Vi har varit inne i en lång period av ingen träning alls i princip. Pejla har förstås inte varit på humör på väldigt länge, och inte jag heller för den delen. Med en hund som inte är 100% är det inte roligt att träna.

Men nu när vårsolen börjat titta fram och mörkret inte är så påfallande börjar träningsinspirationen komma tillbaka igen. Vi har visserligen fortfarande en halvmeter snö på hela tomten, men på det stora gärdet mitt emot vårt hus hivar lastbilarna av mängder av snö från vägplogningen, men mitt i finns en stor yta som är helt plogad. Perfekt för lydnadsträning :)

Idag har det dock inte blivit något tränande alls, däremot en skön promenad tillsammans med Marita och Zelda, en promenad som till största delen nog får sägas gick åt till att prata valp. Både jag och Marita har smått att se fram emot :)

Pejla mår mycket bättre. Salvan stryks fortfarande på varje dag, men nu har hon inte ont längre. Hon låter iallafall inte när jag stryker på den, och det tar jag som ett gott tecken. Idag var också sista dagen i penicillinkuren, och jag hoppas att hon ska bli lite bättre i magen igen.

Om ett par veckor är det för den delen dags för nästa tillfälle av elitsatsningen vi går för Maria Hagström. Men eftersom jag och Pejla knappt tränat något alls sedan förra träffen tänkte jag passa på att utnyttja Maria för att få en kanonstart på den nya lille killens träningskarriär. Det ser jag fram emot massor!

Hur coolt som helst är också att Siv med Kry, som också är med i elitsatsningen, nu startat elitklass, och redan efter sin första tävling ligger på norska kvallistan till VM i lydnad! :D

Pejlas operationssår har läkt jättebra och idag tog vi bort stygnen. Hon fick metacam i fyra dagar, men sedan kunde jag plocka bort det. Och hon har bara blivit piggare och piggare.

Dock har hon varit väldigt rädd om rumpan fortsatt, och idag hos veterinären upptäckte vi ett sår på svansens undersida, ca 1 dm från roten. Förmodligen har skäggstubben efter det rakade området på baken skavt mot huden på svansen och det har blivit väldigt ömt. Hon skrek i högan sky när vetten råkade stöta i området.

Väldigt besvärligt tycker jag! Nu ska jag smörja henne med en salva två gånger om dagen, och hon har väldigt ont. Skriker i högan sky när jag smörjer, men vad gör man? Hoppas innerligt att det ska vara läkt om en vecka när Zaphod kommer - vill inte gärna ha en vuxen hund med ont tillsammans med ny galen valp...

Metacamen verkar nog fungera, för det är inte riktigt lika panikartat i Pejlas blick längre. Men jag måste gå igenom en lång procedur av lockande och bärande av hund varje gång vi ska gå ut för rastning. Hon ligger där hon ligger och vill helt enkelt inte röra sig.

Försökte locka henne med hela köttbullar i morse. La en såpass långt ifrån henne så att hon skulle vara tvungen att röra sig för att nå den, och sa sedan varsågod. Hon försökte nå den genom att sträcka på sig, men när det inte gick struntade hon i det. Sa varsågod igen, och tillslut så ålade hon sig som en mask fram och käkade. Låg sedan platt och såg olycklig ut.

Det hela slutade med att jag fick bära henne till ytterdörren för att få henne med ut. Hon försökte vägra gå först, men tillslut kom hon igång, och sedan släppte det. Efter en stund var hon bara lycklig över all snö och plöjde fram genom drivorna :) Jag lät henne dra hur mycket som helst i selen, glad över att se piggheten i henne igen! Vi gjorde godisletande i de stora snöhögarna på fältet utanför huset där kommunen lastar all snö som blir över vid vägröjningen.

Men inne ligger hon helt stilla. Och nästa, och nästa, och nästa rastning har sett likadana ut. Jag försöker locka, och när det inte funkar så får jag bära. Men trots allt ser jag ju att hon piggnar i när vi varit ute en stund. Bara att hoppas att det är ännu lite bättre imorgon.

Vi har försökt oss på en kort promenad idag, men det gick inget vidare. Pejla måste ju rastas, men fick hon själv välja skulle vi nog strunta i det.

Hela den korta promenaden bestod i att hon antingen försökte fly, eller att hon satte sig ner och vägrade röra sig en millimeter. När vi bara hade ett tiotal meter hem la hon sig i djupsnön och tryckte sig mot backen. Jag fick lyfta henne därifrån tillslut för att få henne att röra på sig :(

Ringde veterinären och berättade om hennes beteende, och fick strax därefter åka dit och hämta ut ett recept på Metacam. Förmodligen har Pejla väldigt ont.

Hon har nu fått dygnsdosen av smärtlindring, och jag hoppas innerligt att det börjar verka snart, för ynkligare hund har jag aldrig i hela mitt liv varit med om :(

Pejla har legat nedbäddad sedan igår kväll när hon kom hem. Hon frös inatt så jag har varit uppe och lagt täcke på henne ett par gånger. Nu på morgonen har vi försökt gå ut, men hon vill bara till bilen - in i bagagets trygghet. Hon sätter sig ner på vart tredje steg ungefär. Vet inte om hon har ont eller om det bara känns läskigt.

Veterinären sa att jag skulle höra av mig om hon bara blir liggande och inte ens vill gå ut. Nu ligger hon i bädden igen, och jag tänkte låta henne vara ifred ett tag. Men får jag inte med henne upp igen lite senare så ringer jag vet och rådgör. Eventuellt kanske hon behöver smärtstillande.

Har precis hämtat hem Pejla från veterinären där hon genomgått en operation för att ta bort analsäckarna. Hon är väldigt, väldigt trött och medtagen, och dottern säger att hon ser ut som en pudel där bak - rätt mycket päls från bakdelen och svansen är borta.

Veterinären sa att hon aldrig varit med om så krångliga analsäckar någon gång förut! De satt väldigt långt in, var väldigt stora, och gångarna var så trånga att de knappt kunde genomföra operationen som de brukar göra. Inte konstigt att vi haft det problematiskt med andra ord.

Pejla ligger nu och kurar under ett varmt täcke. Narkosen sänker ju kroppstempen och hon fryser. Nu är det bara att hålla tummarna för att inga komplikationer tillstöter under läkningen, och sedan blir nog allt bra igen!

Pejla har inte varit sig själv under en längre period. Hon har börjat morra åt andra hundar som vill nosa henne där bak, och jag har sedan flera veckor misstänkt att det varit analsäckarna som spökat igen.

Så när hon förra veckan skrek till ett par gånger när hon försökte göra ifrån sig ute,  ringde jag vet och bokade tid för undersökning igen.

Idag var vi där och mycket riktigt. Det ser inte alls bra ut där bak. Det blev tömning förstås, och Pejla var lika olycklig som vanligt under denna procedur. Skrek och gnällde och gömde sitt huvud i min armhåla, stackarn.

Operationstid är bokad till nästa vecka. Det ska bli skönt att bli av med eländet. Efter förra tömningen var hon som en ny hund och allt morrande åt andra hundar var som bortblåst. Så jag hoppas verkligen att hon ska bli helt återställd efter operationen. Det känns som helt rätt beslut att ta!