Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Lydnad

Av Lina - 21 september 2011 15:19

Jag håller en grundlydnadskurs på Torsby BK på onsdagförmiddagarna och har en blandad grupp av engagerade deltagare. Jag gillar verkligen att hålla kurs, och när man får deltagare som verkligen vill träna, är det extra givande.


Vi har under kursens gång pratat en hel del om belöningar. Om vad det är och hur man vet att man har en bra, fungerande belöning. Det här är långt ifrån självklart för alla, och behöver repeteras emellanåt.


En av deltagarna har verkligen förstått det här, på ett sätt som är ganska ovanligt bland så oerfarna hundägare, och jag vill bara dela med mig för att liksom sätta igång fantasin. Vad kan man egentligen använda som belöning?


Tjejen har en border collie som gillar en hel del saker. Tidigare hade hon använt mest godisbelöningar, men under de två senaste veckorna har hon jobbat med belöningsutveckling, och t.ex tränat fotgående med ett "varsågod" till en potatishink utanför grisstian (!). Jag vet inte riktigt vad det är med hinken som hunden gillar, men gillar den gör hon tydligen :) Hon har också använt att få springa in och hälsa på grisarna som belöning. Hunden gillar sina griskompisar också. Och hon har också utnyttjat sin pappa som hunden älskar, genom att låta hunden få jobba lite, för att få varsågod att springa och hälsa och leka med pappa.


Ibland upplever jag det som lite trögt att få igång deltagare att faktiskt våga testa och klura kring belöningar, men här sitter absolut ingenting fast. Helt underbart om du frågar mig! :)

Av Lina - 12 januari 2011 13:37


Den här dagen började precis så som jag skulle vilja att alla dagar började. Vi var sju tjejer med hundar som träffades hemma hos mig. Jag fick häromdagen en gratis träningsplan av kommunen - de har plogat upp ett stort fält där man tänkt lämpa av stora högar snö efter vägröjning, men än så länge finns där inga högar, utan bara en helt perfekt vinterträningsplan.


Jag och Zaphod har tränat mycket följsamhet och fritt följ det senaste. Vi har också tränat en del belöningsrutiner och belöningsstörningar som t.ex:


- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att han ser en belöning i min hand
- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att det ligger en belöning på golvet/marken
- Att kunna fokusera på träningen trots att jag plockar fram en belöning medan vi tränar
- Att direkt komma tillbaks med en leksak och trycka den i min hand


Men att kliva ut på en plan med sex andra hundar och mattar, det är något som vi inte tränat på väldigt länge, långt innan han blev könsmogen.


Just nu är Zaphod jätteduktig på precis allt det vi tränat på de senaste veckorna. Men, bara i vissa miljöer. Inomhus klarar han ganska mycket störning här hemma. Dottern kan stå och gå omkring oss och studsa studsboll - något som tidigare gjort honom alldeles tokig. Hon kan leka med katten intill oss - samma visa där förr. Pejla kan finnas med och störa på olika sätt, och ändå klarar han att koncentrera sig.


Utomhus är det svårare, men så länge miljön är någorlunda störningsfri fixar han att hålla koncentration och fokus uppe ganska långa stunder.


Idag hade jag tänkt träna fritt följ med den här nya störningen i form av människor och hundar. Målet var att kunna gå genom gruppen med honom, 10-15 meter någonting, och att han skulle kunna hålla fokus och bjuda rätt beteende hela vägen. Men att tro att han skulle klara det på första försöket, det fanns förstås inte.


Vi klarade målet, men först efter en timme. Jag la krut på att först bara förstärka att han tog kontakt med mig. Varje rörelse mot mig, varje blick eller minsta huvudvridning åt mitt håll fick klick och en godbit. Det här var jättesvårt. Zaphod är en väldigt social hund och vill gärna fram och hälsa både på människor och hundar. Och när dessa människor och hundar dessutom låter en massa, leker och tjoar, ja, då blir det väldigt svårt för en ettårig sprallhjärna att hänga med i mattes svängar.


