Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Klickerträning

Av Lina - 15 augusti 2011 15:57

Det är väldigt länge sedan jag bloggade sist. Jag tappade nog sugen, helt enkelt. Inspiration är ett måste i mycket - både för bloggande, och för hundträning.


När jag skaffade Pejla för några år sedan hade jag en lång paus från mitt arbete, och energin och tiden räckte till för att träna henne varje dag. Och för att skriva massor om det. Det var verkligen en av de roligaste perioderna i mitt liv. Nu för tiden har jag inte lika mycket fritid, och inte heller lika mycket energi över. Men efter att ha varit på kurs i helgen fick jag en liten boost. Vi får väl se om skrivandet här i bloggen kan komma lite oftare framöver.


Så, vi har varit på jaktkurs för retriever med klickertänk, och instruktör är min duktiga bekant, Tina Cederberg. Det var länge sedan jag träffade henne sist, och det var så trevligt att ses igen. Vi höll till hos trevliga Jill och Peter på Lilla Träskaten - en plats som jag definitivt kommer att återvända till!


Pejla är drygt fyra år nu, och inte alls tränad med tanke på jakt. Vi har testat på det flera gånger, men mest på skoj och som aktivering. Jag gissar att det kommer fortsätta vara så eftersom jag inte kan så mycket om hur det hela går till, men nu har vi fått lite mer kött på benen och jag hoppas att inspirationen håller i sig så att vi kommer framåt. Jag har ju världens bästa träningskompis i Marita Lillan Johansson och hennes nyfikna Ninja också, så vi ska nog kunna hjälpa och inspirera varandra framöver. 


Tina instruktör har klickertänk i grunden, och det är så skönt att komma på kurs där man känner igen sig i grundtänket. Det är en enorm skillnad! Jag går många kurser, och många av dem har andra grundtankar om hur man bör/ska träna hund, och det funkar det också - det går ofta att göra om övningar till "sina egna", och man kan lära från alla, men att omges av ett gäng med samma tänk gör allt så mycket enklare. Träningsupplägg känns självklara, och råden likaså. Jag märker också att jag blir så mycket mer inspirerad efter en klickerbaserad kurs, än efter en kurs med annat tänk. Det finns inte lika mycket som gnager i magen efteråt - problemlösningen känns rolig och inte alls jobbig, även om man vet att det kan ligga mycket jobb för att komma framåt.


Pejla har vilat ganska mycket det senaste året. Vilat från träning menar jag då. Hon hade ju en ganska lång period med skador och sjukdomar, har ätit mediciner, och haft ont. Men nu har hon varit sig själv ganska länge, och jag kände verkligen att det var på tiden att bara jag och hon fick göra något roligt på egen hand igen. Och det som är så härligt med en bra grundtränad hund, är att även om mycket verkar ha fallit bort, så går det så otroligt snabbt att få fram det igen.


Helgens kurs var också en grundkurs, vilket passade oss utmärkt då en hel del behövde repeteras vad gäller grundträning. Vi började bland annat lära in dirigering med hjälp av musmattor som tasstarget. Pejla har inte tränat tasstarget på jag vet inte hur länge, men kunskapen fanns kvar, och dirigeringsträningen gick jättebra! Vi kom framåt med både vänster, höger och ut. 


Vi fick också testa på en enkel närsöksövning som passade Pejla som handen i handsken, då den gick ut på att leta godis. Hon är en liten godisgris som bekant. Vi har fortsatt att träna detta hemma, och det vi behöver jobba på är att befästa signalerna. Just nu har hon också för mycket stadga, och börjar inte söka förrän hon får ett "varsågod". Men jag hoppas att hon så småningom ska gå direkt på min hand- och visselsignal, och målet just nu är att snart börja fasa ut "varsågod".


Jaktfot är en stor bit i jaktträningen, och här har jag givetvis väldigt stor nytta av all vår träning av tävlingslydnadsfot. Hon har en bra position och följer fint, men i jakten vill vi inte ha hundens fokus riktat upp mot förarens ansikte - här ska hunden istället rikta sitt fokus mot omgivningen för att kunna följa med i vad som händer runtomkring. Det här tror jag kommer bli en stor utmaning för oss, men jag har en plan som helt enkelt handlar om att shejpa om hennes fotbeteende. Jag började lite under kursen, och eftersom hon är såpass shejpingklok som hon är, såg jag att hon snabbt förstod att det var huvudets riktning klicket hängde på. Men, eftersom hon är så drillad i tävlingslydnad, är jag ganska säker på att det kommer ta tid att lära om det här. Dessutom, även om jag är lite lydnadstrött just nu, så tror jag nog att vi kommer fortsätta med lydnad, vilket gör att vi behöver lära att kunna skilja på fot och fot, så att säga. Men det ska nog gå bra :)



Här tränar vi "ut", och har en musmatta liggande ca 10 meter bakom Pejla. Detta fixade hon galant, men har betydligt lägre fart ut än in (där belöningen väntar) :) Bilden hederligt snodd från Marita :)


