Har börjat fundera lite kring det som kallas framförmappen. Hittills har vi haft så fullt upp med annat att jag inte riktigt orkat ta tag i det där med ordning och reda på vilka beteenden som ska komma högst upp i hierarkin. Men idag har jag börjat testa mig fram lite.

Vad jag först och främst kan konstatera är att plats nr 1 i framförmappen är delad. Beteendena högst på pallen är ligg, sitt och backa. Står jag bara som ett fån och låtsas som ingenting kommer dessa beteenden på löpande band, hur som helst, utan inbördes ordning.

Det jag vill är att ha ingång som nummer 1. Därför har vi idag tränat frivilliga ingångar i olika miljöer.

Först, hemma i köket. Och där upptäckte jag att jag gör en FUL GREJ för att få Pejla att "bjuda" på ingång. Det är svårt att förklara i text, men det har med mitt kroppspråk att göra. Jag rör mig på ett speciellt sätt när jag "väntat länge nog" på ett beteende, och denna rörelse triggar en ingång.

Nu ser jag väldigt positivt på detta - jag har ju blivit medveten om problemet och därmed kan jag göra någonting åt det.

Har således tränat frivilliga ingångar när jag står absolut, helt stilla i tävlingsmässig pose. Och det funkar! :D

Först som sagt i köket hemma.

Sedan i vardagsrummet.

Sedan i trädgården.

Och sist, men inte minst, utanför systembolaget (!) här på byn :) Där var det mycket folk i rörelse (klockan var strax innan stängningsdags), ett par hundar kom förbi och massor av folk, varav ett par som ville hälsa på Pejla (men det tillät jag inte - vad skönt det är att vara bestämd ibland!).

De frivilliga ingångarna går framåt. Har idag fokuserat på att de just ska vara frivilliga och inte brytt mig om att det blir snett och vint ibland. Det får jag ta tag i när hon verkligen bjuder dem minst 80%.

Vem som helst skulle säkert kunna titta på vår träning och säga att vi inte går framåt just nu, utan tvärt om, bakåt. Men I beg to differ. Ibland behövs det lite aha-upplevelser och backande i kriterier för att man ska kunna backa, kanske svänga lite åt vänster, och sedan ta sig vidare på rätt väg...

Det är roligt att upptäcka saker. På senare tid har jag upptäckt hur effektivt det är att vila lite mellan träningen. Alltså, tar vi en träningspaus på några dagar är Pejla väldigt, väldigt, väldigt taggad att träna sedan.

Var ute i trädgården nu på morgonen, t.ex och passade på att träna lite fritt följ. Vi har inte tränat mycket alls den senaste veckan, och nu var hon verkligen PÅ!

Det är inte första gången jag märker detta och jag tror att upptäckten kan vara till hjälp för hur vi ska lägga upp träningen på lite längre sikt.

Jag fick en stor protest i mejlboxen alldeles nyss. Det var min instruktör från lydnadskursen ute på klubben som vill dementera en sak:

Hon tycker inte alls att jag mesar mig med min hund :D

Jag skrev att jag trodde att hon tyckte det i mitt inlägg om sista kurstillfället på denna kurs, för det trodde jag faktiskt! Och eftersom jag skrev det i bloggen känns det inte mer än rättvist att även dementera det här.

Ofta tror jag nog att de allra flesta tycker att jag mesar mig med Pejla. Man kanske inte ska vara så snabb att bedöma andras åsikter. En sak jag skulle kunna fundera över är ju varför jag tror det! Däri kankse det finns mer att hämta...?

Men min instruktör tycker alltså inte att jag mesar mig med hunden, och det var faktiskt väldigt skönt att höra :) Och i mejlet fanns även några goda råd för mig att tänka på. Tack för det! :)

Tror jag skrivit det förut; att det ibland är svårt att skilja mellan vardag och träning. För så är det ju.

Ikväll har vi en salig blanding av vardag och träning. Ser på TV samtidigt som jag surfar runt bland diverse hundforum och läser på bloggar för att bli inspirerad. Och mellan varven kör jag lite korta träningspass med Pejla.

