Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Tävling

Av Lina - 9 juli 2010 21:44





När jag ändå pratar om förebilder kan jag lika gärna fortsätta och nämna några till som betytt väldigt mycket för min utveckling som hundtränare. När Pejla var runt 4 månader åkte jag till Norge på lydnadsläger. Det var tävlingslydnad det handlade om, och jag hade noll och ingen erfarenhet alls av det. Jag valde att åka till Klickerklok eftersom jag visste att de baserar all sin träning på shejping och belöningsträning - det kändes som rätt väg för oss att gå. Jag hade sedan dag 1 med Pejla tränat henne genom att belöna sådana beteenden jag gillade, och försökt se till att oönskade beteenden inte var lönsamma för henne.


Jag minns att Fanny Gott den gången pratade en del med mig om att jag skulle leka mer med Pejla. Jag använde mest godis som belöning för att förstärka beteenden, och det här med lek var jag faktiskt riktigt, riktigt dålig på. Jag kände mig obekväm, ovan och tafatt. För det första var hon min första hund och jag hade verkligen ingen erfarenhet av att leka med djur. Dessutom är jag ingen leksam person överhuvudtaget. När lägret var slut kände jag mig väldigt nöjd - vi hade gått framåt i många delar av träningen, och jag hade en något tydligare plan över hur vi skulle träna vidare för att kunna starta i lydnadsklass 1, men den stora läxan för mig var alltså att lära mig leka med min hund.


Min allra första kurs gick jag när Pejla var ännu yngre, bara ett par månader. Det var en helgkurs i klickerträning hos Ann-Louise Ryrvik, Canis. Och det var tack vare henne som jag fick praktiska aha-upplevelser kring allt jag läst om klickerträning. Och senare skulle jag också gå en ettårig klickertränarutbildning hos Ann-Louise.


Under klickertränarutbildningen pratade vi väldigt mycket om belöningar, dvs förstärkningar. Vad är en belöning och hur vet jag om belöningen är bra nog för min hund?


Svaret är väldigt enkelt egentligen - en belöning är allt som din hund vill ha.


Ett beteende, vilket som helst, som resulterar i att du får det du vill ha, är ett beteende som med största sannolikhet kommer att upprepas. Det är så vi lär och utvecklas, kommer underfund med på vilka sätt det är smartast att bete sig här i livet. Och det här gäller givetvis både för människor och djur. Några exempel:


- Vi gör våra arbetsuppgifter trots att vi inte alltid tycker att de är roliga. Vår lön är belöningen och det som håller vår motivation att fortsätta slita uppe (vad skulle hända om du inte fick lön för ditt arbete, skulle du fortsätta jobba?).


- Hunden drar i kopplet för att få komma fram och nosa på lyktstolpen där framme. Hunden når sin "lön" och har lärt sig att "dra i kopplet" är en lönsam metod för att nå det man vill ha.


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren blir glad och gullar med hunden medan den hoppar och klättrar. Vad har hunden lärt sig?


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren vänder ryggen till och väntar tills hunden har alla fyra tassar i backen innan hon/han vänder sin uppmärksamhet mot hunden. Vad har hunden lärt sig?


Man kan dra hur många exempel som helst på det här. Vi gör det vi lärt oss lönar sig. Det är faktiskt så enkelt.

Givetvis lär vi också av våra misstag. Obehagliga saker försöker vi undvika, och det här gäller, igen, både för människor och djur. Men det är faktiskt inte nödvändigt att använda obehag för att rätt inlärning ska ske. Har man kontroll på belöningarna är det ganska enkelt att lära hunden det man vill och få den att låta bli det man inte vill att den gör. Jag har skrivit om det här många gånger, men det tål att upprepas.


I hundsportsammanhang är det förstås vettigt att ha en strategi för hur du kan belöna din hund. Och nu kommer jag tillbaka till leken igen. Med Pejla var jag inte särskilt duktig på att leka till en början. Och det var synd. Det är när hunden är valp och liten som det är lättast att utveckla vanor och bra intresse för alla möjliga saker. Jag tyckte att jag klarade mig bra med godisbelöningar för att lära in lydnadsmomenten i lydnadsklass 1, och det var faktiskt så. Vi tävlade med väldigt höga poäng vår första tävling, allt inlärt med godis och mat som belöning. Men det var lite senare, när jag skulle lära in andra typer av moment, som jag upptäckte hur bra det hade varit att kunna använda t.ex kamplek eller en boll som belöning.


