Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Bilder

Av Lina - 29 augusti 2011 20:24

Vi har kommit in i en bra rutin vad gäller vallningen, och kommer iväg åtminstone två gånger i veckan utöver kurstillfället på tisdagar.


Idag var jag och Annica med Ymer i hagen igen, och jag tror att vi båda fick lite huvudbry efter träningen. För min del handlar det om lyxproblem jämfört med problemen jag haft tidigare.


Duktiga Annica med Ymer  


Jag tränar nu i en liten, liten fålla. Går runt, och när han ser fin ut, släpper jag kopplet och backar runt flocken så att vi hamnar i balans. Därifrån vill jag sedan möta honom så att han rör sig in i balans igen, och variera vilket håll jag går åt.


På kursen i tisdags gick detta jättebra, men när jag tränar själv... inte lika bra. Han vill gärna gå rakt in mot fåren, eller till mig. Jag tror att han är lite osäker stackarn, och ett av träningsfåren är lite tufft och utmanar honom. Det är inte alltid han vågar stå kvar, utan verkar söka stöd hos mig. Hon är inte alltid sådan, tackan, men idag var hon värre än vanligt.


Jag körde därmed bara ett pass idag. Det känns bättre att ta upp problemet på kursen imorgon och få ordentlig hjälp med det, än att lära honom fel saker. Som jag gjorde idag, tillslut, när jag tänkt med hjälp av snälla Annica, var att helt enkelt hämta upp honom när han gjorde fel, och börja om från början. Rätt eller fel, ingen aning, men det var liksom det enda vi kom på.


I eftermiddag tog vi oss en vända till klubben för första gången på jag vet inte hur länge! Pejla fick leka lite, och Zaphod fick testa på att träna rutan - något vi inte gjort på evigheter. Det satt ganska långt inne, och vi fick gå tillbaka till ruta ett, så att säga. Men det var kul och han var med på noterna, och jag fick mig nog en liten boost för lydnadsträning igen!


På onsdag startar jag upp en kombinerad valp- och grundlydnadskurs på klubben, så jag fixade med lite papper inför detta också när vi var där ute. Ska bli så kul att hålla kurs igen, det var nästan ett år sedan sist!

ANNONS
Av Lina - 23 september 2010 00:24


Har precis landat efter att ha arrangerat en tvådagarskurs med Niina Svartberg på Torsby Vandrarhem. Niina är känd för de flesta som tävlar lydnad, men för er som inte känner till henne kan nämnas att hon tävlat på både SM- och VM-nivå länge; att hon skrivit en väldigt bra bok om tävlingslydnad och att hon är en mycket kunnig och trevlig instruktör. Dessutom är hon lite av en expert på tävlingspsykologi.


Oftast när man åker långväga på kurs får man ordna med boende och mat på egen hand. Detta funkar vanligtvis väldigt bra, men jag har länge varit sugen på att fixa ett koncept där allt ingår, och där boende, träning och allt annat kan ske på ett och samma område. Därför är jag så glad att ha hittat ett finfint samarbete med Torsby Vandrarhem. De har bra boende till vettiga priser, och ordnar med både frukost, lunch och middag. Verkligen lyxigt i hundträningssammanhang!


Som vanligt efter en flerdagarskurs är man rätt trött. Fullmatad med information och det är svårt att sortera bland alla tankar och intryck.


Själv gick jag som observatör denna gång - dvs utan att träna egna hundar. Jag gillar verkligen att göra det ibland. När man har egna hundar med går man väldigt mycket in i sin egen bubbla och fokuserar bara på sitt och sin egen träning. Det kan då vara svårt att riktigt hänga med när de andra tränar. Men som observatör kan man suga åt sig av alla godbitar och tips från instruktören, och får en helt annan helhetsbild. Rekommenderar varmt alla att testa på detta alltså!


Jag är alldeles för trött för att delge er något om träningstankarna efter kursen, men bjuder istället på en bildkavalkad av träningsglada, lyckliga hundar. Som jag brukar säga - det ska vara kul att träna hund!


PS. Fler bilder finns på Hundtränarens sida på Facebook.


Norske Emil på den plaskvåta planen.


Ellen (Pejlas halvsyster) tränar fotgående med matte.


Sid!


Zaphods kullbror Zot in action.


Godis- och apporteringstokig rottis!

