Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Vardag

Av Lina - 18 januari 2010 20:06

Vi har snickare här hemma och har röjt ur i princip alla rum utom vardagsrummet - huset ska få sig en rejäl ansiktslyftning och vi räknar inte med att vara klara förrän om ett par månader ungefär. Det är väldigt, väldigt rörigt och trångt, men det gäller att tänka framåt - på hur fint det kommer bli när allt är klart.


Pejla är rätt noga med att tala om när det är besök på gång här hemma. Så fort det smäller i ytterdören eller knackar så skäller hon. Jag har lärt henne att hon ska gå och lägga sig på sin plats när det kommer folk, men hon slutar ju inte skälla för det :)


Idag har det knackat, smällt, slagits i dörrar och gud vet allt, precis hela dagen. I morse skällde hon en del - mitt på dagen någon gång då och då, och fram emot fyratiden var hon tyst, vad som än lät. Jag vet att haubitering inte går på ett kick, men har höga förväntningar på vad som kan ske under den långa perioden av renovering.


Metoden går alltså ut på att hennes reaktion (i det här fallet att skälla på "signalen" knack på dörr eller smäll i dörr), inte får någon respons, och då så småningom släcks ut. Håller alltså tummarna för att hennes reaktion på dörrsmäll och annat knack ska förändras till något tystare :)


 

Av Lina - 23 december 2009 17:37

 

Av Lina - 17 december 2009 16:39

Det har blivit glest här mellan uppdateringarna på senare tid. Det beror helt enkelt på att jag har mycket att göra i stort, att jag fått tråkiga nyheter från flera håll som tar energi, och att jag varit otroligt trött det senaste. Jag hoppas på något sätt få en energikick av julledigheten. Håller tummarna för det.


Den här veckan skulle vi ha varit på tvådagarskurs med Maria Hagström - andra träffen på den elitsatsning jag är med i. Men min son fick tråkigt nog både halsfluss och en eländig körtelfeber lagom till detta. Och liten, sjuk kille kan naturligtvis inte lämnas ensam hemma med en kursande mamma och jobbande pappa. Och tyvärr var det kursandet som fick stryka på foten. Väldigt deppframkallande måste jag säga, och jag har känt mig rätt nere hela veckan. Men huvudsaken är givetvis att sonen får lugn och ro att bli frisk igen.


Pejla är däremot rätt pigg! Vi tränar sporadiskt när energinivån hos matte tillfälligt ökar. Kör en hel del fjärr och träning på att sitta alldeles, alldeles stilla och koncentrerad (förberedande för sitt i grupp). Lite utomhusträning i samband med promenader får vi också till, men väldigt korta pass. Dock vet jag att korta pass ofta är bra träning så det gör inte så mycket att det blir bara några minuter då och då.


Jag håller bland annat på att försöka få till fria följet bättre än det vi redan har. Det är väldigt svårt tycker jag, att sätta kriterier för fritt följ, men jag har fått tips från min käre kurskamrat Elin och jobbar vidare enligt detta. Det har nog inte gått så väldigt mycket framåt än egentligen, men jag ser planen framför mig, och det är ju som Elin brukar säga "bara att göra!"


Skriver också en del. Jobbar på diverse artiklar som jag hoppas kunna få publicera någonstans så småningom. Att skriva är väldigt roligt, och nu när jag bestämt mig för att hoppa av mitt "riktiga" jobb, hoppas jag kunna få mer tid över för frilansande skribentuppdrag. Bland annat.


Hur som helst. Vi lever och mår relativt bra, letar som sagt bara efter den där energin, men om jag känner mig själv rätt så kommer den tillbaka. Den brukar göra det :)

Av Lina - 18 november 2009 11:21

Tidigt imorse medan sambon och barnen fortfarande låg och sov åkte jag söderut fyra mil för att besiktiga bilen, och medan jag satt och väntade på att besiktningskillarna skulle göra sitt, ringde sambon. Han sa att det var något konstigt med Pejla, och jag hann bli riktigt orolig innan han berättat klart.


Det var fortfarande mörkt när han klev upp, och på väg in i köket såg han Pejla stå i det mörka vardagsrummet och glo på honom. Rätt upp och ned bara. Hon brukar alltid bli glad när folket i huset vaknar, och kommer fram och hälsar och svansar framför fötterna. Men hon bara stod där. Han tänkte inte så mycket mer på det utan gick in i köket för att ta fram frukost.


