Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Vardag

Av Lina - 5 januari 2011 19:53



Den årliga mässan MyDog går av stapeln i Göteborg i helgen, och ett av de stora dragplåstren är den från TV kända Cesar Millan. Det pågår just nu hätska debatter på olika hundforum och bloggar. Säga vad man vill om Cesar Millan, men han väcker onekligen väldigt starka känslor hos väldigt många människor.


När jag skaffade hund för fyra år sedan visste jag nästan ingenting om hur livet med hund fungerade. Jag hade ytterst lite erfarenhet. Min systers hund var den första hund jag kunde umgås med utan att vara rädd och det jag i övrigt visste om hund hade jag sett på TV eller läst om någonstans.


Två år innan det tittade jag på Cesar Millans ”The Dog Whisperer” och tog allt som visades på största allvar. Ja, såhär är det att ha hund. Så måste man träna dem, så måste man vara. Annars tar hunden över och vill bli ledare i flocken. Eftersom det här var den enda information jag fick om hunderiet, antog jag att det var så det var. Punkt.


Men någonstans på vägen när jag bestämt mig för att skaffa hund, hittade jag andra röster som pratade om en helt annan inställning till hundhållning. Rösterna kom både från elithundsportare, etologer, forskare, författare, hundpsykologer, instruktörer, och helt vanliga hundägare. Kloka människor som tyvärr inte får så mycket plats i TV-rutan – man får försöka hitta dem på andra håll. Och det de sa fick mig att tänka om.


Från dag ett i mitt hundliv har jag alltså valt en helt annan approach till det hela. Jag har aldrig någonsin tänkt tanken att jag måste vara ledare. Ändå får jag gång på gång kommentarer från kursdeltagare när de ser mig med mina hundar, att de så gärna skulle vilja ha ett sådant bra ledarskap som jag har. Så förmodligen har jag det som i många människors ögon kallas ledarskap. Jag kallar det något annat, men det spelar mindre roll.


Jag har dock inte fått det här ”ledarskapet” genom att ständigt gå och tänka på att jag ska vara ledare. Jag har inte fått det genom att vara sträng. Inte genom att korrigera mina hundar när de gör fel. Och inte genom att göra det obehagligt för dem när de inte lyssnar.


Det jag gjort är helt enkelt att jag har tränat dem. Jag har lärt dem vad de tjänar mest på. Jag har gett dem godis, slängt bollar till dem, klappat dem, gullat med dem, lekt ihop med dem, hittat på bus och varit allmänt tokig många gånger. Jag har aktiverat dem på otaliga sätt. Och de älskar det. De tittar på mig med glädje i ögonen när jag reser mig upp på ett speciellt vis, som om de undrar ”Vad ska vi hitta på nu då matte! Åh vad ska vi göra!” Och jag älskar det.


Jag har själv varit delaktig i många debatter kring Cesar Millan och hans (i en del fall olagliga i Sverige) metoder, och det är ingen hemlighet vart jag står. Jag tar avstånd från den typen av träning som baserar sig på att konsekvent tala om för hunden vad den inte får göra genom att göra det obehagligt för den. Varför? Dels av moraliska skäl, men också för att jag sett så många bevis på att andra sätt fungerar precis lika bra, och ibland till och med bättre.


Det händer givetvis att jag gormar till eller tar mina hundar i halsbandet och leder bort dem från en situation om det behövs. Men jag grundar inte mitt tänk i uppfattningen om att jag måste vara den dominanta ledaren. Och att jag inte använder hjälpmedel som är olagliga är en självklarhet – jag väljer även bort många verktyg som är fullt lagliga.


Nej. Jag vill ha kul med mina hundar! Och jag vill att de ska ha kul, att de ska vara nyfikna, orädda, och engagerade när vi hittar på saker. Och så länge både de och jag mår bra av det, kommer jag att fortsätta att lära ut det här sättet att träna. För det fungerar ju inte bara för mig, utan även för träningskompisar och lyckliga kursdeltagare som plötsligt känt att de faktiskt fått riktiga verktyg att jobba med. Det jag lär ut kommer aldrig någonsin att behöva en varningstext – tvärtom – alla får mer än gärna prova själva hemma!


Jag skulle vilja uppmana alla hundägare att våga vara kritiska och inte köpa allt som TV-personer, instruktörer eller andra kunniga personer säger om hur du ska lära din hund det ena och det andra. Tänk själv. Hitta din egen övertygelse, och använd dig av de råd som känns rätt i magen. Och har du inte hittat den rätta magkänslan, den där som värmer i hela kroppen när du och hunden samarbetar och liksom ger dig känslan av att ni faktiskt kommunicerar på något obegripligt sätt – leta vidare, för det går att hitta den, det lovar jag.