Men ganska snart kunde han hålla fokus lite längre stunder, och började bjuda på ingångar vid min vänstra sida. Ända tills han upptäckte att en av tikarna löpte (eller åtminstone var på väg in i löp). Då blev det väldigt svårt igen. Dags att sänka kriterierna igen alltså.


Sammanlagt tränade vi under en och en halv timme. Med pauser emellanåt förstås, men ändå ganska intensivt. Någonstans mitt i blev det så svårt för honom att han inte längre ville ha mina belöningar - varken godis eller lek. Och jag kan ärligt säga att han aldrig tidigare ratat leksaker.


Men så kom jag på att han gillar ju att hoppa efter snö! Detta är inget jag provat att plocka in som belöning i träning förut, men det var värt ett försök. Och detta var helt avgörande för dagens träning!


Jag tog upp lite snö, gjorde en liten kula, och medan jag höll på med detta såg jag hur hans fokus förändrades. Och helt plötsligt kunde han faktiskt gå fritt följ över hela planen - bara för att få en liten snökula kastad i luften. Hur kul som helst, om man heter Zaphod.


Ibland tror man att man har de allra bästa belöningarna i fickan. Jag visste att det skulle bli svårt för honom att koncentrera sig idag, så jag hade fickorna fulla med grillad kyckling och falukorv, med roliga bollar och kamptrasor. Saker som han älskar och gör nästan vad som helst för i andra lägen. Kyckligen och korven var god till en början, men snart spottade han ut. Leksakerna funkade också en bra stund, men så småningom spottade han ut dem när han kände en god doft på marken efter löptiken.


Men kastad snö! Det fanns det ingen större konkurrens med alls. Märkligt, kan man tycka. Att det ibland är de enklaste saker som gör att träningen går framåt!


Av Lina - 24 september 2010 16:42



Både när jag går och håller grundkurser är det ganska många som inte vill leka med sina hundar. Jag minns att jag själv var ganska dålig på att leka med Pejla i början, så jag har förståelse för dem. Dels kan det handla om att man upplever att hunden går upp i varv, och att man som förare har svårt att hantera detta - att hunden blir "stressad" eller "för het", och att man tror att det här är dåligt. Dels kan det ha att göra med att man helt enkelt inte kan leka själv - och kanske särskilt i kursmiljö, där man känner sig uttittad och tafatt i sina försök att få igång hunden. Men det kan också bero på att man inte är helt överens med hunden om hur leken ska gå till - hunden kanske tar bollen, drar iväg och har skoj med den på egen hand, medan föraren vill att hunden ska komma tillbaks med den för en lekstund tillsammans.


Det generella rådet från mig är att helt enkelt: Lek mer! Prova dig fram på hemmaplan, utan publik, tillsammans med din hund. Testa att kasta föremål, kampa om föremål, dra föremål efter marken och låta hunden jaga. Prova också hur hunden reagerar på beröring under leken.


Bli inte för nervös om hunden blir sådär "het". Givetvis ska leken avbrytas om hunden biter efter händer eller andra kroppsdelar, men gör ingen stor affär av det. Låt det bara bli tydligt att leken slutar tvärt om den biter på fel ställen. Att den däremot går upp i varv behöver inte alls vara negativt. Det går att hantera det här som förare, och bästa sättet att lära sig det är att leka mycket. Både du och din hund lär er hur ni leker bäst tillsammans. Försök att hitta lekformer där du känner dig avslappnad och bekväm - då kommer det heller inte att bli lika jobbigt att leka inför andra människor på kurs.


Detta med att hunden ska komma tillbaks med föremål som du kastat är i allra högsta grad träningsbart. Med Pejla tränade jag in en handtarget. Jag lärde henne att trycka sin nos i min öppna handflata. Jag tränade det tills hon var bensäker på det - varje gång jag visade min hand kom hon till mig och satte nosen där. Givetvis fick hon under inlärningen belöning varje gång hon gjorde rätt.