Sonen ropade inifrån badrummet, sambon gick dit, men på vägen såg han att Pejla fortfarande stod kvar helt konstigt mitt i mörkret i vardagsrummet. Som förstenad var hon. Vi har gäster på besök och han tänkte att hon kanske hörde trampet från övervåningen och kände sig skraj?


När badrumsbestyren var klara stod hon fortfarande kvar, och det var väl nu sambon började tycka att det var riktigt konstigt. Nu hade det gått säkert tio minuter sedan han först såg henne. Han började prata med henne och gå fram till henne. Väl framme får han se den. KORVEN som ligger på golvet framför henne :D


Pejla har verkligen aldrig blivit korrigerad för att försöka sno åt sig mat. Vi tar bara lugnt bort henne om hon skulle få sig för att försöka. Däremot är hon väldigt vältränad i att vänta på varsågod, både på sin egen mat och på annat som jag t.ex tappar på golvet i köket. Kattmaten är också väl inlärd på samma sätt (fast då fick hon inte varsågod på kattmaten, utan annat gott på golvet bredvid).


Men just detta att hoppa upp på bänkar och ta grejer har vi inte tränat alls egentligen. Ofta ligger leksaker och annat på bänkarna här hemma, och dem hämtar hon gladeligen. Även tomma mjölkkartonger och annat kan hon sno åt sig, men bara om inte jag är hemma.


Nu hade alltså grisen snott en grillkorv som jag glömt lägga i kylen efter att vi använt delar av den till träning. För att plocka från bänken är ju helt ok. Hon tycker uppenbarligen dock inte att det är ok att äta den. Iallafall inte förrän man får ett varsågod.


Det är verkligen fashinerande hur man kan lära in saker, enbart med belöningsbaserat tänk, och hur otroligt välbefäst beteendena blir på detta sätt!


Sambon plockade bara bort korven från golvet och slängde den i soporna. Han kände inte att det var helt rätt att belöna att hon självmant plockat till sig den från bänken. Helt ok med mig, men hade det varit jag hade jag nog inte orkat hålla mig från ett "varsågod" i ett läge där hon stått och dreglat i mörkret - hur länge har jag ingen aning om.

Av Lina - 4 november 2009 13:34

I måndags styrde vi kosan mot Uppsalatrakterna där vi skulle träffa Niina Svartberg för en heldags lydnadsträning. Vi var ett gäng på 6 ekipage med blandade raser och erfarenheter - allt från cavalier king charles spaniel till dobermann, och från nybörjare till elitekipage.  


Under resans inledning fick jag lite terapi för min hundrädsla. Jag kan ha bloggat om den förr, men är inte säker, och kan berätta för er som inte vet att jag under hela min uppväxt, ända upp i vuxen ålder har varit väldigt, väldigt rädd för hundar. Jag blev jagad av en liten jakthund i tidig ålder, och "påhoppad" av en, vad jag trodde, galen golden (som jag på senare år förstått enbart var väldigt förtjust och glad i barn).


Tidigare i mitt liv kunde jag t ex välja att vänta på en annan buss om jag såg att det fanns en hund ombord på den jag skulle med, för att slippa må dåligt. Helt ologiskt förstås, men så är det ju med rädslor. Jag bytte alltid sida på vägen om jag såg ett hundmöte och undvek att hälsa på hos folk med hundar i möjligaste mån. Om jag ändå hälsade på hos hundfolk satt jag oftast stilla på en stol, spänd och rädd att hunden skulle uppmärksamma just mig, och ryckte till vid minsta ljud eller rörelse hunden gjorde ifrån sig. Detta var förstås väldigt, väldigt jobbigt.


När min syster fick en omplacerad blandning mellan papillon och kinesisk nakenhund var jag till och med livrädd för den. Pytteliten hund, men ändå hund, och i min hjärna livsfarlig. Selma, som hon heter, var inte heller särskilt trevlig till en början - väldigt reserverad och sa ifrån om man kom för nära. Men så småningom blev både mina och Selmas rädslor mindre och mindre, och efter många år kunde vi umgås helt normalt. Selma fick mig också att inse en hel del om hundar som jag inte förut förstått - jag lärde mig att läsa hennes kroppsspråk, och kunde överföra det på andra hundar - allt en hund gör betyder inte att den är arg och beredd att anfalla. Jag minns första gången Selma satt i mitt knä. Det var en stor dag för mig.


