Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Lydnad

Av Lina - 16 november 2009 01:15

Jag upptäckte att jag hade ett sparat inlägg som inte publicerats, med tankar om träning efter Maria Hagström-kursen. Och så kan vi ju inte ha det. Inlägget kommer här! :)


Under dagarna med Maria Hagström blev det en hel del frågor om nyinlärning från min sida, eftersom jag tränat moment inför varje lydnadsklass i taget, och därmed inte riktigt kommit igång med momenten för klass 3. Och det finns ju en del nytt den här gången! Det kan tyckas aningen tokigt att lägga upp träningen på det här sättet - jag vet att många tränar in de högre klasserna långt tidigare än jag gjort, men det har helt enkelt att göra med att jag inte har rutin på det här. Varje gång jag lär in någonting är det första gången jag gör det. Så det har varit ett medvetet val från min sida att köra klass för klass, i stort sett enbart för att inte röra till det för mycket för mig själv :)


Igår slog det mig en sak som var väldigt bra att "få syn på". Jag har tidigare haft relativt lätt att lägga upp planer för de moment jag ska träna in i lydnadsklass 1 och 2. Alla moment utom rutan egentligen. Och nu inför klass 3 har jag haft en period av att jag känt mig totalt inkompetent - jag har liksom inte fattat hur jag ska kunna få till allt detta komplicerade! Men så slog det mig - jag har väldigt lätt att tänka ut planer för moment där inga hjälper behövs! Så fort det blir lite mer komplicerat och man förmodligen behöver plocka in någon typ av hjälp, då kör jag fast i tanken.


Jag är från början skolad klickertränare, och det där att träna med så lite hjälper som möjligt sitter liksom i ryggmärgen - det faller sig inte naturligt för mig att tänka att jag kan behöva ta till en hjälp!


På ett sätt önskar jag verkligen att jag kunde shejpa in hela lydnadsklass 3! :D  Det vore skönt, roligt och väldigt hemvant och bekvämt. Men jag inser att det förmodligen skulle vara, om inte omöjligt, så iallafall väldigt svårt och omständigt.


Både på Maria- och Niina-kurserna blev jag instruerad att använda en del hjälper och har efter det kommit igång med träningen igen. Men det tar fortfarande emot litegrann, och kan jag lösa någonting utan en hjälp så gör jag hellre det :)


I tisdags pratade jag med Maria om apportering med dirigering, och ville ha hjälp med att komma igång med själva dirigeringsbiten. För det är precis en sådan sak som jag haft väldiga problem med att få ihop i min hjärna. Hur shejpar jag det...?


Maria visade mig ett mycket enklare sätt. Vi satte ut tre skålar på en linje, med 6 meter mellan varje skål. Pejla placerades strax hitom den mellersta skålen, sittandes med skålen i ryggen, och jag ställde mig mitt emot henne. Vi la godis i ena skålen, säg den högra, och sedan låtsades vi lägga godis i de andra skålarna. Jag fick sedan visa med armen åt ena hållet och säga "varsågod". De första gångerna visade jag väldigt mycket och tog ett steg åt rätt håll när jag skickade henne på skålen.



  


Pejla fattade snabbt, men en sak som var svår att få till där och då, var att få henne att inte gå till de andra skålarna och kika, när hon ätit klart. Jag har ingen felsignal som funkar i det här läget. När vi tränar på ett sådant sätt så att Pejla kan se mig, kan jag kliva ur min tävlingsmässiga hållning, och säga ojojoj - det fattar hon och vi gör om. Men med den intensitet och uppmärksamhet hon hade mot de andra skålarna i det här läget, plus att hon hade ryggen åt mig, så var det ju lönlöst att få henne att vare sig se eller höra mig när jag ojade...


Men hon skulle ju ändå brytas, och jag tog i med ett "apapapap", som jag kan säga ibland till henne om hon försöker apportera en kniv från golvet eller likande. Men det här kändes inte riktigt bra.


Men Maria visade mig hur hon brukar göra - så fort Pejla satte nosen i rätt skål, ropade Maria "ja!" med hög och ljus stämma, ett ljud som Pejla absolut inte kunde missa, och sedan rörde sig Maria bakåt med en synlig belöning. Gissa vart Pejla sprang den här gången? :)


Här blev det väldigt tydligt hur bra det kan vara med en inlärd belöningssignal som betyder "belöning här hos mig". Jag ska lära in det ordentligt tror jag, för jag ser stor nytta med den längre fram i träningen också, när vi ska jobba med moment där hon är vänd bort från mig, har hög intensitet och är på avstånd.


Vi hann inte så mycket mer, men Maria instruerade mig om fortsättningen, vilken bestod i att jag successivt ska flytta de yttre skålarna bakåt, bort från Pejla, medan mittenskålen gärna kan få stå kvar nära henne, och fortsätta skicka henne på varsågod åt respektive håll. Och detta har vi såklart testat!




