick vi välja en av leksakerna att ta med hem, och vi tog självklart en boll i snöre då :)

Efter kaffet och tårtan trimmade Lena Pejla så nu är hon jättefin :) Och jag har fått se hur det ska gå till. Och medan hon stod där på trimbordet passade jag på att avlägsna fästingar som kröp i pälsen. Uäk... Här hemma får varken hunden eller katten några fästingar, och det är jag glad för.

En kanondag på alla sätt blev det - god mat, härlig tårta, trevligt sällskap och glada hundar. Och dessutom sken solen på oss hela dagen :)

PS. Klantigt nog glömde vi kameran hemma, men jag hoppas kunna få några bilder från någon av de andra att visa här så småningom.

Jag tog med dottern och Pejla till skogen idag. Det blev en lite kortare walk-about den här gången, för jag tror inte att dottern skulle orka fem kilometer i backig skogsterräng. Så vi tog lätta 2,5:an och pausade på vägen genom att plocka blåbär. Det finns inte så mycket kvar nu, men vi fick ihop en halv liter iallafall.

Pejla och dottern fick leka kurragömma en hel del. När Pejla inte var uppmärksam sprang dottern och gömde sig bakom en sten eller något annat lämpligt, varpå jag frågade Pejla "Vart är Vilda?" Så fort man säger något sådant; "vart är...", så börjar huvudet genast gå på Pejla. Hon pejlar av överallt, så att säga. Första gången tror jag inte hon fattade att det var just dottern hon letade efter, men när hon fått godbitar och beröm efter att ha hittat rätt, så gick det som en dans. Hon gjorde säkert tio uppletanden och tyckte det var fantastiskt roligt. Och varje gång hon hittat dottern tog hon snabbt godbiten och kom sedan sättandes till mig för att liksom berätta. Och då fick hon godbit igen, förstås :)

Slutet av promenaden är en kilometer på asfalterad bana, så där fick det bli koppelgående igen. Belönade med hög frekvens när hon gick i slakt koppel vid min vänstra sida och kastade godbitarna bakåt. Varför? Jo, för jag har upptäckt att Pejla liksom glömmer precis allt just när hon fått godbiten. Då far hon gärna iväg framåt medan hon tuggar. Men genom att jag belönar bakåt får jag tillfälle att klicka och belöna igen när hon kommer upp vid vänstra sidan. Så slipper det bli det här att jag ska vänta ut eller plocka in henne i halsbandet.

På det hela taget har vi haft en kanondag i skogen. Och vad passar väl bättre än hemmagjord kantarellsoppa med nybakad blåbärspaj till efterrätt då?

Och Pejla fick också smaka :) Hon älskar blåbär, och vaniljsås är nog ännu bättre. Så hon fick slicka rent tallrikar (mot att hon höll en apportbock i munnen... tänk så kravfull man börjar bli...).