Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Träning

Av Lina - 31 mars 2010 08:23

Tack för kommentarerna på förra inlägget. Tänkte skriva lite till om ensamhetsträningen, eftersom många verkar vara intresserade och ha erfarenhet av det.


För det första vill jag bara åter igen påpeka att Zaphod är bebis, och att det här är något väldigt viktigt att ta hänsyn till när vi övar honom i att vara ensam. Han ska aldrig behöva få panik och känna sig övergiven - det motverkar snarare ensamhetsträningen än främjar den.


Såhär tränar vi nu: När Zaphod är trött efter att vi lekt eller varit ute en stund, får han lägga sig i sin hage eller bur. Jag har ett skynke på sidorna så att jag kan täcka för så att han inte ser mig. Jag sitter vid datorn och jobbar, ca 2 meter från hans plats. Jag sitter vid sidan av buren, och eftersom det är ett skynke där kan han alltså inte se mig.


När vi började gick jag ibland upp från min plats och förbi så att han kan se mig. "Försvann" sedan igen till sidan och blev osynlig för honom. I början pep han lite när han inte kunde se mig, men väldigt väldigt snart slutade han med det. Det känns som en lagom nivå att lägga sig - jag vill aldrig att han ska få panik eller börja skrika.


Det här började vi egentligen med igår, och redan idag är han helt tyst i det här sammanhanget. Han lägger sig ner och vilar, och efter en stund somnar han.


Ibland tar jag mig en vända till köket också. Köksdörren är 6-7 meter från hans plats och här är det lite svårare för honom att inte reagera när jag försvinner bakom draperiet jag hängt upp. Men han skriker inte längre. Jag har varit noga med att försvinna och dyka upp direkt igen utan att han börjat låta, och utökat tiden till några sekunder.


En intressant iaktagelse är att de gånger han börjat låta är antingen när Pejla följer med mig och försvinner även hon, eller när han hör att jag grejar i köket. Är han lös i vardagsrummet kommer han alltid kutande till köket när jag grejar, med tydlig förväntan på mat. Och jag tror att denna förväntan kan ha mycket att göra med hans ljud. Han låter över huvud taget väldigt mycket kring mat än så länge, och det känns rimligt att han lärt sig att koppla samman köksljuden med mat.


Igår kväll när det var läggdags för honom fick han åter vara i sin bur, medan jag la mig på soffan vid tv:n. Där kan han se mig ganska bra. Det kom några småljud, men ingen panik och inget skrik. Jag ser till att röra på mig emellanåt så att han inte ska behöva "tappa bort mig" med blicken i det relativt mörka rummet.


Ännu en intressant iaktagelse var att började låta när Pejla fick komma upp i soffan till mig en liten stund.


Och jag tror alltså att det finns flera saker att ha i bakhuvudet när det gäller hans ljud:


1. Han är bebis och att klara av att vara ensam är en mognadsfråga

2. Han ljudar mycket kring mat

3. Han har svårt att hantera att jag ägnar Pejla all uppmärksamhet


Just detta med Pejla märker jag även när han är med. Om jag vänder min uppmärksamhet 100% mot henne verkar han bli lite irriterad och kan ge sig på henne. Det är svårt för mig att avgöra om det bara är lek eller om han faktiskt blir irriterad på henne. Hur som helst känns det som en sak att vara uppmärksam på.


Vi kommer att fortsätta träningen på alla de här sakerna, i lagom takt förstås.


Jag minns när mina barn var små och jag fick lära mig att barn måste mogna för att förstå det här med att saker kan försvinna och komma tillbaka. Jag minns inte vid vilken ålder det är, men små barn har ingen förståelse för att om mamma försvinner in i ett annat rum - att hon då ändå finns kvar - barnet tror att mamma är helt borta och känner sig då naturligtvis övergiven. (Det här är en av anledningarna till att små barn tycker att tittut-lekar är så spännande).


Jag kan tänka mig att en valp fungerar lite på samma sätt, just när det gäller oförståelsen för att det man inte kan se, ändå finns kvar och kommer tillbaka.

Av Lina - 30 mars 2010 10:42

Zaphod är en ljudlig liten krabat. Han har väldigt söta små bebisljud för sig när han är gosig, och sådant blir man förstås varm i hjärtat av.


