Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Träning

Av Lina - 31 augusti 2011 15:53

Igår var vi i Värmskog på vallningskurs igen. Och det hände en hel del för Zaphods och min del. Vi gick, återigen, i liten fålla, i koppel som jag släppte ganska omedelbart för att komma på andra sidan fåren. Första passet gick finfint! Han går för nära ibland, men lyssnar och viker ut direkt när jag ber honom. Vilken underbar känsla efter att ha haft en tokig och döv galning där inne för bara några veckor sedan!


Andra passet blev svårare. Vi hade tränat mycket på att vända håll, och fåren, särskilt en tacka, fick nog för sig att Zaphod var en liten mes som inte vågade sig runt ordentligt. Jag fick därmed i uppgift att just låta honom gå runt helt och hållet oftare. Men se det tyckte inte surtackan var någon bra idé alls, utan hotade honom genom att hoppa fram och stampa. Jag var otroligt nervös. Jag såg framför mig hur Zaphod skulle svara upp och säga ifrån för hårt. Men det gjorde han inte. Istället blev han liten och hjälplös, och vände hos tackan varje gång för att slippa obehaget.


Det blev jobbigt, men Karin instruktör hjälpte mig. Hon puttade undan tackan med en stav när Zaphod var nära, som för att lura henne att det var han som sa ifrån. Det hjälpte lite, men han vågade fortfarande inte gå runt. Jag fick då i uppgift att vara envis och "bränna mark" när han gick fel, och faktiskt på så sätt tvinga honom runt. Det tog en bra stund, men tillslut gick han. Och vad härligt det var att se honom! Han växte flera centimeter när han lyckades. Och det finaste av allt var ju att han lyckades flytta fåren utan att vara stygg - bara genom att gå på.


Efter detta första lyckande, fungerade det finfint. Surtackan gav vika och flyttade sig, och hans självförtroende lyste.


Det är så himla svårt med vallning! Jag kommer ofta på mig själv med att bli förvirrad. Inte bara för att det går runt, bokstavligt talat, men ofta också för att jag inte riktigt har känslan för hur det går till än. Jag behöver stanna upp och tänka, fråga. Men det är väl som med allt nytt - man behöver träna på saker för att förstå dem. Och det gäller väl både människor och hundar.


Men jag är väldigt glad att jag inte gav upp för ett par veckor sedan när alltsammans bara kändes omöjligt och hemskt. Att jag tog tag i träningen på egen hand och började testa mig fram. Och att nu börja se resultat av detta. Det ger även mig självförtroendet tillbaka.

Av Lina - 29 augusti 2011 20:24

Vi har kommit in i en bra rutin vad gäller vallningen, och kommer iväg åtminstone två gånger i veckan utöver kurstillfället på tisdagar.


Idag var jag och Annica med Ymer i hagen igen, och jag tror att vi båda fick lite huvudbry efter träningen. För min del handlar det om lyxproblem jämfört med problemen jag haft tidigare.


Duktiga Annica med Ymer  


Jag tränar nu i en liten, liten fålla. Går runt, och när han ser fin ut, släpper jag kopplet och backar runt flocken så att vi hamnar i balans. Därifrån vill jag sedan möta honom så att han rör sig in i balans igen, och variera vilket håll jag går åt.


På kursen i tisdags gick detta jättebra, men när jag tränar själv... inte lika bra. Han vill gärna gå rakt in mot fåren, eller till mig. Jag tror att han är lite osäker stackarn, och ett av träningsfåren är lite tufft och utmanar honom. Det är inte alltid han vågar stå kvar, utan verkar söka stöd hos mig. Hon är inte alltid sådan, tackan, men idag var hon värre än vanligt.


Jag körde därmed bara ett pass idag. Det känns bättre att ta upp problemet på kursen imorgon och få ordentlig hjälp med det, än att lära honom fel saker. Som jag gjorde idag, tillslut, när jag tänkt med hjälp av snälla Annica, var att helt enkelt hämta upp honom när han gjorde fel, och börja om från början. Rätt eller fel, ingen aning, men det var liksom det enda vi kom på.


I eftermiddag tog vi oss en vända till klubben för första gången på jag vet inte hur länge! Pejla fick leka lite, och Zaphod fick testa på att träna rutan - något vi inte gjort på evigheter. Det satt ganska långt inne, och vi fick gå tillbaka till ruta ett, så att säga. Men det var kul och han var med på noterna, och jag fick mig nog en liten boost för lydnadsträning igen!