Så småningom la jag till att hon skulle plocka en leksak från golvet innan hon tryckte nosen i handen, och vips hade jag ett avlämnande. Även det här tränades mycket, och jag varierade mellan att belöna med godis, eller att kasta leksaken på nytt (hon gillar att springa och hämta, så det funkade ypperligt att använda just detta som belöning).


Med Zaphod har jag haft lite samma strategi, men han är betydligt mer föremålsintresserad än Pejla. Och han gillar att ha grejerna mer för sig själv.


Jag har lärt honom handtarget, och utan grej gör han det gladeligen. Med en grej är det däremot inte lika självklart. Jag la tidigare upp träningen precis så som jag gjort med Pejla. Vilket är dumt, men kanske naturligt - jag gör det som funkat historiskt sett.


Han kommer alltid tillbaks med grejer, men ibland tar han fem triumfvarv runt träningsplanen först, skakar på grejen och springer, springer, springer.


Niina Svartberg har som sagt varit här och hållit kurs ett par dagar. Och som deltagare fanns Zaphods kullbror Zot med. Zot och hans matte Bettan hade en himla kul lek för sig som belöning efter utförda beteenden. Det är en typ av byteslek och går helt enkelt ut på att man har två likadana leksaker - slänger den ena, som hunden får hämta, och när den är på väg mot dig slänger du den andra. Det här funkar bäst om man har två likvärdiga saker, så att inte den ena grejen blir mer värd än den andra.


Idag var jag och Zaphod på grundkurs på klubben igen, och när kursen var slut körde vi den här leken på plan. Hej vad skoj det var!


Jag slängde den röda kongen, han sprang och tog den, och så fort han visade minsta antydan till att slänga en blick på mig gav jag min belöningssignal och höll ut den blå kongen så att han fick ta den i farten åt andra hållet. När han gripit den blå, gjorde vi samma sak igen och igen, och igen.


Den första minuten drog han rätt långa varv innan han vände upp mot mig, men väldigt väldigt snart hade varven minskat i omfång och jag hade faktiskt tillslut svårt att få honom bort ifrån mig.


Zaphod gillar både godis och lek, men lek smäller aningen högre. Med Pejla, som älskar allt ätbart, var det väldigt enkelt att lära henne komma med saker och byta mot godis. Men med en lekgalen hund är ju detta en rätt dum strategi. Med en lekgalen hund låter det väl smartare att belöna med just mer lek?


Av Lina - 23 september 2010 00:24


Har precis landat efter att ha arrangerat en tvådagarskurs med Niina Svartberg på Torsby Vandrarhem. Niina är känd för de flesta som tävlar lydnad, men för er som inte känner till henne kan nämnas att hon tävlat på både SM- och VM-nivå länge; att hon skrivit en väldigt bra bok om tävlingslydnad och att hon är en mycket kunnig och trevlig instruktör. Dessutom är hon lite av en expert på tävlingspsykologi.


Oftast när man åker långväga på kurs får man ordna med boende och mat på egen hand. Detta funkar vanligtvis väldigt bra, men jag har länge varit sugen på att fixa ett koncept där allt ingår, och där boende, träning och allt annat kan ske på ett och samma område. Därför är jag så glad att ha hittat ett finfint samarbete med Torsby Vandrarhem. De har bra boende till vettiga priser, och ordnar med både frukost, lunch och middag. Verkligen lyxigt i hundträningssammanhang!


Som vanligt efter en flerdagarskurs är man rätt trött. Fullmatad med information och det är svårt att sortera bland alla tankar och intryck.