Däremot har han andra ljud för sig som inte gör en lika varm. Jag har faktiskt aldrig varit med om en hund som skriker förut. Men det gör Zaphod. Visst har jag hört folk som pratar om det, men jag har liksom alltid trott att "skriker" bara varit ett uttryck för att hunden piper/skäller mycket. Men nu förstår jag att en hund faktiskt också kan skrika.


Han skriker när han blir lämnad. Jag tänkte först att han ju faktiskt ÄR en bebis, och att det inte är så konstigt att han låter - ensamhetsträning måste ske successivt. Men när jag jämför med Pejla, när hon var i samma ålder, så är det enorm skillnad. Så det kan inte bara vara bebisfasoner, utan även personligt.


Han skriker när jag lämnar rummet och han inte har möjlighet att följa efter. Han skriker om det finns ett kompostgaller emellan mig och honom. Han skriker om han sitter så att han inte ser mig, även om vi är i samma rum. Och när jag säger skriker, så menar jag det verkligen. Det låter inte riktigt klokt! Ungefär som om någon försöker döda honom - full panikångest.


Det är förstås hjärtskärande. Jag tycker synd om honom. Men samtidigt så är ju inte det här något som jag kan förstärka. Det vill säga - börjar han skrika så kan jag inte gå tillbaka till honom. Jag måste härda ut och vänta på en stunds tystnad.


Jag tänkte först att det skulle räcka, men det är förstås svårt att inte förstärka skrikandet om de tysta stunderna är så korta som bara några sekunder. Jag vet inte ens om det är möjligt att lära honom att jag bara kommer när han är tyst, om han bara är tyst några sekunder. Jag tror att jag förstärker skrikandet lika mycket iallafall...


Så. Nu har vi börjat träna mer planlagt. Eftersom vi bor i vardagsrummet hela familjen, så finns tyvärr inga dörrar att stänga - annars hade nog det varit bra träning - att sätta honom på ena sidan en dörr, själv sitta på andra sidan - så fort det blir ljud stängs dörren - så fort det blir tyst öppnas dörren. Men det går inte just nu som sagt.


Jag använder istället ett duschdraperi som jag lyckats placera så att jag kan stå bakom och gömma mig/visa mig enligt samma princip. Hittills har det faktiskt gett resultat, fast vi bara tränat litegrann, under gårdagen.


Jag ser också till att sätta honom i hage eller bur när han är trött, och går då till ett annat rum då och då. Det här har också funkat bra - tillfällena då han låter blir hittills färre och färre.


Det som verkar vara svårast för honom är om Pejla följer med mig när jag går. Så det är absolut en egen sak att träna på...

Av Lina - 27 mars 2010 18:19

Den här veckan har varit riktigt sprängfylld av hunderi, och det är inte färdigt än. Imorgon ska jag hålla dag 2 av klickerträningskursen för hemmaklubbens instruktörselever. I söndags körde vi ett ordentligt teoripass, och imorgon blir det snabb repetition och sedan praktik hela dagen. Ska bli kul!


Under måndag och tisdag åkte vi till AH-hallen i Karlskoga för fjärde samlingen med Maria Hagströms elitsatsning. Första dagen hade jag bara med Zaphod för att kunna koncentrera mig ordentligt på honom. Vi fick till jättebra träning och jag inser att jag har fått en riktigt arbetsvillig och koncentrerad liten kille! Så nu gäller det att förvalta detta!


Under de två dagarna gjorde vi en del följa- och söka-upp-mig-övningar med honom. Han är jätteduktig på detta, och är hittills också väldigt lättbelönad både med mat och lek. Vi jobbade vidare med handtarget, som vi redan börjat på lite smått hemma, och utvecklingen såg väldigt fin ut - han har bra intensitet när han söker upp handen. Vi testade också att shejpa upp honom på en "kloss" (som var en tom godislåda i plast) och detta gick också jättebra. Och som sista grej frishejpade jag något som ska bli backa. Detta har vi också fortsatt på här hemma, och det går verkligen framåt!