På onsdag startar jag upp en kombinerad valp- och grundlydnadskurs på klubben, så jag fixade med lite papper inför detta också när vi var där ute. Ska bli så kul att hålla kurs igen, det var nästan ett år sedan sist!

Av Lina - 15 augusti 2011 15:57

Det är väldigt länge sedan jag bloggade sist. Jag tappade nog sugen, helt enkelt. Inspiration är ett måste i mycket - både för bloggande, och för hundträning.


När jag skaffade Pejla för några år sedan hade jag en lång paus från mitt arbete, och energin och tiden räckte till för att träna henne varje dag. Och för att skriva massor om det. Det var verkligen en av de roligaste perioderna i mitt liv. Nu för tiden har jag inte lika mycket fritid, och inte heller lika mycket energi över. Men efter att ha varit på kurs i helgen fick jag en liten boost. Vi får väl se om skrivandet här i bloggen kan komma lite oftare framöver.


Så, vi har varit på jaktkurs för retriever med klickertänk, och instruktör är min duktiga bekant, Tina Cederberg. Det var länge sedan jag träffade henne sist, och det var så trevligt att ses igen. Vi höll till hos trevliga Jill och Peter på Lilla Träskaten - en plats som jag definitivt kommer att återvända till!


Pejla är drygt fyra år nu, och inte alls tränad med tanke på jakt. Vi har testat på det flera gånger, men mest på skoj och som aktivering. Jag gissar att det kommer fortsätta vara så eftersom jag inte kan så mycket om hur det hela går till, men nu har vi fått lite mer kött på benen och jag hoppas att inspirationen håller i sig så att vi kommer framåt. Jag har ju världens bästa träningskompis i Marita Lillan Johansson och hennes nyfikna Ninja också, så vi ska nog kunna hjälpa och inspirera varandra framöver. 


Tina instruktör har klickertänk i grunden, och det är så skönt att komma på kurs där man känner igen sig i grundtänket. Det är en enorm skillnad! Jag går många kurser, och många av dem har andra grundtankar om hur man bör/ska träna hund, och det funkar det också - det går ofta att göra om övningar till "sina egna", och man kan lära från alla, men att omges av ett gäng med samma tänk gör allt så mycket enklare. Träningsupplägg känns självklara, och råden likaså. Jag märker också att jag blir så mycket mer inspirerad efter en klickerbaserad kurs, än efter en kurs med annat tänk. Det finns inte lika mycket som gnager i magen efteråt - problemlösningen känns rolig och inte alls jobbig, även om man vet att det kan ligga mycket jobb för att komma framåt.


Pejla har vilat ganska mycket det senaste året. Vilat från träning menar jag då. Hon hade ju en ganska lång period med skador och sjukdomar, har ätit mediciner, och haft ont. Men nu har hon varit sig själv ganska länge, och jag kände verkligen att det var på tiden att bara jag och hon fick göra något roligt på egen hand igen. Och det som är så härligt med en bra grundtränad hund, är att även om mycket verkar ha fallit bort, så går det så otroligt snabbt att få fram det igen.


Helgens kurs var också en grundkurs, vilket passade oss utmärkt då en hel del behövde repeteras vad gäller grundträning. Vi började bland annat lära in dirigering med hjälp av musmattor som tasstarget. Pejla har inte tränat tasstarget på jag vet inte hur länge, men kunskapen fanns kvar, och dirigeringsträningen gick jättebra! Vi kom framåt med både vänster, höger och ut. 


Vi fick också testa på en enkel närsöksövning som passade Pejla som handen i handsken, då den gick ut på att leta godis. Hon är en liten godisgris som bekant. Vi har fortsatt att träna detta hemma, och det vi behöver jobba på är att befästa signalerna. Just nu har hon också för mycket stadga, och börjar inte söka förrän hon får ett "varsågod". Men jag hoppas att hon så småningom ska gå direkt på min hand- och visselsignal, och målet just nu är att snart börja fasa ut "varsågod".