Själv gick jag som observatör denna gång - dvs utan att träna egna hundar. Jag gillar verkligen att göra det ibland. När man har egna hundar med går man väldigt mycket in i sin egen bubbla och fokuserar bara på sitt och sin egen träning. Det kan då vara svårt att riktigt hänga med när de andra tränar. Men som observatör kan man suga åt sig av alla godbitar och tips från instruktören, och får en helt annan helhetsbild. Rekommenderar varmt alla att testa på detta alltså!


Jag är alldeles för trött för att delge er något om träningstankarna efter kursen, men bjuder istället på en bildkavalkad av träningsglada, lyckliga hundar. Som jag brukar säga - det ska vara kul att träna hund!


PS. Fler bilder finns på Hundtränarens sida på Facebook.


Norske Emil på den plaskvåta planen.


Ellen (Pejlas halvsyster) tränar fotgående med matte.


Sid!


Zaphods kullbror Zot in action.


Godis- och apporteringstokig rottis!

Av Lina - 9 juli 2010 21:44





När jag ändå pratar om förebilder kan jag lika gärna fortsätta och nämna några till som betytt väldigt mycket för min utveckling som hundtränare. När Pejla var runt 4 månader åkte jag till Norge på lydnadsläger. Det var tävlingslydnad det handlade om, och jag hade noll och ingen erfarenhet alls av det. Jag valde att åka till Klickerklok eftersom jag visste att de baserar all sin träning på shejping och belöningsträning - det kändes som rätt väg för oss att gå. Jag hade sedan dag 1 med Pejla tränat henne genom att belöna sådana beteenden jag gillade, och försökt se till att oönskade beteenden inte var lönsamma för henne.


Jag minns att Fanny Gott den gången pratade en del med mig om att jag skulle leka mer med Pejla. Jag använde mest godis som belöning för att förstärka beteenden, och det här med lek var jag faktiskt riktigt, riktigt dålig på. Jag kände mig obekväm, ovan och tafatt. För det första var hon min första hund och jag hade verkligen ingen erfarenhet av att leka med djur. Dessutom är jag ingen leksam person överhuvudtaget. När lägret var slut kände jag mig väldigt nöjd - vi hade gått framåt i många delar av träningen, och jag hade en något tydligare plan över hur vi skulle träna vidare för att kunna starta i lydnadsklass 1, men den stora läxan för mig var alltså att lära mig leka med min hund.


Min allra första kurs gick jag när Pejla var ännu yngre, bara ett par månader. Det var en helgkurs i klickerträning hos Ann-Louise Ryrvik, Canis. Och det var tack vare henne som jag fick praktiska aha-upplevelser kring allt jag läst om klickerträning. Och senare skulle jag också gå en ettårig klickertränarutbildning hos Ann-Louise.


Under klickertränarutbildningen pratade vi väldigt mycket om belöningar, dvs förstärkningar. Vad är en belöning och hur vet jag om belöningen är bra nog för min hund?


Svaret är väldigt enkelt egentligen - en belöning är allt som din hund vill ha.


Ett beteende, vilket som helst, som resulterar i att du får det du vill ha, är ett beteende som med största sannolikhet kommer att upprepas. Det är så vi lär och utvecklas, kommer underfund med på vilka sätt det är smartast att bete sig här i livet. Och det här gäller givetvis både för människor och djur. Några exempel:


- Vi gör våra arbetsuppgifter trots att vi inte alltid tycker att de är roliga. Vår lön är belöningen och det som håller vår motivation att fortsätta slita uppe (vad skulle hända om du inte fick lön för ditt arbete, skulle du fortsätta jobba?).


- Hunden drar i kopplet för att få komma fram och nosa på lyktstolpen där framme. Hunden når sin "lön" och har lärt sig att "dra i kopplet" är en lönsam metod för att nå det man vill ha.


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren blir glad och gullar med hunden medan den hoppar och klättrar. Vad har hunden lärt sig?


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren vänder ryggen till och väntar tills hunden har alla fyra tassar i backen innan hon/han vänder sin uppmärksamhet mot hunden. Vad har hunden lärt sig?