Det blir förstås inte så långa träningspass med en så liten valp, men det vi gjorde fungerade väldigt bra. Och något som jag helt missade med Pejla som valp, kommer jag att vara mer noga med den här gången - att köra några små olika övningar på rad. Typ 3-4 söka-upp, några handtarget och några klossrepetitioner - detta är något som Maria tycker är viktigt - att tidigt vänja hunden vid små kedjor. Och jag tror mycket på den idén!


Pejla fick också komma med dag 2, och där tittade vi på störningsträning. Jag har tittat på filmen nu efteråt och tycker att hon är väldigt duktig! Vi hade rejäla störningar på plan - folk som lockade henne med godis och andra grejer, folk som gick i vägen, Zaphod som lekte med Thomas. De allra flesta gångerna klarade hon att ignorera störningarna, men ibland blev det för svårt och hon valde t.ex att springa till Fanny som lockade på henne. Men efter att Fanny då lugnt tagit henne i halsbandet och jag sprang bort till Zaphod en liten stund, valde hon bort Fanny de nästa tillfällena då hon lockade. Himla bra träning på en översocial flattjej! :)


Vi tittade också på fria följet, som väl är det enda vi egentligen hunnit träna någorlunda sedan förra samlingen med Maria. Problemet vi haft är positionen - hon har ju legat för långt fram. Alltid, i princip. Något som jag tidigare struntat i eftersom jag fokuserat på attityd. Men nu har det varit hög tid att göra någonting åt det och försöka flytta bak henne.


Och de två råd jag fick av Maria förra samlingen har verkligen gjort att vi kommit framåt ordentligt!


1. Belöningsplacera bakom ryggen

2. Att ALDRIG starta upp fria följet förrän hon är i exakt rätt position


Dessutom la jag till en egen punkt, inspirerad av Elin, där jag


3. Använt utsidan av mitt lår som en kindtarget för Pejla


Alla dessa tre saker har jag tränat en del på, och jag har framför allt varit petnoga med punkt 2 - att ALDRIG starta förrän hon är i exakt rätt position.


Och allt det här sammantaget har verkligen gett kanonresultat!


Vi tittade även på fjärren, där vi har problem med sitt från stå. Hon rör sig inte mycket framåt, men hon rör sig. Och jag vill ha orörliga baktassar. Punkt.


Jag har verkligen försökt shejpa det här, men det är supersvårt. Det är som Maria säger, att när Pejla väl tänker "sitt", så går det så himla snabbt att hon inte hinner tänka mer.


Vi testade rätt många gånger att sakta sakta köra en omvänt lockande-hand mot henne så att vi nästan skulle tvinga henne ner i sitt när hon inte längre "fick plats", och det gick ganska bra, utom allra sista biten - pang - hennes vänstertass kommer så gott som alltid ändå framåt när hon väl sätter sig.


Så nu testar vi en ny och kontroversiell metod - nämligen LOCKING!! :D Jag har aldrig lärt in något med hjälp av att locka med godbit förut, men nu ska vi testa. Det känns som en sista utväg, men ändå lite spännande att se vad det ger.


Fast det blir som en variant av locking och shejping - locking med kriterier skulle man kunna säga. Om hon rör baktassarna försvinner godbiten.


Vi testade lite på kursen, men Fanny och Thomas fick testa, eftersom jag helt enkelt inte kan locka :D Och tillslut fick de faktiskt fram några korrekta sättanden.


Vi har sedan testat här hemma, och det har faktiskt gått framåt! Det här är ju en megasuperjättestor hjälp, men jag känner nu att jag verkligen har testat allt annat som bygger på frivillighet och shejping, och att jag helt enkelt inte klarar av att få fram det rätt. Så om jag bara kan få in rörelsemönstret, så kanske jag kan övergå till något mer "klickerträningsmässigt" senare.


Kom även på en annan sak här hemma igår när vi tränade detta - varför inte använda en baktasstarget?


Sagt och gjort - shejpade upp henne med baktassarna på en kloss, och det gjorde henne faktiskt betydligt mer medveten om baktassarnas rörelse. Så fort hon rörde vänstertassen hamnade hon på kanten av klossen eller gled av, och jag tror faktiskt att det här kan vara en väg att gå också! Det känns som om det blir tydligare för henne - att hon blir mer observant på sina baktassar liksom :)


Ska fortsätta testa båda de här grejerna och hoppas att det ska ge resultat.


