Idag hade vi tid hos veterinären. Sigge, vår katt, rev henne på bogen för drygt en månad sedan. Och tyvärr har Pejla varit där och kliat alldeles för mycket. Har försökt hålla henne ifrån att klia, men det är svårt. Hon har därför lyckats riva upp såret flera gånger, och såret har därmed blivit större. Dessutom har det blivit som en förhårdnad. Eftersom hon varit pigg och matglad så har det inte varit akut, men idag hade vi alltså tid för koll.

Först fick vi vänta. I två timmar satt vi i väntrummet. Suck... Och sedan tog själva besöket max fem minuter. Jag förklarade vad som hade hänt och veterinären tyckte att vi skulle ta bort "kulan". Men eftersom Pejla har ätit både en och två gånger idag så måste det vänta och vi fick en ny tid på torsdag. Önskar ju att de kunde ha sagt åt mig att inte mata henne IFALL de skulle ha behövt ta bort knölen/söva henne, men men... vi får knalla dit igen på torsdag.

Men. Jag är orolig. Veterinären sa att hon inte vill skrämmas, men att "du vet väl att det finns en hel del cancer inom rasen...?"

Och det vet jag ju, men jag har inte tänkt tanken att det skulle kunna vara en tumör!

Jag frågade hur vanligt det är med tumörer på så unga hundar, och det är väldigt ovanligt, men, det förekommer...

Usch. Känner mig jättelåg! Jag tror verkligen inte att det är det, men nu har tanken slagit rot och... ja... jag kan inte låta bli att oroa mig... :(

Klockan sju ikväll är det meningen att vi ska på utställningsträning, men jag har helt tappat sugen. Vill bara få veterinärbesöket överstökat och få reda på vad den där knölen är för något... :(

Midsommar förflöt med regn, sill och en hundvalp som nog fått för lite uppmärksamhet. Vi har haft besök från alla möjliga håll, och många barn har det varit. Därmed har Pejla fått vara lite utanför en del :( En del av barnen är rädda och någon hade nyfödd bebis och var rädd att vovven skulle nafsa den. Men på det hela taget har det ändå gått bra. Jag har tagit mig tid att vara bara med Pejla emellanåt och vi har gått iväg en bit eller lekt i trädgården.

Härom dagen åkte de sista gästerna, och de senaste dagarna har väl mest gått åt till att röja rent. Fortfarande är här rätt stökigt, för jag och barnen har tältat i vardagsrummet i helgen, men alldeles nyss åkte tältet ner, för nu åker jag och Pejla till Norge!

Under tre dagar, med start imorgon, ska vi gå på klickerkurs i lydnadsträning. Det ska bli kul! Men jag ser på väderkartan att vi nog får räkna med blöta dagar. Lite synd, men om tältet blir allt för blött så tar vi nog in på någon hytte eller så.

Ikväll, innan vi åker, ska vi, om vi hinner, gå på utställningsträning på hundklubben här. Typiskt att allt ska hända på en och samma gång. De ska ha utställningsträning just de dagar vi är i Norge också, men jag tror att jag hinner med passet på fredag också.

Och till helgen är första utställningen för både mig och Pejla. Har inte hunnit träffa min uppfödare som gärna vill visa mig hur jag ska trimma och så... Hoppas kunna hinna med att träffa henne en snabbis innan utställningen, men med det här späckade schemat ser det ut som om det blir svårt! Och då får jag ta hjälp av någon annan för jag vet inget om sånt här!

Men Norge ser vi fram emot - det blir alltså klickerträning i dagarna tre och det känns som om det behövs just nu! Har inte "tränat" med Pejla på ett par veckor, så både jag och hon behöver nog träna upp den där kontakten igen! Jag tror att kunskapen hos kursdeltagarna varierar väldigt, liksom åldern på hundarna, så jag räknar med att lära mig mycket att ta med hem sedan.

Vi hörs väl om en vecka igen skulle jag tro. Ha det skönt alla!

Idag är det svalt ute, så när jag och sambon tog långlunch för att handla till alla gäster som kommer i midsommar fick Pejla följa med.

Egentligen behöver hon inte "träna" på att ligga i bilen, för det om något är hon duktig på. Skäller aldrig, inget gnäll - hon lägger sig ner och somnar, helt enkelt.

Och när jag kommer tillbaka efter mina ärenden får hon mycket beröm och en eller ett par godbitar.

Men nu är vi klara, så gott som. Ska bara hämta barnen på dagis/fritids, och sedan börjar helgen. Skönt! Vi får långväga gäster från Frankrike/Italien/England, plus en massa annat löst folk som sagt att de eventuellt droppar förbi (vilket de troligen gör, det brukar bli så).

Det ska bli trevligt, och jag hoppas att någon gör sig besväret att ta med sin hund!

Ni minns kanske att jag trampade Pejla på tassen häromdagen. Efter det har hon inte velat gå riktigt sådär fint vid min vänstra sida som hon gjort förut. Jag tyckte ett tag att hon liksom bara glömde bort olyckshändelsen, men det var tydligen bara temporärt. Hon vill INTE gå vid vänstra sidan längre.

Dessutom har det nog blivit lite för mycket koppelpromenader på sistone. Hon har fått följa med när jag går med barnen till kompisar osv. Inte långa sträckor, men med koppel då. Tycker att hon blivit mindre och mindre fokuserad på mig den senaste veckan.

Vet inte om det beror på tasstrampet, kopplet, åldern, att jag har mindre tid att fokusera på henne nu när jag jobbar rätt mycket, eller om jag helt enkelt varit för dålig på att belöna kontakt på senare tid. Kanske en kombination av alltsammans.