Man kan dra hur många exempel som helst på det här. Vi gör det vi lärt oss lönar sig. Det är faktiskt så enkelt.

Givetvis lär vi också av våra misstag. Obehagliga saker försöker vi undvika, och det här gäller, igen, både för människor och djur. Men det är faktiskt inte nödvändigt att använda obehag för att rätt inlärning ska ske. Har man kontroll på belöningarna är det ganska enkelt att lära hunden det man vill och få den att låta bli det man inte vill att den gör. Jag har skrivit om det här många gånger, men det tål att upprepas.


I hundsportsammanhang är det förstås vettigt att ha en strategi för hur du kan belöna din hund. Och nu kommer jag tillbaka till leken igen. Med Pejla var jag inte särskilt duktig på att leka till en början. Och det var synd. Det är när hunden är valp och liten som det är lättast att utveckla vanor och bra intresse för alla möjliga saker. Jag tyckte att jag klarade mig bra med godisbelöningar för att lära in lydnadsmomenten i lydnadsklass 1, och det var faktiskt så. Vi tävlade med väldigt höga poäng vår första tävling, allt inlärt med godis och mat som belöning. Men det var lite senare, när jag skulle lära in andra typer av moment, som jag upptäckte hur bra det hade varit att kunna använda t.ex kamplek eller en boll som belöning.


Just kampen blev en sån där grej som jag bara gav mig tusan på att jag skulle få att fungera. Jag såg det som en utmaning. Pejla var helt ointresserad av att kampa med mig. Hon släppte föremålet så fort jag började dra. Bollar funkade bättre, men jag ville ändå testa om kampen gick att få mer värdefull för henne.


Det jag gjorde var att helt enkelt se kamplek som vilket annat beteende som helst - alltså ett beteende som gick att förstärka genom att belöna med något hon ville ha.


Hon fick alltså godis för att kampa. I början behövde hon inte göra mycket - allra första gångerna räckte det med att hon tog kampleken i munnen. Sedan ökade jag kriterierna till att hon skulle hålla emot lite osv. I början fick hon en godbit som belöning - i slutet kunde jag använda hennes middag - när hon blivit duktig på att kampa fick hon kampa för sin middag skulle man kunna säga. Och idag kan jag faktiskt använda kamp som belöning för andra beteenden i lydnadsträningen, även om hon aldrig skulle välja kamp framför mat.


Jag och Pejla på Klickerkloks tränarutbildning ett par år senare. Nu fungerar kampen!


Jag kan förstås inte veta vad hon hade tyckt om kamplek om jag hade lekt mer med henne när hon var liten. Men jag minns mycket väl hur hon hängde och drog i mina byxben när hon kom hem som liten bebis. Så visst fanns intresset för att slita och dra! Om jag hade tagit vara på det misstänker jag att det hela hade sett helt annorlunda ut något år senare.

Med Zaphod är jag förstås nu lite smartare ;) Jag leker väldigt mycket med honom. Han är av en ras som kanske generellt sett uppskattar kamplek mer än en flat, men jag tänker inte ta något för givet.


Det viktigaste jag lärt mig när jag tränat mina hundar i att leka, är att verkligen försöka leka på hundens villkor. Med Pejla kunde jag inte vara för tuff i början - då tyckte hon att det blev jobbigt och slutade helt. Jag fick vara väldigt mjuk, inte hänga över henne, inte putta för hårt osv. Idag kan jag vara rejält tuff mot henne och hon "tål" det och ser ut att ha väldigt roligt, men så har det alltså inte alltid varit.


Med Zaphod kan jag nog vara hur hård som helst i leken. Han taggar igång väldigt på hårda dunkar och det kan faktiskt bli lite för mycket till och med. Istället för att gå undan som Pejla gjorde, svarar han upp och kan bli riktigt het. Leker jag hårt, leker han hårt tillbaka.