Har fokuserat de senaste dagarna på signalkontroll mellan "sitt", "ligg" och "stå". Har även börjat blanda in "backa" och det funkar fint. "Ligg" och "backa" är de kommandona som Pejla kan bäst, och som hon utför så snyggt så att jag nästan blir tårögd emellanåt.

Ikväll har jag dock frångått den totala signalträningen och kört en hel del frivilliga beteenden igen. Fast ändå kontrollerat eftersom jag vill träna mer på att shejpa "sitt" och "stå". Och först ut har varit "sitt".

Fasen vad kul det är med träning av frivilliga beteenden! Jag fattar återigen varför vi fastnade i det så länge innan jag började lägga på kommandon "på riktigt". Hela kroppen blir glad av den här träningen. Både min och Pejlas.

Har belönat massor av frivilliga sitt ikväll och det börjar se så fint ut. Både från stående och liggande position. Vi älskar verkligen att träna såhär, och till och med sambon tycker att det är roligt att titta på :)

Fortsatte idag på lunch att träna signalkontroll på "sitt", "ligg", och "stå" på lite avstånd. Samma regler som igår. Jag satte henne (på en matta) och gick några meter ifrån. Sa kommandona lite om vartannat utan särskilt mönster. Och hon är verkligen duktig! Idag var det inga som helst problem med "sitt". Däremot måste vi jobba lite med "stå". Vi har inte kommit lika långt i shejpingen av dessa och hon har inte riktigt förstått att hon ska stå stilla. Ibland rör hon sig lite bakåt (hon älskar att backa, så det förstår jag), ibland lite framåt. Men jag är alldeles säker på att om vi lägger lite krut på shejpingen där så kommer det också att funka fint.

Den där potatisen igår verkar ha fått upp intresset också för denna övning. Använde idag korv som belöning. Hon gillar det, men det smäller ju inte lika högt som potatis. Men redan när jag satte henne och gick iväg såg det ut som om hon förstod vilken övning det handlade om. Öronen fram, och den där pillemariska samarbetsblicken på :) Det utseendet smälter jag väldigt mycket för :)

Höjde för den delen kriterierna lite idag och belönade ingenting om hon "råkade" flytta sig mellan beteendena. Jag kastar belöningen till henne, men ca varannan gång missar hon att fånga den direkt i munnen och får springa iväg och ta den. Men hon fick inget nytt kommando förrän hon hittat tillbaks precis till den punkt hon sattes på från början. Hon fattade detta blixtsnabbt och jobbade sig tillbaka till rätt ställe för att få nytt kommando. Duktig tjej :)

Ja jädrar i mig vilken skillnad det blir i träningen när man lyckas hitta en kalasbelöning!

Skrev ju häromdagen om att Pejla dregglade över potatis. Och nu har vi testat med gammal hederlig kokt.

Provade först att träna läggande och ställande under gång, inomhus. Den farten i läggandena har hon aldrig haft som när hon fattat att det stod potatis på menyn. Det var så himla häftigt att se! Tjong i backen bara.

Eftersom det gick så bra testade vi lite nya saker också, efter paus. Ville kolla hur bra befäst kommandona sitt, ligg och stå är, och för att göra det hela lite knepigare testades detta på avstånd.

Satte Pejla och gick iväg 5-6 meter. Provade sedan att säga "ligg". Tjong i backen igen! Kastade belöningen till henne och hon stannade kvar på stället med full förväntan i blicken.

Varvade sedan mellan att säga sitt, ligg och stå, och det gick över förväntan. Hon hade lite problem med "sitt" (länge sedan vi tränade detta med kommando), så vi stack emellan med lite snabbt döpande av sittet, och sedan gick det kalasbra. Min dotter satt i soffan och applåderade :)

Potatis är helt klart melodin för min jänta :)

I helgen provade vi alltså på att spåra "på riktigt" för första gången. Inspirerad av AK och Kråka bestämde jag mig idag för att börja träna lite med pinnarna. Så när lunchen var över hade jag lite potatisgratäng, sås och fläskfilé kvar på tallriken. Delade upp detta i småbitar och hämtade några pinnar ur barnens byggklosslåda och satte igång.

En sak som jag redan hade klart för mig var att jag skulle shejpa bättre nu än vad jag gjort tidigare. Har haft en tendens att stanna kvar för länge vid samma kriterier, men nu skulle det inte få bli så. Och det blev det inte heller.