När det gäller klickerträningen känns det som om vi måste gå tillbaka rätt många steg och att jag får börja belöna kontakt igen. Känner ett större och större behov av att korrigera henne med kopplet nu, och så vill jag helt enkelt inte ha det! Inget kul för mig och absolut inget kul för henne.

Tror också att det lätt kan bli så att man ställer för höga krav på hunden. Att man går för snabbt fram. Man tycker att nu kan vi det här (som jag resonerat med kontakten eftersom hon varit så himla, himla bra på det), och så går man framåt och glömmer liksom bort att "underhålla" det där som "hunden redan kan". Dumt.

Så nu får det bli helt kravlöst igen (och förstå mig rätt nu - har inte ställt några höga krav förut heller, men lite). Och inga promenader på ett tag, det finns så många andra sätt att aktivera.

Enkla kontaktövningar får det bli, och inget annat!

De senaste veckorna har Pejla tappat mjölktänder. Vi har inte hittat några tänder, men ser ju vart det kommit nytt. Det känns skönt, för dessa nya tänder är inte lika vassa :)

Igår kväll satt jag och Pejla i tv-soffan och försökte mysa. Det är inte helt lätt, för hon är fortfarande rätt bitig av sig. Tuggar på kuddar och händer och filtar och allt som tuggas kan.

Vi lekte lite med en flätad knut och hade det mysigt. Så när hon började nagga på mina händer kände jag med fingrarna att flera av hennes tänder var lösa. Pillade lite extra och plupp så hade jag en tand i handen. Pillade på en till och - plupp igen!

Det var som om hon blev tacksam på något sätt! Jag vet inte, men hela hon blev mycket lugnare och gosigare när jag fått ut de där tänderna. Det är säkert så att de har varit irriterande. Väldigt lösa och vassa både uppe och nere, samt att de trängts framför de nya tänderna som redan kommit upp.

Efter detta har hon även kommit upp till mig flera gånger, både igår kväll och idag här på jobbet, med en leksak som hon vill att vi ska kampa lite om. Det är verkligen jättekul, för så har hon inte gjort förut. :)

Tog en sväng till den nya hundaffären som finns här i byn. Det känns som om allt liksom bara faller på plats - jag skaffar hund och just då öppnar den första hundbutiken, vars ägare föder upp retrieverar och är otroligt intresserad, kunnig och hjälpsam. Det kunde inte bli bättre!

Idag diskuterade vi foder. Jag ska byta eftersom det jag använder nu är svårt att få tag på här i närheten, plus att jag vill ha ett foder utan kemiska tillsatser. Så nu har jag med en påse hem på prov så får vi se hur det blir.

Hoppas jättemycket på att hundbutikens innehavare ska lyckas få ihop nog med folk för att fixa retrieverträffar framöver. Hon vill det, och jag tycker det är en toppenidé!

Det blir ju många "första gången" med en valp. Första gången hon såg en fjäril var kul. Första (och hittills enda) gången hon försökte äta en geting blev jag lite nervös.

Men idag blev jag glad av en sådan där första-gången-grej.

Ända sedan Pejla kom till oss har jag tränat positivt när det gäller bilåkande. Det gick fasligt snabbt att få henne att trivas i bilen genom att positivt förstärka att hon vistades i bakluckan (klick och belöning när hon var lugn helt enkelt).

Jag har också belönat henne för att hon hoppar upp från marken och sätter framtassarna på bakluckans golv - detta för att göra själva inhoppandet i sig till en positiv grej. Har hittills klickat/belönat för detta och sedan hjälpt henne upp och in i buren, där hon också fått belöning. Allt för att skapa en positiv bild av bilen och buren.

Idag var hon väldigt pigg och sprallig när vi skulle ut. Hela hon kändes väldigt glad, och det var inte bus-sprall, utan ren glädje :)

Barnen gick i förväg och satte sig i bilen, Pejla stannade halvvägs för att kissa och jag gick och öppnade bakluckan. Rätt som det är kommer Pejla i full fart mot mig och tar ett jättehopp, rakt in i buren!

Hon fick glädjerop och jättebelöning för detta, dottern tjöt, så kul tyckte hon att det var, och Pejla satte sig nöjd och glad där inne. Jag blev paff. Trodde inte att hon skulle klara att hoppa upp sådär - det är ju ändå rätt högt!

Men det är väl bara att inse. Hon växer ju så det knakar och man kan nästan se det dag för dag. Hon ska ju bli stor så småningom. Och det är väl med blandade känslor jag måste inse det. Minns att jag hade liknande känslor med barnen när de var riktigt små. De där känslorna av att den här tiden kommer aldrig tillbaka, och som liksom gör en nostalgisk över just här och nu. För de här första-gången-grejerna lämnar ju faktiskt något annat bakom sig.

Jag jobbar rätt mycket nu. Ja, mer än tidigare iallafall vilket innebär flera timmar om dagen :) Pejla har anpassat sig bra efter dessa nya rutiner och är väldigt avslappnad för det mesta. Hon sover helst, antingen i bädden, eller på golvet bakom mig. Fast när det blir tråkigt sätter hon sig bredvid mig och tittar, tittar, tittar...

Antar att hon helst skulle vilja ha en godbit, men hon får nöja sig med lite kel i den här positionen. Annars har jag snart en hund som sitter och tigger konstant vid datorn är jag rädd för, och det har jag liksom inte tid med på något sätt. Nä. Kel får duga, och det är inte helt fel det heller verkar det som (idag låg vi för övrigt på golvet här på kontoret och gosade i säkert tio minuter, väldigt mysigt).

Men för att få något gott har jag faktiskt ett litet krav, och det är att hon ska lägga sig i bädden. Har börjat lägga på ett kommando (plats) när hon lägger sig där, och jag tror faktiskt hon börjar koppla kommandot med just bädden.