Idag är jag inte hundrädd längre, uppenbarligen :) Men jag har fortfarande kvar en del av osäkerheten inför nya hundar, särskilt vissa raser. Ända tills nyligen var rottweiler en sådan ras, men efter att ha träffat  världens mest sympatiska rottweiler Dacke har jag lärt mig att även den här rasen är "helt vanliga hundar", och att de kan vara helt fantastiskt underbara :)

 

Dacke


Dobermann är en annan sådan ras som jag har märkliga känslor inför. Vi hade tre dobermann med på kursen. Ystra, glada, hoppiga och väldigt väldigt stora i mina ögon :) På vägen ner körde vi förbi för att hämta upp ett ekipage som befann sig hos sin uppfödare. Där möttes vi först av en tik med två 8-veckors valpar i trädgården. Jag kände mig rätt osäker på tiken, men valparna var ju bedårande! Och när vi kom in i köket hos uppfödaren möttes vi av den största dobermannhanen jag någonsin sett. Eller så var det för att jag aldrig varit så nära en dobermannhane förut som jag upplevde honom sådan. Men jag tror nog att han var rätt stor. Och när han hälsade hoppade han. Jag hade hans huvud ovanför mitt och han var bara överallt.


Min hundrädda sida av mig själv tyckte förstås att det här var oerhört jobbigt. Men jag har lyckats jobba mig igenom så många jobbiga hundsiutationer vid det här laget att min logiska sida ändå hindrade mig från att gå ut ur huset och sätta mig i bilen. Han hoppade och jag stod kvar, och jag tänkte faktiskt att det här är bra, det här är bra terapi. Han är en helt vanlig hund - en människokär galen flat i stor, korthårig förpackning. Det hjälpte :)


Under dagarna i Uppsala delade alla ekipage stuga, och vi har tränat nära inpå varandra hela tiden. Jag har med andra ord haft många, många tillfällen att vara riktigt nära de tre dobermann som var med. Jag kom aldrig så långt att jag självmant tog kontakt med någon av dem, men har kliat på dem alla, och kommit över det mesta av min osäkerhet.


Men det häftigaste av allt var nog att se dessa hundar jobba. Herregud vilka fina rörelser och vilken arbetsglädje!


Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över min hundosäkerhet helt och hållet, men jag är så glad för alla dessa tillfällen när jag får möjlighet att träffa hundar som jag fortfarande känner mig osäker på. Hittills har min logiska sida tillslut vunnit över min rädlsa, och min kärlek till hunden som helhet växer sig starkare. Varje gång.


 

Anna tränar med sin underbara dobermanntik


Av Lina - 28 oktober 2009 21:41

Vi har Charlie på besök medan matte med familj åker till Egypten för att sola sig i värmen. Han och Pejla fick hälsningsrejsa utomhus innan vi gick in, och det tror jag var en bra idé :)


 

Av Lina - 27 oktober 2009 22:30

Mitt i slutspurtsstressen med Hundtränaren 2010 fick jag en välbehövd helg tillsammans med gamla och nya vänner i Kil. Våra klicker camps är verkligen en energikick - bra träning och goda samtal med likasinnade. Det är verkligen härligt!



På väg mot träning. Foto:
Ida Kucera


Jag hade tänkt träna massor av saker (söksystem, framförmapp och shejping framför allt), men gled in på saker som jag inte alls hade tänkt träna egentligen, nämligen spår och uppletande. Vi la ett spår på lördagen som blev lite svårt för Pejla i första vinkeln, men jag lät henne ta den tid hon behövde för att hitta tillbaka, och på det stora hela gjorde hon det väldigt bra! Jag la spåret själv, men det nya var att jag la det på stubbåker. Tidigare har hon enbart spårat i skog. Hon gillar verkligen att spåra och jag körde ett fritt påsläpp, alltså vi gick över spåret och hon fick ta det när hon fick nys på det, så att säga.


Andra vinkeln och tredje vinkeln gick bättre än första, och jag minns inte exakt hur det blev, men jag vet att jag fick hjälpa henne tillbaka till spårandet vid ett tillfälle efter att hon plockat en pinne och blivit belönad för det. Pinnarna är ju för den delen så roligt - våra plockepinnlekar vid sidan av ger verkligen effekt - hon tycker att det är roligare att plocka en pinne i spåret än en leksak, vilket jag tycker säger en del om kvaliteten på plockepinnträningen!