ANNONS
Av Lina - 7 september 2010 14:28


Jag hade tid hos veterinären för Zaphod idag. Dels skulle vi göra återbesök för att kolla att allt är ok med analsäckarna nu. Dels ville jag ta ett urinprov. Han har väldigt svårt att hålla tätt den lille, och nog för att han är ung, men han kissar fortfarande väldigt ofta, och ibland läcker han. Kanske är det inget, men lika bra att kolla upp så att han inte har någon infektion eller så.


Men besöket kom även att inkludera Pejla. Jag har dragit mig för att låta henne undersökas eftersom de symtom jag sett under en längre period har varit lite svåra att tyda.


I våras skar hon upp en tass. Efter det började hon halta på motsatt bakben. Jag, och fler med mig, misstänkte att hon avlastat den trasiga tassen och därmed blivit överbelastad på motsatt sida. Hon visade smärtor i höger baklår när jag var hos Jill (se tidigare inlägg). Hon visade även reaktioner i ryggen.


Under våren och sommaren har hon inte heller varit sitt gamla vanliga, pigga jag. Men jag har tänkt att det dels berott på att hon haft ont i bakbenet, dels kunde det ju ha att göra med Zaphod - att hon inte är ensam om uppmärksamheten längre och känner sig lite deppig. Och sedan kom löpet - då är hon alltid sur och seg.

Men det finns andra saker som gjort mig fundersam också. Hon har börjat tveka inför att hoppa in i bilen. Tar ibland sats två gånger. Inte varje gång, men ibland. Hon morrar åt Zaphod när han kommer nära henne när hon ligger och sover - det är inte alls likt henne. Hon vaktar mer överlag här hemma. Hon går passgång mest hela tiden, och blir otroligt trött under promenaderna.


Men hon har hela tiden ändå varit ganska pigg när jag hittat på saker ihop med henne, och jag har tänkt på löp, onda muskler, skendräktighet, jobbig valp osv osv.


Men den senaste veckan har min mattokiga tjej plötsligt börjat visa ointresse för mat. Hon har ätit, men har kunnat lyfta huvudet från skålen och titta på mig - helt olikt henne även detta. Hon brukar glufsa i sig allt, snabbt och glupskt. Och igår åt hon fem-sex tuggor, gick sedan och la sig. Provade att ge henne igen, men nej.


Hon hade ingen feber, men att hon inte äter är alldeles onormalt. Jag ringde därför veterinären imorse och fick komma tidigare för att de skulle kunna titta på henne också.


Vi började med att röntga livmoder, för att kunna utesluta problem med den om inte annat. Inget konstigt syntes där. Vi gick vidare med blodprov, och alla värden var helt normala.


Efter att veterinären tittat på hur det ser ut när Pejla går (jag klagade en del över detta), höll hon med mig fullständigt. Det såg inte bra ut.


Det blev narkos och en höftledsröntgen, och en ryggröntgen.


Veterinären var noga med att påpeka att hon inte kan läsa av röntgenplåtar på detaljnivå, men hon misstänker det som kallas L7S1 - en förträngning i ryggmärgskanalen mellan 7:e ryggkotan och 1:a svanskotan, och som gör ont när nerverna kommer i kläm. Här finns mer att läsa om detta.


Bilderna ska skickas till Strömsholms djursjukhus där de kan göra en riktig bedömning. Och medan vi väntar ska Pejla få Metacam för smärtan i en vecka.


Hon fick en metacamspruta på plats, och fick sedan ligga i bilen och vila medan Zaphod fick sin undersökning. Gjorde även några ärenden innan vi slutligen kom hem, och då hade hon piggnat i efter narkosen. Och tror ni inte att hon travade hela vägen från bilen till dörren där vi bor. Jag har inte sett henne göra det på hela sommaren, och misstänker förstås att det är smärtlindringen som hjälpt. Och just detta grämer mig. Tanken på att hon kanske gått med smärtor hela sommaren, utan att jag gjort något åt det, det gör ont i hela mattehjärtat.


Min Pejla, igår


Av Lina - 6 september 2010 22:56

Vi hann med lite sitt-i-grupp-träning innan vi for iväg och höll grundkurs på klubben. Planen var inte riktigt som på bilden ovan, men båda hundarna satt duktigt kvar och blev givetvis belönade ordentligt för detta! Särskilt Zaphod har väldigt svårt att sitta still om vår katt drar förbi - kanske att Pejla hade gott inflytande på honom.


