Jag har haft bebis två gånger. Riktiga människobebisar menar jag då. Det var båda gångerna en intensiv och härlig, men jobbig tid. Andra gången ändå lugnare, säkrare. Ändå minns jag det som ett töcken.

Nu har jag en bebis igen. Ingen männsika denna gång, utan en hund. Jag har ofta rynkat ögonbrynen åt dem som jämställt hundar med barn, men jag är benägen att ändra mig lite på den punkten. Och jag inbillar mig nu att jag har en fördel av att vara mor, när jag ska ta hand om denna svarta lilla varelse med nyfikenhet i blicken. Eller så är det inte inbillning alls, bara ett rent faktum.

Min första bebis har hunnit bli sex, snart sju år. Hon är som jag, äldst i syskonskaran, och så lik mig på många sätt. Den starka viljan, egenheten, men ändå alltid med en botten av djupaste allvar. Hon vill ha uppmärksamhet och kärlek. Tar gärna hand om och går före andra. Lillebror var första projektet, och nu, nu är det valpen. Hon vill så gärna, och tar det så personligt när Pejla inte kan slappna av och bara vara, istället vill tugga kjol och hår.

Men just nu, när sambon återupptagit det gamla yrket som inspelningstekniker och spenderar helgen i inspelningsstudio, då får barn och hund somna vart de vill. Min säng är då en självklarhet för dottern. Och för hunden. (Sonen, självständig, liten och kaxig vill bara sova i sin egen). Nu ligger de där, dotter och valp, sida vid sida i min säng. Hunden sover, dottern njuter och jag, jag är alldeles varm.