Idag har vi varit på instruktörsutbildning ute på klubben och pratat relation mellan hund och människa. Intressant ämne! Men nu är hjärnan rätt slut. Men innan vi tar kväll behöver jag nog planera lite kring vad vi ska göra på klickerkursen imorgon.

Av Lina - 18 januari 2010 20:06

Vi har snickare här hemma och har röjt ur i princip alla rum utom vardagsrummet - huset ska få sig en rejäl ansiktslyftning och vi räknar inte med att vara klara förrän om ett par månader ungefär. Det är väldigt, väldigt rörigt och trångt, men det gäller att tänka framåt - på hur fint det kommer bli när allt är klart.


Pejla är rätt noga med att tala om när det är besök på gång här hemma. Så fort det smäller i ytterdören eller knackar så skäller hon. Jag har lärt henne att hon ska gå och lägga sig på sin plats när det kommer folk, men hon slutar ju inte skälla för det :)


Idag har det knackat, smällt, slagits i dörrar och gud vet allt, precis hela dagen. I morse skällde hon en del - mitt på dagen någon gång då och då, och fram emot fyratiden var hon tyst, vad som än lät. Jag vet att haubitering inte går på ett kick, men har höga förväntningar på vad som kan ske under den långa perioden av renovering.


Metoden går alltså ut på att hennes reaktion (i det här fallet att skälla på "signalen" knack på dörr eller smäll i dörr), inte får någon respons, och då så småningom släcks ut. Håller alltså tummarna för att hennes reaktion på dörrsmäll och annat knack ska förändras till något tystare :)


 

Av Lina - 17 december 2009 16:39

Det har blivit glest här mellan uppdateringarna på senare tid. Det beror helt enkelt på att jag har mycket att göra i stort, att jag fått tråkiga nyheter från flera håll som tar energi, och att jag varit otroligt trött det senaste. Jag hoppas på något sätt få en energikick av julledigheten. Håller tummarna för det.


Den här veckan skulle vi ha varit på tvådagarskurs med Maria Hagström - andra träffen på den elitsatsning jag är med i. Men min son fick tråkigt nog både halsfluss och en eländig körtelfeber lagom till detta. Och liten, sjuk kille kan naturligtvis inte lämnas ensam hemma med en kursande mamma och jobbande pappa. Och tyvärr var det kursandet som fick stryka på foten. Väldigt deppframkallande måste jag säga, och jag har känt mig rätt nere hela veckan. Men huvudsaken är givetvis att sonen får lugn och ro att bli frisk igen.


Pejla är däremot rätt pigg! Vi tränar sporadiskt när energinivån hos matte tillfälligt ökar. Kör en hel del fjärr och träning på att sitta alldeles, alldeles stilla och koncentrerad (förberedande för sitt i grupp). Lite utomhusträning i samband med promenader får vi också till, men väldigt korta pass. Dock vet jag att korta pass ofta är bra träning så det gör inte så mycket att det blir bara några minuter då och då.


Jag håller bland annat på att försöka få till fria följet bättre än det vi redan har. Det är väldigt svårt tycker jag, att sätta kriterier för fritt följ, men jag har fått tips från min käre kurskamrat Elin och jobbar vidare enligt detta. Det har nog inte gått så väldigt mycket framåt än egentligen, men jag ser planen framför mig, och det är ju som Elin brukar säga "bara att göra!"


Skriver också en del. Jobbar på diverse artiklar som jag hoppas kunna få publicera någonstans så småningom. Att skriva är väldigt roligt, och nu när jag bestämt mig för att hoppa av mitt "riktiga" jobb, hoppas jag kunna få mer tid över för frilansande skribentuppdrag. Bland annat.


Hur som helst. Vi lever och mår relativt bra, letar som sagt bara efter den där energin, men om jag känner mig själv rätt så kommer den tillbaka. Den brukar göra det :)

Av Lina - 23 november 2009 16:33

Under året har alltså jag och Pejla gått Klickertränarutbildning steg 2 hos Klickerklok. Vi började tidigt i våras med att sätta upp våra mål för året, och det sista vi gjorde igår var att blicka tillbaka på vad vi gjort under året, och fundera över hur vi klarat våra mål.