Vi hade andra träffen på grundkursen idag. Jag och två nyutexaminerade allmänlydnadsinstruktörer till har 12 ekipage varje måndag kväll. Idag fortsatte vi träna kontakt, sitt och ligg, och pratade om hur hundar lär, om olika belöningar, hur man kan exprimentera för att hitta rätt belöningar för sin hund, och lite om klickerträning.


Det absolut svåraste för hundarna på kursen är att klara av störningar av olika slag. De är nyfikna på de andra hundarna, det finns massor av härliga dofter i marken, det är folk och bilar som rör sig överallt, och hundar som har roligt ihop med sina hussar och mattar.


Att lära sin hund sitt och ligg kan verka simpelt, men att lära sin hund detta i en extremt störningsfull miljö kan vara allt annat än enkelt!


Att miljö- och störningsträna sin hund är jätteviktigt. Vissa hundar klarar miljöbyten bättre än andra, men de flesta behöver någon form av träning i nya miljöer för att funka träningsmässigt på sikt.


Med mitt nya måndagsträningsgäng tränar vi därför just nu på en ny plats varje vecka. Det är så lätt att alltid träna sina grejer på samma plats varje gång, men då är det också lätt att hunden förknippar träningen väldigt starkt med just denna typ av plats, eller kanske till och med med en enda, specifik plats. Med Pejla var jag inte jätteduktig på att byta träningsmiljö när hon var liten. Men det är något jag jobbat med en hel del sedan hon blivit äldre. Det går givetvis det också, men med Zaphod vill jag gärna få in detta redan från början. Lära honom att våra små övningar som vi håller på med kan utföras precis vart som helst. Och gärna med någon extra typ av störning runtomkring.


Som jag skrev i förra inlägget så kunde Pejla massor av saker, delmoment och till och med en del hela moment för lydnaden när hon var i den ålder Zaphod är nu. Zaphod kan inga moment. Men det är inget som oroar mig. Jag tror att jag vinner massor på att bara träna på att han kan leka med och engagera sig i mig, och bjuda på enkla små beteenden i svåra miljöer. Det där med moment är i ärlighetens namn inte jättesvårt att lära in om man har en bra plan - och en engagerad hund - däremot kan det vara en väldigt stor sak att få en ovan hund att fungera på tävlingsdagen i en ny, stökig miljö (jag vet, jag har gjort detta med Pejla).


Vi har ett par hundar med på kursen som bor så till att de i princip aldrig stöter på andra hundar. För dessa individer blir det otroligt svårt att lära sig saker i en klubbmiljö på kurs. Därför är jag så glad att dessa hundar och deras matte idag gjorde stora framsteg! De har hållit sig lite på avstånd från gruppen, för att matte överhuvudtaget ska få några kontaktbeteenden att belöna från hundarna. Förra gången gick det sådär, men idag var det som att det släppte. Den ena hunden, som först varit så uppe i varv att han i princip blev blockerad och inte ville äta godbitar, klarade tillslut av att bjuda både sitt och ligg, och massor av kontakt. Belöningen blev att han fick fånga godbitar i luften - mycket roligare än att få den direkt i munnen.


Det är sådant här som gör det så roligt och utvecklande att hålla kurs! När man får vara med och se utveckling och framgångar hos deltagarna.


Av Lina - 6 september 2010 16:14


Det har blivit mycket valpträning för mig det senaste. Dels har jag ju en 7-månaders själv, och har hur mycket som helst att träna med honom. Om jag jämför honom med Pejla och när hon var 7 månader kunde hon minst dubbelt så mycket. Av allt.


Med Zaphod har jag dels medvetet tagit det lite lugnare än vad jag gjorde med Pejla. Dels har jag mer begränsat med tid nu, men jag har också haft rätt stora problem med att han låter mycket under träning. Så den träning vi gjort har fokuserat mycket på att han ska vara tyst.


Jag vill kunna tävla i lydnad med honom så småningom, och där tolereras inga gnäll, pip eller skall av domarna.

Zaphod låter när han går upp i varv. Och på ett sätt ser jag det positivt - det är väldigt enkelt att avgöra när han ligger för högt! Pejla låter också ibland, men det ska mycket till innan hon ljudar under regelrätt träning. Och därmed har jag kanske släppt igenom en för hög aktivitetsnivå på henne många gånger.