Två pass har vi hunnit med, ett inne och ett ute. Inne gick det inte att få 6 meter mellan skålarna, men vi har stort vardagsrum, så några meter fick vi till iallafall. Inne körde vi bara på rak linje, och det funkade klockrent. Hon såg riktigt klok ut när hon valde rätt gång efter gång. Och belöningssignalen "ja!" verkade också snabbt inlärt.


Idag tog vi ut träningen bland ett täcke av löv, och det funkade fint även här. Jag började rätt snart flytta de yttre skålarna bakåt, en meter i taget ungefär, och det gick fortsatt bra. Ända tills jag gjorde fel. Vid ett skick åt vänster. Jag pekade vänster med armen, sa min signal, och Pejla for iväg åt rätt håll. Fast bara någon meter. Så stannade hon upp, tittade på mig, och kom sedan till mig i full fart. Vad nu?


Jag insåg rätt snart att jag ropat "ja!" istället för "varsågod", så Pejla gjorde ju helt rätt. Hon gjorde det jag lärt henne - kom till mig för belöning på "ja!". Vi gjorde om några skick men jag såg tydligt hur tveksamheten smög sig in varje gång jag skickade åt vänster. Ett par gånger stannade hon upp helt och tittade på mig. Första gången bröt jag och vi gjorde om, men andra gången väntade jag istället ut henne, och till slut sprang hon vidare och rätt.


Förutom den här missen, som jag hoppas inte ska hänga i allt för länge (tror att med nog många rätt repetitioner, så blir hon säkrare igen), så har det hela gått väldigt bra. Och det är väldigt kul! Äntligen har vi fått bita tag i något helt nytt, och äntligen har jag en plan för hur vi ska jobba! :)

ANNONS
Av Lina - 11 november 2009 08:18

Vi hade flera ekipage som under våra två kursdagar tittade på apportering. Både trä och metall. Det här är ett moment där de flesta, så även Maria Hagström, gärna vill ha hunden lite tossig efter apportbocken. Dels är det förstås med tanke på fart - en hund som gärna vill ha apporten springer förmodligen fortare än en hund som tycker apporten är sådär - men också med tanke på gripandet - en hund som är tokig i apporten griper förmodligen snabbare och med mer klipp, än en hund som tycker apporten är... sådär.


När det gäller gripandet så är ju hundar från början olika. Vi hade många olika "problem" med olika hundar. Någon grep för "snällt", någon grep snett (men hårt), någon grep bra i trä men inte metall, någon grep helt ok, men kunde bli bättre, osv.


Jag och Pejla tittade inte specifikt på vår apportering under dagarna, eftersom jag efter att ha tittat på flera av de andra ekipagen, fick med mig så mycket råd och tankar att det känns som jag har en bra plan för både trä och metall - bättre då att träna efter detta och ta upp eventuella problem med Maria vid nästa tillfälle.


Maria pratar mycket om mål och målbilder. Hur vill jag att min hunds gripande, fasthållande, fart, ingång, avlämning, osv, ska se ut? Det blir så mycket enklare att träna om man kan påminna sig själv om sin målbild då och då - är detta jag ser nu något som går i linje med min målbild? Kommer vi närmare målbilden genom att träna såhär? I så fall bra, om inte, tänk!


Fasthållande
För fasthållandet har jag en bra målbild för hur det ska se ut, och har haft länge. Det här har vi därför också tränat med bra resultat. Pejla kan ta apporten och sedan hålla den i ett fast grepp, både i stillasittande/stående och i rörelse, och detta har vi tränat dels genom att använda omvänt lockande tidigt i träningen, när hon hållit; dels genom att dra i apporten och klickat när hon håller emot; peta på den; peta på henne osv osv, och hela tiden sett till att förstärka att hon inte lossar greppet eller släpper apporten helt.


 

Fanny & Squid tränar fasthållning


Gripande och attityd

Just gripandet har jag kanske haft en ganska bra målbild för, men inte riktigt känt exakt hur träningsplanen ska läggas upp. Maria tänker här mycket på attityd, förstås. Hur tossig vill man ha hunden? Väldigt tossig helst :) Hunden ska verkligen vilja ha apporten och helst klippa den med munnen. Men hur man får fram det här är givetvis olika för olika hundar.


Dels gäller samma sak som jag var inne på i förra inlägget - att inte starta träningen förrän hunden har den aktivitetsnivå man vill ha. En lugn hund vill man kanske därför just tossa upp lite innan gripandeträningen drar igång. För en kampglad hund kan det då handla om att kampa och driva upp hundens intensitet, för att sedan presentera apportbocken när hunden är galen och uppvarvad.


Men alla har inte kampglada hundar. Och även om de gillar att kampa, är det inte säkert att det är kampen som gör dem tossiga på rätt sätt. En del hundar, kanske särskilt fågelhundar, gillar ännu mer att bara ha saker i munnen. Pejla t.ex kan gå in i någon slags trans när hon får något i munnen i samband med att hon hälsar på folk. Hon går bara och svänger kroppen fram och tillbaka och ser alldeles dimmig ut på ögonen. Den här känslan är förstås ingenting jag skulle vilja ha in i apporteringen. Dock gillar hon också att springa fort till mig med saker i munnen, och här tror jag att jag är något på spåret. Ska testa att träna gripanden och använda bollen som både uppvärmning och belöning. Själva gripandena ska ske på nära håll från mig, men bollen ska kastas ut på avstånd så att hon får springa fort och hämta.


