Vi åkte till Eds brukshundklubb på lördag eftermiddag för att känna på miljön och träna inför tävlingen. Jag ville framför allt ha roligt på planen, men även detaljträna en del moment. Rutan, till exempel, eftersom jag dagarna innan lyckats lära Pejla ordentligt att gå ut åt höger (mitt höger) i rutan, och allt som oftast hamna utanför. Ville också köra igenom alla moment för att känna av att allt fungerade.

Det kanske viktigaste jag ville träna var platsen; att få henne att ligga lugnt och tryggt på plan med mig bakom planket där förarna gömmer sig på klubben. Det är ett himla bra ställe att träna plats på för övrigt, eftersom man kan se genom springorna på planket och hela tiden vet exakt vad hunden gör.

När jag väl la den första platsen hade vi varit där och tränat en bra stund, och Pejla hade en härlig attityd. Men drygt en minut in i platsliggningen började det skjuta inåt skogen. Ett par rejäla skott var det. Jädrans jäkla skithelvete!, tänkte jag. Minst. Såg direkt att hon blev berörd. Hon låg dock kvar, men jag bestämde mig raskt för att inte köra hela tre minuter, utan återgick typ 10 sekunder efter att skotten smällt av. Belönade med godis där hon låg, och hon tog godiset = ett bra tecken (blir hon för berörd kan hon inte äta).

Men när jag sedan försökte mig på att träna annat var hon märkbart berörd. Ville inte springa efter boll eller äta :(  Ville inte lämna min sida. Jag försökte ändå leka med henne lite, men tog sedan en paus då hon fick ligga i bilen.

Testade lite senare att träna igen, och det gick bättre. Men när jag testade plats, reste hon sig när jag bara gått en meter. Gjorde om. Samma sak. Bara att gå tillbaka i träningen, tänkte jag efter en stunds funderande, för jag måste ju få det här att fungera om jag ska kunna tävla imorgon!

Belönade massor för att hon bara låg vid min sida. Tog ett steg, gick tillbaka och belönade, två steg, massor av belöning, osv osv, tills jag kom ifrån som i en lkl1 plats. Så långt funkade det. Bra.

Löste ut med att kasta boll, och nu var hon med på noterna igen. Bra!

Pausade och gjorde om det här några gånger, och tillslut hade jag jobbat mig bakom planket, och kunde belöna genom att kasta bollen över planket och samtidigt skrika "varsågod!". Och den här strategin fungerade riktigt riktigt bra!

Vi tränade även rutan efter detta, med bilmattetarget, och så länge targeten ligger i rutan blir det förstås rätt.

På tävlingsdagen var hon på ett strålande humör när vi kom till klubben tidigt på morgonen. Vi gick promenad och tränade på träningsplanen. Allt var frid och fröjd och det kändes väldigt bra. Ända tills det började skjuta i skogen igen... :(

Svansen in mellan benen, låg i baken, darrande bakben... och att äta godis fanns inte på kartan. Det var kanske en halvtimme - fyrtio minuter tills vi skulle in och jag tänkte att jaha, det var den tävlingen det. Men sedan nej! Jag måste ju få det här att fungera - åtminstone försöka få det att fungera. Jag ville ju tävla, men absolut inte gå en tävling till med en hund som ser strykrädd ut. Det är inte roligt för någon.

Såg vid det här laget att hon även började reagera på tävlingsledaren som kommenderade inne på plan. I vanliga fall brukar hon få ligga och ha lite tråkigt i bilen för att ladda batterierna, men den strategin kändes inte som en bra plan i det här läget. Så jag tog henne med till bortsidan av träningsplanen, rätt långt från tävlingsplanen, och började träna platsliggning. Samma sak hände som igår - hon reste sig så fort jag försökte lämna. Men jag körde samma taktik som kvällen innan - massor av belöningar för väldigt låga kriterier, och snart kunde jag jobba mig bakom ett litet avbytarbås. Bra!

Nästa steg var att vi närmade oss tävlingsplanen, och helt enkelt sitta och titta på de tävlande och lyssna på tävlingsledaren. Varje gång tävlingsledaren kommenderade, fick hon en liten godbit. Och efter sisådär en fem minuter stog hon där och viftade på svansen!

Kan tillägga att jag själv hela tiden var rätt så nervös - dels tävlingsnervös, men också på grund av oron för hur hon mådde och hur det skulle gå.