Men träningen av Zaphods ljudande går framåt! Det är väldigt mycket bättre nu än vad det var för ett par månader sedan. Dels ger nog träningen resultat, men jag tror också att det handlar om att han behöver mogna, och jag vill därför inte rusa framåt.


Vi träffar iallafall Marita med Zelda och Ninja regelbundet nu. Och då blir det också mycket valpträning. Ninja (på bilden ovan) är en liten jaktgoldentik och hur söt som helst! Tanken är att hon ska testa på jakt framöver, och för Maritas del handlar det just nu mycket om att passivitetsträna Ninja, så att hon klarar av att titta på andra hundar som tränar och är aktiva, utan att själv gå upp i stress. Och jag måste säga att jag är väldigt imponerad av lilla Ninja! Idag tränade jag och Zaphod på att komma tillbaks med leksaker som jag kastat, medan Ninja och Marita satt bredvid och tittade på. Inte ett ljud, inte en aktivitetshöjning så vitt jag kunde se. Om vi inte kom alldeles, alldeles inpå förstås - då ville hon gärna fram och kolla vad det var för rolig boll Zaphod hade i munnen, men i stort sett är hon ett litet föredöme för hundar som behöver passivitetsträna!


Vi ska fortsätta träffas en gång i veckan, och ger oss själva en liten läxa till varje träff. Detta är något som är väldigt bra för mig, som annars har en tendens att träna på sådant som vi redan är bra eller halvbra på. Att ge sig själv en läxa, och att träna på läxan till nästa träff, är en liten knuff i ändan ibland. Och till nästa vecka ska Zaphod få träna på:


- Nosduttar i hand (som varit bra, men tappat i intensitet - vill ha tillbaka intensiteten igen).


- Följaövningar där jag går baklänges och han ska följa mig, nos mot näsa, utan att leta efter leksaken som jag har i handen eller i fickan.


- Komma tillbaka med leksak som jag kastat som belöning. Han tar gärna några extra varv med den på egen hand - han kommer visserligen tillbaka varje gång, men jag vill ha ett mycket mer pålitligt beteende här.


Vi har massor av mer saker att träna, men läxorna får inte bli för mastiga, då hinner jag inte med att träna varje del ordentligt.


Och mer valpträning blir det! Jag är numer instruktör via SBK och har just startat upp en grundkurs på Torsby BK. Det är många valpar med, och det är så roligt att se dem träna. Ikväll ska vi gå igenom hur hundar lär, belöningsutveckling och lite kort om grunderna i klickerträning. Det ska bli spännande att se hur det går för deltagarna idag.


Och på fredag hoppar jag själv på min nästa kurs. Det är en kombinerad valp- och grundlydnadskurs som jag ska gå med Zaphod. Kanske att Pejla får hoppa in också någon av gångerna, det var länge sedan hon fick gå kurs nu! 


Av Lina - 9 juli 2010 21:44





När jag ändå pratar om förebilder kan jag lika gärna fortsätta och nämna några till som betytt väldigt mycket för min utveckling som hundtränare. När Pejla var runt 4 månader åkte jag till Norge på lydnadsläger. Det var tävlingslydnad det handlade om, och jag hade noll och ingen erfarenhet alls av det. Jag valde att åka till Klickerklok eftersom jag visste att de baserar all sin träning på shejping och belöningsträning - det kändes som rätt väg för oss att gå. Jag hade sedan dag 1 med Pejla tränat henne genom att belöna sådana beteenden jag gillade, och försökt se till att oönskade beteenden inte var lönsamma för henne.


Jag minns att Fanny Gott den gången pratade en del med mig om att jag skulle leka mer med Pejla. Jag använde mest godis som belöning för att förstärka beteenden, och det här med lek var jag faktiskt riktigt, riktigt dålig på. Jag kände mig obekväm, ovan och tafatt. För det första var hon min första hund och jag hade verkligen ingen erfarenhet av att leka med djur. Dessutom är jag ingen leksam person överhuvudtaget. När lägret var slut kände jag mig väldigt nöjd - vi hade gått framåt i många delar av träningen, och jag hade en något tydligare plan över hur vi skulle träna vidare för att kunna starta i lydnadsklass 1, men den stora läxan för mig var alltså att lära mig leka med min hund.