Vi tittade givetvis på apporteringen också. Pejla tycker apportering är väldigt roligt, och hon är duktig. Hon hade dock lite problem med stadgan, och vi fick träna på att hon skulle sitta kvar oavsett vad som hände, tills hon fick signal för att gå ut. Men inte heller det här var ett stort problem, då hon tränat detta förut, och det gick snabbt att plocka fram igen. Vi repeterade även själva greppet, då hon vid någon apportering grep apporten slarvigt. Även detta gick dock snabbt att rätta till med lite repetition av grundträning. Ja, egentligen var detta ett genomgånende tankemönster hos mig i helgen - vad härligt det är att träna med en bra grundtränad hund - lite repetition, så funkar det bara :)


Jakt är dock ett enormt stort ämne, och efter helgen har jag förstått att det är så mycket mer att tänka på än vad jag tidigare trott. Det känns som ett livsprojekt att få till allt. Men det kanske är lite av tjusningen med det också - att aldrig bli klar - att alltid ha möjlighet att avancera och utvecklas. Att stå still är som bekant ganska tråkigt.


Ni som saknat galningen Zaphod i bloggen får vänta lite till. Idag fick det bli en Pejlablogg. Men imorgon åker jag och fårtoken på vallningskurs, och förhoppningsvis känner jag mig lika inspirerad efter den, och då lovar jag att det även kommer en blogg om hans bravader.

ANNONS
Av Lina - 12 oktober 2010 08:56


Jag startar upp två kurser i belöningsbaserad träning den här veckan. Det ska bli så roligt! Det är sammanlagt tio ekipage med väldigt blandade erfarenheter, och väldigt olika hundar, som kommer att delta. Något som jag bett deltagarna att göra i förväg, är att berätta för mig vilka mål de har med hunden och med kursen. Att veta vad man vill gör träningen så väldigt mycket enklare.


Det här låter kanske självklart, men det är det absolut inte! Jag upplever det mycket vanligt att man faktiskt inte riktigt vet vad man vill lära sin hund. Och jag tror faktiskt att mycket av den träning som man upplever som misslyckad, när det inte fungerar, kan ha en hel del att göra med otydliga eller obefintliga målsättningar.


Vidare tror jag att det ibland fokuseras för mycket på hundens problembeteenden när man försöker sätta sina mål. Jag ska förklara hur jag menar.


Här är några vanliga målsättningar:

- Min hund ska inte dra i kopplet på promenad
- Min hund ska inte hoppa på människor när den hälsar
- Min hund ska inte rusa ifrån mig så fort den ser något skojigt


Du ser säkert mönstret. Det genomgående för dessa målsättningar är att de är negativt formulerade. Allesammans börjar med "Min hund ska inte...".


Om du har dessa målsättningar i bakhuvudet när du ska träna din hund är det väldigt lätt att hamna i nej-fällan:
- Nej! (dra inte i kopplet).
- Nej! (hoppa inte).
- Nej! (spring inte ifrån mig) osv.


En hund som förstår "nej", kanske slutar med det den håller på med, kanske inte. Men om den slutar, vad gör den istället? Vet hunden vad som förväntas av den i situationen?


På kurserna jag startar upp nu i veckan kommer vi att diskutera lite kring målsättningar. Och det jag kommer trycka på, är att deltagarna ska formulera sina mål på ett omvänt sätt. På ett positvit sätt. Så att de förklarar vad de vill lära sina hundar specifikt.


Målen här ovanför kan då istället se ut såhär:

- Min hund ska gå avslappnat vid min vänstra sida när vi är på promenad
- Min hund ska stå med alla fyra tassarna i marken när den hälsar
- Min hund ska ta kontakt med mig så fort den ser något skojigt


Och när vi sedan tränar, kommer vi att fokusera på att hitta tillfällen då hunden gör rätt, och se till att beteendet lönar sig. Att det lönar sig många, många gånger, så att hunden lär sig att göra rätt, och så småningom aktivt väljer att göra rätt, eftersom den vet att det är det bästa valet den kan göra.


Om din hund bjuder på beteenden som du inte gillar, fundera på vad du vill att den ska göra istället, och träna på det! Försök att lägga upp träningen så att det i början blir väldigt enkelt för den att välja rätt, så att du får många, många tillfällen att belöna det beteende som du gillar. Det är på det här sättet hunden lär sig vad du vill att den ska göra. Med bra träning får du så småningom en hund som faktiskt självmant väljer att göra rätt. Och det är en väldigt skön känsla!

ANNONS
Av Lina - 7 oktober 2010 18:51



Vad är positiv förstärkning? Det är ett begrepp som hörs ganska ofta i hundvärlden och i hundträningssammanhang. Jag som själv valt att träna mina hundar med hjälp av det här har ganska klart för mig vad positiv förstärkning faktiskt innebär, men jag märker att det florerar väldigt många missförstånd kring både detta begrepp, och även kring den metod som kallas ”klickerträning”.


Positiv förstärkning kan i mångt och mycket jämställas med belöning. Och det är också så man oftast beskriver det. Positiv förstärkning = belöning. Och kanske är det just detta som gjort att missförstånden uppkommer.