ANNONS
Av Lina - 15 december 2010 22:15

 

Såhär under vintertid är det ganska bekvämt att passa på att träna en del saker inomhus, särskilt om man är frusen av sig. Här i Värmland har vi runt -20, och både jag och hundarna är smått skeptiska till längre vistelser utomhus när det är så kallt.

Men det gör inte så mycket. Jag har två hundar av så kallad aktiv ras, men det är faktiskt inga problem alls här hemma med rastlösa hundar, trots att vi inte tar oss ut så mycket som de är vana efter sommaren och hösten. De klarar att ta det lugnt i ganska många dagar utan att det märks på dem. Däremot blir matte ganska rastlös emellanåt.


Vi tränar gärna inne när det är kallt. Dels vardagslydnad, men också annat som trix och grunder och detaljer för lydnad. Och trots julstress så hinner vi med. Det behövs inte många minuter åt gången för att få in lite träning i vardagen.


Ett tips är att alltid köra ett litet träningspass innan matdags. Just nu tränas Zaphod i att komma in i fotposition medan matskålen står på golvet bredvid oss någonstans. Det här är ganska svårt. Han är het på maten, och har lite svårt att koncentrera sig, men det går framåt. Jag vill att han självmant ska hitta sin position just nu, och den positionen är sittande vid min vänstra sida med kontakt. När han blir för het sätter han sig helt enkelt framför mig, på mina fötter, men det får han ingenting för. Då står jag bara lugnt och väntar tills han gör om och gör rätt. Det här är dels träning på att hitta fotpositionen förstås, men kanske framför allt, träning på att klara av att koncentrera sig på en uppgift, trots att middagen står där och hägrar. Svårt för en mattokig border collie.


Pejla tränar också inför matdags. Hon har kommit längre i sin träning och har bättre tålamod kring belöningar. Därför kan jag ha högre kriterier med vad hon ska prestera innan hon får varsågod till matskålen. Just nu handlar det för hennes del om att sitta eller ligga alldeles stilla i flera minuter. Det här är något som vi har byggt upp successivt. I början räckte det med att hon satt/låg still väldigt korta stunder, men idag kan hon ligga med hakan tryckt mot backen i tio minuter innan varsågod. Och hon gör det gärna, för hon vet att om hon bara ligger där, så kommer det magiska ordet om en stund.


I vår nyrenoverade, stora hall tränar jag också fotposition och fotgående med Zaphod. Två av garderobsdörrarna där har stora speglar, och eftersom dörrarna går att vinkla precis så som jag vill ha dem, kan jag använda dem på ett väldigt bra sätt när vi tränar – jag kan hålla koll på Zaphods position utan att vrida mig. På tävling kommer jag att gå rak i kroppen och har ingen möjlighet att gå och titta på honom, och jag vill därför, så mycket som det är möjligt, träna positionen på ett sådant sätt att han blir van att jag går och tittar rakt fram.


Han är duktig på det här nu, och vi behöver definitivt börja länga sträckorna som han ska gå. 10-15 meter funkar fint nu, inomhus utan större störningar (utöver katten, barnen som tjoar, Pejla som kommer och tittar på osv). Kör även korta träningspass på våra promenader, och han där klarar han inte alls lika långa sträckor. Men jag vet att bara för att en hund klarar av en sak hemma i ostörd miljö, så betyder det absolut inte att beteendet är färdiginlärt. En sak i taget, en störning åt gången, ett kriterie i sänder. Och ett miljöbyte är definitivt en stor kriteriehöjning ibland.


Andra saker som vi roar oss med inomhus är fjärrdirigering, dvs växlingar mellan ligg, sitt och stå utan att röra sig fram eller bak från platsen. Pejla är bra på det här, ända tills jag kommer på långt avstånd – då vill hon gärna ta några kliv framåt när jag säger ”stå”. Hon var väldigt duktig på det här i somras, men all träning är en färskvara. Hon har fortfarande väldigt bra förståelse för de olika beteendena i fjärren, men detaljerna ser inte ut som de en gång gjorde. Det här är såklart inte hennes fel – hon behöver bara påminnas om hur det hela ska se ut, och det ligger på mitt ansvar att träna det här på ett pedagogiskt sätt igen.


Zaphod tränar också fjärr. Han är bra på ligg. Och det är väl ungefär så långt han kommit i sin fjärrkarriär. Han är ganska duktig på sitt också, men kan lika gärna lägga sig när han hör kommandot för sitt. Och det är samma sak här – du får det du tränar på, och vi har tränat mycket ligg. Men det går framåt även med den här träningen, och signalkontroll på både sitt och stå står högt på att-göra-listan just nu för Zaphods del.