Jaktfot är en stor bit i jaktträningen, och här har jag givetvis väldigt stor nytta av all vår träning av tävlingslydnadsfot. Hon har en bra position och följer fint, men i jakten vill vi inte ha hundens fokus riktat upp mot förarens ansikte - här ska hunden istället rikta sitt fokus mot omgivningen för att kunna följa med i vad som händer runtomkring. Det här tror jag kommer bli en stor utmaning för oss, men jag har en plan som helt enkelt handlar om att shejpa om hennes fotbeteende. Jag började lite under kursen, och eftersom hon är såpass shejpingklok som hon är, såg jag att hon snabbt förstod att det var huvudets riktning klicket hängde på. Men, eftersom hon är så drillad i tävlingslydnad, är jag ganska säker på att det kommer ta tid att lära om det här. Dessutom, även om jag är lite lydnadstrött just nu, så tror jag nog att vi kommer fortsätta med lydnad, vilket gör att vi behöver lära att kunna skilja på fot och fot, så att säga. Men det ska nog gå bra :)



Här tränar vi "ut", och har en musmatta liggande ca 10 meter bakom Pejla. Detta fixade hon galant, men har betydligt lägre fart ut än in (där belöningen väntar) :) Bilden hederligt snodd från Marita :)


Vi tittade givetvis på apporteringen också. Pejla tycker apportering är väldigt roligt, och hon är duktig. Hon hade dock lite problem med stadgan, och vi fick träna på att hon skulle sitta kvar oavsett vad som hände, tills hon fick signal för att gå ut. Men inte heller det här var ett stort problem, då hon tränat detta förut, och det gick snabbt att plocka fram igen. Vi repeterade även själva greppet, då hon vid någon apportering grep apporten slarvigt. Även detta gick dock snabbt att rätta till med lite repetition av grundträning. Ja, egentligen var detta ett genomgånende tankemönster hos mig i helgen - vad härligt det är att träna med en bra grundtränad hund - lite repetition, så funkar det bara :)


Jakt är dock ett enormt stort ämne, och efter helgen har jag förstått att det är så mycket mer att tänka på än vad jag tidigare trott. Det känns som ett livsprojekt att få till allt. Men det kanske är lite av tjusningen med det också - att aldrig bli klar - att alltid ha möjlighet att avancera och utvecklas. Att stå still är som bekant ganska tråkigt.


Ni som saknat galningen Zaphod i bloggen får vänta lite till. Idag fick det bli en Pejlablogg. Men imorgon åker jag och fårtoken på vallningskurs, och förhoppningsvis känner jag mig lika inspirerad efter den, och då lovar jag att det även kommer en blogg om hans bravader.

Av Lina - 12 januari 2011 13:37


Den här dagen började precis så som jag skulle vilja att alla dagar började. Vi var sju tjejer med hundar som träffades hemma hos mig. Jag fick häromdagen en gratis träningsplan av kommunen - de har plogat upp ett stort fält där man tänkt lämpa av stora högar snö efter vägröjning, men än så länge finns där inga högar, utan bara en helt perfekt vinterträningsplan.


Jag och Zaphod har tränat mycket följsamhet och fritt följ det senaste. Vi har också tränat en del belöningsrutiner och belöningsstörningar som t.ex:


- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att han ser en belöning i min hand
- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att det ligger en belöning på golvet/marken
- Att kunna fokusera på träningen trots att jag plockar fram en belöning medan vi tränar
- Att direkt komma tillbaks med en leksak och trycka den i min hand


Men att kliva ut på en plan med sex andra hundar och mattar, det är något som vi inte tränat på väldigt länge, långt innan han blev könsmogen.


Just nu är Zaphod jätteduktig på precis allt det vi tränat på de senaste veckorna. Men, bara i vissa miljöer. Inomhus klarar han ganska mycket störning här hemma. Dottern kan stå och gå omkring oss och studsa studsboll - något som tidigare gjort honom alldeles tokig. Hon kan leka med katten intill oss - samma visa där förr. Pejla kan finnas med och störa på olika sätt, och ändå klarar han att koncentrera sig.


Utomhus är det svårare, men så länge miljön är någorlunda störningsfri fixar han att hålla koncentration och fokus uppe ganska långa stunder.


Idag hade jag tänkt träna fritt följ med den här nya störningen i form av människor och hundar. Målet var att kunna gå genom gruppen med honom, 10-15 meter någonting, och att han skulle kunna hålla fokus och bjuda rätt beteende hela vägen. Men att tro att han skulle klara det på första försöket, det fanns förstås inte.