När jag håller kurser och vi pratar om belöning brukar jag ställa frågan – vad är en belöning? De vanligaste svaren är godis och leksaker. Och ofta är det också någon som nämner röstberöm. Och detta stämmer till stor del – alla de här sakerna kan fungera som belöning för en hund. Kan. Men behöver inte nödvändigtvis göra det alltid.


För mig är positiv förstärkning = belöning. Men en belöning är långt mycket mer än godbitar, lek och röstberöm. En belöning är ALLT som får hunden att upprepa ett visst beteende. Och det innefattar väldigt, väldigt mycket.

En väldigt enkel modell för att beskriva det här kan se ut så här:


Beteende + Belöning = Beteendet kommer att upprepas igen


Men det är inte jag som ägare eller tränare som kan bestämma vad som är en belöning. Det är hunden som väljer det här. En hund som är sugen på godbitar går att belöna med godbitar. En hund som vill lukta på stolpar, går att belöna med att den får gå och lukta på stolpar. En hund som vill hälsa på en människa, går att belöna med att den får hälsa, osv.


Och då naturligtvis – en hund som inte är sugen på godbitar, går inte att belöna med godbitar. Och en hund som inte trånar efter mattes röstberöm, går inte att belöna med beröm. Osv.


Träna på att gå fint i koppel kan man således belöna med att hunden får gå och lukta t.ex Man kanske har provat att belöna den med godbitar när den går fint i kopplet, men man upplever inte att hunden slutar dra ändå. Visst, den äter sina godbitar, men den bjuder inte på att gå fint speciellt mycket mer ändå.


Men vad gör hunden efter att den ätit godbiten? Drar den framåt i kopplet? Det är ganska vanligt. Eller den kanske drar in till vägkanten för att nosa i marken?


Båda de här två sakerna är ganska bra indikationer på vad hunden vill just här och nu. Och det den vill, kan du använda som belöning.


På min äldre hund Pejla har jag satt kommando på att nosa. När jag tränade gå fint i koppel med henne sa jag helt enkelt ”gå och nosa” när hon gick fint. Jag såg dessutom till att drag i kopplet ALDRIG ledde till att hon fick gå och nosa. Detta är alltså att ta kontroll över belöningarna. Drog hon framåt för att nosa, gick jag lugnt och bestämt baklänges tills hon tog kontakt med mig igen (inga ryck och slit i kopplet alltså, eftersom jag inte vill jobba med obehag, utan genom att ta kontroll över belöningarna). Gick hon fint mot det hon ville åt, fick hon ”gå och nosa” som belöning. Och detta fungerade super!


På samma sätt testade jag att sätta kommando på ”gå och spring”, eftersom hon gillar att springa. I ett litet experiment testade jag att gå med henne lös över ängarna, och när hon gick fint vid min sida fick hon ”gå och spring” som belöning. Hon gjorde sina varv, men sökte så småningom upp mig igen, kom in vid min sida, gick några meter, och fick ett nytt ”gå och spring”. När jag hållit på såhär ett tag, var det tillslut väldigt svårt att få henne bort från mig igen. Så stark var alltså denna positiva förstärkning.


Jag skrev förra veckan om hur jag löst Zaphods ovilja att hoppa in i bilen. Det han helst av allt ville i den situationen var att leka med mig. Alltså använde jag detta som belöning för att han hoppade in. Hoppa in, så får du komma ut och leka. Alltsammans kan låta väldigt bakvänt, men det fina är att det fungerar. Med positiv förstärkning ökar sannolikheten för att ett beteende ska upprepas igen. Och tränar man det bra, så blir det tillslut så förstärkt att beteendet kan bli en vana. Det är rätt häftigt, eller hur?


Både "gå och nosa", "gå och spring" och "fri" (som jag använder när Zaphod hoppar ur bilen) är egentligen precis samma sak som att säga "varsågod". Jag tycker att det är rätt smart att sätta varsågodkommandon på en hel del. Och man kan öva hunden i att t.ex gå mot en skål med godbitar, och säga "varsågod" när hunden går som man vill att den ska gå. Om den sliter och drar mot skålen, ser du bara till att hunden kommer längre ifrån sin belöning. Värt att testa! Och sedan föra över samma förståelse på allt annat som hunden helst skulle rusa fram till. "Gå och hälsa", "Jaga" (om du törs), "Gå och bada", "Gå och kissa"... vad du vill. Varsågod. Men ge det som belöning för något beteende som du vill ska förstärkas.


Jag har hur många exempel som helst på andra saker som i specifika situationer fungerar som positiv förstärkning, alltså belöning. Det gäller bara att man är klok nog att klura ut vad hunden vill ha. För om man hittar de där riktigt bra belöningarna, kan man förstärka beteenden som man vill se mer av, och dessutom få väldigt pålitliga beteenden!

Det är en myt att positiv förstärkning, klickerträning, shejping, belöningsbaserad träning går ut på att stoppa i hunden godbitar hela tiden. Hemligheten med effektiv belöningsbaserad träning går helt enkelt ut på att man som tränare blir duktig på att lista ut vad hunden vill ha, och att använda detta till smart träning!


PS. Positiv förstärkning betyder per defenition en konsekvens av ett beteende som gör att beteendet ökar i sannolikhet. Så om du testar att belöna din hund med något, men inte får beteendet att upprepas inom rimlig tid, ta dig då en funderare på om belöningen verkligen är en belöning.