Men överlag är det betydligt mindre träning för mina båda hundar just nu, än vad både jag och de är vana vid. Jag har fått nytt jobb och har nyligen kommit hem från en solig semester. Plus allt julstökande som tar tid och energi. Men det gör inte så mycket. Både de och jag är ganska nöjda ändå. Just nu sitter vi mest och hoppas på att vi kommit med på de kurser och utbildningar vi anmält oss till under 2011. Då lägger vi i träningsväxeln igen!

ANNONS
Av Lina - 12 oktober 2010 08:56


Jag startar upp två kurser i belöningsbaserad träning den här veckan. Det ska bli så roligt! Det är sammanlagt tio ekipage med väldigt blandade erfarenheter, och väldigt olika hundar, som kommer att delta. Något som jag bett deltagarna att göra i förväg, är att berätta för mig vilka mål de har med hunden och med kursen. Att veta vad man vill gör träningen så väldigt mycket enklare.


Det här låter kanske självklart, men det är det absolut inte! Jag upplever det mycket vanligt att man faktiskt inte riktigt vet vad man vill lära sin hund. Och jag tror faktiskt att mycket av den träning som man upplever som misslyckad, när det inte fungerar, kan ha en hel del att göra med otydliga eller obefintliga målsättningar.


Vidare tror jag att det ibland fokuseras för mycket på hundens problembeteenden när man försöker sätta sina mål. Jag ska förklara hur jag menar.


Här är några vanliga målsättningar:

- Min hund ska inte dra i kopplet på promenad
- Min hund ska inte hoppa på människor när den hälsar
- Min hund ska inte rusa ifrån mig så fort den ser något skojigt


Du ser säkert mönstret. Det genomgående för dessa målsättningar är att de är negativt formulerade. Allesammans börjar med "Min hund ska inte...".


Om du har dessa målsättningar i bakhuvudet när du ska träna din hund är det väldigt lätt att hamna i nej-fällan:
- Nej! (dra inte i kopplet).
- Nej! (hoppa inte).
- Nej! (spring inte ifrån mig) osv.


En hund som förstår "nej", kanske slutar med det den håller på med, kanske inte. Men om den slutar, vad gör den istället? Vet hunden vad som förväntas av den i situationen?


På kurserna jag startar upp nu i veckan kommer vi att diskutera lite kring målsättningar. Och det jag kommer trycka på, är att deltagarna ska formulera sina mål på ett omvänt sätt. På ett positvit sätt. Så att de förklarar vad de vill lära sina hundar specifikt.


Målen här ovanför kan då istället se ut såhär:

- Min hund ska gå avslappnat vid min vänstra sida när vi är på promenad
- Min hund ska stå med alla fyra tassarna i marken när den hälsar
- Min hund ska ta kontakt med mig så fort den ser något skojigt


Och när vi sedan tränar, kommer vi att fokusera på att hitta tillfällen då hunden gör rätt, och se till att beteendet lönar sig. Att det lönar sig många, många gånger, så att hunden lär sig att göra rätt, och så småningom aktivt väljer att göra rätt, eftersom den vet att det är det bästa valet den kan göra.


Om din hund bjuder på beteenden som du inte gillar, fundera på vad du vill att den ska göra istället, och träna på det! Försök att lägga upp träningen så att det i början blir väldigt enkelt för den att välja rätt, så att du får många, många tillfällen att belöna det beteende som du gillar. Det är på det här sättet hunden lär sig vad du vill att den ska göra. Med bra träning får du så småningom en hund som faktiskt självmant väljer att göra rätt. Och det är en väldigt skön känsla!

Av Lina - 7 oktober 2010 18:51



Vad är positiv förstärkning? Det är ett begrepp som hörs ganska ofta i hundvärlden och i hundträningssammanhang. Jag som själv valt att träna mina hundar med hjälp av det här har ganska klart för mig vad positiv förstärkning faktiskt innebär, men jag märker att det florerar väldigt många missförstånd kring både detta begrepp, och även kring den metod som kallas ”klickerträning”.


Positiv förstärkning kan i mångt och mycket jämställas med belöning. Och det är också så man oftast beskriver det. Positiv förstärkning = belöning. Och kanske är det just detta som gjort att missförstånden uppkommer.


När jag håller kurser och vi pratar om belöning brukar jag ställa frågan – vad är en belöning? De vanligaste svaren är godis och leksaker. Och ofta är det också någon som nämner röstberöm. Och detta stämmer till stor del – alla de här sakerna kan fungera som belöning för en hund. Kan. Men behöver inte nödvändigtvis göra det alltid.


För mig är positiv förstärkning = belöning. Men en belöning är långt mycket mer än godbitar, lek och röstberöm. En belöning är ALLT som får hunden att upprepa ett visst beteende. Och det innefattar väldigt, väldigt mycket.