Vi klarade målet, men först efter en timme. Jag la krut på att först bara förstärka att han tog kontakt med mig. Varje rörelse mot mig, varje blick eller minsta huvudvridning åt mitt håll fick klick och en godbit. Det här var jättesvårt. Zaphod är en väldigt social hund och vill gärna fram och hälsa både på människor och hundar. Och när dessa människor och hundar dessutom låter en massa, leker och tjoar, ja, då blir det väldigt svårt för en ettårig sprallhjärna att hänga med i mattes svängar.


Men ganska snart kunde han hålla fokus lite längre stunder, och började bjuda på ingångar vid min vänstra sida. Ända tills han upptäckte att en av tikarna löpte (eller åtminstone var på väg in i löp). Då blev det väldigt svårt igen. Dags att sänka kriterierna igen alltså.


Sammanlagt tränade vi under en och en halv timme. Med pauser emellanåt förstås, men ändå ganska intensivt. Någonstans mitt i blev det så svårt för honom att han inte längre ville ha mina belöningar - varken godis eller lek. Och jag kan ärligt säga att han aldrig tidigare ratat leksaker.


Men så kom jag på att han gillar ju att hoppa efter snö! Detta är inget jag provat att plocka in som belöning i träning förut, men det var värt ett försök. Och detta var helt avgörande för dagens träning!


Jag tog upp lite snö, gjorde en liten kula, och medan jag höll på med detta såg jag hur hans fokus förändrades. Och helt plötsligt kunde han faktiskt gå fritt följ över hela planen - bara för att få en liten snökula kastad i luften. Hur kul som helst, om man heter Zaphod.


Ibland tror man att man har de allra bästa belöningarna i fickan. Jag visste att det skulle bli svårt för honom att koncentrera sig idag, så jag hade fickorna fulla med grillad kyckling och falukorv, med roliga bollar och kamptrasor. Saker som han älskar och gör nästan vad som helst för i andra lägen. Kyckligen och korven var god till en början, men snart spottade han ut. Leksakerna funkade också en bra stund, men så småningom spottade han ut dem när han kände en god doft på marken efter löptiken.


Men kastad snö! Det fanns det ingen större konkurrens med alls. Märkligt, kan man tycka. Att det ibland är de enklaste saker som gör att träningen går framåt!


Av Lina - 5 januari 2011 19:53



Den årliga mässan MyDog går av stapeln i Göteborg i helgen, och ett av de stora dragplåstren är den från TV kända Cesar Millan. Det pågår just nu hätska debatter på olika hundforum och bloggar. Säga vad man vill om Cesar Millan, men han väcker onekligen väldigt starka känslor hos väldigt många människor.


När jag skaffade hund för fyra år sedan visste jag nästan ingenting om hur livet med hund fungerade. Jag hade ytterst lite erfarenhet. Min systers hund var den första hund jag kunde umgås med utan att vara rädd och det jag i övrigt visste om hund hade jag sett på TV eller läst om någonstans.


Två år innan det tittade jag på Cesar Millans ”The Dog Whisperer” och tog allt som visades på största allvar. Ja, såhär är det att ha hund. Så måste man träna dem, så måste man vara. Annars tar hunden över och vill bli ledare i flocken. Eftersom det här var den enda information jag fick om hunderiet, antog jag att det var så det var. Punkt.


Men någonstans på vägen när jag bestämt mig för att skaffa hund, hittade jag andra röster som pratade om en helt annan inställning till hundhållning. Rösterna kom både från elithundsportare, etologer, forskare, författare, hundpsykologer, instruktörer, och helt vanliga hundägare. Kloka människor som tyvärr inte får så mycket plats i TV-rutan – man får försöka hitta dem på andra håll. Och det de sa fick mig att tänka om.


Från dag ett i mitt hundliv har jag alltså valt en helt annan approach till det hela. Jag har aldrig någonsin tänkt tanken att jag måste vara ledare. Ändå får jag gång på gång kommentarer från kursdeltagare när de ser mig med mina hundar, att de så gärna skulle vilja ha ett sådant bra ledarskap som jag har. Så förmodligen har jag det som i många människors ögon kallas ledarskap. Jag kallar det något annat, men det spelar mindre roll.