Jag hade ett specifikt tävlingsmål, och det handlade kort och gott om att ta 1:a pris i lydnadsklass 2. Och detta har vi klarat!


Men just det här målet har också inneburit att jag varit tvungen att sätta massor av delmål, som i sig har varit viktiga - faktiskt viktigare än själva slutmålet för året.


Jag har bland annat fått jobba otroligt mycket med Pejlas inställning till tävlingssituationen. Så ett delmål var att få henne trygg i situationen. Nästa mål blev att få henne att tycka om situationen - att trivas och ha roligt i tävlingslika miljöer. Detta har varit vårt stora jobb iår, och det känns betydligt mer tillfredställande att känna att det målet är i hamn. Att titta tillbaka på hur jag lyckats vända hennes rädslor till något positivt. Det är häftigt.


Givetvis har även årets slutmål inneburit en massa delmål som handlar om momentträning, och här har vi också utvecklats. Men trots att vi klarade slutmålet, så klarade vi inte alla mål inom momenten. Jag har inte lyckats lära Pejla rutan ordentligt t.ex Och det känns lite tråkigt. Så detta med att klara stora slutmål behöver egentligen inte alltid vara det man känner sig mest nöjd över - jag hade nog varit ännu gladare om jag klarat t.ex att lära henne delmålet rutan.


Vi pratade en hel del om målsättningar, om varför vi behöver (eller inte behöver) dem, om hur ett bra mål ser ut osv. Och jag har tänkt mycket på detta, och börjar nu se lite klarare hur jag ska kunna använda mig av målsättningar för att få träningen att gå framåt.


Fanny har bloggat väldigt bra om just det här idag, läs gärna det!


Vår sista dag rent träningsmässigt handlade för mig och Pejla till en början mycket om doggie-zen-träning på den där sabla hästskiten. Vi körde först ett pass inne i ridhuset, och det gick framåt. Men sedan ville jag inte behöva använda för mycket av värdefulla träningspass till detta, så medan de andra i min grupp körde sina pass, fortsatte jag och Pejla hästskitträningen utomhus. Det gick bra! Och nästa pass körde jag fritt följ med hästskit som störning. Använde färskfoder och råa kycklinghalsar som avståndsbelöning, och rätt snart visade det sig att avståndsbelöningen blev en mycket svårare störning än hästskiten. Helt klart bra. Och att jobba mer med att Pejla ska kunna släppa en avståndsbelöning med tanken medan vi tränar, är helt klart en sak som står på min lista över mål för träningen.


Vi körde också apporteringsträning, och här upptäckte jag ett nytt problem - det var visst inte bara hästskiten i ridhuset som var svår för Pejla, utan även det sandiga underlaget. Vi tränade ingång med apport - en medhjälpare höll Pejla och hon fick komma in med apporten till mig. Det här gick såpass bra att jag snart istället valde att titta på gripanden, och det var nu vi upptäckte att sand i munnen inte var något som Pejla uppskattade särskilt mycket. Apportbocken blev plötsligt rätt äcklig att ha i munnen. Väldigt bra att få reda på det! Där har vi ännu en sak att ta tag i, för jag vill ju kunna träna i ridhus om vintrarna. Och rätt snart såg vi även att leksaker fulla med sand de också blev motbjudande. Tänkte ta mig ner till en öde sandstrand någon dag och bara leka med bollar, för att se om det hjälper. Om vi har nog roligt tror jag nog att sanden ska bli ett mindre problem tillslut.


Vi körde även ett avslutande pass med dirigeringsövningen jag plockade med mig från Maria Hagström-kursen sist. Det gick väl sådär. Pejla var väldigt trött, och jag tror också att hon var väldigt mätt :) Rätt dålig fart, men hon gjorde många rätt. Hon sprang åt rätt håll varje gång, men testade efter ett färdigt skick att smita iväg och kolla i mittenskålen. Detta gör ju inte så mycket eftersom den är tom, men jag vill undvika det i största möjliga mån.