En väldigt enkel modell för att beskriva det här kan se ut så här:


Beteende + Belöning = Beteendet kommer att upprepas igen


Men det är inte jag som ägare eller tränare som kan bestämma vad som är en belöning. Det är hunden som väljer det här. En hund som är sugen på godbitar går att belöna med godbitar. En hund som vill lukta på stolpar, går att belöna med att den får gå och lukta på stolpar. En hund som vill hälsa på en människa, går att belöna med att den får hälsa, osv.


Och då naturligtvis – en hund som inte är sugen på godbitar, går inte att belöna med godbitar. Och en hund som inte trånar efter mattes röstberöm, går inte att belöna med beröm. Osv.


Träna på att gå fint i koppel kan man således belöna med att hunden får gå och lukta t.ex Man kanske har provat att belöna den med godbitar när den går fint i kopplet, men man upplever inte att hunden slutar dra ändå. Visst, den äter sina godbitar, men den bjuder inte på att gå fint speciellt mycket mer ändå.


Men vad gör hunden efter att den ätit godbiten? Drar den framåt i kopplet? Det är ganska vanligt. Eller den kanske drar in till vägkanten för att nosa i marken?


Båda de här två sakerna är ganska bra indikationer på vad hunden vill just här och nu. Och det den vill, kan du använda som belöning.


På min äldre hund Pejla har jag satt kommando på att nosa. När jag tränade gå fint i koppel med henne sa jag helt enkelt ”gå och nosa” när hon gick fint. Jag såg dessutom till att drag i kopplet ALDRIG ledde till att hon fick gå och nosa. Detta är alltså att ta kontroll över belöningarna. Drog hon framåt för att nosa, gick jag lugnt och bestämt baklänges tills hon tog kontakt med mig igen (inga ryck och slit i kopplet alltså, eftersom jag inte vill jobba med obehag, utan genom att ta kontroll över belöningarna). Gick hon fint mot det hon ville åt, fick hon ”gå och nosa” som belöning. Och detta fungerade super!


På samma sätt testade jag att sätta kommando på ”gå och spring”, eftersom hon gillar att springa. I ett litet experiment testade jag att gå med henne lös över ängarna, och när hon gick fint vid min sida fick hon ”gå och spring” som belöning. Hon gjorde sina varv, men sökte så småningom upp mig igen, kom in vid min sida, gick några meter, och fick ett nytt ”gå och spring”. När jag hållit på såhär ett tag, var det tillslut väldigt svårt att få henne bort från mig igen. Så stark var alltså denna positiva förstärkning.


Jag skrev förra veckan om hur jag löst Zaphods ovilja att hoppa in i bilen. Det han helst av allt ville i den situationen var att leka med mig. Alltså använde jag detta som belöning för att han hoppade in. Hoppa in, så får du komma ut och leka. Alltsammans kan låta väldigt bakvänt, men det fina är att det fungerar. Med positiv förstärkning ökar sannolikheten för att ett beteende ska upprepas igen. Och tränar man det bra, så blir det tillslut så förstärkt att beteendet kan bli en vana. Det är rätt häftigt, eller hur?


Både "gå och nosa", "gå och spring" och "fri" (som jag använder när Zaphod hoppar ur bilen) är egentligen precis samma sak som att säga "varsågod". Jag tycker att det är rätt smart att sätta varsågodkommandon på en hel del. Och man kan öva hunden i att t.ex gå mot en skål med godbitar, och säga "varsågod" när hunden går som man vill att den ska gå. Om den sliter och drar mot skålen, ser du bara till att hunden kommer längre ifrån sin belöning. Värt att testa! Och sedan föra över samma förståelse på allt annat som hunden helst skulle rusa fram till. "Gå och hälsa", "Jaga" (om du törs), "Gå och bada", "Gå och kissa"... vad du vill. Varsågod. Men ge det som belöning för något beteende som du vill ska förstärkas.


Jag har hur många exempel som helst på andra saker som i specifika situationer fungerar som positiv förstärkning, alltså belöning. Det gäller bara att man är klok nog att klura ut vad hunden vill ha. För om man hittar de där riktigt bra belöningarna, kan man förstärka beteenden som man vill se mer av, och dessutom få väldigt pålitliga beteenden!

Det är en myt att positiv förstärkning, klickerträning, shejping, belöningsbaserad träning går ut på att stoppa i hunden godbitar hela tiden. Hemligheten med effektiv belöningsbaserad träning går helt enkelt ut på att man som tränare blir duktig på att lista ut vad hunden vill ha, och att använda detta till smart träning!


PS. Positiv förstärkning betyder per defenition en konsekvens av ett beteende som gör att beteendet ökar i sannolikhet. Så om du testar att belöna din hund med något, men inte får beteendet att upprepas inom rimlig tid, ta dig då en funderare på om belöningen verkligen är en belöning.