Jag har dock inte fått det här ”ledarskapet” genom att ständigt gå och tänka på att jag ska vara ledare. Jag har inte fått det genom att vara sträng. Inte genom att korrigera mina hundar när de gör fel. Och inte genom att göra det obehagligt för dem när de inte lyssnar.


Det jag gjort är helt enkelt att jag har tränat dem. Jag har lärt dem vad de tjänar mest på. Jag har gett dem godis, slängt bollar till dem, klappat dem, gullat med dem, lekt ihop med dem, hittat på bus och varit allmänt tokig många gånger. Jag har aktiverat dem på otaliga sätt. Och de älskar det. De tittar på mig med glädje i ögonen när jag reser mig upp på ett speciellt vis, som om de undrar ”Vad ska vi hitta på nu då matte! Åh vad ska vi göra!” Och jag älskar det.


Jag har själv varit delaktig i många debatter kring Cesar Millan och hans (i en del fall olagliga i Sverige) metoder, och det är ingen hemlighet vart jag står. Jag tar avstånd från den typen av träning som baserar sig på att konsekvent tala om för hunden vad den inte får göra genom att göra det obehagligt för den. Varför? Dels av moraliska skäl, men också för att jag sett så många bevis på att andra sätt fungerar precis lika bra, och ibland till och med bättre.


Det händer givetvis att jag gormar till eller tar mina hundar i halsbandet och leder bort dem från en situation om det behövs. Men jag grundar inte mitt tänk i uppfattningen om att jag måste vara den dominanta ledaren. Och att jag inte använder hjälpmedel som är olagliga är en självklarhet – jag väljer även bort många verktyg som är fullt lagliga.


Nej. Jag vill ha kul med mina hundar! Och jag vill att de ska ha kul, att de ska vara nyfikna, orädda, och engagerade när vi hittar på saker. Och så länge både de och jag mår bra av det, kommer jag att fortsätta att lära ut det här sättet att träna. För det fungerar ju inte bara för mig, utan även för träningskompisar och lyckliga kursdeltagare som plötsligt känt att de faktiskt fått riktiga verktyg att jobba med. Det jag lär ut kommer aldrig någonsin att behöva en varningstext – tvärtom – alla får mer än gärna prova själva hemma!


Jag skulle vilja uppmana alla hundägare att våga vara kritiska och inte köpa allt som TV-personer, instruktörer eller andra kunniga personer säger om hur du ska lära din hund det ena och det andra. Tänk själv. Hitta din egen övertygelse, och använd dig av de råd som känns rätt i magen. Och har du inte hittat den rätta magkänslan, den där som värmer i hela kroppen när du och hunden samarbetar och liksom ger dig känslan av att ni faktiskt kommunicerar på något obegripligt sätt – leta vidare, för det går att hitta den, det lovar jag.


Av Lina - 15 december 2010 22:15

 

Såhär under vintertid är det ganska bekvämt att passa på att träna en del saker inomhus, särskilt om man är frusen av sig. Här i Värmland har vi runt -20, och både jag och hundarna är smått skeptiska till längre vistelser utomhus när det är så kallt.

Men det gör inte så mycket. Jag har två hundar av så kallad aktiv ras, men det är faktiskt inga problem alls här hemma med rastlösa hundar, trots att vi inte tar oss ut så mycket som de är vana efter sommaren och hösten. De klarar att ta det lugnt i ganska många dagar utan att det märks på dem. Däremot blir matte ganska rastlös emellanåt.


Vi tränar gärna inne när det är kallt. Dels vardagslydnad, men också annat som trix och grunder och detaljer för lydnad. Och trots julstress så hinner vi med. Det behövs inte många minuter åt gången för att få in lite träning i vardagen.


Ett tips är att alltid köra ett litet träningspass innan matdags. Just nu tränas Zaphod i att komma in i fotposition medan matskålen står på golvet bredvid oss någonstans. Det här är ganska svårt. Han är het på maten, och har lite svårt att koncentrera sig, men det går framåt. Jag vill att han självmant ska hitta sin position just nu, och den positionen är sittande vid min vänstra sida med kontakt. När han blir för het sätter han sig helt enkelt framför mig, på mina fötter, men det får han ingenting för. Då står jag bara lugnt och väntar tills han gör om och gör rätt. Det här är dels träning på att hitta fotpositionen förstås, men kanske framför allt, träning på att klara av att koncentrera sig på en uppgift, trots att middagen står där och hägrar. Svårt för en mattokig border collie.