Av Lina - 29 september 2010 00:21


Att bli presenterad som "hundinstruktören Lina Sundberg" i tryck känns faktiskt lite märkligt. Roligt, men märkligt. Nu är jag visserligen utbildad instruktör, och håller också kurser, både i brukshundklubbens och i egen regi, men jag känner mig väldigt ödmjuk inför denna uppgift. Jag har defacto bara varit hundägare i fyra år, och instruktör bara en liten stund. Ja, alltsammans känns fortfarande väldigt nytt och spännande.


Bilden är från senaste numret av Härliga Hund där man ställer 7 frågor till mig, eftersom jag bloggar här på Härliga Hunds avdelning på mixr.se. Det är roligt med uppmärksamheten, och jag hoppas att det kan locka ännu lite fler läsare hit till bloggen.


När jag tänker tillbaka på min tid som hundägare och hundtränare är det mest påtagliga hur mycket jag utvecklats under de här åren. Från att ha läst teoretiskt om hundträning, till att själv börja träna, så småningom tävla, och gå vidare i mitt tänk, få en djupare förståelse och en himla massa aha-upplevelser. Det är rätt häftigt faktiskt. Jag kan inte minnas något annat som tagit sådan fart och gått framåt så snabbt som det här i mitt tidigare liv. Och resan är ju inte slut än. Jag lär och utvecklas hela tiden, och till största delen kan jag tacka mina hundar för det.


Nu när jag har två hundar är det extra spännande, just utvecklingsmässigt för min egen del. Jag har sedan Zaphod flyttade hem till oss kommit på mig själv många, många gånger, med att försöka lösa saker eller träna in nya smågrejer, på precis samma sätt som jag gjort med Pejla. Upptäckt att det inte funkar, kliat mig i huvudet, och insett att - annan hund - annan lösning. Och det är verkligen inspirerande att tvingas vara kreativ och tänka nytt. Det är stärkande och förstärkande att själv hitta lösningar.


En sådan enkel sak som att lära Zaphod att gilla att hoppa in i bilen efter avslutad träning kan få agera exempel. När jag lärde Pejla att hoppa in i bilen, och att gilla det, shejpade jag det helt enkelt och belönade henne med godbitar när hon frivilligt hoppade in. Det här funkade hur bra som helst på henne. Hon gillar ju godis.


Jag har gjort på samma sätt med Zaphod, och det har funkat bra, ganska länge. Men på senare tid har han inte velat hoppa in alls. Och jag insåg ganska snart att han börjat se sambandet mellan hoppa in i bil = träningspaus. Han gillar verkligen att träna den lille. Att leka på planen ihop med mig smäller långt mycket högre än att få en sketen godbit i bagageutrymmet...


När jag och min träningskompis Marita var och tränade med våra fyra hundar häromdagen fick hon bevittna hur det kan se ut. Vi kör ett pass, jag och Zaphod, och när jag plockar leksakerna innanför västen och börjar gå mot bilen, är han först med mig, trippande lite på sned framför, som för att kolla in vad som nu ska hända. Men ju närmare bilen vi kommer, desto mer skeptisk blir han. Och när jag väl är framme, har han hunnit ut på träningsplanen igen, med en blick som säger - Kom igen nu matte! Det är ju HÄR vi ska vara, här är det skoj!


Jag vill inte gärna tjata på honom. Jag vill väldigt gärna att han efter avslutat pass ändå ska tycka att pausen i bilen är helt ok. Inte bättre än träningen, men ändå helt ok.


Jag testade en gång att vänta ut honom. Sedan att ropa på honom ett par gånger. Då kommer han ju iallafall. Väntade lite till. Rörde mig mot bakluckan, och fick tillslut ett frivilligt inhoppande. Belönade med lite godis, stängde gallerdörren, och tänkte att det här är ju riktigt, riktigt dålig träning. Att den där godbiten är verkligen ett nedköp för honom.


Men det är ändå nu det blir skoj. För om det här hade hänt för fyra år sedan hade jag säkerligen inte kommit på någon lösning själv. Då hade jag behövt ta hjälp från någon mer kunnig. Men nu gav jag mig fanken på att jag skulle hitta en lösning på egen hand.


Vad är problemet egentligen? Enkelt. Jag har inte en tillräckligt bra belöning för honom i det här läget, vilket gör att inhoppandet i bilen inte förstärks. Lösningen måste alltså bli att byta belöning.


Han vill ju fortsätta träna i det här läget, fortsätta leken. Jag måste alltså belöna med lek.


Fumlade runt lite, släppte ut honom på frisignal, väntade ut ett frivilligt inhoppande igen, och kastade in kongen. Mja. Han tog den väl lite, men att leka med en hund i ett bagageutrymme är inte helt praktiskt.


Det här förloppet tog ju bara ett par minuter, och medan jag grejade gick tankarna runt. Och tillslut hade jag lösningen, som ju egentligen är så uppenbar! Det han vill i det här läget är ju att få komma ut och leka.