Av Lina - 1 oktober 2010 17:26

 

Alla har vi varit nybörjare på det här med hund, och när Pejla var liten valp blev jag väldigt förskräckt första gångerna vi lekte dragkamp och hon började morra, som jag upplevde det, åt mig. Jag slutade tvärt med leken och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Skulle hon få bete sig sådär? Nej, det kunde väl ändå inte vara rätt?


Nu vet jag bättre. Men när Pejla blev äldre och jag insett hur kul det kan vara att leka kamplek med sin hund, hade hon liksom mist sin gnista i den här leken. Jag fick prova mig fram för att få igång hennes kamplust igen, och tillslut gick det. Och en av de saker jag gjorde när vi lekte, var att uppmuntra just hennes morrande.


En hund kan morra av olika orsaker. Båda mina hundar morrar när vi leker. Zaphod mycket, hela tiden, Pejla ibland, om jag knuffar på henne när vi kampar, eller sätter min hand över hennes nos. Och det syns tydligt på båda att de har väldigt roligt under tiden. Själv blir jag också glad av detta lekmorrande, och morrar gärna tillbaka ibland :)


Hundar kan också morra när de är rädda, eller när de vill varna eller uppmärksamma något. Eller om de känner sig hotade. En del upplever det väldigt jobbigt att hunden morrar vid matskålen eller kring tuggben. En del tycker till och med att man måste vänja hunden vid att man ska kunna plocka bort matskålen eller benet, och gör därför detta regelbundet. Personligen har jag en annan strategi - jag tror nämligen att om man hela tiden går och tar hundens mat och andra resurser ifrån den, så kommer den att bli på sin vakt, och kanske att man till och med skapar ett problem som inte fanns där från början.


Min strategi kring mat är att helt enkelt lämna hunden ifred när den äter. Någon gång ibland kan jag gå nära skålen med mina händer, men då är det för att lägga något gott däri, så att hunden vänjer sig vid att mina händer nära skålen innebär något positivt.


Nu har jag kanske inga raser som är kända för att vakta ditt och datt, och detta med att lägga nytt gott i skålen gör jag faktiskt inte så ofta nu mera. Däremot lät jag barnen göra det när Pejla var valp, för att förebygga eventuella problem.

Jag passade en kelpietik i några månader för ett par år sedan. Hon hade ganska mycket vakt i sig. Och eftersom hon upplevde mig som en resurs (till skojigt och gott), försökte hon vakta mig mot Pejla. Hon morrade helt enkelt åt Pejla när Pejla försökte komma nära mig. Detta var inget jag ville uppmuntra, men själva morrandet såg jag som något positivt - hon varnade, och jag kunde därmed förstå att hon vaktade. Varje gång Nemi, som hon heter, gjorde så här, fick hon helt enkelt ett vänligt men bestämt "gå bort" - vaktar du mig får du inte vara med.


Pejla började morra på mig i våras/somras när jag skulle klippa hennes klor och torka hennes tassar. Eftersom hon aldrig gjort detta förut utgick jag ifrån att något var fel. Och det visade sig ju senare att hon hade ont både i ett bakben och i ryggen. Tänk vad bra att hon kunde tala om för mig att något var fel!


Att lära av en hund att morra som varning är inte heller något jag skulle kunna tänka mig att göra. En hund som morrar i varnande syfte, mot andra hundar t.ex, vill tala om för den andra hunden att den ska hålla sig på avstånd. Mot en människa kan det vara ett tecken på att hunden inte litar på människan.


En hund som inte tillåts morra i de här situationerna, som inte får möjlighet att varna, kan nog upplevas som ganska farlig, då den plötsligt gör utfall eller försöker attackera den andra hunden/människan. Om den hade fått varna först, hade man vetat vad som varit på gång, och hade haft en möjlighet att avvärja situationen. Och givetvis att sedan träna för att göra situationen bättre.


Pejla är också väldigt duktig på att höra när vi får besök. Hon hör det långt innan jag är medveten om att någon är på väg in. Då morrar hon lite tyst, som för att göra oss andra uppmärksamma på att någon är på väg. När hon gör det, säger jag bara att "nu är det bra", och gör ingen stor affär av det. Det är helt ok för mig att hon talar om att besökare är på ingång.


Mina hundar morrar mycket, varje dag. Mest när vi leker, eller när de leker med varandra. För ett ovant öra kan det nog låta riktigt illa ibland, men i mina är det som ljuv musik.

Av Lina - 29 september 2010 00:21


Att bli presenterad som "hundinstruktören Lina Sundberg" i tryck känns faktiskt lite märkligt. Roligt, men märkligt. Nu är jag visserligen utbildad instruktör, och håller också kurser, både i brukshundklubbens och i egen regi, men jag känner mig väldigt ödmjuk inför denna uppgift. Jag har defacto bara varit hundägare i fyra år, och instruktör bara en liten stund. Ja, alltsammans känns fortfarande väldigt nytt och spännande.