Med Pouge, som för övrigt nog är den härligaste cockerkille jag träffat, kände jag igen just detta med att gilla att bära. Men med honom syntes det mycket tydligare. Pejla kommer bara in i den här transen i en väldigt specifik situation (hälsa på folk med sak i munnen), men Pouge springer gärna ett varv eller två även på träningsplan med en grej i munnen. Att träna snabba, klippiga gripanden av apportbock med en hund som har hjärnan inställd på att bära är inte alldeles enkelt!


Men i det här läget kom nog helgens mest kreativa lösning!


Pouge älskar att hoppa efter en tennisboll som husse studsar hårt i marken. På uppstudset flyger Pouge upp i luften och griper bollen. Här blir det ett väldigt distinkt gripande av bollen helt naturligt. Det finns ju liksom inte tid att snällgripa i den här situationen :) Och varför inte testa att göra samma sak med en apport? :)


Det går ju förstås inte att studsa en apportbock, men att få upp den en bit i luften är inga som helst problem:


 

Thomas & Pogue


Maria har leken med hunden som utgångspunkt för sin träning, och det här tycker jag är ett alldeles lysande exempel på hur man tittar på hur hunden leker och vad den gillar i leken, och sedan utnyttjar detta i praktisk träning. Upplyftande! :)


Trä v/s metall

Jag tycker att det verkar vanligt att hundar generellt har lättare att gripa och hålla en träapport, än en i metall. Med Pejla har jag testat några gånger att träna med metallen, och hennes grepp om denna är mycket försiktigare än om träapporten. Ofta skallrar det lite när hon håller i metallen, och detta är förstås något som jag skulle vilja ändra på.


Åter igen handlar det om att få hunden i rätt tossnivå. En lugn och försiktig stämning främjar förstås inte att hunden ska gripa distinkt, vad det än gäller för grej, och kanske särskilt inte med ett lite "läskigare" material som metall kan vara.


Men här kan det också vara smart att först lära hunden en rolig lek med träapporten, och att sedan använda träapporten även i metallträningen - att varva mellan de två materialen med ett intervall som gör att hunden inte tappar inställningen till gripandet. Med Pejla ser planen i mitt huvud ut så att jag i de första passen när metallen ska in i vår lek, kanske bara använder metallen en gång, och resten av repetitionerna använder trä, för att successivt få in metallen mer och mer. Men först vill jag då förstås ha tränat roligt med träapoprten tills detta sitter ordentligt.


 

Carro och Askari. Undrar vem som är tossigast? ;)






ANNONS
Av Lina - 9 november 2009 20:11

Vi är ett litet gäng på 6 ekipage som kör en elitsatsning tre gånger under hösten/vintern. Två dagar per tillfälle, och nu kör vi den första.


Det är jag och Pejla, Fanny och Squid (+ Missy på ett hörn), Thomas och Pogue, Carro med Askari och Sid, Elin med Spike och Siv med Kry som är elever och Maria Hagström är instruktör. Det är väldigt roligt att få vara med på det här, då övriga ekipage är mycket kunniga och duktiga hundtränare. Jag suger åt mig allt jag kan, hela tiden! :)


För egen del har vi tittat på tre moment idag; den berömda rutan, fjärren och fritt följ. När det gäller rutan så har jag nu frågat flera olika instruktörer om inlärning och fortsatt träning (varav minst 4 av dem tävlar eller har tävlat lydads SM- eller NM med bra resultat) och det är helt klart så att rutan är ett komplext moment, som ingen har någon generell lösning på. Men jag börjar få en bild av hur jag ska tänka och träna, och det är bara att sätta igång. För utan träning blir det ingenting alls :)


I fjärren tittade vi först på växlingar mellan sitt och ligg. Dessa har vi tränat mycket eftersom de finns med i lydnadsklass 2. Maria gillade särskilt bakåtsitten från ligg, precis som Niina Svartberg förra veckan. Men vi gick snabbt vidare till växlingar mellan sitt och stå. Här blir Pejla lite lång i kroppen när hon ställer sig, och Niina pratade förra veckan om att ta bort Pejlas fokus från mina händer, dvs inte belöna henne ur händerna. Maria tänkte lite annorlunda och tyckte att jag skulle koncentrera mig på att inte starta träningen förrän Pejla har rätt aktivitetsnivå. Detta är något som Maria förespråkar överlag, vilken övning det än gäller, att inte låta hunden starta någonting förrän den har rätt träningsläge. Detta har jag både hört och läst om förr, men idag var det nog ändå en liten polett som trillade ner hos mig. Allt blir ju så mycket enklare när man står på plats och tränar och kan få kommentarer på detaljer som man själv gör. Väldigt, väldigt bra. En sak till när det gäller träningsläge är förstås att använda belöningar som går i linje med den aktivitetsnivå jag vill ha hos hunden.