Min allra första kurs gick jag när Pejla var ännu yngre, bara ett par månader. Det var en helgkurs i klickerträning hos Ann-Louise Ryrvik, Canis. Och det var tack vare henne som jag fick praktiska aha-upplevelser kring allt jag läst om klickerträning. Och senare skulle jag också gå en ettårig klickertränarutbildning hos Ann-Louise.


Under klickertränarutbildningen pratade vi väldigt mycket om belöningar, dvs förstärkningar. Vad är en belöning och hur vet jag om belöningen är bra nog för min hund?


Svaret är väldigt enkelt egentligen - en belöning är allt som din hund vill ha.


Ett beteende, vilket som helst, som resulterar i att du får det du vill ha, är ett beteende som med största sannolikhet kommer att upprepas. Det är så vi lär och utvecklas, kommer underfund med på vilka sätt det är smartast att bete sig här i livet. Och det här gäller givetvis både för människor och djur. Några exempel:


- Vi gör våra arbetsuppgifter trots att vi inte alltid tycker att de är roliga. Vår lön är belöningen och det som håller vår motivation att fortsätta slita uppe (vad skulle hända om du inte fick lön för ditt arbete, skulle du fortsätta jobba?).


- Hunden drar i kopplet för att få komma fram och nosa på lyktstolpen där framme. Hunden når sin "lön" och har lärt sig att "dra i kopplet" är en lönsam metod för att nå det man vill ha.


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren blir glad och gullar med hunden medan den hoppar och klättrar. Vad har hunden lärt sig?


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren vänder ryggen till och väntar tills hunden har alla fyra tassar i backen innan hon/han vänder sin uppmärksamhet mot hunden. Vad har hunden lärt sig?


Man kan dra hur många exempel som helst på det här. Vi gör det vi lärt oss lönar sig. Det är faktiskt så enkelt.

Givetvis lär vi också av våra misstag. Obehagliga saker försöker vi undvika, och det här gäller, igen, både för människor och djur. Men det är faktiskt inte nödvändigt att använda obehag för att rätt inlärning ska ske. Har man kontroll på belöningarna är det ganska enkelt att lära hunden det man vill och få den att låta bli det man inte vill att den gör. Jag har skrivit om det här många gånger, men det tål att upprepas.


I hundsportsammanhang är det förstås vettigt att ha en strategi för hur du kan belöna din hund. Och nu kommer jag tillbaka till leken igen. Med Pejla var jag inte särskilt duktig på att leka till en början. Och det var synd. Det är när hunden är valp och liten som det är lättast att utveckla vanor och bra intresse för alla möjliga saker. Jag tyckte att jag klarade mig bra med godisbelöningar för att lära in lydnadsmomenten i lydnadsklass 1, och det var faktiskt så. Vi tävlade med väldigt höga poäng vår första tävling, allt inlärt med godis och mat som belöning. Men det var lite senare, när jag skulle lära in andra typer av moment, som jag upptäckte hur bra det hade varit att kunna använda t.ex kamplek eller en boll som belöning.


Just kampen blev en sån där grej som jag bara gav mig tusan på att jag skulle få att fungera. Jag såg det som en utmaning. Pejla var helt ointresserad av att kampa med mig. Hon släppte föremålet så fort jag började dra. Bollar funkade bättre, men jag ville ändå testa om kampen gick att få mer värdefull för henne.


Det jag gjorde var att helt enkelt se kamplek som vilket annat beteende som helst - alltså ett beteende som gick att förstärka genom att belöna med något hon ville ha.


Hon fick alltså godis för att kampa. I början behövde hon inte göra mycket - allra första gångerna räckte det med att hon tog kampleken i munnen. Sedan ökade jag kriterierna till att hon skulle hålla emot lite osv. I början fick hon en godbit som belöning - i slutet kunde jag använda hennes middag - när hon blivit duktig på att kampa fick hon kampa för sin middag skulle man kunna säga. Och idag kan jag faktiskt använda kamp som belöning för andra beteenden i lydnadsträningen, även om hon aldrig skulle välja kamp framför mat.


Jag och Pejla på Klickerkloks tränarutbildning ett par år senare. Nu fungerar kampen!