Bilden är från senaste numret av Härliga Hund där man ställer 7 frågor till mig, eftersom jag bloggar här på Härliga Hunds avdelning på mixr.se. Det är roligt med uppmärksamheten, och jag hoppas att det kan locka ännu lite fler läsare hit till bloggen.


När jag tänker tillbaka på min tid som hundägare och hundtränare är det mest påtagliga hur mycket jag utvecklats under de här åren. Från att ha läst teoretiskt om hundträning, till att själv börja träna, så småningom tävla, och gå vidare i mitt tänk, få en djupare förståelse och en himla massa aha-upplevelser. Det är rätt häftigt faktiskt. Jag kan inte minnas något annat som tagit sådan fart och gått framåt så snabbt som det här i mitt tidigare liv. Och resan är ju inte slut än. Jag lär och utvecklas hela tiden, och till största delen kan jag tacka mina hundar för det.


Nu när jag har två hundar är det extra spännande, just utvecklingsmässigt för min egen del. Jag har sedan Zaphod flyttade hem till oss kommit på mig själv många, många gånger, med att försöka lösa saker eller träna in nya smågrejer, på precis samma sätt som jag gjort med Pejla. Upptäckt att det inte funkar, kliat mig i huvudet, och insett att - annan hund - annan lösning. Och det är verkligen inspirerande att tvingas vara kreativ och tänka nytt. Det är stärkande och förstärkande att själv hitta lösningar.


En sådan enkel sak som att lära Zaphod att gilla att hoppa in i bilen efter avslutad träning kan få agera exempel. När jag lärde Pejla att hoppa in i bilen, och att gilla det, shejpade jag det helt enkelt och belönade henne med godbitar när hon frivilligt hoppade in. Det här funkade hur bra som helst på henne. Hon gillar ju godis.


Jag har gjort på samma sätt med Zaphod, och det har funkat bra, ganska länge. Men på senare tid har han inte velat hoppa in alls. Och jag insåg ganska snart att han börjat se sambandet mellan hoppa in i bil = träningspaus. Han gillar verkligen att träna den lille. Att leka på planen ihop med mig smäller långt mycket högre än att få en sketen godbit i bagageutrymmet...


När jag och min träningskompis Marita var och tränade med våra fyra hundar häromdagen fick hon bevittna hur det kan se ut. Vi kör ett pass, jag och Zaphod, och när jag plockar leksakerna innanför västen och börjar gå mot bilen, är han först med mig, trippande lite på sned framför, som för att kolla in vad som nu ska hända. Men ju närmare bilen vi kommer, desto mer skeptisk blir han. Och när jag väl är framme, har han hunnit ut på träningsplanen igen, med en blick som säger - Kom igen nu matte! Det är ju HÄR vi ska vara, här är det skoj!


Jag vill inte gärna tjata på honom. Jag vill väldigt gärna att han efter avslutat pass ändå ska tycka att pausen i bilen är helt ok. Inte bättre än träningen, men ändå helt ok.


Jag testade en gång att vänta ut honom. Sedan att ropa på honom ett par gånger. Då kommer han ju iallafall. Väntade lite till. Rörde mig mot bakluckan, och fick tillslut ett frivilligt inhoppande. Belönade med lite godis, stängde gallerdörren, och tänkte att det här är ju riktigt, riktigt dålig träning. Att den där godbiten är verkligen ett nedköp för honom.


Men det är ändå nu det blir skoj. För om det här hade hänt för fyra år sedan hade jag säkerligen inte kommit på någon lösning själv. Då hade jag behövt ta hjälp från någon mer kunnig. Men nu gav jag mig fanken på att jag skulle hitta en lösning på egen hand.


Vad är problemet egentligen? Enkelt. Jag har inte en tillräckligt bra belöning för honom i det här läget, vilket gör att inhoppandet i bilen inte förstärks. Lösningen måste alltså bli att byta belöning.


Han vill ju fortsätta träna i det här läget, fortsätta leken. Jag måste alltså belöna med lek.


Fumlade runt lite, släppte ut honom på frisignal, väntade ut ett frivilligt inhoppande igen, och kastade in kongen. Mja. Han tog den väl lite, men att leka med en hund i ett bagageutrymme är inte helt praktiskt.


Det här förloppet tog ju bara ett par minuter, och medan jag grejade gick tankarna runt. Och tillslut hade jag lösningen, som ju egentligen är så uppenbar! Det han vill i det här läget är ju att få komma ut och leka.


Sagt och gjort, jag släpper ut honom på ett "fri", och sätter igång en kamplek med honom. Efter en kort stund plockar jag undan leksaken, blir passiv, och väntar. Den här gången gick det betydligt snabbare för honom att hoppa in. Och direkt fick han ett nytt "fri" och ny lek ute hos mig. Efter några repetitioner var han snabb som en liten vessla in i bilen.