Innan det var vår tur att tävla hann jag belöna massor för kortkorta fria följ, och sedan var det dags.

Vid det här laget hade jag dock bestämt mig för, att om hon reser sig från platsen, så bryter jag. Dels vill jag inte tävla med en rädd hund; dels visste jag att vi skulle behöva platspoängen för att nå upp till 1:a pris.

Mitt hjärta har sällan dunkat så hårt och så fort som det gjorde när jag stod där bakom planket. Hjälp vad nervös jag var! Men det var väldigt, väldigt skönt att kunna stå där och kika genom springorna, och se hennes beteende. Hon kollade sig omkring lite i början, kollade in hunden som låg bredvid (det var bara vi och en rottis i 2:an), och efter ungefär en halv minut la hon ner hakan i backen. Wow! Lycka! I det läget fick jag en rus genom magen som dittills var det häftigaste jag upplevt i tävlingssammanhang. Hade jag haft en boll i fickan vet jag inte vad jag hade fått för mig att göra! :)

Så när platsen var avklarad skulle vi plötsligt tävla! Jag hade mentalt ställt in mig på att bryta, men nu när det här gick så bra var det förstås bara att köra på. Gick av planen för att lösa ut henne lite, kände att hon var med mig till tusen, och sedan var det pang på igen.

Pejla var verkligen en liten stjärna på plan. Lyckoruset som började vid hakan i backen höll i sig genom hela programmet, och jag tror att vi smittade varandra - det blev som en god cirkel där vi båda hade så kul och kände både bus och koncentration samtidigt.

Allt flöt på, och trots att jag var så nervös att munnen dammade, och kände hur jag skakade vid ett par tillfällen, så var det hela en otroligt positiv upplevelse. Till och med när vi nollade rutan var jag lycklig! Hon sprang rakt ut, men när hon korsat första konerna drog hon lite åt höger, och när jag sa "stå" vände hon åt "fel" håll, så att hon hamnade för långt ut. Men vad gjorde det? Inte ett dugg. Hon gjorde precis så som jag tyvärr lyckats lära henne att rutan fungerar utan target, så när momentet var slut, löste jag som vanligt ut henne med ett "fri" och hon kom sättande med väldigt hög förväntan, och väldigt glad över att få apportera strax därefter :)

På det hela taget är jag så jäkla glad att jag inte bara gav upp. Det var otroligt nära flera gånger när jag såg hur berörd hon var, men någonstans där inne var det något som sa mig att jag bara inte kunde ge upp; att jag måste göra allt jag kan för att få det här att fungera! Och det är just det här som var den största vinsten för mig denna tävling - att lyckas få en berörd, låg Pejla, att bli glad, intensiv och härligt med mig i en svår tävlingssituation. Det hade jag aldrig kunnat tro för något halvår sedan. Att vi sedan fick 1:a pris är förstås väldigt roligt, men i det här fallet helt klart enbart en bonus.

Jag skulle kunna säga massor om vår tävling idag, och kanske framför allt om träningen/peppningen dagen innan och i förmiddags, men jag får ta det senare eftersom jag precis kommit hem och är väldigt trött.

Vi nollade rutan, men fick så fina poäng i övrigt att vi klarade uppflyttningen till klass 3, tjoho! :)

Plats: 10

Fritt följ: 9,5

Läggande: 10

Inkallning med ställande: 10

Rutan: 0

Apportering: 9

Hopp: 10

Fjärr: 10

Helhet: 9

Härligt! :)

Svansen vispar i originalfart, och idag har vi tränat rätt mycket. Har varit till tre olika platser och kört både kedjeträning och detaljträning.

Tänk så bra det är att anteckna och ta ordentliga tänkarpauser mellan varven när man tränar. Kan inte säga det nog många gånger - det är då du upptäcker mönster och annat knas som finns med i träningen, men som du aldrig ser när du står mitt i det!

Hur som helst, jag ska inte bli långrandig idag eftersom barnen väntar på myskväll. Vi har tränat platsliggning med dold förare och jag kan konstatera att hon efter ca 50 sekunder bestämmer sig för att lägga sig på sidan, varje gång. Men det struntar jag i för närvarande :) Hon ligger upp till 4 minuter, det är så långt jag hunnit testa, och jag är nöjd med det.

Rutan har vi haft väldigt många lyckade förstaförsök med. Men den känns ändå som 50/50 chans att lyckas just på tävlingen. Hon har något särskilt för sig med den bakre högra konen. Den drar som en magnet. Inte så att hon tar den eller så, men hon ställer sig vid den, framför... oftast inom ramen för rutan, men oroväckande nära ytterkanten.