Från sitt till stå gick det så mycket bättre bara jag såg till att Pejla fick sitta och koncentrera sig en stund i sittet - tills hon såg avslappnad och koncentrerad ut. Hon blev inte alls lång i dessa ställanden, och hade också bättre stadga i framtassarna. Dock rör hon ena baktassen - lyfter den och sätter ner den igen, ofta lite bakåt, eller rakt upp och rakt ned igen. Vi provade flera gånger, men i de flesta fall kom lyftet i baktassen trots att hon var lugn. Vi testade då att belöna med omvänt lockande - jag presenterar en öppen hand med en godbit i någon meter framför henne, precis när framtassarna tar i backen. Då blir hon helt stilla (det var på detta sätt jag fick stadga i hopp-stå också för den delen).


Omvänt lockande är här en väldigt stor hjälp för Pejla, och jag är medveten om att den måste jobbas bort. Men samtidigt måste jag ju få fram beteendet på något sätt, och jag är beredd att testa det här eftersom det funkat så bra med hopp-stå. Ett annat alternativ är naturligtvis att shejpa det och bara belöna de bästa ställandena hela tiden, men risken för att få med en massa annat som jag inte vill ha + att hennes aktivitetsnivå förmodligen skulle gå upp rejält, är lite för stor.


Ett generellt tips jag hört från Maria några gånger under dagen är att det är bättre att använda en hjälp som hjälper till att få många rätt, och rätt från början, än att shejpa där man riskerar att få med en belöningshistoria av beteenden som absolut inte ska finnas med i slutbeteendet. Och jag tycker att det ligger en del i det.


Men givetvis måste man ha en klar plan för hur hjälpen snabbt ska jobbas bort för att inte riskera att fastna i ett hjälpberoende.


Under fritt följ tittade vi dels på position, dels, även här, på aktivitetsnivå. Och det visade sig att dessa två hänger väldigt mycket ihop. Jag har en hund med hög aktivitetsnivå generellt, och ju hetare Pejla är, desto längre fram hamnar hon; desto mer studsar hon; desto mer nyser hon osv osv...


Så även här blev det generella rådet att jobba med hennes träningsläge och att aldrig starta upp träningen förrän hon ligger rätt. Det låter ju så himla självklart och naturligt detta, men ibland behöver man verkligen någon som kan stå vid sidan och fråga "Men varför startade du nu?" I detta fall var det för min del för att Pejla började studsa runt lite på rumpan, eftersom hon blev osäker när vi stod länge i utgångsställning - vilken position ska jag ha matte? - och detta stressar mig att starta innan hon "ballar ur helt"... eller nåt i den stilen.


Och vad lär hon sig av detta? Att studsa runt lite med hög aktivitetsnivå får matte att starta träningen... :)


Som sagt, det låter enkelt, logiskt och grundläggande, men bara denna lilla enkla grej har fått mig att börja tänka på massor av saker i vår träning där små detaljer förmodligen kommer att göra riktigt stor skillnad. Gött! :)


Som avslutning på dagen pratade vi träningsupplägg för sökhundar, och vi fick ta del av massor av Marias tankar kring detta. Mycket intressant, men det får jag skriva om en annan dag när hjärnan inte känns så urblåst :)


Imorgon kör vi igen, återkommer!

Av Lina - 4 november 2009 21:38

Vi åkte alltså till Alunda utanför Uppsala i måndags för att ägna hela tisdagen åt lydnadsträning hos Niina Svartberg. Jag är ett stort fan av hennes böcker och Med sikte på 10:an är nog den hundträningsbok jag har läst flest gånger. Den ligger alltid vid sängen och jag slår i den flera gånger i veckan. Det är verkligen en bok jag kan rekommendera till er som är intresserade av tävlingslydad! Likaså hennes Lyckas på tävling som koncentrerar sig mer på tävlingspsykologi för föraren. Väldigt bra även den.


Som jag skrev tidigare var vi 6 ekipage av blandad kompott. Några tävlar eller har tävlat elitklass i lydnad och bruks, några tävlar lägre klasser, och någon ska just starta sin tävlingskarriär.


Jag tycker alltid att det är intressant att se ekipage på olika nivå på kurs. Jag lär mig otroligt mycket av att titta på dem som är i högre klasser förstås, men även av dem som är nästan nybörjare. Det finns alltid saker att snappa upp från alla håll och kanter.


Som grupp valde vi att försöka sprida ut momenten så att inte alla fick hjälp med samma moment. Det var ett bra upplägg tycker jag - vi fick med oss väldigt många olika saker på det sättet. Visst var vi några som körde samma saker, men då var vi å andra sida på olika nivå i just det momentet, och det gjorde att vi fick med oss mer av en helhet i vissa moment, än bara en liten del.