Det här är ju en yttepytteliten grej, men jag tycker ändå att den så fint symboliserar hur mycket mitt kreativa tänk kring hundträning utvecklats under åren. Och det känns väldigt skönt att numer kunna lösa små och stora problem på egen hand, och framför allt, att våga testa egna idéer. Det är väldigt förstärkande för mig.

Av Lina - 17 september 2010 15:23



Hur viktigt är hundträning, egentligen? På söndag är det val i Sverige, och i relation till de stora frågeställningar som kommer upp i samband med det, hur viktigt är hundträning då? Vad betyder mina resultat på träning och tävling för andra? På vilket sätt bidrar vi till världen, vi som hela tiden håller på med våra hundar?


När man funderar i dessa banor är det lätt att känna sig egoistisk i sitt intresse. För det är ju just det det är - ett intresse. När jag skaffade Pejla hade jag en tuff period i mitt liv. Jag hade jobbat 60-timmarsveckor under flera år, varit med och byggt upp ett företag, och samtidigt hade jag två småbarn, hus och alla andra måsten som hör livet till under småbarnsperioden. Men kroppen sa ifrån. En dag tog det stopp, och jag fick ta en lång paus från arbetet.


Det var under den här pausen som mitt hundintresse egentligen vaknade till liv. Plötsligt hade jag tid att se på TV, och fastnade i ett hundprogram. Och det var då jag började fundera på hur jag skulle vilja träna en hund, om jag hade en.


Jag sökte på internet och hittade en helt ny värld. Det finns verkligen mycket skrivet om hundträning och hundfostran! Jag stötte på begreppet klickerträning, och begravde mig i texter om inlärningspsykologi och beteendevetenskap. Detta var verkligen intressant!


Och när Pejla kom till mig våren 2007 hade detta en avgörande betydelse för min livskvalitet. Jag hade plötsligt ett nytt intresse. Ett alldeles eget intresse som faktiskt ingen av mina närmaste vänner delade. Jag umgicks och tränade med min hund, enbart för min egen skull. Och jag mådde bra!

En sida av hunderiet har sedan dess handlat om att tävla. Att lyckas med träningen såpass bra, att vi kan prestera på beställning. Att vara bäst när det gäller är inte alltid lätt, men det kan vara en otrolig motivationshöjare för träningen att ha en tävling att se fram emot. Mål är viktigt om man vill komma framåt.


Men vart hamnar hunden i allt det här. Den har inte valt att gå fot med precision, att springa till en ruta utmärkt med koner och stanna mitt i på kommando, att komma i full fart på inkallning och stanna i en perfekt ingång på rätt sida om föraren. Det är jag som tränare som bestämt att min hund ska vara med på det här, och jag ser det därför som min skyldighet att se till att min hund har roligt när vi tränar och tävlar.


I min värld finns det inte att jag skulle bråka med min hund om den reser sig från platsliggningen. Det finns inget annat att skylla på än att jag själv inte lyckats med träningen tillräckligt bra. Jag skulle aldrig för mitt liv skylla på trots om hunden inte lägger sig på "ligg" - bara dålig träning. Och vill inte hunden gripa apporten beror det inte på att den är olydig - jag har helt enkelt inte lyckats lära in momentet ordentligt.


Nej, att bråka med hunden när den inte gör som jag vill, det är något som går bort helt när jag tränar mina hundar. Jag tar själv på mig ansvaret för att tävlingsmomenten ser ut som de gör - det resultat vi gör är ett kvitto på hur bra eller dåligt jag som förare lyckats lägga upp träningen.


För hunden är varken tränings- eller tävlingsresultat viktigt heller. Precis lika oviktigt som hundträning är i det stora hela. En hund kan givetvis inte förstå det här med tävling, resultat och poäng. En hund går genom livet glatt ovetande om de prestationskrav vi människor ibland kan ha på oss själva. Och jag är ganska säker på att mina hundar skulle vara lika glada om vi bestämde oss för att helt sluta upp med tävlingslydnaden.


Vad de däremot skulle sakna, vore om vi slutade leka. Pejla har gått på Metacam i drygt en vecka nu. Och eftersom jag fortfarande inte riktigt vet vad som har varit fel med henne, så har jag inte vågat göra för mycket fysiska saker med henne. Dvs nästan ingen träning, och nästan ingen lek. Inte heller några långa promenader eller annat fysiskt påfrestande. Eftersom jag är rädd att det skulle kunna innebära påfrestningar som hon egentligen inte är frisk nog att klara av.


Så för vem är hundträning viktigt egentligen? Det är helt oviktigt och meningslöst i det stora hela, det gör inte världen till en bättre plats. Det är alldeles ointressant för de allra flesta i min närhet. Det är egentligen också helt oviktigt för mina hundar, iallafall resultat- och precisionsmässigt. Men för mig är det viktigt. För mitt välmående och för min egen utvecklings skull är det viktigt. Det är iallafall så jag har känt i snart fyra år.