Jag kom dock på att jag ju alltid ställer upp rutan på samma sätt, och att det är när hon ser på när jag sätter upp rutan som det här alltid händer. Hon dras till den kon jag sätter ner sist tror jag. Dumma mig!

Fria följet är helt ok och vi kommer garanterat få poäng på det, men det är definitivt ingen 10:a som det ser ut nu. En 8 skulle jag tippa på själv, för hon, ja... ligger lite långt fram, som sagt :) Men det har faktiskt blivit bättre idag efter mycket nötande av klick för position, och kanske framförallt, belöningsplaceringen.

I övrigt har vi testat av fjärren och tränat snabba lägganden under lek; hoppet (som hon nosade på vid första försöket - fattade noll, men såg sedan att någon kissat på det!); läggande under gång och även kört apportering flera gånger (den är fin!).

Imorgon drar vi till Ed och tränar på planen, och på söndag gäller det!

Trevlig helg alla!

Fick höra en hel del historier om hundar som haft vattensvans, och en del verkar bli dåliga rätt länge. Men Pejla är nu pigg och glad igen! Svansen ser lite konstig ut, krokig och dan, men den viftar glatt, och nu på eftermiddagen och kvällen har hon varit på sitt allra bästa humör.

Vi har dock tränat väldigt lite även idag. Testade vår kedja (inkallning med ställande, ruta och apportering). Inkallningen var kalasfin! Stoppet såg väldigt, väldigt bra ut. Rutan blev lite knas. Hade flyttat den till ett helt nytt, lite svårt ställe, och hon stannade för tidigt, med framtassarna utanför rutan. Men jag tog tillbaks henne och gjord om, och då blev det helt rätt. Och det funkar så himla bra att lösa ut henne från rutan med "fri". Det ordet har verkligen blivit en belöning i sig själv! Tycker det är både intressant och häftigt :)

Apporteringen såg jättefin ut den också. Så även om kedjan inte funkade som helhet, så känner jag mig nöjd. Hon var dock het som chili, så lite uppvärmning hade nog inte skadat. Attityden är härligt lekfull, men lite över gränsen till galen ibland.

Imorgon hade jag tänkt träna platsliggning, fila på rutan, och försöka få ner hennes temp lite i fria följet. Vi får väl se vad vi hinner med... Och på lördag åker vi till tävlingsplanen för att träna i miljön. Hoppas de inte ställer iordning tävliongsplanen allt för tidigt bara.

Tack för alla lyckönskningar! :)

Idag har det blivit yttepyttelite träning. Jag pratade med min veterinär på telefon tidigare idag, och utan att titta på Pejla kunde hon kostatera att det med största sannolikhet är fråga om vattensvans. Hon ordinerade inget särskilt mer än att inte göra saker med henne som gör ont. Och att vi skulle återkomma efter helgen om det inte blivit bra.

Som tur är verkar inte Pejla ha ont. Hon pep till vid ett tillfälle när hon försökte bädda ner sig i en saccosäck, men i övrigt tycker hon bara det är skönt om jag masserar vid svansroten och runt omkring (tack Tina för tipset!).

Min syster och mamma kom på besök idag. Pejla blev som vanligt överförtjust och försökte givetvis att vifta på svansen. Det gick inget vidare alls. Men när en annan bekant kom på besök någon timme senare såg svansviften lite, lite bättre ut. Och, det jag egentligen skulle skriva om; när vi testade att träna förut, då viftade hon med iallafall halva svansen rakt ut. Så hon är på bättringsvägen, helt klart!

Det enda vi gjort idag, förutom att vila, vila, vila, och gå med täcke (inte sådant täcke som räknas som doping), är att göra ett skick på rutan - som var alldeles strålande perfekt, samt göra en välkänd fjärr innan matdags (2:ans), som också såg väldigt bra ut.

Jag var imorse nästan helt inställd på att hoppa över tävlingen på söndag då Pejla varit så väldigt påverkad av vattensvansen. Men ikväll ser jag en ljusning! När vi väl tränar är hennes attityd allt annat än loj. Hon är på, hon vill, och hon utför med glädje!