För egen del hade jag som prio ett att få hjälp med rutan, ett moment som jag tragglat med och fastnat lite i under en väldigt lång period. När jag ska träna ett moment behöver jag en väldigt tydlig kriterieplan, annars går det liksom inte, och just rutan har varit ett diffust moment för mig att kriteriesätta.


Niina tittade på oss och tyckte att vi hade gjort ett bra grundjobb. Pejla hittar de fyra konerna med blicken och springer ut på mitt kommando. Niina tryckte på vikten av att flytta rutan mellan varje skick, så det gjorde vi och det gick bra. Pejla sprang ut rätt varje gång.


Vi körde först med tasstarget. Niina är i mina ögon i stort sett en klickertränare. Kanske inte enligt den skola jag gått, men allt är belöningsbaserat och korrigeringar och att lura hunden genom att t ex låtsas lägga ut en belöning i rutan, är inte hennes melodi. Jag fick dock uppfattningen att hon kanske lockar mer än vad jag är van, men hon poängterade också vikten av att ha en bra plan för att jobba bort hjälpen väldigt snabbt. Max tre gånger vill hon använda hjälpen, sedan ska den bort.


Efter tre skick med target i rutan, plockades den med andra ord bort. Och rutan fortsatte förstås att flyttas mellan varje skick. Pejla fick inte se när rutan flyttades - jag såg till att hålla henne sysselsatt med annat.


Men om allt gick bra, varför ville jag då ha hjälp med detta moment? Det var detta med kriterierna. VAD är det exakt jag tränar när jag skickar henne till rutan? När jag tränat själv förut har jag velat ha ett frivilligt ställande i rutan. Det har gått väldigt bra när targeten legat där. Hon har ställt sig frivilligt även utan target, men då har hon varit väldigt mycket mer tveksam i ställandet, vänt upp sakta och glidit ut på höger sida - osäker på vart hon ska ställa sig när targeten är borta. Jag har fått känslan av att hon använder en av konerna som en "nästantarget", dvs hon ställer på linje mellan höger främre och bakre kon, och känns koncentrerad på den främre (från mitt håll sett).


Niina hjälpte mig att reda ut kriterierna här och nu känns det som om jag har en mycket bättre plan. Jag ska träna skicken för sig, och kriteriet här är att jag klickar när hon passerar mitten av rutan. Ställandena tränar jag in separat, och sedan kedjar jag ihop det.


Tänk att det låter så superenkelt att jag nästan inte förstår att jag inte tänkt på det själv! Visst skulle jag kunna shejpa ett ställande inne i rutan så som jag vill ha det, men risken är då stor att jag får med mig en massa osäkerhet på vägen, för att inte tala om förstärkningar för placeringar åt rätt håll, som inte ska vara med i slutbeteendet. Jag tror på Niinas modell för Pejla och mig vad gäller rutan, helt klart!


Nästa grej jag ville kika på var vittringsapportering. Detta har vi inte börjat med egentligen, även om vi kört vittrningsövningar på post-it-lappar tidigare. Nu ville jag höra Niinas metod för att lära in detta.


Niina la en hög rena vittringspinnar på backen medan jag och Pejla tittade på. Sedan fick jag lämna Pejla, gå fram till högen och lägga ut godbitar runt omkring, ställa mig någon meter vid sidan av högen, och till sist ge Pejla varsågod. Hon sprang då förstås fram till högen och sökte efter godbitarna. Detta gjorde vi några gånger och det var förstås inga problem :) Vi avancerade också genom att också lägga godbitar mellan pinnarna i högen.


Tanken som Niina har här är att man redan från början ska få med sig att hunden slår på näsan i pinnsituationen. För vår del tror jag att den här metoden kommer att fungera bra. Pejla är väldigt apporteringsglad, och att apportera pinnar är inga problem över huvud taget. Hon hämtar gärna tusen stycken om hon får.


Vidareutvecklingen av den här metoden var att jag fick en pinne som jag höll i ett tag, men även kletade in godisdoft på. Pinnen placerades längst bak i högen och några godbitar placerades framför och mellan pinnarna i högen. Här var det då bra att jag hela tiden innan hade stått någon meter från högen, så att Pejla var van det - för nu var tanken att när hon ätit upp alla godbitar, skulle markera den pinne som hade min + godisdoft på sig. Och då behövde jag förstås stå nära för att se exakt när hon markerade rätt pinne.


Pejla gjorde exakt som förutspått; åt upp godbitarna, och när de var slut markerade hon pinnen med doft på. Jag fick då belöna genom att ge belöningssignal och springa iväg en bit och belöna henne med godbitar.


Nästa grej var att bara checka av att hon apporterade en pinne som jag gömde lite utanför planen. Inga problem. Och sedan gjorde vi samma sak med högen som senast, min + godisdoftpinne längst bak, några godbitar i högen, men denna gång fick jag vänta ut henne för att se vad som hände. Alltså inte belöna markeringen, utan vänta för att se om hon apporterade rätt pinne. Och det gjorde hon.