Just kampen blev en sån där grej som jag bara gav mig tusan på att jag skulle få att fungera. Jag såg det som en utmaning. Pejla var helt ointresserad av att kampa med mig. Hon släppte föremålet så fort jag började dra. Bollar funkade bättre, men jag ville ändå testa om kampen gick att få mer värdefull för henne.


Det jag gjorde var att helt enkelt se kamplek som vilket annat beteende som helst - alltså ett beteende som gick att förstärka genom att belöna med något hon ville ha.


Hon fick alltså godis för att kampa. I början behövde hon inte göra mycket - allra första gångerna räckte det med att hon tog kampleken i munnen. Sedan ökade jag kriterierna till att hon skulle hålla emot lite osv. I början fick hon en godbit som belöning - i slutet kunde jag använda hennes middag - när hon blivit duktig på att kampa fick hon kampa för sin middag skulle man kunna säga. Och idag kan jag faktiskt använda kamp som belöning för andra beteenden i lydnadsträningen, även om hon aldrig skulle välja kamp framför mat.


Jag och Pejla på Klickerkloks tränarutbildning ett par år senare. Nu fungerar kampen!


Jag kan förstås inte veta vad hon hade tyckt om kamplek om jag hade lekt mer med henne när hon var liten. Men jag minns mycket väl hur hon hängde och drog i mina byxben när hon kom hem som liten bebis. Så visst fanns intresset för att slita och dra! Om jag hade tagit vara på det misstänker jag att det hela hade sett helt annorlunda ut något år senare.

Med Zaphod är jag förstås nu lite smartare ;) Jag leker väldigt mycket med honom. Han är av en ras som kanske generellt sett uppskattar kamplek mer än en flat, men jag tänker inte ta något för givet.


Det viktigaste jag lärt mig när jag tränat mina hundar i att leka, är att verkligen försöka leka på hundens villkor. Med Pejla kunde jag inte vara för tuff i början - då tyckte hon att det blev jobbigt och slutade helt. Jag fick vara väldigt mjuk, inte hänga över henne, inte putta för hårt osv. Idag kan jag vara rejält tuff mot henne och hon "tål" det och ser ut att ha väldigt roligt, men så har det alltså inte alltid varit.


Med Zaphod kan jag nog vara hur hård som helst i leken. Han taggar igång väldigt på hårda dunkar och det kan faktiskt bli lite för mycket till och med. Istället för att gå undan som Pejla gjorde, svarar han upp och kan bli riktigt het. Leker jag hårt, leker han hårt tillbaka.



För tävlingslydnaden känns det väldigt bra att ha olika typer av belöningar för olika tillfällen. Ibland behöver jag kunna kasta iväg något för att belöna på rätt ställe. Ibland behöver jag kunna kampa som en galning med hunden för att få den riktigt het i ett moment med fart t.ex Ibland behöver jag kunna belöna lugnt för ett moment där lugn är att eftersträva.

Generellt brukar man säga att en belöning är allt som din hund vill ha – allt som hunden tycker det är värt att jobba för. Och det stämmer! Men jag ser ingen anledning att nöja sig med en sorts belöning för det. Ibland är det praktiskt att kunna använda olika sorters belöningar, och även om hunden inte går igång som tusan på allt, så är detta väldigt påverkningsbart. Alla beteenden går att förstärka med något som hunden vill ha. Om du t.ex tycker att det är praktiskt att använda godbitar som belöning under ett shejpingpass, men har en hund som hellre vill kampa, är det alltså fullt möjligt att belöna godbitsätande med kamplek. Omvänt mot hur jag jobbade med Pejla alltså, men enligt precis samma principer.

ANNONS
Av Lina - 5 maj 2010 10:13

Från min mixr-blogg:


Igår kväll var jag på klubben och förberedde lydnadstävlingen vi ska köra den 22 maj. Jag ska vara tävlingssekreterare (skriva domarprotokoll) och ansvarar för att allt är förberett och klart inför tävlingsdagen.