Så jag håller tummarna för att svansen lyfter ännu lite mer imorgon, så att jag törs träna lite, lite mer. Och hoppas också att min veterinär har rätt när hon säger att det hela förmodligen är över på ett par dagar. Då borde vi iallafall ha drygt en dag på oss att köra igenom det sista innan starten på söndag :)

Vi har tränat duktigt den senaste tiden och det går bra! Har fått till flera dolda platsliggningar, flest gånger med henne ensam av praktiska skäl, men även flera med andra hundar där hon legat bra!

Vi tränar också en särskild kedja bestående av lkl2:s inkallning med ställande, ruta och apportering. Tycker det känns som en bra kedja. Apporteringen tycker hon är väldigt rolig och jag tycker mig se att den faktiskt funkar som en belöning efter att hon fått "fri" från rutan. Har även kört mycket efter tänket att vi ska lyckas på första försöket, och idag när vi körde kedjan såg den exakt ut så som jag vill ha den på tävling. Härligt, härligt!

Fria följet detaljtränar jag då och då varje dag, med rätt hög belöningsfrekvens för position. Men vi går även mycket fritt följ i transporter mellan moment, och när vi tränar uthållighet. Mitt mål har ju varit att få henne längre bak, men allt detta tränande och hennes tilltagande motivation för själva tränandet och leken har nog bidragit till att jag istället faktiskt börjat få henne längre fram! Inte bra förstås, men jag får väga det emot just förbättringen i attityd... den värdesätter jag väldigt mycket, och hellre då att hon går för långt fram med attityd, än i position utan. Men självklart jobbar jag kontinuerligt med positionen. Tror dock inte att detta är något jag hinner fixa klart innan helgens tävling.

Hoppet funkar, och för det mesta ser det jättebra ut. Någon gång emellanåt sätter hon sig snett vid ingången, men detta är ju också bara att lyfta ut och träna separat.

Läggandet är helt ok. Hon gör som hon gjort för det mesta; smyger ett par steg lågt mot marken innan hon lägger sig. Funderar på om jag går för fort ibland! Men snabba lägganden under rörelse står på min att-göra-lista.

Fjärren har blivit bättre! Den har varit väldigt bra inomhus länge, men ute och på lite avstånd har den inte varit lika snabb. Men vi har tränat på det och fått upp attityd och förväntan bra (heja leksaker!). Men det kan bli ännu bättre :)

Som helhet tycker jag att vi är inne i ett skönt läge nu. Hon kan gå rätt långa stunder med bra attityd. Har inte kört ett helt program, men tre-fyra moment klarar hon jättebra, inklusive transporter.

Men.

Idag var vi i skogen och snitslade ett spår för elittävlingen nästa helg. Vi var ute kanske en och en halv timme, och Pejla badade hej vilt i de kalla vattendragen. Tänkte faktiskt inte så mycket på det, men när vi kom hem naggade hon sig väldigt mycket på svansen och vid svansroten. Och nu tycker jag nog att svansen hänger oroväckande mycket. Misstänkt vattensvans med andra ord... Så istället för att åka på klubbens tävlingsträning ikväll, får det nog tyvärr bli vila... Hoppas, om det nu är vattensvans, att det går över snabbt!

Idag har jag & Pejla, tillsammans med två andra ekipage från Torsby BK, varit i Kil på kurs för Lillemor Edström, och hennes man Kjell. Båda är lydnadsdomare, och Lillemor tävlar också lydnad med sin Krollie (hon kom 3:a på årets lydnads-SM). Egentligen var kursen menad för SBK-instruktörer, men jag fick hänga på eftersom klubben tycker att jag borde bli instruktör, och för att det fanns en plats ledig.

Kursen hade tio deltagare med hund, och en hel del observatörer. Alla med hund fick välja ut två moment var att träna, medan övriga var publik. Jag valde rutan och apportering. Rutan för att Pejla ännu inte har 100 förståelse för vad momentet handlar om; apportering för att jag ville titta på gripandet av apportbocken.

Det var fler som hade rutan på sin att-göra-lista, så jag fick se flera varianter. Bland annat en inlärningsmetod där Lillemor hängde upp en leksak på en blomställning bakom rutan, för att lära hunden att springa snabbt genom rutan för att få sin belöning. Metoden bygger i förlängningen på att man har ett bra stanna-kommando, så att man kan stanna hunden mitt i rutan, innan den får varsågod att ta leksaken.