Sagt och gjort, jag släpper ut honom på ett "fri", och sätter igång en kamplek med honom. Efter en kort stund plockar jag undan leksaken, blir passiv, och väntar. Den här gången gick det betydligt snabbare för honom att hoppa in. Och direkt fick han ett nytt "fri" och ny lek ute hos mig. Efter några repetitioner var han snabb som en liten vessla in i bilen.

Det här är ju en yttepytteliten grej, men jag tycker ändå att den så fint symboliserar hur mycket mitt kreativa tänk kring hundträning utvecklats under åren. Och det känns väldigt skönt att numer kunna lösa små och stora problem på egen hand, och framför allt, att våga testa egna idéer. Det är väldigt förstärkande för mig.

Av Lina - 17 september 2010 15:23



Hur viktigt är hundträning, egentligen? På söndag är det val i Sverige, och i relation till de stora frågeställningar som kommer upp i samband med det, hur viktigt är hundträning då? Vad betyder mina resultat på träning och tävling för andra? På vilket sätt bidrar vi till världen, vi som hela tiden håller på med våra hundar?


När man funderar i dessa banor är det lätt att känna sig egoistisk i sitt intresse. För det är ju just det det är - ett intresse. När jag skaffade Pejla hade jag en tuff period i mitt liv. Jag hade jobbat 60-timmarsveckor under flera år, varit med och byggt upp ett företag, och samtidigt hade jag två småbarn, hus och alla andra måsten som hör livet till under småbarnsperioden. Men kroppen sa ifrån. En dag tog det stopp, och jag fick ta en lång paus från arbetet.


Det var under den här pausen som mitt hundintresse egentligen vaknade till liv. Plötsligt hade jag tid att se på TV, och fastnade i ett hundprogram. Och det var då jag började fundera på hur jag skulle vilja träna en hund, om jag hade en.


Jag sökte på internet och hittade en helt ny värld. Det finns verkligen mycket skrivet om hundträning och hundfostran! Jag stötte på begreppet klickerträning, och begravde mig i texter om inlärningspsykologi och beteendevetenskap. Detta var verkligen intressant!


Och när Pejla kom till mig våren 2007 hade detta en avgörande betydelse för min livskvalitet. Jag hade plötsligt ett nytt intresse. Ett alldeles eget intresse som faktiskt ingen av mina närmaste vänner delade. Jag umgicks och tränade med min hund, enbart för min egen skull. Och jag mådde bra!

En sida av hunderiet har sedan dess handlat om att tävla. Att lyckas med träningen såpass bra, att vi kan prestera på beställning. Att vara bäst när det gäller är inte alltid lätt, men det kan vara en otrolig motivationshöjare för träningen att ha en tävling att se fram emot. Mål är viktigt om man vill komma framåt.


Men vart hamnar hunden i allt det här. Den har inte valt att gå fot med precision, att springa till en ruta utmärkt med koner och stanna mitt i på kommando, att komma i full fart på inkallning och stanna i en perfekt ingång på rätt sida om föraren. Det är jag som tränare som bestämt att min hund ska vara med på det här, och jag ser det därför som min skyldighet att se till att min hund har roligt när vi tränar och tävlar.


I min värld finns det inte att jag skulle bråka med min hund om den reser sig från platsliggningen. Det finns inget annat att skylla på än att jag själv inte lyckats med träningen tillräckligt bra. Jag skulle aldrig för mitt liv skylla på trots om hunden inte lägger sig på "ligg" - bara dålig träning. Och vill inte hunden gripa apporten beror det inte på att den är olydig - jag har helt enkelt inte lyckats lära in momentet ordentligt.


Nej, att bråka med hunden när den inte gör som jag vill, det är något som går bort helt när jag tränar mina hundar. Jag tar själv på mig ansvaret för att tävlingsmomenten ser ut som de gör - det resultat vi gör är ett kvitto på hur bra eller dåligt jag som förare lyckats lägga upp träningen.


För hunden är varken tränings- eller tävlingsresultat viktigt heller. Precis lika oviktigt som hundträning är i det stora hela. En hund kan givetvis inte förstå det här med tävling, resultat och poäng. En hund går genom livet glatt ovetande om de prestationskrav vi människor ibland kan ha på oss själva. Och jag är ganska säker på att mina hundar skulle vara lika glada om vi bestämde oss för att helt sluta upp med tävlingslydnaden.


Vad de däremot skulle sakna, vore om vi slutade leka. Pejla har gått på Metacam i drygt en vecka nu. Och eftersom jag fortfarande inte riktigt vet vad som har varit fel med henne, så har jag inte vågat göra för mycket fysiska saker med henne. Dvs nästan ingen träning, och nästan ingen lek. Inte heller några långa promenader eller annat fysiskt påfrestande. Eftersom jag är rädd att det skulle kunna innebära påfrestningar som hon egentligen inte är frisk nog att klara av.


Så för vem är hundträning viktigt egentligen? Det är helt oviktigt och meningslöst i det stora hela, det gör inte världen till en bättre plats. Det är alldeles ointressant för de allra flesta i min närhet. Det är egentligen också helt oviktigt för mina hundar, iallafall resultat- och precisionsmässigt. Men för mig är det viktigt. För mitt välmående och för min egen utvecklings skull är det viktigt. Det är iallafall så jag har känt i snart fyra år.