Varje gång jag är involverad i en tävling på klubben blir jag väldigt tävlingssugen! Jag funderar på att anmäla mig och Pejla till start i lydnadsklass 3, trots att vi är långt ifrån färdiga med klassmomenten. Men det är faktiskt två veckor kvar, och man hinner träna mycket på den tiden!


Jag har bara tävlat tre gånger med Pejla. Första och tredje gången var vi väl förberedda och det gick väldigt bra. Vi fick bra poäng och vann dessa båda tävlingar, men framför allt så var jag väldigt nöjd med vår prestation och med Pejlas attityd på tävlingsplanen.


Tävlingen däremellan ser jag som en läxa att inte starta tävling förrän man är redo. Det var under en period då Pejla tråkigt nog varit med om några saker som gjort henne osäker på lydnadsplanen. Och trots att vi kunde momenten någorlunda, så höll hon inte alls ihop den gången. Det var jobbigt att se - hon var osäker och ville helst därifrån. Detta gör vi aldrig om, men jag är ändå glad att ha erfarenheten. Jag lär mig bäst av att uppleva.


Alla gånger jag tävlat har jag varit nervös. Riktigt nervös. Det var värst första och andra gången. Men även tredje gången var riktigt jobbig till en början. Men på något sätt lyckades jag den gången vända lite av den negativa stressen till något positivt. Och sedan dess har jag tränat mig själv i att hantera stress på ett bättre sätt - utsatt mig själv för många tävlingslika situationer - tränat inför folk osv.


I förra veckan var jag på en föreläsning med Anita Axelsson. Hon är lite av en expert på tävlingspsykologi och mental träning. Jag kan verkligen rekommendera ett föredrag med henne, och dessutom hennes bok "Mest när det gäller" som jag läste någon gång efter den där tävlingen nummer 2. Läste då även Niina Svartbergs "Lyckas på tävling" som också den gett en hel del bra tips.


De stora sakerna för mig har varit att jag börjat sätta tydliga mål för vad jag vill uppnå med vår träning. Och det viktiga är att målen inte är resultatinriktade, utan prestationsinriktade. Dvs, jag fokuserar på exakt VAD det är vi ska uppnå - hur det ska se ut, hur det ska kännas, hur hundens attityd ska vara, hur jag ska uppträda osv. Inte på vad vi ska nå för placering eller hur många poäng vi samlar ihop. Och de här målen ger också motivation - de har blivit drivkraften i min träning med hundarna.


Och precis som Anita Axelsson säger - lyckas man med prestationsmålen kommer ofta resultaten på köpet. Precis detta upplevde jag på min och Pejlas tredje tävling - inför den hade jag fokuserat till 100% på hur det skulle se ut och kännas där ute på planen, inte alls brytt mig om att fundera på resultatet, men det kom på köpet.


Det är dock kanske lite övermodigt att fundera på en tävlingsanmälan till en tävling som går av stapeln om bara två veckor, när man tänker sig att jag i så fall skulle behöva lära in båda vittringsapportering och rutan som vi faktiskt inte kan alls. Hon har en del bra förkunskaper, men att få till momenten på tävling som det ser ut idag är helt otänkbart. Men bara tanken på en eventuell tävlingsstart motiverar mig mycket att ta tag i just dessa moment. Pejlas tass är läkt, så det är väl bara att sätta igång!

ANNONS
Av Lina - 5 november 2009 21:42

Jag skulle vilja tipsa om en föreläsning med Eva Bodfäldt - Träning för tävling, en fråga om attityd - som min vän Jessica Johansson anordnar på sin hundskola i Sjöbyn, Säffle den 4 mars 2010.


Jag är själv väldigt sugen på att åka ner, och jag vet att Jessica har plats för många i sin nya, fräscha lokal. Kika in på http://www.sjobynshundpensionat.se/kurser.html så får du veta mer om föreläsningen.


Eva Bodfäldt


Av Lina - 21 september 2009 21:16

Vi åkte till Eds brukshundklubb på lördag eftermiddag för att känna på miljön och träna inför tävlingen. Jag ville framför allt ha roligt på planen, men även detaljträna en del moment. Rutan, till exempel, eftersom jag dagarna innan lyckats lära Pejla ordentligt att gå ut åt höger (mitt höger) i rutan, och allt som oftast hamna utanför. Ville också köra igenom alla moment för att känna av att allt fungerade.