Jag kan förstås inte veta vad hon hade tyckt om kamplek om jag hade lekt mer med henne när hon var liten. Men jag minns mycket väl hur hon hängde och drog i mina byxben när hon kom hem som liten bebis. Så visst fanns intresset för att slita och dra! Om jag hade tagit vara på det misstänker jag att det hela hade sett helt annorlunda ut något år senare.

Med Zaphod är jag förstås nu lite smartare ;) Jag leker väldigt mycket med honom. Han är av en ras som kanske generellt sett uppskattar kamplek mer än en flat, men jag tänker inte ta något för givet.


Det viktigaste jag lärt mig när jag tränat mina hundar i att leka, är att verkligen försöka leka på hundens villkor. Med Pejla kunde jag inte vara för tuff i början - då tyckte hon att det blev jobbigt och slutade helt. Jag fick vara väldigt mjuk, inte hänga över henne, inte putta för hårt osv. Idag kan jag vara rejält tuff mot henne och hon "tål" det och ser ut att ha väldigt roligt, men så har det alltså inte alltid varit.


Med Zaphod kan jag nog vara hur hård som helst i leken. Han taggar igång väldigt på hårda dunkar och det kan faktiskt bli lite för mycket till och med. Istället för att gå undan som Pejla gjorde, svarar han upp och kan bli riktigt het. Leker jag hårt, leker han hårt tillbaka.



För tävlingslydnaden känns det väldigt bra att ha olika typer av belöningar för olika tillfällen. Ibland behöver jag kunna kasta iväg något för att belöna på rätt ställe. Ibland behöver jag kunna kampa som en galning med hunden för att få den riktigt het i ett moment med fart t.ex Ibland behöver jag kunna belöna lugnt för ett moment där lugn är att eftersträva.

Generellt brukar man säga att en belöning är allt som din hund vill ha – allt som hunden tycker det är värt att jobba för. Och det stämmer! Men jag ser ingen anledning att nöja sig med en sorts belöning för det. Ibland är det praktiskt att kunna använda olika sorters belöningar, och även om hunden inte går igång som tusan på allt, så är detta väldigt påverkningsbart. Alla beteenden går att förstärka med något som hunden vill ha. Om du t.ex tycker att det är praktiskt att använda godbitar som belöning under ett shejpingpass, men har en hund som hellre vill kampa, är det alltså fullt möjligt att belöna godbitsätande med kamplek. Omvänt mot hur jag jobbade med Pejla alltså, men enligt precis samma principer.

Av Lina - 5 juli 2010 11:45



I fredags packade jag, dottern, Pejla och Zaphod in oss i bilen tillsammans med burar, extrakläder, leksaker, godis, sängkläder och allt annat bra-att-ha, i bilen och drog till Säffle. Målet var satt till Sjöbyns hundskola och pensionat, som min vän Jessica driver. Hon skulle nämligen anordna ett läger för barn med hund.

Dottern fick detta av mig i födelsedagspresent, och har därmed längtat i en månad, och nu var det äntligen dags.


Vi togs emot med fika och kubbspel. Barnen fick installera sig i husets källare där de alla skulle sova på madrasser tillsammans. Hundarna fick rummet bredvid, och alla var väldigt spända och fnittriga. Jag fick också sova i källaren, men i eget rum, vilket nog var ganska bra (för min skull) ;)



På lördagen drog träningen igång. Det första barnen fick lära sig var trixen "var är tummen" och "var är foten". Men det tränades t.ex också på att hunden skulle viska hemligheter i barnens öra.


Jag var djupt imponerad över barnens tränarförmåga! De var extremt duktiga med både tajming på klick och belöning. Hundarna gjorde snabba framsteg, allihop.

Lördagen var dock otroligt varm, och vi hann faktiskt med fyra bad, både för barn och hundar.



På eftermiddagen körde vi ett träningspass inomhus i Sjöbyns svala inomhushall. Det var väldigt skönt att komma bort från värmen ett tag, både för barn, vuxna och hundar. Barnen fortsatte träna olika trix, och var fortsatt lika duktiga.



Förutom bad och hundträning hann vi förstås med en massa härliga promenader över ängarna i Sjöbyn, lite lekar, tipspromenad, skattjakt och annat skoj. Barnen kom så himla bra överens - inte en enda gång hörde vi något gnäll eller oenigheter. De har haft det så bra, och en och annan tår fälldes innan vi for hem på söndagen. Och vi är givetvis redan inbokade till nästa års läger.