För tävlingslydnaden känns det väldigt bra att ha olika typer av belöningar för olika tillfällen. Ibland behöver jag kunna kasta iväg något för att belöna på rätt ställe. Ibland behöver jag kunna kampa som en galning med hunden för att få den riktigt het i ett moment med fart t.ex Ibland behöver jag kunna belöna lugnt för ett moment där lugn är att eftersträva.

Generellt brukar man säga att en belöning är allt som din hund vill ha – allt som hunden tycker det är värt att jobba för. Och det stämmer! Men jag ser ingen anledning att nöja sig med en sorts belöning för det. Ibland är det praktiskt att kunna använda olika sorters belöningar, och även om hunden inte går igång som tusan på allt, så är detta väldigt påverkningsbart. Alla beteenden går att förstärka med något som hunden vill ha. Om du t.ex tycker att det är praktiskt att använda godbitar som belöning under ett shejpingpass, men har en hund som hellre vill kampa, är det alltså fullt möjligt att belöna godbitsätande med kamplek. Omvänt mot hur jag jobbade med Pejla alltså, men enligt precis samma principer.

Av Lina - 7 juli 2010 11:33





Första gången jag gick kurs för Maria Hagström var en riktigt härlig upplevelse. Under de senaste åren har det blivit många kurstillfällen, och nu senast har jag gått en elitsatsning i lydnad för henne. Och hon är verkligen min förebild. Både i träning och på tävling. Dessutom som instruktör.


Om man vill tävla med hund är det en smart sak att titta på andra duktiga ekipage. Att skaffa målbilder för hur du vill se ut tillsammans med din hund. Många är duktiga på att skaffa målbilder för hur hundens moment ska se ut, men kanske inte lika duktiga på att skaffa målbilder för sig själv. Jag skrev en artikel om det här i tidningen Canis under våren, där finns mer om mina tankar kring detta.


Maria Hagström är en sån där människa som man bara tycker om. Hon har en sund, men också väldigt genomtänkt syn på hundträning. Hon vill att träningen ska gå framåt hela tiden, och när jag varit på kurs hos henne är det precis det som händer. Under varje pass sker något som tar oss framåt, och även om det är en liten bit framåt, så är det ändå framåt.


I början av min träningskarriär med Pejla upplevde jag ofta att vi fastnade på olika sätt och inte tog oss vidare. Maria har varit en stor del för mig i att ta oss vidare och utvecklas.


Maria tävlade både SM och VM i lydnad med sin working kelpie Ylle under juni. Och snart är det dags för SM i spår. Det här är ett ekipage som imponerar på så många plan, och nu har Maria gett ut sin andra bok - Från valp till stjärna. Jag fick den i lådan igår, och har läst massor sedan dess. Men redan efter bara några sidor var jag tvungen att ta en paus för att köra ett par träningspass med Zaphod. Inspiration som sagt.



Jag har en hel del förebilder när det gäller hundträning och instruktörer, men Maria är nog den som ensamt influerat mig mest, och som också imponerar mest.


Jag har tagit in hennes nya bok till min lilla nätshop, så den som är intresserad och vill läsa mer om den kan göra det här.


I övrigt så förbereder vi oss mentalt för vallägret hos min uppfödare som startar nästa vecka. Jag hoppas hinna åka ut till snälla Ingela någon mer gång innan lägret så att Zaphod får träffa får igen.


Pejla löper, men hon är ännu faktiskt rätt så pigg. Igår körde vi lite lydnad, sådant som vi redan kan, och jag försöker samla inspiration att gå vidare med de moment som vi faktiskt inte kan än, men som vi behöver för att kunna anmäla till tävling i lydnadsklass 3.


Och till helgen åker vi till Karlstad för att hålla shejpingkurs igen. Det ska bli så kul att se hur ekipagen utvecklats sedan sist!