Det kanske viktigaste jag ville träna var platsen; att få henne att ligga lugnt och tryggt på plan med mig bakom planket där förarna gömmer sig på klubben. Det är ett himla bra ställe att träna plats på för övrigt, eftersom man kan se genom springorna på planket och hela tiden vet exakt vad hunden gör.


När jag väl la den första platsen hade vi varit där och tränat en bra stund, och Pejla hade en härlig attityd. Men drygt en minut in i platsliggningen började det skjuta inåt skogen. Ett par rejäla skott var det. Jädrans jäkla skithelvete!, tänkte jag. Minst. Såg direkt att hon blev berörd. Hon låg dock kvar, men jag bestämde mig raskt för att inte köra hela tre minuter, utan återgick typ 10 sekunder efter att skotten smällt av. Belönade med godis där hon låg, och hon tog godiset = ett bra tecken (blir hon för berörd kan hon inte äta).


Men när jag sedan försökte mig på att träna annat var hon märkbart berörd. Ville inte springa efter boll eller äta :(  Ville inte lämna min sida. Jag försökte ändå leka med henne lite, men tog sedan en paus då hon fick ligga i bilen.


Testade lite senare att träna igen, och det gick bättre. Men när jag testade plats, reste hon sig när jag bara gått en meter. Gjorde om. Samma sak. Bara att gå tillbaka i träningen, tänkte jag efter en stunds funderande, för jag måste ju få det här att fungera om jag ska kunna tävla imorgon!


Belönade massor för att hon bara låg vid min sida. Tog ett steg, gick tillbaka och belönade, två steg, massor av belöning, osv osv, tills jag kom ifrån som i en lkl1 plats. Så långt funkade det. Bra.


Löste ut med att kasta boll, och nu var hon med på noterna igen. Bra!


Pausade och gjorde om det här några gånger, och tillslut hade jag jobbat mig bakom planket, och kunde belöna genom att kasta bollen över planket och samtidigt skrika "varsågod!". Och den här strategin fungerade riktigt riktigt bra!


Vi tränade även rutan efter detta, med bilmattetarget, och så länge targeten ligger i rutan blir det förstås rätt.


På tävlingsdagen var hon på ett strålande humör när vi kom till klubben tidigt på morgonen. Vi gick promenad och tränade på träningsplanen. Allt var frid och fröjd och det kändes väldigt bra. Ända tills det började skjuta i skogen igen... :(


Svansen in mellan benen, låg i baken, darrande bakben... och att äta godis fanns inte på kartan. Det var kanske en halvtimme - fyrtio minuter tills vi skulle in och jag tänkte att jaha, det var den tävlingen det. Men sedan nej! Jag måste ju få det här att fungera - åtminstone försöka få det att fungera. Jag ville ju tävla, men absolut inte gå en tävling till med en hund som ser strykrädd ut. Det är inte roligt för någon.


Såg vid det här laget att hon även började reagera på tävlingsledaren som kommenderade inne på plan. I vanliga fall brukar hon få ligga och ha lite tråkigt i bilen för att ladda batterierna, men den strategin kändes inte som en bra plan i det här läget. Så jag tog henne med till bortsidan av träningsplanen, rätt långt från tävlingsplanen, och började träna platsliggning. Samma sak hände som igår - hon reste sig så fort jag försökte lämna. Men jag körde samma taktik som kvällen innan - massor av belöningar för väldigt låga kriterier, och snart kunde jag jobba mig bakom ett litet avbytarbås. Bra!


Nästa steg var att vi närmade oss tävlingsplanen, och helt enkelt sitta och titta på de tävlande och lyssna på tävlingsledaren. Varje gång tävlingsledaren kommenderade, fick hon en liten godbit. Och efter sisådär en fem minuter stog hon där och viftade på svansen!


Kan tillägga att jag själv hela tiden var rätt så nervös - dels tävlingsnervös, men också på grund av oron för hur hon mådde och hur det skulle gå.


Innan det var vår tur att tävla hann jag belöna massor för kortkorta fria följ, och sedan var det dags.