Tack alla underbara kurskamrater för ett härligt år! Och tack Fanny och Thomas för att ni hjälpt oss att komma framåt, både i tanke och handling. Kommer sakna våra träffar väldigt mycket.


 

Av Lina - 20 november 2009 21:48

Idag träffades jag och Marita med Zelda för att spåra och träna. Väl på plats dök tre klubbkompisar till upp som hade samma plan - trevligt!


Vi körde uppletande i korridor, och jag ville köra Pejla på andras grejer, eftersom jag i Kil upptäckte att hon hade problem med det. Men det verkar som om träningen där i Kil gav resultat! För det var inga som helst problem. Hon sprang till och med rakt ut i den riktning jag visade. Wow.


Två grejer fick hon hämta - båda rätt enkla. Den första en lång tygfläta som syntes väldigt väl. Den andra en vante, som hon fick plocka från backen ett par gånger innan den las ut. För enkelt? Ja, kanske, men jag ville vara säker på att ha väldigt stor chans att lyckas. Nästa gång gör vi det lite svårare :)


Spåret var även detta något nytt för Pejla - nämligen att gå ett spår som någon annan lagt. Hon har bara gått mina spår tidigare. Hon var så duktig! Hon blir nog trött ibland, och lite vimsig då, men hon tog hela spåret och plockade båda pinnarna. Det största problemet är nog egentligen jag. Jag ska verkligen försöka gå spår framöver där jag har noll koll - jag tror att jag påverkar henne trots att jag verkligen försöker att inte göra det. Inte bra.


En superhärlig dag har vi haft, och nu torkar blodpudding och lever i ugnen - imorgon bär det av till Örebro för sista träffen på klickertränarutbildningen.


Ha en skön helg alla!


Jag och Pejla innan spåret. Fotot är taget och lånat av Marita :) 

Av Lina - 16 november 2009 01:15

Jag upptäckte att jag hade ett sparat inlägg som inte publicerats, med tankar om träning efter Maria Hagström-kursen. Och så kan vi ju inte ha det. Inlägget kommer här! :)


Under dagarna med Maria Hagström blev det en hel del frågor om nyinlärning från min sida, eftersom jag tränat moment inför varje lydnadsklass i taget, och därmed inte riktigt kommit igång med momenten för klass 3. Och det finns ju en del nytt den här gången! Det kan tyckas aningen tokigt att lägga upp träningen på det här sättet - jag vet att många tränar in de högre klasserna långt tidigare än jag gjort, men det har helt enkelt att göra med att jag inte har rutin på det här. Varje gång jag lär in någonting är det första gången jag gör det. Så det har varit ett medvetet val från min sida att köra klass för klass, i stort sett enbart för att inte röra till det för mycket för mig själv :)


Igår slog det mig en sak som var väldigt bra att "få syn på". Jag har tidigare haft relativt lätt att lägga upp planer för de moment jag ska träna in i lydnadsklass 1 och 2. Alla moment utom rutan egentligen. Och nu inför klass 3 har jag haft en period av att jag känt mig totalt inkompetent - jag har liksom inte fattat hur jag ska kunna få till allt detta komplicerade! Men så slog det mig - jag har väldigt lätt att tänka ut planer för moment där inga hjälper behövs! Så fort det blir lite mer komplicerat och man förmodligen behöver plocka in någon typ av hjälp, då kör jag fast i tanken.


Jag är från början skolad klickertränare, och det där att träna med så lite hjälper som möjligt sitter liksom i ryggmärgen - det faller sig inte naturligt för mig att tänka att jag kan behöva ta till en hjälp!


På ett sätt önskar jag verkligen att jag kunde shejpa in hela lydnadsklass 3! :D  Det vore skönt, roligt och väldigt hemvant och bekvämt. Men jag inser att det förmodligen skulle vara, om inte omöjligt, så iallafall väldigt svårt och omständigt.


Både på Maria- och Niina-kurserna blev jag instruerad att använda en del hjälper och har efter det kommit igång med träningen igen. Men det tar fortfarande emot litegrann, och kan jag lösa någonting utan en hjälp så gör jag hellre det :)


I tisdags pratade jag med Maria om apportering med dirigering, och ville ha hjälp med att komma igång med själva dirigeringsbiten. För det är precis en sådan sak som jag haft väldiga problem med att få ihop i min hjärna. Hur shejpar jag det...?