Lillemor tittade på mig och Pejla och tyckte väl i stort att det såg bra ut, men att vi skulle träna mycket på nära håll, leka mycket i rutan, och nöta, nöta, nöta. Och jag tror det ligger mycket i det (vi körde dock inte hennes blomställningsvariant). Hon tyckte också att jag skulle försöka få in lite mer bus/förväntan i momentet. Och att jag så småningom ska testa att sätta upp en ruta, gå ut och fråga "var är rutan", lite retsamt, för att se om hon hittar rutan med blicken. Gör hon det ska vi göra något litet annat, typ ett kort fritt följ, för att sedan ställa upp och testa att skicka till rutan. Jag tror faktiskt att detta skulle kunna funka rätt bra. Jag gör ungefär samma sak med leksaker ibland, som en kul lek - "var är bollen, vart är den?!", och hon går igång bra på det!

Med apporteringen har jag egentligen flera detaljer som jag vill förbättra; gripande, fart och ingången. Men fart och ingång har jag en rätt klar bild för mig hur jag vill träna, så det fick bli själva gripandet vi tittade på idag.

Ibland när Pejla tar apporten på tillbakavägen blir det lite slarvigt, och det kommer något litet tugg strax efter att hon gripit. Har vi riktig otur blir det något mer litet tugg på tillbakavägen, och det här vill jag förstås inte ha. Om hon däremot griper apporten på utvägen, och vänder, så brukar tugget inte komma alls. Det här var alltså min utgångspunkt, och jag tänkte mig att jag ville få tips kring att träna gripandet så att hon alltid tar det på utväg.

Lillemor tyckte dock att gripandet oftast blir bättre om hunden tar apporten på tillbakavägen, och att jag istället skulle koncentrera mig på att få bort tugget. Vi tränade inte på det på plats, men hon menade att jag skulle använda mig av en leksak, att jag skulle stå med den i handen synlig så att hon håller koncentrationen på leksaken vid tillbakagången, och därmed borde ha såpass hög koncentration att hon glömmer bort att tugga på apporten.

Det kanske kan funka, jag vet faktiskt inte! Måste dock tänka igenom det hela lite innan jag ger mig på att prova :)

Den största behållningen för mig denna dag har dock varit att jag fått ett underbart kvitto på att Pejla börjat fungera väldigt fint i sådana här miljöer; mycket folk och en del hundar på nära håll, någon som instruerar mig, kommenderar och rör sig kring oss. Trots detta hade Pejla på plan totalt fokus på mig hela tiden, och Lillemor kommenterade det till och med och tyckte att vi hade en så fin kontakt. Det är verkligen stärkande att få höra sådant från andra!

På det hela taget har det varit en intressant dag! Lillemor använder mer hjälper vid inlärning än vad jag är van sedan tidigare, och jag känner att jag ibland behöver tid att fundera lite över råd och tips, innan jag kan bestämma mig för om det passar oss eller ej. Jag är absolut inte främmande för att använda hjälper, men jag vill gärna tänka efter ordentligt innan jag använder dem - går det att få till lyckade repetitioner utan hjälp så gör jag hellre det. Men ser jag att en hjälp kan få själva utförandet/beteendet att bli mer korrekt från början, ja, då kan jag mycket väl tänka mig att använda den. Men som sagt, jag tror det är bra att tänka igenom det ordentligt i förväg.

Efter kursdagens slut tog jag med Pejla ut på planen för att träna lite fjärr och inkallning med ställande. Tog det som detaljträning (till skillnad från uthållighetsträning), samt fortsatt träning på att köra lydnad på ny plats.

Hon var för härlig! Jag blir alldeles varm i hela kroppen när hon är sådär på! Vi lekte mycket med bollen, körde lite ställanden under leken, och hon ser bara för go ut! Jag hoppas och tror att vi så småningom ska få in den här lekfulla men ändå koncentrerade sinnesstämningen genom ett helt lydnadsprogram. Det måste vara en helt fantastisk känsla!

Vi har riktigt bra flyt i träningen nu, och jag tror att mycket beror på att jag själv tycker att det är så roligt att träna igen. Pejla är pigg och med på noterna, och då är det enkelt och roligt att träna = positiv förstärkning för mig. En god cirkel, så att säga :)

Idag var hon dock rätt trött när vi väl tränade. Vi tog en långpromenad tillsammans med Maritha & Zelda och Lena & Zorro. Hundarna sprang mycket lösa tillsammans, och Pejla blir alltid mycket tröttare av sådana turer, än när hon springer ensam. Så när vi väl kom till klubben ett par timmar senare var hon rejält flåsig. Dessutom strålade den vackra höstsolen över appellplanen och det var t-shirtvarmt. Riktigt sommarväder!