 
En liten bit in på spåret. Foto: Ida Kucera


Uppletandeträningen var väldigt intressant. Vi tränar en hel del uppletande under både fria och mer regelrätta former. Men allra oftast på egen hand. Och nu ville jag testa hennes reaktion på att plocka grejer som andra lagt ut, och som jag inte tagit i alls.


Körde först några pass med att andra fick slänga ut grejer på kort avstånd, utan vallad ruta eller så. I början såg hon när grejerna kastades, men snart såg vi till att sakerna kastades ut medan jag belönade henne för att komma in med sak till mig, så att den nya saken bara låg där när hon var redo för ny repetition. Allt detta gick väldigt bra. Tack alla för all hjälp vid uppletandeträningen!



Avlämning mot handtarget. Foto:
Madelen Juhl



 
Belöning efter avlämnade, av och med den svåra grejen som hon ändå tillslut hittade :) Foto:
Madelen Juhl





Efter att ha kört flera upplet mer regelrätt med andras grejer och vallad ruta har jag fått några viktiga kvitton att ta med mig i vidare träning:


- Att hämta in två saker på rad är oftast inget problem, men en tredje sak kan hon jobba för att hitta i många minuter, och även om det kan se ut som hon får saken i näsan ett par gånger, så väljer hon tillslut att komma in till mig utan att plocka den.


- Om jag i detta läge följer med henne ut några meter i rutan plockar hon saken direkt...


- Hon kan leta i flera minuter utan att ge upp, men när hon ger upp och "kommer på" att hon ska in tillbaka till mig, spelar det ingen roll om hon är 20 eller 70 meter ifrån mig - hon drar raka spåret in till mig och slutar använda näsan på tillbakavägen - även om hon springer i princip över saken så är tanken på att leta borta.


- Vi såg en tydlig tendens att hon "tog hela rutan på en gång", alltså sprang runt rutans ytterkant. Vet inte om detta händer när hon är trött, eventuellt kan det vara så.


- Hon har väldigt fina framslag emellanåt, och har inga problem alls med att gå djupt.


Många saker att ta med sig i fortsatt träning. Jag har som sagt inte tränat så mycket regelrätt uppletande förut, med andras grejer, men blev väldigt sugen efter helgens träning :) Och det jag framför allt tänker på för den närmsta tidens uppletandeträning är att jag verkligen måste se till att göra bra kriterieplaner, att inte gå för fort fram, och framför allt, att försöka lägga upp träningen så att vi inte hamnar i lägen där hon behöver min hjälp. Jag känner att vi mycket snabbt skulle kunna hamna i ett hjälpberoende här om jag inte ser upp!


Spår blev det bara ett, men uppletande körde vi både lördag och söndag. Vi fick även till lite tävlingslik lydnadsträning med kommendering (tack AK!). Gjorde det rätt enkelt för Pejla med tanke på omständigheterna som bestod i en rätt knölig och dan "lydnadsplan" (en åker med decimeterhögt, torrt gräs). För med tanke på underlaget + att jag på detta inte riktigt kunde gå normalt, ville jag inte göra det för svårt i övrigt - med andra ord belönade jag hej vilt för bra positioner i vändingar, halter och fritt följ. Fick också tillfälle att gå nära tävlingsledaren, och det tycker jag Pejla fixade helt lysande! AK som stod bredvid och kommenderade tyckte att helomvändningarna såg väldigt bra ut, vilket känns roligt eftersom vi faktiskt tränat lite detaljer på detta - alltid roligt att se att träningen ger resultat!


 
Tävlingsträning fritt följ med kommendering. Foto: Madelen Juhl



Det som slog mig under tävlings/fritt-följ-träningen var att Pejla faktiskt är väldigt duktig på detta! Hon är bra på fritt följ när vi tränar ensamma, men blir också bättre och bättre på det under tävlingslika förhållanden. Hon har ända sedan vår första tävling "gått igång" på tävlingsledaren. I början var det negativt, men vi har lyckats vända det till något positivt, och jag tycker mig se en speciell attityd när tävlingsledarens kommendering hörs - hon blir fokuserad! Det känns härligt att både uppleva och inse detta :)


I stort kan helgen sammanfattas som att det som vanligt på våra klicker camps blir lite rörigt emellanåt, men att vi har så busans trevligt att man så fort det är över, längtar till nästa tillfälle.


Tack Harriet & Kiara, Madelen & Kiwi, AK & Kråka, Ida & Flipp, Hanna & Gaia, Eva & Kasper, Petra & Tim, Sara & Dagmar för en toppenhelg!




Skapa flashcards