Men den senaste veckan har hundträningen minskat sin betydelse även för mig. Att inte veta vad det är för fel med Pejla har satt igång en rejäl tankeverkstad. Och jag inser mer än någonsin att det ju såklart inte är själva träningen som är grejen. Det är ju hon, individen, Pejla som är viktig för mig. Och att umgås med henne. Plötsligt verkar all vår framgång i träning och på tävlingsplanen alldeles meningslös. Det enda som verkligen betyder något, är att hon mår bra. Att hon får ha roligt och göra saker som hon tycker om. Och att vi mår bra, tillsammans.


Av Lina - 9 juli 2010 21:44





När jag ändå pratar om förebilder kan jag lika gärna fortsätta och nämna några till som betytt väldigt mycket för min utveckling som hundtränare. När Pejla var runt 4 månader åkte jag till Norge på lydnadsläger. Det var tävlingslydnad det handlade om, och jag hade noll och ingen erfarenhet alls av det. Jag valde att åka till Klickerklok eftersom jag visste att de baserar all sin träning på shejping och belöningsträning - det kändes som rätt väg för oss att gå. Jag hade sedan dag 1 med Pejla tränat henne genom att belöna sådana beteenden jag gillade, och försökt se till att oönskade beteenden inte var lönsamma för henne.


Jag minns att Fanny Gott den gången pratade en del med mig om att jag skulle leka mer med Pejla. Jag använde mest godis som belöning för att förstärka beteenden, och det här med lek var jag faktiskt riktigt, riktigt dålig på. Jag kände mig obekväm, ovan och tafatt. För det första var hon min första hund och jag hade verkligen ingen erfarenhet av att leka med djur. Dessutom är jag ingen leksam person överhuvudtaget. När lägret var slut kände jag mig väldigt nöjd - vi hade gått framåt i många delar av träningen, och jag hade en något tydligare plan över hur vi skulle träna vidare för att kunna starta i lydnadsklass 1, men den stora läxan för mig var alltså att lära mig leka med min hund.


Min allra första kurs gick jag när Pejla var ännu yngre, bara ett par månader. Det var en helgkurs i klickerträning hos Ann-Louise Ryrvik, Canis. Och det var tack vare henne som jag fick praktiska aha-upplevelser kring allt jag läst om klickerträning. Och senare skulle jag också gå en ettårig klickertränarutbildning hos Ann-Louise.


Under klickertränarutbildningen pratade vi väldigt mycket om belöningar, dvs förstärkningar. Vad är en belöning och hur vet jag om belöningen är bra nog för min hund?


Svaret är väldigt enkelt egentligen - en belöning är allt som din hund vill ha.


Ett beteende, vilket som helst, som resulterar i att du får det du vill ha, är ett beteende som med största sannolikhet kommer att upprepas. Det är så vi lär och utvecklas, kommer underfund med på vilka sätt det är smartast att bete sig här i livet. Och det här gäller givetvis både för människor och djur. Några exempel:


- Vi gör våra arbetsuppgifter trots att vi inte alltid tycker att de är roliga. Vår lön är belöningen och det som håller vår motivation att fortsätta slita uppe (vad skulle hända om du inte fick lön för ditt arbete, skulle du fortsätta jobba?).


- Hunden drar i kopplet för att få komma fram och nosa på lyktstolpen där framme. Hunden når sin "lön" och har lärt sig att "dra i kopplet" är en lönsam metod för att nå det man vill ha.


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren blir glad och gullar med hunden medan den hoppar och klättrar. Vad har hunden lärt sig?


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren vänder ryggen till och väntar tills hunden har alla fyra tassar i backen innan hon/han vänder sin uppmärksamhet mot hunden. Vad har hunden lärt sig?


Man kan dra hur många exempel som helst på det här. Vi gör det vi lärt oss lönar sig. Det är faktiskt så enkelt.

Givetvis lär vi också av våra misstag. Obehagliga saker försöker vi undvika, och det här gäller, igen, både för människor och djur. Men det är faktiskt inte nödvändigt att använda obehag för att rätt inlärning ska ske. Har man kontroll på belöningarna är det ganska enkelt att lära hunden det man vill och få den att låta bli det man inte vill att den gör. Jag har skrivit om det här många gånger, men det tål att upprepas.


I hundsportsammanhang är det förstås vettigt att ha en strategi för hur du kan belöna din hund. Och nu kommer jag tillbaka till leken igen. Med Pejla var jag inte särskilt duktig på att leka till en början. Och det var synd. Det är när hunden är valp och liten som det är lättast att utveckla vanor och bra intresse för alla möjliga saker. Jag tyckte att jag klarade mig bra med godisbelöningar för att lära in lydnadsmomenten i lydnadsklass 1, och det var faktiskt så. Vi tävlade med väldigt höga poäng vår första tävling, allt inlärt med godis och mat som belöning. Men det var lite senare, när jag skulle lära in andra typer av moment, som jag upptäckte hur bra det hade varit att kunna använda t.ex kamplek eller en boll som belöning.