Trots flåsandet körde Lena igenom oss i en kedja bestående av lydnadsklass 2's inkallning med ställande, ruta och apportering. Och det gick riktigt bra! Rutan är ju absolut inte hundra på långa vägar, men hon gjorde alla moment, flåsandet till trots, och det känns skönt att veta att det funkar någorlunda även om hon inte är på topp.

Det svåraste när jag tränar sådana här längre, tävlingsmässiga kedjor av moment, är att inte belöna... Jag vill kasta en boll när hon ställer sig snabbt under inkallningen; jag vill stoppa till henne en godbit när hon gör en bra ingång; jag vill verkligen kasta bollen när hon går in i rutan... men så är det ju. Och jag måste försöka komma ihåg att jag fortfarande tränar momenten separat, och att jag då "får" belöna hur mycket jag vill för att stärka dem i sig själva. Och jag vet samtidigt hur viktig den här tävlingslika settingen är att träna , så det är bara att försöka hålla inne med belöningen ända tills det tillfälle där jag på förhand bestämt att den ska komma. Hon behöver verkligen det här för att lära sig att fortsätta jobba med glädjen i kroppen, trots att belöningarna kommer mer sällan.

Idag var hon alltså rätt trött under träningen, och jag har lärt känna Pejla såpass vid det här laget att jag vet att inför tävling eller tävlingsträning så behöver hon vila, och gärna ligga i bilen och ha det tråkigt tills vi ska ut på plan. Har vi lekt, tränat och haft för mycket skoj och fysisk aktiviet är hon inte alls lika på, och detta är naturligvis något att tänka på inför stundande tävling. Ett par dagar innan hoppas jag att vi kan köra bara punktinsatser på svagaste sidorna med mycket belöning, men inget som tröttar ut, och på själva tävlingsdagen ska vi också värma upp måttligt, bara så att hon kommer in i träningsläge. Men absolut inte trötta ut.

Vi har tränat mycket platsliggning den här veckan och avancerar stadigt. Har åkt runt till olika platser och lagt henne ensam, och har successivt ökat både tid, avstånd och även lagt på att jag går och gömmer mig. Det har gått strålande bra!

Varvar mellan att gå och gömma saker där jag går och gömmer mig, och hon får leta upp saken/godiset som belöning när vi är klara med ett kort fritt följ efter platsen, eller genom att kalla in från det ställe jag gömt mig på så att hon får leta efter mig, eller genom att gå till baka och belöna medan hon ligger, eller genom att gå tillbaka, gå ett kort fritt följ och belöna. Detta har funkat väldigt bra! (Tack Fanny för alla tips!)

I förrgår la jag en plats tillsammans med andra hundar på klubben, och bad "tävlingsledaren" att gå fram ett par gånger och belöna henne när hon låg. Funkade super - hon glömde bort att titta efter mig och hade bara blick för tävlingsledaren.

Idag la vi två platser. Den första med alla tre hundarna, Pejla, Zorro och Zelda. Jag gjorde dock misstaget att bara gå en promenad först, och glömde värma upp till träningsläge - så Pejla fattade inte alls vad det var fråga om först tror jag. Hon låg där och såg helt borta ut, och alldeles bara när jag gått några meter började hon nosa i en fågelskit som hon naturligtvis ville rulla sig i... Men jag la om och tillslut funkade det fint. Gömde mig tillsammans med Lena bakom klubbstugan, och hon låg fint i tre minuter.

Andra platsen (ca en timme senare) låg bara Pejla och Zorro. Jag och Lena gick in och gömde oss i klubbstugan för att kunna titta på dem genom fönstret. Zorro satte sig efter en stund, och ställde sig snart. Pejla låg kvar och jag gick ut och belönade. Lena la om Zorro, och vi gick in igen, och den här gången låg de mycket längre. Hade inte helt koll på tiden, men Pejla låg väldigt fint hela tiden, koncentrerad på platsen där jag lämnat henne.

Det finns naturligtvis inga garantier för någonting, någonsin, men platsträningen känns verkligen bra nu! Vi har fått till många lyckade första försök, och hon känns inte alls osäker längre. Jihaa! :)

Om du vill se några bilder från dagens träning, kika in hos Maritha & Zelda.