Pejla tränar också inför matdags. Hon har kommit längre i sin träning och har bättre tålamod kring belöningar. Därför kan jag ha högre kriterier med vad hon ska prestera innan hon får varsågod till matskålen. Just nu handlar det för hennes del om att sitta eller ligga alldeles stilla i flera minuter. Det här är något som vi har byggt upp successivt. I början räckte det med att hon satt/låg still väldigt korta stunder, men idag kan hon ligga med hakan tryckt mot backen i tio minuter innan varsågod. Och hon gör det gärna, för hon vet att om hon bara ligger där, så kommer det magiska ordet om en stund.


I vår nyrenoverade, stora hall tränar jag också fotposition och fotgående med Zaphod. Två av garderobsdörrarna där har stora speglar, och eftersom dörrarna går att vinkla precis så som jag vill ha dem, kan jag använda dem på ett väldigt bra sätt när vi tränar – jag kan hålla koll på Zaphods position utan att vrida mig. På tävling kommer jag att gå rak i kroppen och har ingen möjlighet att gå och titta på honom, och jag vill därför, så mycket som det är möjligt, träna positionen på ett sådant sätt att han blir van att jag går och tittar rakt fram.


Han är duktig på det här nu, och vi behöver definitivt börja länga sträckorna som han ska gå. 10-15 meter funkar fint nu, inomhus utan större störningar (utöver katten, barnen som tjoar, Pejla som kommer och tittar på osv). Kör även korta träningspass på våra promenader, och han där klarar han inte alls lika långa sträckor. Men jag vet att bara för att en hund klarar av en sak hemma i ostörd miljö, så betyder det absolut inte att beteendet är färdiginlärt. En sak i taget, en störning åt gången, ett kriterie i sänder. Och ett miljöbyte är definitivt en stor kriteriehöjning ibland.


Andra saker som vi roar oss med inomhus är fjärrdirigering, dvs växlingar mellan ligg, sitt och stå utan att röra sig fram eller bak från platsen. Pejla är bra på det här, ända tills jag kommer på långt avstånd – då vill hon gärna ta några kliv framåt när jag säger ”stå”. Hon var väldigt duktig på det här i somras, men all träning är en färskvara. Hon har fortfarande väldigt bra förståelse för de olika beteendena i fjärren, men detaljerna ser inte ut som de en gång gjorde. Det här är såklart inte hennes fel – hon behöver bara påminnas om hur det hela ska se ut, och det ligger på mitt ansvar att träna det här på ett pedagogiskt sätt igen.


Zaphod tränar också fjärr. Han är bra på ligg. Och det är väl ungefär så långt han kommit i sin fjärrkarriär. Han är ganska duktig på sitt också, men kan lika gärna lägga sig när han hör kommandot för sitt. Och det är samma sak här – du får det du tränar på, och vi har tränat mycket ligg. Men det går framåt även med den här träningen, och signalkontroll på både sitt och stå står högt på att-göra-listan just nu för Zaphods del.


Men överlag är det betydligt mindre träning för mina båda hundar just nu, än vad både jag och de är vana vid. Jag har fått nytt jobb och har nyligen kommit hem från en solig semester. Plus allt julstökande som tar tid och energi. Men det gör inte så mycket. Både de och jag är ganska nöjda ändå. Just nu sitter vi mest och hoppas på att vi kommit med på de kurser och utbildningar vi anmält oss till under 2011. Då lägger vi i träningsväxeln igen!

Av Lina - 12 oktober 2010 08:56


Jag startar upp två kurser i belöningsbaserad träning den här veckan. Det ska bli så roligt! Det är sammanlagt tio ekipage med väldigt blandade erfarenheter, och väldigt olika hundar, som kommer att delta. Något som jag bett deltagarna att göra i förväg, är att berätta för mig vilka mål de har med hunden och med kursen. Att veta vad man vill gör träningen så väldigt mycket enklare.


Det här låter kanske självklart, men det är det absolut inte! Jag upplever det mycket vanligt att man faktiskt inte riktigt vet vad man vill lära sin hund. Och jag tror faktiskt att mycket av den träning som man upplever som misslyckad, när det inte fungerar, kan ha en hel del att göra med otydliga eller obefintliga målsättningar.