La en pinne på golvet. Klickade två gånger för intresse, dvs hon gick fram och markerade/nosade på pinnen. Höjde sedan kriterierna direkt och väntade tills hon skulle göra något annat med pinnen. När hon inte fick klick för markeringen gapade hon över pinnen. Klick och belöning. Höjde igen och bestämde mig för att klicka när hon grep den. Inga problem! Så på fyra klick plockade hon upp pinnen och kom med den till mig för att få sin goda potatisgratäng. Det är så roligt att klickerträna ibland!

Fortsatte passet genom att lägga ut flera pinnar på golvet och lät henne plocka upp dem en och en tills maten var slut. När vi la av fortsatte hon ändå en stund att leta pinnar på golvet. Så jag tror nog att värdet på pinnarna var på topp när vi gav oss.

Körde ett litet pass till senare nu på kvällen som vi avslutade med att jag gick iväg och gömde en pinne i vardagsrummet som hon sedan fick leta upp och byta in mot ett smaskigt grisöra.

Tänk vad lätt det är att bygga in värde i föremål egentligen. När jag jobbade med att göra samma sak med apportbocken har jag nu i efterhand förstått att jag krånglade till det alldeles för mycket genom att stanna för länge på samma kriterium. Nu gick det rätt bra ändå, och apportbocken är ganska värdefull, men jag ska testa att börja om lite med den för att se om jag kan få den ännu mer värdefull framigenom. Kul också att själv utvecklas och faktikst upptäcka sådana här saker!

På eftermiddagen gick jag ut och la ett spår också på en av ängarna här utanför. Placerade en tom toarulle med korv i slutet, och efter 30-40 minuter tog jag med Pejla på promenad över spåret. Hon plockade upp det spontant och drog sedan som en toka framöver, ända till korven. Sedan fick hon bära på toarullen en bit och visa upp sig, det gillar hon, för att sedan hoppa in i bilburen (hon älskar att vara där också), och ligga där och peta, gnaga och tugga. Tror hon kände sig rätt nöjd med både spårandet och belöningen faktiskt.

Har inte lockats så mycket av spårandet tidigare eftersom jag verkligen hittat tjusningen med söket. Men det är ju inte alls en dum aktivering, det är helt klart. Och att det sedan tillkommer lite pinnplockeri gör det också lite mer utmanande. Och framför allt, det är ju superenkelt att träna på egen hand. Så jag skulle tro att det ändå blir en del spårande framöver för vår del.

Ikväll ska jag fatta mig kort för TV-soffan hägrar efter en heldag ute i kylan och regnet.

Förmiddagen spenderades i skogen tillsammans med Anna och Charlie. Pejla och Charlie har väldigt svårt att låta bli varandra, så det blev en hel massa lek och bus under "promenaden". Emellanåt lyckades de lugna ner sig och gå och nosa tillsammans, vilket var roligt att se. Men åter igen påmindes jag om att Pejla behöver mer träning i promenerande ihop med andra. För tillfället har jag inte mycket att klaga på när vi går ensamma, men när andra är med så... ja... det blir liksom inte lika bra. Men jag och Anna ska fortsätta gå tillsammans med hundarna, och då får vi många tillfällen att träna på detta!

Under eftermiddagen höll vi också till i skogen, men denna gång med Nina, Gipsy & Lisa + Susanne och Ginnie. Det var tredje gången vi följde med ut i sökskogen, och det var ett bra tag sedan vi var ute sist. Och som Nina sa; om det går för långt mellan gångerna så är det som att börja om varje gång.

När Pejla skulle ut testade vi på lite olika sätt, och i början var det lite hur som helst, men mot slutet märktes det att hon började fatta att det liksom var något särskilt vi höll på med. Hon samlade sig mer och var mer uppmärksam utåt skogen från stigen innan jag släppte henne. Och iallafall en gång syntes det väldigt tydligt när hon fick vind på figurant. Det var häftigt att se.

Vi ska försöka ta oss ut för sök igen redan på tisdag, hoppas att det blir av för det är väldigt, väldigt roligt.

Men nu - TV-soffan!