Men den senaste veckan har hundträningen minskat sin betydelse även för mig. Att inte veta vad det är för fel med Pejla har satt igång en rejäl tankeverkstad. Och jag inser mer än någonsin att det ju såklart inte är själva träningen som är grejen. Det är ju hon, individen, Pejla som är viktig för mig. Och att umgås med henne. Plötsligt verkar all vår framgång i träning och på tävlingsplanen alldeles meningslös. Det enda som verkligen betyder något, är att hon mår bra. Att hon får ha roligt och göra saker som hon tycker om. Och att vi mår bra, tillsammans.


Av Lina - 7 september 2010 14:28


Jag hade tid hos veterinären för Zaphod idag. Dels skulle vi göra återbesök för att kolla att allt är ok med analsäckarna nu. Dels ville jag ta ett urinprov. Han har väldigt svårt att hålla tätt den lille, och nog för att han är ung, men han kissar fortfarande väldigt ofta, och ibland läcker han. Kanske är det inget, men lika bra att kolla upp så att han inte har någon infektion eller så.


Men besöket kom även att inkludera Pejla. Jag har dragit mig för att låta henne undersökas eftersom de symtom jag sett under en längre period har varit lite svåra att tyda.


I våras skar hon upp en tass. Efter det började hon halta på motsatt bakben. Jag, och fler med mig, misstänkte att hon avlastat den trasiga tassen och därmed blivit överbelastad på motsatt sida. Hon visade smärtor i höger baklår när jag var hos Jill (se tidigare inlägg). Hon visade även reaktioner i ryggen.


Under våren och sommaren har hon inte heller varit sitt gamla vanliga, pigga jag. Men jag har tänkt att det dels berott på att hon haft ont i bakbenet, dels kunde det ju ha att göra med Zaphod - att hon inte är ensam om uppmärksamheten längre och känner sig lite deppig. Och sedan kom löpet - då är hon alltid sur och seg.

Men det finns andra saker som gjort mig fundersam också. Hon har börjat tveka inför att hoppa in i bilen. Tar ibland sats två gånger. Inte varje gång, men ibland. Hon morrar åt Zaphod när han kommer nära henne när hon ligger och sover - det är inte alls likt henne. Hon vaktar mer överlag här hemma. Hon går passgång mest hela tiden, och blir otroligt trött under promenaderna.


Men hon har hela tiden ändå varit ganska pigg när jag hittat på saker ihop med henne, och jag har tänkt på löp, onda muskler, skendräktighet, jobbig valp osv osv.


Men den senaste veckan har min mattokiga tjej plötsligt börjat visa ointresse för mat. Hon har ätit, men har kunnat lyfta huvudet från skålen och titta på mig - helt olikt henne även detta. Hon brukar glufsa i sig allt, snabbt och glupskt. Och igår åt hon fem-sex tuggor, gick sedan och la sig. Provade att ge henne igen, men nej.


Hon hade ingen feber, men att hon inte äter är alldeles onormalt. Jag ringde därför veterinären imorse och fick komma tidigare för att de skulle kunna titta på henne också.


Vi började med att röntga livmoder, för att kunna utesluta problem med den om inte annat. Inget konstigt syntes där. Vi gick vidare med blodprov, och alla värden var helt normala.


Efter att veterinären tittat på hur det ser ut när Pejla går (jag klagade en del över detta), höll hon med mig fullständigt. Det såg inte bra ut.


Det blev narkos och en höftledsröntgen, och en ryggröntgen.


Veterinären var noga med att påpeka att hon inte kan läsa av röntgenplåtar på detaljnivå, men hon misstänker det som kallas L7S1 - en förträngning i ryggmärgskanalen mellan 7:e ryggkotan och 1:a svanskotan, och som gör ont när nerverna kommer i kläm. Här finns mer att läsa om detta.


Bilderna ska skickas till Strömsholms djursjukhus där de kan göra en riktig bedömning. Och medan vi väntar ska Pejla få Metacam för smärtan i en vecka.


Hon fick en metacamspruta på plats, och fick sedan ligga i bilen och vila medan Zaphod fick sin undersökning. Gjorde även några ärenden innan vi slutligen kom hem, och då hade hon piggnat i efter narkosen. Och tror ni inte att hon travade hela vägen från bilen till dörren där vi bor. Jag har inte sett henne göra det på hela sommaren, och misstänker förstås att det är smärtlindringen som hjälpt. Och just detta grämer mig. Tanken på att hon kanske gått med smärtor hela sommaren, utan att jag gjort något åt det, det gör ont i hela mattehjärtat.


Min Pejla, igår


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se