Det här påminner väldigt mycket om den träning vi tidigare gjort med post-it-lappar. Eventuellt har hon kvar lite av den erfarenheten, men hur som helst så tror jag att det här upplägget kan fungera bra för oss! Fördelen att först jobba med post-it-lappar är ju att om det går fel, så spelar det ingen större roll. Post-it-lappar har inget med lydnadsmoment att göra. Om det däremot går fel med pinnarna kan man ju dra på sig problem som blir svåra att jobba bort. Men som det såg ut hos Niina är jag beredd att riskera eventuella fel. Det kändes väldigt bra - Pejla blev väldigt koncentrerad och nosig, precis som jag vill ha det.


Det sista moment vi kikade på var fjärren. Niina tyckte att Pejlas bakåtsitt från stå var otroligt snygga, och jag kände mig förstås väldigt nöjd. Jag har använt mycket sitt-fint i fjärren och det är verkligen det som gett de här resultaten. Däremot tyckte Niina att ställandena blev lite "långa", dvs Pejla blev väldigt lång i kroppen, och hon misstänkte att det beror på att hon har sådan belöningsförväntan på mina händer. Det kan nog stämma det!


Vi testade att köra godbitsbelöning i skål bakom, och det tog en stund för Pejla att fatta konceptet här, men när det väl började trilla ner fungerade det fint. Så även detta upplägg tror jag på. Kanske att jag varvar belöning bakom och från mig, för att liksom balansera belöningsförväntan så att den varken ligger för mycket framåt eller bakåt.


Andra moment som det kikades på under dagen var fritt följ, platsliggning, inkallning, framåtsändande, apportering med dirigering, och även vidareutveckling av rutan och vittringen för de högre klasserna.


På det hela taget är jag oerhört nöjd med kursen. Niina är verkligen en duktig instruktör, med både hjärnan och hjärtat på rätta stället :)


 



Av Lina - 27 oktober 2009 22:30

Mitt i slutspurtsstressen med Hundtränaren 2010 fick jag en välbehövd helg tillsammans med gamla och nya vänner i Kil. Våra klicker camps är verkligen en energikick - bra träning och goda samtal med likasinnade. Det är verkligen härligt!



På väg mot träning. Foto:
Ida Kucera


Jag hade tänkt träna massor av saker (söksystem, framförmapp och shejping framför allt), men gled in på saker som jag inte alls hade tänkt träna egentligen, nämligen spår och uppletande. Vi la ett spår på lördagen som blev lite svårt för Pejla i första vinkeln, men jag lät henne ta den tid hon behövde för att hitta tillbaka, och på det stora hela gjorde hon det väldigt bra! Jag la spåret själv, men det nya var att jag la det på stubbåker. Tidigare har hon enbart spårat i skog. Hon gillar verkligen att spåra och jag körde ett fritt påsläpp, alltså vi gick över spåret och hon fick ta det när hon fick nys på det, så att säga.


Andra vinkeln och tredje vinkeln gick bättre än första, och jag minns inte exakt hur det blev, men jag vet att jag fick hjälpa henne tillbaka till spårandet vid ett tillfälle efter att hon plockat en pinne och blivit belönad för det. Pinnarna är ju för den delen så roligt - våra plockepinnlekar vid sidan av ger verkligen effekt - hon tycker att det är roligare att plocka en pinne i spåret än en leksak, vilket jag tycker säger en del om kvaliteten på plockepinnträningen!


 
En liten bit in på spåret. Foto: Ida Kucera


Uppletandeträningen var väldigt intressant. Vi tränar en hel del uppletande under både fria och mer regelrätta former. Men allra oftast på egen hand. Och nu ville jag testa hennes reaktion på att plocka grejer som andra lagt ut, och som jag inte tagit i alls.


Körde först några pass med att andra fick slänga ut grejer på kort avstånd, utan vallad ruta eller så. I början såg hon när grejerna kastades, men snart såg vi till att sakerna kastades ut medan jag belönade henne för att komma in med sak till mig, så att den nya saken bara låg där när hon var redo för ny repetition. Allt detta gick väldigt bra. Tack alla för all hjälp vid uppletandeträningen!



Avlämning mot handtarget. Foto:
Madelen Juhl



 
Belöning efter avlämnade, av och med den svåra grejen som hon ändå tillslut hittade :) Foto:
Madelen Juhl





Efter att ha kört flera upplet mer regelrätt med andras grejer och vallad ruta har jag fått några viktiga kvitton att ta med mig i vidare träning:


- Att hämta in två saker på rad är oftast inget problem, men en tredje sak kan hon jobba för att hitta i många minuter, och även om det kan se ut som hon får saken i näsan ett par gånger, så väljer hon tillslut att komma in till mig utan att plocka den.


- Om jag i detta läge följer med henne ut några meter i rutan plockar hon saken direkt...


- Hon kan leta i flera minuter utan att ge upp, men när hon ger upp och "kommer på" att hon ska in tillbaka till mig, spelar det ingen roll om hon är 20 eller 70 meter ifrån mig - hon drar raka spåret in till mig och slutar använda näsan på tillbakavägen - även om hon springer i princip över saken så är tanken på att leta borta.