Vidare tror jag att det ibland fokuseras för mycket på hundens problembeteenden när man försöker sätta sina mål. Jag ska förklara hur jag menar.


Här är några vanliga målsättningar:

- Min hund ska inte dra i kopplet på promenad
- Min hund ska inte hoppa på människor när den hälsar
- Min hund ska inte rusa ifrån mig så fort den ser något skojigt


Du ser säkert mönstret. Det genomgående för dessa målsättningar är att de är negativt formulerade. Allesammans börjar med "Min hund ska inte...".


Om du har dessa målsättningar i bakhuvudet när du ska träna din hund är det väldigt lätt att hamna i nej-fällan:
- Nej! (dra inte i kopplet).
- Nej! (hoppa inte).
- Nej! (spring inte ifrån mig) osv.


En hund som förstår "nej", kanske slutar med det den håller på med, kanske inte. Men om den slutar, vad gör den istället? Vet hunden vad som förväntas av den i situationen?


På kurserna jag startar upp nu i veckan kommer vi att diskutera lite kring målsättningar. Och det jag kommer trycka på, är att deltagarna ska formulera sina mål på ett omvänt sätt. På ett positvit sätt. Så att de förklarar vad de vill lära sina hundar specifikt.


Målen här ovanför kan då istället se ut såhär:

- Min hund ska gå avslappnat vid min vänstra sida när vi är på promenad
- Min hund ska stå med alla fyra tassarna i marken när den hälsar
- Min hund ska ta kontakt med mig så fort den ser något skojigt


Och när vi sedan tränar, kommer vi att fokusera på att hitta tillfällen då hunden gör rätt, och se till att beteendet lönar sig. Att det lönar sig många, många gånger, så att hunden lär sig att göra rätt, och så småningom aktivt väljer att göra rätt, eftersom den vet att det är det bästa valet den kan göra.


Om din hund bjuder på beteenden som du inte gillar, fundera på vad du vill att den ska göra istället, och träna på det! Försök att lägga upp träningen så att det i början blir väldigt enkelt för den att välja rätt, så att du får många, många tillfällen att belöna det beteende som du gillar. Det är på det här sättet hunden lär sig vad du vill att den ska göra. Med bra träning får du så småningom en hund som faktiskt självmant väljer att göra rätt. Och det är en väldigt skön känsla!

Av Lina - 7 oktober 2010 18:51



Vad är positiv förstärkning? Det är ett begrepp som hörs ganska ofta i hundvärlden och i hundträningssammanhang. Jag som själv valt att träna mina hundar med hjälp av det här har ganska klart för mig vad positiv förstärkning faktiskt innebär, men jag märker att det florerar väldigt många missförstånd kring både detta begrepp, och även kring den metod som kallas ”klickerträning”.


Positiv förstärkning kan i mångt och mycket jämställas med belöning. Och det är också så man oftast beskriver det. Positiv förstärkning = belöning. Och kanske är det just detta som gjort att missförstånden uppkommer.


När jag håller kurser och vi pratar om belöning brukar jag ställa frågan – vad är en belöning? De vanligaste svaren är godis och leksaker. Och ofta är det också någon som nämner röstberöm. Och detta stämmer till stor del – alla de här sakerna kan fungera som belöning för en hund. Kan. Men behöver inte nödvändigtvis göra det alltid.


För mig är positiv förstärkning = belöning. Men en belöning är långt mycket mer än godbitar, lek och röstberöm. En belöning är ALLT som får hunden att upprepa ett visst beteende. Och det innefattar väldigt, väldigt mycket.

En väldigt enkel modell för att beskriva det här kan se ut så här:


Beteende + Belöning = Beteendet kommer att upprepas igen


Men det är inte jag som ägare eller tränare som kan bestämma vad som är en belöning. Det är hunden som väljer det här. En hund som är sugen på godbitar går att belöna med godbitar. En hund som vill lukta på stolpar, går att belöna med att den får gå och lukta på stolpar. En hund som vill hälsa på en människa, går att belöna med att den får hälsa, osv.