Vid det här laget hade jag dock bestämt mig för, att om hon reser sig från platsen, så bryter jag. Dels vill jag inte tävla med en rädd hund; dels visste jag att vi skulle behöva platspoängen för att nå upp till 1:a pris.


Mitt hjärta har sällan dunkat så hårt och så fort som det gjorde när jag stod där bakom planket. Hjälp vad nervös jag var! Men det var väldigt, väldigt skönt att kunna stå där och kika genom springorna, och se hennes beteende. Hon kollade sig omkring lite i början, kollade in hunden som låg bredvid (det var bara vi och en rottis i 2:an), och efter ungefär en halv minut la hon ner hakan i backen. Wow! Lycka! I det läget fick jag en rus genom magen som dittills var det häftigaste jag upplevt i tävlingssammanhang. Hade jag haft en boll i fickan vet jag inte vad jag hade fått för mig att göra! :)


Så när platsen var avklarad skulle vi plötsligt tävla! Jag hade mentalt ställt in mig på att bryta, men nu när det här gick så bra var det förstås bara att köra på. Gick av planen för att lösa ut henne lite, kände att hon var med mig till tusen, och sedan var det pang på igen.


Pejla var verkligen en liten stjärna på plan. Lyckoruset som började vid hakan i backen höll i sig genom hela programmet, och jag tror att vi smittade varandra - det blev som en god cirkel där vi båda hade så kul och kände både bus och koncentration samtidigt.


Allt flöt på, och trots att jag var så nervös att munnen dammade, och kände hur jag skakade vid ett par tillfällen, så var det hela en otroligt positiv upplevelse. Till och med när vi nollade rutan var jag lycklig! Hon sprang rakt ut, men när hon korsat första konerna drog hon lite åt höger, och när jag sa "stå" vände hon åt "fel" håll, så att hon hamnade för långt ut. Men vad gjorde det? Inte ett dugg. Hon gjorde precis så som jag tyvärr lyckats lära henne att rutan fungerar utan target, så när momentet var slut, löste jag som vanligt ut henne med ett "fri" och hon kom sättande med väldigt hög förväntan, och väldigt glad över att få apportera strax därefter :)


På det hela taget är jag så jäkla glad att jag inte bara gav upp. Det var otroligt nära flera gånger när jag såg hur berörd hon var, men någonstans där inne var det något som sa mig att jag bara inte kunde ge upp; att jag måste göra allt jag kan för att få det här att fungera! Och det är just det här som var den största vinsten för mig denna tävling - att lyckas få en berörd, låg Pejla, att bli glad, intensiv och härligt med mig i en svår tävlingssituation. Det hade jag aldrig kunnat tro för något halvår sedan. Att vi sedan fick 1:a pris är förstås väldigt roligt, men i det här fallet helt klart enbart en bonus.

Av Lina - 20 september 2009 18:12

Jag skulle kunna säga massor om vår tävling idag, och kanske framför allt om träningen/peppningen dagen innan och i förmiddags, men jag får ta det senare eftersom jag precis kommit hem och är väldigt trött.


Vi nollade rutan, men fick så fina poäng i övrigt att vi klarade uppflyttningen till klass 3, tjoho! :)


Plats: 10

Fritt följ: 9,5

Läggande: 10

Inkallning med ställande: 10

Rutan: 0

Apportering: 9

Hopp: 10

Fjärr: 10

Helhet: 9


Härligt! :)

Av Lina - 17 september 2009 22:17

Fick höra en hel del historier om hundar som haft vattensvans, och en del verkar bli dåliga rätt länge. Men Pejla är nu pigg och glad igen! Svansen ser lite konstig ut, krokig och dan, men den viftar glatt, och nu på eftermiddagen och kvällen har hon varit på sitt allra bästa humör.