Av Lina - 7 juni 2010 08:27



Sedan i höstas pluggar jag för att bli allmänlydnadsinstruktör via SBK, Svenska Brukshundklubben. Målet är att så småningom gå vidare i utbildningen så att jag kan hålla kurser i klubbens regi inriktade mot tävlingslydnad. Och första steget mot detta är att bli allmänlydnadsinstruktör. Det här innebär att jag kommer att hålla valp- och allmänlydnadskurser på klubben.


Egentligen tycker jag att vardagslydnad kan vara en ganska tråkig sak. Jag brinner mycket mer för tävlingsmoment, att peta i detaljer och att störningsträna. Men allmänlydnad kan nog vara ganska roligt det också, bara man är lite kreativ och försöker ha lika kul under den här träningen som under annan.


Problemet är väl att jag, som många andra, gärna vill att vardagslydnaden bara ska funka ändå. Men det är ju faktiskt så, att hundar gör vad de lärt sig. Och har jag inte lärt min hund vad jag vill att den ska göra i en viss situation - hur stor är då chansen att den gör något annat? Väldigt stor.


Under utbildningens gång har jag och Lena haft ett projektarbete ihop, där vi har hjälpt matte Anette och hennes Springer Spaniel-valp Domino med valpgrunder. Det har mest handlat om kontaktövningar, koppelgående och stadga i sitt och ligg. Jag satt här igår kväll och funderade på vad vi egentligen har gjort under de 9 tillfällen vi träffats. Det kändes kanske inte som om vi hade gått så väldigt mycket framåt. Men när jag började läsa igenom mina anteckningar såg jag att det faktiskt hänt väldigt mycket.


Vi filmade också första träningspasset, och där ser man verkligen hur utvecklingen gått framåt när man jämför med idag.


Att filma träning är så himla bra! Också att skriva ner vad man gör, vad som går bra och dåligt, och status per idag. När det känns som om man står still i träningen är det väldigt nyttigt att gå tillbaka några veckor eller månader. Hittills har jag upptäckt varje gång att vi gjort stora framsteg, framsteg som smyger sig på i sakta mak, som man växer in i och därför inte märker. Jag är tyvärr själv dålig på att filma, men har lovat mig själv att bli bättre på det. Däremot skriver jag flitigt om vår träning.


Förutom kurser via klubben har jag också börjat köra kurser i egen regi.


I juni/juli har ett gäng tjejer ringt in mig för att hålla en tvådagars shejping/klickerkurs. Det finns ett par platser kvar om någon är intresserad - mejla mig på lina@hundtranaren.se så berättar jag mer!


Till helgen har vi examination på instruktörsutbildningen - önska mig lycka till :)


Av Lina - 26 maj 2010 14:23






När jag gick min allra första hundkurs fanns en stor Rottweilerhane med som gjorde utfall mot andra hundar och människor. Eftersom kursen hade sitt grundtänk i klickerträning fanns det inte på kartan att Rottweilern skulle korrigeras med obehag när den gjorde sitt "ofog", utan intstruktören och föraren såg istället till att jobba med positiv förstärkning, dvs belöning, för beteenden som man hellre ville ha, för att på så sätt ändra hundens beteende. Hunden fick alltså klick och belöning för att titta på andra hundar och människor, och framstegen som gjordes under de två dagarna fick mig att häpna.


Jag hade redan innan denna kurs läst massor om klickerträning, shejping och positiv förstärkning, men hade själv bara jobbat med enklare inlärning av beteenden som sitt, ligg, stå, stanna kvar osv. Därför blev jag så glad att få se ett riktigt svårt problem lösas på ett lugnt och behagligt sätt. Och det var nog också då som jag insåg shejpingens kraft och effektivitet i träning.


På bilden här ovanför ligger Zaphod och Pejla i köksdörrsöppningen och tigger, skulle man kunna säga. Jag tycker att det är toppen. Om jag har något som hunden vill ha - mat eller lek eller annat - så kan jag på ett väldigt enkelt sätt påverka hundens beteende. Både Pejla och Zaphod är tokiga i mat. Det här resulterar förstås i att hundarna gärna är med i köket när vi lagar mat, men det är himla opraktiskt att ha två sugna hundar runt benen. Det är lätt att snubbla och det tar inte lång stund förrän man är ganska irriterad. Fråga min sambo så får ni höra.