Och då naturligtvis – en hund som inte är sugen på godbitar, går inte att belöna med godbitar. Och en hund som inte trånar efter mattes röstberöm, går inte att belöna med beröm. Osv.


Träna på att gå fint i koppel kan man således belöna med att hunden får gå och lukta t.ex Man kanske har provat att belöna den med godbitar när den går fint i kopplet, men man upplever inte att hunden slutar dra ändå. Visst, den äter sina godbitar, men den bjuder inte på att gå fint speciellt mycket mer ändå.


Men vad gör hunden efter att den ätit godbiten? Drar den framåt i kopplet? Det är ganska vanligt. Eller den kanske drar in till vägkanten för att nosa i marken?


Båda de här två sakerna är ganska bra indikationer på vad hunden vill just här och nu. Och det den vill, kan du använda som belöning.


På min äldre hund Pejla har jag satt kommando på att nosa. När jag tränade gå fint i koppel med henne sa jag helt enkelt ”gå och nosa” när hon gick fint. Jag såg dessutom till att drag i kopplet ALDRIG ledde till att hon fick gå och nosa. Detta är alltså att ta kontroll över belöningarna. Drog hon framåt för att nosa, gick jag lugnt och bestämt baklänges tills hon tog kontakt med mig igen (inga ryck och slit i kopplet alltså, eftersom jag inte vill jobba med obehag, utan genom att ta kontroll över belöningarna). Gick hon fint mot det hon ville åt, fick hon ”gå och nosa” som belöning. Och detta fungerade super!


På samma sätt testade jag att sätta kommando på ”gå och spring”, eftersom hon gillar att springa. I ett litet experiment testade jag att gå med henne lös över ängarna, och när hon gick fint vid min sida fick hon ”gå och spring” som belöning. Hon gjorde sina varv, men sökte så småningom upp mig igen, kom in vid min sida, gick några meter, och fick ett nytt ”gå och spring”. När jag hållit på såhär ett tag, var det tillslut väldigt svårt att få henne bort från mig igen. Så stark var alltså denna positiva förstärkning.


Jag skrev förra veckan om hur jag löst Zaphods ovilja att hoppa in i bilen. Det han helst av allt ville i den situationen var att leka med mig. Alltså använde jag detta som belöning för att han hoppade in. Hoppa in, så får du komma ut och leka. Alltsammans kan låta väldigt bakvänt, men det fina är att det fungerar. Med positiv förstärkning ökar sannolikheten för att ett beteende ska upprepas igen. Och tränar man det bra, så blir det tillslut så förstärkt att beteendet kan bli en vana. Det är rätt häftigt, eller hur?


Både "gå och nosa", "gå och spring" och "fri" (som jag använder när Zaphod hoppar ur bilen) är egentligen precis samma sak som att säga "varsågod". Jag tycker att det är rätt smart att sätta varsågodkommandon på en hel del. Och man kan öva hunden i att t.ex gå mot en skål med godbitar, och säga "varsågod" när hunden går som man vill att den ska gå. Om den sliter och drar mot skålen, ser du bara till att hunden kommer längre ifrån sin belöning. Värt att testa! Och sedan föra över samma förståelse på allt annat som hunden helst skulle rusa fram till. "Gå och hälsa", "Jaga" (om du törs), "Gå och bada", "Gå och kissa"... vad du vill. Varsågod. Men ge det som belöning för något beteende som du vill ska förstärkas.


Jag har hur många exempel som helst på andra saker som i specifika situationer fungerar som positiv förstärkning, alltså belöning. Det gäller bara att man är klok nog att klura ut vad hunden vill ha. För om man hittar de där riktigt bra belöningarna, kan man förstärka beteenden som man vill se mer av, och dessutom få väldigt pålitliga beteenden!

Det är en myt att positiv förstärkning, klickerträning, shejping, belöningsbaserad träning går ut på att stoppa i hunden godbitar hela tiden. Hemligheten med effektiv belöningsbaserad träning går helt enkelt ut på att man som tränare blir duktig på att lista ut vad hunden vill ha, och att använda detta till smart träning!


PS. Positiv förstärkning betyder per defenition en konsekvens av ett beteende som gör att beteendet ökar i sannolikhet. Så om du testar att belöna din hund med något, men inte får beteendet att upprepas inom rimlig tid, ta dig då en funderare på om belöningen verkligen är en belöning.


Skapa flashcards