- Vi såg en tydlig tendens att hon "tog hela rutan på en gång", alltså sprang runt rutans ytterkant. Vet inte om detta händer när hon är trött, eventuellt kan det vara så.


- Hon har väldigt fina framslag emellanåt, och har inga problem alls med att gå djupt.


Många saker att ta med sig i fortsatt träning. Jag har som sagt inte tränat så mycket regelrätt uppletande förut, med andras grejer, men blev väldigt sugen efter helgens träning :) Och det jag framför allt tänker på för den närmsta tidens uppletandeträning är att jag verkligen måste se till att göra bra kriterieplaner, att inte gå för fort fram, och framför allt, att försöka lägga upp träningen så att vi inte hamnar i lägen där hon behöver min hjälp. Jag känner att vi mycket snabbt skulle kunna hamna i ett hjälpberoende här om jag inte ser upp!


Spår blev det bara ett, men uppletande körde vi både lördag och söndag. Vi fick även till lite tävlingslik lydnadsträning med kommendering (tack AK!). Gjorde det rätt enkelt för Pejla med tanke på omständigheterna som bestod i en rätt knölig och dan "lydnadsplan" (en åker med decimeterhögt, torrt gräs). För med tanke på underlaget + att jag på detta inte riktigt kunde gå normalt, ville jag inte göra det för svårt i övrigt - med andra ord belönade jag hej vilt för bra positioner i vändingar, halter och fritt följ. Fick också tillfälle att gå nära tävlingsledaren, och det tycker jag Pejla fixade helt lysande! AK som stod bredvid och kommenderade tyckte att helomvändningarna såg väldigt bra ut, vilket känns roligt eftersom vi faktiskt tränat lite detaljer på detta - alltid roligt att se att träningen ger resultat!


 
Tävlingsträning fritt följ med kommendering. Foto: Madelen Juhl



Det som slog mig under tävlings/fritt-följ-träningen var att Pejla faktiskt är väldigt duktig på detta! Hon är bra på fritt följ när vi tränar ensamma, men blir också bättre och bättre på det under tävlingslika förhållanden. Hon har ända sedan vår första tävling "gått igång" på tävlingsledaren. I början var det negativt, men vi har lyckats vända det till något positivt, och jag tycker mig se en speciell attityd när tävlingsledarens kommendering hörs - hon blir fokuserad! Det känns härligt att både uppleva och inse detta :)


I stort kan helgen sammanfattas som att det som vanligt på våra klicker camps blir lite rörigt emellanåt, men att vi har så busans trevligt att man så fort det är över, längtar till nästa tillfälle.


Tack Harriet & Kiara, Madelen & Kiwi, AK & Kråka, Ida & Flipp, Hanna & Gaia, Eva & Kasper, Petra & Tim, Sara & Dagmar för en toppenhelg!




Av Lina - 6 oktober 2009 23:54

Hemma från en rejäl vardagspaus i Göteborg. Det har varit mycket trevligt - både träning och umgänge, och en del shopping förstås :)


När jag kom hem upptäckte jag att jag har en kurs inplanerad snart som jag alldeles hade glömt bort. Trevligt! I november åker jag, Jessica och ett litet gäng som hon dragit ihop, till Nina Svartberg för en dags lydnadskurs. Det ska bli riktigt, riktigt spännande. Gillar Ninas bok Med sikte på 10:an skarpt.


Under hösten och vintern kommer jag också att delta i en elitsatsning för Maria Hagström. Vi är även här ett litet gäng, som kommer att träffas sex dagar utspritt under årets mörkaste månader. Har en känsla av att detta blir riktigt bra det också, och är nog precis vad jag behöver för att hålla träningsandan uppe i mörkret och kylan.


Och vi har en helg kvar på tränarkursen hos Fanny Gott och Thomas Stokke (som faktiskt även de kommer att vara elever under Hagström-satsningen). Det känns lite tråkigt att det bara är en helg kvar. Vi har ett väldigt trevligt gäng, och jag kommer att sakna dem efter sista tillfället. Men jag hoppas förstås på att träffa många även i framtiden.


Maritha har också bokat in oss på en föreläsning med Anders Hallgren i höst. Det ska bli intressant. Har läst en del av honom och är nyfiken på vad han är för en person i levande livet :)


Dessutom har vi ju Klickercamp i Kil. Det ser jag mycket fram emot :)


Av Lina - 2 oktober 2009 14:05

Vi är i Göteborg hos min syster. Imorse gick jag och Pejla en mycket intressant promenad. Min syster bor bredvid vad som brukar kallas snikberget (tror jag) - där folk brukar sitta och titta på konserter som går av stapeln på Ullevi. Det ligger högt och man ser hela stan.


Det intressanta bestod i alla konstiga, mullriga, smällande, knäppande och skrapiga ljud som en stad ger ifrån sig. Pejla tyckte det var lite märkligt tror jag. Dessutom var det otroligt mycket att nosa efter, så vi stannade på en och samma plätt under hela tio minuter innan hon hade "läst färdigt". Hon reagerade på många av ljuden, men inget var för läskigt. Det kändes som bra träning. Eller tillvänjning kanske det kallas.