Men istället för att bråka med hundarna, eller en visa dem vart jag vill att de ska vara, så har jag helt enkelt sett till att shejpa dem att ligga i kökdsörrsöppningen medan någon grejar med mat i köket. De får gärna vara med och titta på, det stör ju ingen. Bara de håller sig ur vägen litegrann.


Det här är superenkelt att lära in. Jag har helt enkelt belönat dem när de befunnit sig i närheten av köksdörren, och successivt ökat kriterierna för exakt vart de ska befinna sig, och så småningom höjt kriterierna ytterligare till att de ska ligga ner.

Pejla lärde sig det här när hon var liten, och jag hade faktiskt glömt hur enkelt det är. Jag tror att det tog tre belöningar för Zaphod att fatta galoppen första gången. Och efter några få pass under olika dagar går han nu frivilligt direkt och lägger sig i dörröppningen när jag grejar med mat i köket. För det mesta, ska jag säga. Det händer förstås att någon av hundarna gör en lov i köket, kanske sätter sig och tittar på mig eller något sådant, men eftersom det här aldrig ger utdelning går de snart och lägger sig i dörröppningen igen.


Nu när de vet vad som gäller behöver jag inte belöna dem så ofta. Det är faktiskt så att oregelbunden belöning gör ett beteende starkare, vilket ju är praktiskt för mig som tränare eftersom det innebär att jag bara behöver sticka till dem en godbit då och då.


Det är så otroligt häftigt att träna med shejpingtänk. Hundarna slipper bli rädda eller osäkra. De går genom livet med en känsla av att de kan påverka mig att dela ut belöningar. Och det här gör att de alltid är glada, positiva och framåt. Och jag slipper bli irriterad på hundarna när de gör saker som de "inte får". Varje gång det händer, så vet jag att det händer för att det är ett beteende som hunden på något sätt får utdelning för. Och jag vet också att om jag vill ändra beteendet, så får jag bara se till att de får utdelning för något annat, som jag hellre vill att de gör. Det är alltså upp till mig att forma hundarna så som jag vill ha dem, och därmed finns ingen anledning eller ens rätt för mig att bli arg eller irriterad på dem när de gör fel. De gör ju enbart sådant som de faktiskt lärt sig lönar sig.


Maria Hagström har varit här i två dagar och hållit kurs. Hon är nog den duktigaste hundtränare/instruktör jag träffat. Så otroligt pedagogisk och ödmjuk, och en fantastisk hund- och människokännare.


Under Marias kurser handlar det dock inte om vardagslydnad, utan tävlingslydnad. Men principerna hon använder är precis desamma som det jag beskrivit ovan. Att gå en kurs som enbart inriktar sig på att påverka hundarnas beteende med positiv förstärkning är ett riktigt lyckopiller. Mattar, hussar, hundar och andra deltagare går hela tiden med ett leende på läpparna, glimten i ögat och med fokus på att hund och förare hela tiden ska ha ett roligt samarbete tillsammans.


Jag stod som arrangör för kursen, så jag har inte deltagit med egna hundar, bara fått visa upp lite grunder med Zaphod - så ni kan tänka er hur träningssugen jag är nu!


PS. Svaret på rubrikfrågan är med andra ord: Lär hunden vad som är rätt!


Till vänster: AK och Kråka tränar engagemang.
Till höger: Delar av deltagarskaran.


Christina och Svea.


Till vänster: Ingela med sin äldsta tik, tränar fart!
Till höger: Tira i rutan, väntar på belöning.


Till vänster: Freddie & Tina tränar kryp under Marias övervakan.
Till höger: Jessica med Riva - med sikte på SM.


Skapa flashcards