Lägret avslutades med skogsaktivering där barnen fick gömma godis på kluriga ställen som hundarna fick leta upp.


Tack Jessica för en underbar helg. Vi längtar redan till nästa år!


Länk till Sjöbyns hundskola och pensionat.

Av Lina - 24 juni 2010 17:29









Vi gör ju mer saker än vallar förstås! Fast så mycket träning har det faktiskt inte blivit på senare tid. Vi har renoverat huset här hemma sedan i januari, och det tar mycket tid i anspråk. Men jag har hunnit åka till Karlstad några gånger de senaste veckorna - dels för att hålla kurs, dels för att se på SM i lydnad och agility.


Kursen i Karlstad var en grundkurs i shejping och klickerträning, och var den första kursen jag hållit sedan jag officiellt blivit instruktör. Nu är det visserligen allmänlydnadsinstruktör jag läst till, men jag håller hellre kurser i just shejping och klickerträning än i allmänlydnad. Helt enkelt för att det är så roligt!


Det var fem tjejer med lite varierad förkunskap som kom på kursen och vi började med ett teoripass på ett par timmar där vi diskuterade grunderna i shejping, vitsen med att hunden erbjuder beteenden frivilligt som vi förstärker, att träningen baseras på att observera hunden och förstärka (alltså belöna) beteenden som vi vill att den upprepar osv.


Jag och Zaphod undervisar på shejpingkurs i Karlstad. Foto: Elin Åstrand


En sak som jag senare under praktiken pratade med Elin Åstrand om, var vitsen med felsignal. När jag började klickerträna för drygt tre år sedan var jag länge övertygad om att en felsignal inte var nödvändig - jag tyckte att det räckte med utebliven belöning som information till hunden om att det inte var det den erbjöd jag var ute efter. Och så funkar det faktiskt fortfarande under min träning många gånger. Men i lydnadsträningen ser jag mer och mer vitsen med att ha en felsignal som hunden förstår.


Det handlar naturligtvis inte om att korrigera eller göra det obehagligt för hunden, utan istället om att den verkligen ska förstå att "haha! där gick du miste om din belöning". Det blir alltså lite som att ha en markör för fel beteende, precis som vi ofta använder en markör för rätt beteende. Men felmarkören ska nog helst vara lite retsam och definitivt göra att hunden försöker ännu hårdare för att göra rätt vid nästa försök.


Jag har själv börjat använda mig av felsignal lite mer strukturerat i lydnadsträningen på senare tid. Med Pejla har det varit lite si och så med detta förut - jag har nog inte tyckt att det fungerat särskilt bra. Kanske är det för att signalen är dåligt inlärd på henne. Kanske är det för att hon inte förstår den riktigt. På Zaphod däremot, ser jag tydligt att han taggar igång om han inser att han missat chansen till lek t.ex


Och såhär är det väldigt mycket i hundträning tycker jag - att man måste lära sig själv genom att testa. Jag är själv väldigt förtjust i att läsa. Har läst miljoner rader om hund- och klickerträning. Men det är ju inte förrän i praktiken som jag upptäcker vilka bitar som funkar bra för mig och mina hundar.


Detta är också något som jag gärna pratar om på mina kurser. Att våga testa sig fram. Jag vill inte gärna pracka på folk tillvägagångssätt som inte känns rätt för dem. På kursen jag höll för hemmaklubbens instruktörer var det t.ex svårt att få dem att sluta locka på hundarna när vi skulle ha fram nya beteenden. Jag säger då att det är helt ok, att man väljer själv vilket sätt man får fram beteendena på, men trycker på att det är viktigt att man är medveten om vad det innebär för träningen - att om man verkligen vill kunna jobba med frivilliga beteenden, så blir det väldigt svårt, om inte näst intill omöjligt, om man lockar eller ger hunden kommandon - då lär vi ju hunden att istället vänta på vidare instruktioner - inte att själv bli kreativ och bjuda upp till träning.


Men som sagt - man gör som man vill, men jag vill gärna påverka så att man gör ett medvetet val att träna si eller så, inte att man gör det bara för att man alltid gjort det, eller för att det står i en bok.



Till vänster: Elins Tvist - en helt underbar Aussie (som jag först trodde var en border collie) - arbetsglad och totalt oberörd av miljöstörningar! Till höger vilar Zaphod i mitt knä. Foto: Elin Åstrand


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se