Just kampen blev en sån där grej som jag bara gav mig tusan på att jag skulle få att fungera. Jag såg det som en utmaning. Pejla var helt ointresserad av att kampa med mig. Hon släppte föremålet så fort jag började dra. Bollar funkade bättre, men jag ville ändå testa om kampen gick att få mer värdefull för henne.


Det jag gjorde var att helt enkelt se kamplek som vilket annat beteende som helst - alltså ett beteende som gick att förstärka genom att belöna med något hon ville ha.


Hon fick alltså godis för att kampa. I början behövde hon inte göra mycket - allra första gångerna räckte det med att hon tog kampleken i munnen. Sedan ökade jag kriterierna till att hon skulle hålla emot lite osv. I början fick hon en godbit som belöning - i slutet kunde jag använda hennes middag - när hon blivit duktig på att kampa fick hon kampa för sin middag skulle man kunna säga. Och idag kan jag faktiskt använda kamp som belöning för andra beteenden i lydnadsträningen, även om hon aldrig skulle välja kamp framför mat.


Jag och Pejla på Klickerkloks tränarutbildning ett par år senare. Nu fungerar kampen!


Jag kan förstås inte veta vad hon hade tyckt om kamplek om jag hade lekt mer med henne när hon var liten. Men jag minns mycket väl hur hon hängde och drog i mina byxben när hon kom hem som liten bebis. Så visst fanns intresset för att slita och dra! Om jag hade tagit vara på det misstänker jag att det hela hade sett helt annorlunda ut något år senare.

Med Zaphod är jag förstås nu lite smartare ;) Jag leker väldigt mycket med honom. Han är av en ras som kanske generellt sett uppskattar kamplek mer än en flat, men jag tänker inte ta något för givet.


Det viktigaste jag lärt mig när jag tränat mina hundar i att leka, är att verkligen försöka leka på hundens villkor. Med Pejla kunde jag inte vara för tuff i början - då tyckte hon att det blev jobbigt och slutade helt. Jag fick vara väldigt mjuk, inte hänga över henne, inte putta för hårt osv. Idag kan jag vara rejält tuff mot henne och hon "tål" det och ser ut att ha väldigt roligt, men så har det alltså inte alltid varit.


Med Zaphod kan jag nog vara hur hård som helst i leken. Han taggar igång väldigt på hårda dunkar och det kan faktiskt bli lite för mycket till och med. Istället för att gå undan som Pejla gjorde, svarar han upp och kan bli riktigt het. Leker jag hårt, leker han hårt tillbaka.



För tävlingslydnaden känns det väldigt bra att ha olika typer av belöningar för olika tillfällen. Ibland behöver jag kunna kasta iväg något för att belöna på rätt ställe. Ibland behöver jag kunna kampa som en galning med hunden för att få den riktigt het i ett moment med fart t.ex Ibland behöver jag kunna belöna lugnt för ett moment där lugn är att eftersträva.

Generellt brukar man säga att en belöning är allt som din hund vill ha – allt som hunden tycker det är värt att jobba för. Och det stämmer! Men jag ser ingen anledning att nöja sig med en sorts belöning för det. Ibland är det praktiskt att kunna använda olika sorters belöningar, och även om hunden inte går igång som tusan på allt, så är detta väldigt påverkningsbart. Alla beteenden går att förstärka med något som hunden vill ha. Om du t.ex tycker att det är praktiskt att använda godbitar som belöning under ett shejpingpass, men har en hund som hellre vill kampa, är det alltså fullt möjligt att belöna godbitsätande med kamplek. Omvänt mot hur jag jobbade med Pejla alltså, men enligt precis samma principer.

Av Lina - 24 juni 2010 17:29









Vi gör ju mer saker än vallar förstås! Fast så mycket träning har det faktiskt inte blivit på senare tid. Vi har renoverat huset här hemma sedan i januari, och det tar mycket tid i anspråk. Men jag har hunnit åka till Karlstad några gånger de senaste veckorna - dels för att hålla kurs, dels för att se på SM i lydnad och agility.


Kursen i Karlstad var en grundkurs i shejping och klickerträning, och var den första kursen jag hållit sedan jag officiellt blivit instruktör. Nu är det visserligen allmänlydnadsinstruktör jag läst till, men jag håller hellre kurser i just shejping och klickerträning än i allmänlydnad. Helt enkelt för att det är så roligt!


Det var fem tjejer med lite varierad förkunskap som kom på kursen och vi började med ett teoripass på ett par timmar där vi diskuterade grunderna i shejping, vitsen med att hunden erbjuder beteenden frivilligt som vi förstärker, att träningen baseras på att observera hunden och förstärka (alltså belöna) beteenden som vi vill att den upprepar osv.


Jag och Zaphod undervisar på shejpingkurs i Karlstad. Foto: Elin Åstrand


En sak som jag senare under praktiken pratade med Elin Åstrand om, var vitsen med felsignal. När jag började klickerträna för drygt tre år sedan var jag länge övertygad om att en felsignal inte var nödvändig - jag tyckte att det räckte med utebliven belöning som information till hunden om att det inte var det den erbjöd jag var ute efter. Och så funkar det faktiskt fortfarande under min träning många gånger. Men i lydnadsträningen ser jag mer och mer vitsen med att ha en felsignal som hunden förstår.