Vi har dock tränat väldigt lite även idag. Testade vår kedja (inkallning med ställande, ruta och apportering). Inkallningen var kalasfin! Stoppet såg väldigt, väldigt bra ut. Rutan blev lite knas. Hade flyttat den till ett helt nytt, lite svårt ställe, och hon stannade för tidigt, med framtassarna utanför rutan. Men jag tog tillbaks henne och gjord om, och då blev det helt rätt. Och det funkar så himla bra att lösa ut henne från rutan med "fri". Det ordet har verkligen blivit en belöning i sig själv! Tycker det är både intressant och häftigt :)


Apporteringen såg jättefin ut den också. Så även om kedjan inte funkade som helhet, så känner jag mig nöjd. Hon var dock het som chili, så lite uppvärmning hade nog inte skadat. Attityden är härligt lekfull, men lite över gränsen till galen ibland.


Imorgon hade jag tänkt träna platsliggning, fila på rutan, och försöka få ner hennes temp lite i fria följet. Vi får väl se vad vi hinner med... Och på lördag åker vi till tävlingsplanen för att träna i miljön. Hoppas de inte ställer iordning tävliongsplanen allt för tidigt bara.


Tack för alla lyckönskningar! :)




Av Lina - 26 oktober 2008 13:56

Vår tävling igår var allt annat än bra! Pejla kändes otrygg under hela tävlingen, utom i ett moment, apporteringen - där "sken hon upp" och gjorde ett fantastiskt jobb och vi fick en 10:a. I övrigt nollade vi ungefär hälften av momenten, även sådana som jag trodde att vi skulle klara jättebra, och några moment lyckades jag hjälpa henne i med dubbelkommando.


Men hur som helst. Det är väldigt tydligt att Pejla inte klarar av den störning som en tävling innebär. En stort problem är detta att hon blir  osäker. Hon verkar tycka att allt är väldigt läskigt :(


Efter apporteringen ville jag bryta, men på något sätt lyckades jag bli övertalad att fortsätta, vilket jag nu i efterhand ångrar. Det hade varit perfekt att bryta när hon såg ut att ha roligt och kunde koppla bort allt runtomkring, för att belöna, och nästa gång jag hamnar i en liknande situation hoppas jag att jag kan stå på mig lite bättre och bara göra det som känns rätt.


När tävlingen var slut och planen skulle möbleras om inför dagens apelltävling tog jag Pejla med mig ut igen och bad en av klubbmedlemmarna att lite sporadiskt stå och gorma tävlingskommendering medan vi gjorde lite vad som helst. Vi lekte med en snörboll, och genast när kommanderingen började kände jag i händerna att hennes grepp blev lösare, och hon släppte även bollen flera gånger och blev bara stående och titta sig omkring. Men jag låtsades som ingenting och fortsatte att leka, och efter en stund gick det bra! Hon både sprang efter bollen, kom in med den, kampade, tog godbitar och tillslut gick vi lite fot mellan lekvarven.


Jag tror att det är såhär jag måste göra framöver. Jag måste hitta tillbaks till den glädje och lekfullhet hon hade under vår första tävling; överträna störningar och verkligen tävlingsträna på riktigt. 


Det känns förstås tråkigt efter gårdagen, men samtidigt är det en spark därbak för att ta itu med problemen. Tävlingsträning och träning på att ha kul fast det finns störningar ligger högst på priolistan just nu.

Av Lina - 23 oktober 2008 18:28

Har tränat en del fritt följ och position vid sidan i stort idag. Har stora problem med att bestämma mig för om vi ska tävla eller inte på lördag. Inför förra tävlingen var vi mycket bättre förberedda och jag kände mig säker på att alla moment satt. Den här gången känns de flesta moment som om det skulle kunna gå; några känns väldigt osäkra... så förmodligen ställer jag väl in, om det inte känns helbra under morgondagen. Måste ju testa lite.


Något tävlingstränande har det dock inte blivit, och det är ju egentligen det vi skulle ha prioriterat inför nästa tävling. Alltså tränat med mer tävlingslika förhållanden. Uthållighet har vi tränat en hel del på, fast utan tävlingsstörning, och det börjar gå riktigt bra tycker jag. Vi har även fått till mycket bättre kontaktsökande i förflyttningar mellan moment efter Maria Hagström-kursen. Men jag vet ju att träning och tävling är två skilda saker, helt och hållet, och att vi varit usla på att tävlingsträna.


Så ja. Vi får se. Just nu har jag dessutom stora koncentrationssvårigheter över lag eftersom jag är skitnervös över bokens anländande imorgon. Tänk om de satt ihop sidorna i fel ordning!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se