Sedan bar det av till Göteborgsavdelningens BK tillsammans med bästa AK, Kråka och Bacillen och våra nya bekantskaper Jessica och Gonzo. Jag och AK gick en kort promenad med hundarna, och sedan värmde jag och Pejla upp för en tävlingsmässig ingång på plan med okänd tävlingsledare (Jessica). Tränade fritt följ utanför planen, lekte, och sedan var det dags.


Körde en synlig plats och det såg ut lite som vanligt. Hon lägger sig lite snett på "ligg", ligger sedan kvar, och efter ca 30 sek lägger hon ner hakan i backen. Jag måste verkligen bestämma mig nu för hur jag vill ha detaljerna i platsen. Antingen haka ner eller inte. Vill inte ha ett jojo-beteende här, det blir för rörigt (och dras säkert på poängen högre upp i klasserna), och jag vill att Pejla ska ha fullt fokus på det hon gör under platsen. Bara att bestämma, göra en kriterieplan och börja träna helt enkelt!


I övrigt låg hon bra på platsen tillsammans med Kråka, och brydde sig inte det minsta om tävlingsledaren.


Vi gick av planen, lekte och belönade tävlingsmässig fokus. AK och Kråka gjorde tävlingsinmarch på plan under tiden, och sedan var det vår tur att göra detsamma. Pejla var fin men tappade lite, lite fokus under inmarchen (vände bort blicken och hamnade lite före), men det gjorde inget. Vi blev startade i fritt följ, och jag belönade efter bara fem meter. Hela starten på träningsdagen kändes väldigt bra!


Efter paus och fika körde vi framförmappande och det ser bättre ut igen. Hon har fortfarande lite kedjebeteenden för sig, och "vinka" dyker upp emellanåt, även när hon blivit förstärkt för annat. Men det går framåt! Och det känns faktiskt inte helt dumt att nästan börja om från början igen - jag märker att jag också blivit bättre på att träna i framförmappssituationen. Jag är bättre fokuserad, belönar bättre och bättre på att ta snabba beslut.


Vi hjälpte Jessica och goa Gonzo-valpen att träna inkallning mellan olika människor med handtarget. Han var så söt, och så duktig!


Vi hjälpte också AK och Kråka med lite hantering och att kampa med figurant. Kråka var superduktig!


Nu väntar en stunds vila medan min syster jobbar färdigt. Senare i eftermiddag ska vi bege oss ut på stan. Utan hundar. Är lite spänd över att lämna Pejla ensam här, men hon verkar trivas i den nya lägenheten, så det ska nog gå bra.


Utsikt från min systers vardagsrum:

 

Av Lina - 24 september 2009 11:24

Efter tävlingen har vi faktiskt mest slappat och försökt njuta av tillvaron i största allmänhet. Vi går långa promenader i gott sällskap av Marita med Zelda och har det väldigt trevligt. Höstsolen skiner på oss, och vi tänker att det här är livet när det är som bäst. Skogen är min favoritplats.


Har förstås börjat planera för framtidens träningsmål. Eftersom jag var helt ny på det här med lydnad och tävling när Pejla kom till mig, så har jag valt att ta ett steg och ett mål i taget. Jag har inte tänkt så mycket på att jag borde göra ditten eller datten med tanke på vad som händer längre fram i klasserna, utan har tränat för ettan och tvåan när det varit dags, så att säga. Och nu har jag börjat kika på treans moment.


Det känns väldigt spännande eftersom det är en hel del nya saker att träna in! Rutan har vi kvar att fixa till förstås, och jag vill nog ha en klass 2-ruta färdig innan jag går vidare med klass 3-versionen. Vittring, sitt i grupp, metallapport och sitt under march är några exempel på saker som vi i princip aldrig tränat på tidigare.


Treans fjärr känns väldigt spännande eftersom jag vet att det kommer bli mycket detaljträning. Sådant gillar jag! :)


Men i övrigt ska vi träna på något som nästan fallit bort det senaste året - frivilliga grundfärdigheter! Har haft sådant fokus på tävlingsmoment och signalkontroll så länge nu, att den frivilliga framförmappen i praktiken kan sägas vara helt borta. Och det är dumt.


Frivilliga grundfärdigheter är så väldigt bra att ha, och är ju också liksom hela grunden att stå på för en klickertränad hund. Men det är helt klart en färskvara som måste underhållas. Och jag tror att vi ska börja om lite från början, för när jag testat lite smått på senare tid är det verkligen jobbigt för henne. Tidigare har hon aldrig varit frustrerad när vi jobbat med detta, men nu kommer det både små och stora ljud när hon inte förstår. Och det måste jag förstås hjälpa henne att ändra på.


Vill också tacka alla er som gratulerat oss till tävlingsresultatet, både här och på andra sätt. Det är verkligen peppande! :)


 



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se