Maria visade mig ett mycket enklare sätt. Vi satte ut tre skålar på en linje, med 6 meter mellan varje skål. Pejla placerades strax hitom den mellersta skålen, sittandes med skålen i ryggen, och jag ställde mig mitt emot henne. Vi la godis i ena skålen, säg den högra, och sedan låtsades vi lägga godis i de andra skålarna. Jag fick sedan visa med armen åt ena hållet och säga "varsågod". De första gångerna visade jag väldigt mycket och tog ett steg åt rätt håll när jag skickade henne på skålen.



  


Pejla fattade snabbt, men en sak som var svår att få till där och då, var att få henne att inte gå till de andra skålarna och kika, när hon ätit klart. Jag har ingen felsignal som funkar i det här läget. När vi tränar på ett sådant sätt så att Pejla kan se mig, kan jag kliva ur min tävlingsmässiga hållning, och säga ojojoj - det fattar hon och vi gör om. Men med den intensitet och uppmärksamhet hon hade mot de andra skålarna i det här läget, plus att hon hade ryggen åt mig, så var det ju lönlöst att få henne att vare sig se eller höra mig när jag ojade...


Men hon skulle ju ändå brytas, och jag tog i med ett "apapapap", som jag kan säga ibland till henne om hon försöker apportera en kniv från golvet eller likande. Men det här kändes inte riktigt bra.


Men Maria visade mig hur hon brukar göra - så fort Pejla satte nosen i rätt skål, ropade Maria "ja!" med hög och ljus stämma, ett ljud som Pejla absolut inte kunde missa, och sedan rörde sig Maria bakåt med en synlig belöning. Gissa vart Pejla sprang den här gången? :)


Här blev det väldigt tydligt hur bra det kan vara med en inlärd belöningssignal som betyder "belöning här hos mig". Jag ska lära in det ordentligt tror jag, för jag ser stor nytta med den längre fram i träningen också, när vi ska jobba med moment där hon är vänd bort från mig, har hög intensitet och är på avstånd.


Vi hann inte så mycket mer, men Maria instruerade mig om fortsättningen, vilken bestod i att jag successivt ska flytta de yttre skålarna bakåt, bort från Pejla, medan mittenskålen gärna kan få stå kvar nära henne, och fortsätta skicka henne på varsågod åt respektive håll. Och detta har vi såklart testat!




Två pass har vi hunnit med, ett inne och ett ute. Inne gick det inte att få 6 meter mellan skålarna, men vi har stort vardagsrum, så några meter fick vi till iallafall. Inne körde vi bara på rak linje, och det funkade klockrent. Hon såg riktigt klok ut när hon valde rätt gång efter gång. Och belöningssignalen "ja!" verkade också snabbt inlärt.


Idag tog vi ut träningen bland ett täcke av löv, och det funkade fint även här. Jag började rätt snart flytta de yttre skålarna bakåt, en meter i taget ungefär, och det gick fortsatt bra. Ända tills jag gjorde fel. Vid ett skick åt vänster. Jag pekade vänster med armen, sa min signal, och Pejla for iväg åt rätt håll. Fast bara någon meter. Så stannade hon upp, tittade på mig, och kom sedan till mig i full fart. Vad nu?


Jag insåg rätt snart att jag ropat "ja!" istället för "varsågod", så Pejla gjorde ju helt rätt. Hon gjorde det jag lärt henne - kom till mig för belöning på "ja!". Vi gjorde om några skick men jag såg tydligt hur tveksamheten smög sig in varje gång jag skickade åt vänster. Ett par gånger stannade hon upp helt och tittade på mig. Första gången bröt jag och vi gjorde om, men andra gången väntade jag istället ut henne, och till slut sprang hon vidare och rätt.


Förutom den här missen, som jag hoppas inte ska hänga i allt för länge (tror att med nog många rätt repetitioner, så blir hon säkrare igen), så har det hela gått väldigt bra. Och det är väldigt kul! Äntligen har vi fått bita tag i något helt nytt, och äntligen har jag en plan för hur vi ska jobba! :)

Skapa flashcards