Det handlar naturligtvis inte om att korrigera eller göra det obehagligt för hunden, utan istället om att den verkligen ska förstå att "haha! där gick du miste om din belöning". Det blir alltså lite som att ha en markör för fel beteende, precis som vi ofta använder en markör för rätt beteende. Men felmarkören ska nog helst vara lite retsam och definitivt göra att hunden försöker ännu hårdare för att göra rätt vid nästa försök.


Jag har själv börjat använda mig av felsignal lite mer strukturerat i lydnadsträningen på senare tid. Med Pejla har det varit lite si och så med detta förut - jag har nog inte tyckt att det fungerat särskilt bra. Kanske är det för att signalen är dåligt inlärd på henne. Kanske är det för att hon inte förstår den riktigt. På Zaphod däremot, ser jag tydligt att han taggar igång om han inser att han missat chansen till lek t.ex


Och såhär är det väldigt mycket i hundträning tycker jag - att man måste lära sig själv genom att testa. Jag är själv väldigt förtjust i att läsa. Har läst miljoner rader om hund- och klickerträning. Men det är ju inte förrän i praktiken som jag upptäcker vilka bitar som funkar bra för mig och mina hundar.


Detta är också något som jag gärna pratar om på mina kurser. Att våga testa sig fram. Jag vill inte gärna pracka på folk tillvägagångssätt som inte känns rätt för dem. På kursen jag höll för hemmaklubbens instruktörer var det t.ex svårt att få dem att sluta locka på hundarna när vi skulle ha fram nya beteenden. Jag säger då att det är helt ok, att man väljer själv vilket sätt man får fram beteendena på, men trycker på att det är viktigt att man är medveten om vad det innebär för träningen - att om man verkligen vill kunna jobba med frivilliga beteenden, så blir det väldigt svårt, om inte näst intill omöjligt, om man lockar eller ger hunden kommandon - då lär vi ju hunden att istället vänta på vidare instruktioner - inte att själv bli kreativ och bjuda upp till träning.


Men som sagt - man gör som man vill, men jag vill gärna påverka så att man gör ett medvetet val att träna si eller så, inte att man gör det bara för att man alltid gjort det, eller för att det står i en bok.



Till vänster: Elins Tvist - en helt underbar Aussie (som jag först trodde var en border collie) - arbetsglad och totalt oberörd av miljöstörningar! Till höger vilar Zaphod i mitt knä. Foto: Elin Åstrand


Av Lina - 7 juni 2010 08:27



Sedan i höstas pluggar jag för att bli allmänlydnadsinstruktör via SBK, Svenska Brukshundklubben. Målet är att så småningom gå vidare i utbildningen så att jag kan hålla kurser i klubbens regi inriktade mot tävlingslydnad. Och första steget mot detta är att bli allmänlydnadsinstruktör. Det här innebär att jag kommer att hålla valp- och allmänlydnadskurser på klubben.


Egentligen tycker jag att vardagslydnad kan vara en ganska tråkig sak. Jag brinner mycket mer för tävlingsmoment, att peta i detaljer och att störningsträna. Men allmänlydnad kan nog vara ganska roligt det också, bara man är lite kreativ och försöker ha lika kul under den här träningen som under annan.


Problemet är väl att jag, som många andra, gärna vill att vardagslydnaden bara ska funka ändå. Men det är ju faktiskt så, att hundar gör vad de lärt sig. Och har jag inte lärt min hund vad jag vill att den ska göra i en viss situation - hur stor är då chansen att den gör något annat? Väldigt stor.


Under utbildningens gång har jag och Lena haft ett projektarbete ihop, där vi har hjälpt matte Anette och hennes Springer Spaniel-valp Domino med valpgrunder. Det har mest handlat om kontaktövningar, koppelgående och stadga i sitt och ligg. Jag satt här igår kväll och funderade på vad vi egentligen har gjort under de 9 tillfällen vi träffats. Det kändes kanske inte som om vi hade gått så väldigt mycket framåt. Men när jag började läsa igenom mina anteckningar såg jag att det faktiskt hänt väldigt mycket.


Vi filmade också första träningspasset, och där ser man verkligen hur utvecklingen gått framåt när man jämför med idag.


Att filma träning är så himla bra! Också att skriva ner vad man gör, vad som går bra och dåligt, och status per idag. När det känns som om man står still i träningen är det väldigt nyttigt att gå tillbaka några veckor eller månader. Hittills har jag upptäckt varje gång att vi gjort stora framsteg, framsteg som smyger sig på i sakta mak, som man växer in i och därför inte märker. Jag är tyvärr själv dålig på att filma, men har lovat mig själv att bli bättre på det. Däremot skriver jag flitigt om vår träning.


Förutom kurser via klubben har jag också börjat köra kurser i egen regi.


I juni/juli har ett gäng tjejer ringt in mig för att hålla en tvådagars shejping/klickerkurs. Det finns ett par platser kvar om någon är intresserad - mejla mig på lina@hundtranaren.se så berättar jag mer!


Till helgen har vi examination på instruktörsutbildningen - önska mig lycka till :)


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se