Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Zaphod

Av Lina - 31 augusti 2011 15:53

Igår var vi i Värmskog på vallningskurs igen. Och det hände en hel del för Zaphods och min del. Vi gick, återigen, i liten fålla, i koppel som jag släppte ganska omedelbart för att komma på andra sidan fåren. Första passet gick finfint! Han går för nära ibland, men lyssnar och viker ut direkt när jag ber honom. Vilken underbar känsla efter att ha haft en tokig och döv galning där inne för bara några veckor sedan!


Andra passet blev svårare. Vi hade tränat mycket på att vända håll, och fåren, särskilt en tacka, fick nog för sig att Zaphod var en liten mes som inte vågade sig runt ordentligt. Jag fick därmed i uppgift att just låta honom gå runt helt och hållet oftare. Men se det tyckte inte surtackan var någon bra idé alls, utan hotade honom genom att hoppa fram och stampa. Jag var otroligt nervös. Jag såg framför mig hur Zaphod skulle svara upp och säga ifrån för hårt. Men det gjorde han inte. Istället blev han liten och hjälplös, och vände hos tackan varje gång för att slippa obehaget.


Det blev jobbigt, men Karin instruktör hjälpte mig. Hon puttade undan tackan med en stav när Zaphod var nära, som för att lura henne att det var han som sa ifrån. Det hjälpte lite, men han vågade fortfarande inte gå runt. Jag fick då i uppgift att vara envis och "bränna mark" när han gick fel, och faktiskt på så sätt tvinga honom runt. Det tog en bra stund, men tillslut gick han. Och vad härligt det var att se honom! Han växte flera centimeter när han lyckades. Och det finaste av allt var ju att han lyckades flytta fåren utan att vara stygg - bara genom att gå på.


Efter detta första lyckande, fungerade det finfint. Surtackan gav vika och flyttade sig, och hans självförtroende lyste.


Det är så himla svårt med vallning! Jag kommer ofta på mig själv med att bli förvirrad. Inte bara för att det går runt, bokstavligt talat, men ofta också för att jag inte riktigt har känslan för hur det går till än. Jag behöver stanna upp och tänka, fråga. Men det är väl som med allt nytt - man behöver träna på saker för att förstå dem. Och det gäller väl både människor och hundar.


Men jag är väldigt glad att jag inte gav upp för ett par veckor sedan när alltsammans bara kändes omöjligt och hemskt. Att jag tog tag i träningen på egen hand och började testa mig fram. Och att nu börja se resultat av detta. Det ger även mig självförtroendet tillbaka.

ANNONS
Av Lina - 29 augusti 2011 20:24

Vi har kommit in i en bra rutin vad gäller vallningen, och kommer iväg åtminstone två gånger i veckan utöver kurstillfället på tisdagar.


Idag var jag och Annica med Ymer i hagen igen, och jag tror att vi båda fick lite huvudbry efter träningen. För min del handlar det om lyxproblem jämfört med problemen jag haft tidigare.


Duktiga Annica med Ymer  


Jag tränar nu i en liten, liten fålla. Går runt, och när han ser fin ut, släpper jag kopplet och backar runt flocken så att vi hamnar i balans. Därifrån vill jag sedan möta honom så att han rör sig in i balans igen, och variera vilket håll jag går åt.


På kursen i tisdags gick detta jättebra, men när jag tränar själv... inte lika bra. Han vill gärna gå rakt in mot fåren, eller till mig. Jag tror att han är lite osäker stackarn, och ett av träningsfåren är lite tufft och utmanar honom. Det är inte alltid han vågar stå kvar, utan verkar söka stöd hos mig. Hon är inte alltid sådan, tackan, men idag var hon värre än vanligt.


Jag körde därmed bara ett pass idag. Det känns bättre att ta upp problemet på kursen imorgon och få ordentlig hjälp med det, än att lära honom fel saker. Som jag gjorde idag, tillslut, när jag tänkt med hjälp av snälla Annica, var att helt enkelt hämta upp honom när han gjorde fel, och börja om från början. Rätt eller fel, ingen aning, men det var liksom det enda vi kom på.


I eftermiddag tog vi oss en vända till klubben för första gången på jag vet inte hur länge! Pejla fick leka lite, och Zaphod fick testa på att träna rutan - något vi inte gjort på evigheter. Det satt ganska långt inne, och vi fick gå tillbaka till ruta ett, så att säga. Men det var kul och han var med på noterna, och jag fick mig nog en liten boost för lydnadsträning igen!


På onsdag startar jag upp en kombinerad valp- och grundlydnadskurs på klubben, så jag fixade med lite papper inför detta också när vi var där ute. Ska bli så kul att hålla kurs igen, det var nästan ett år sedan sist!

ANNONS
Av Lina - 12 januari 2011 13:37


Den här dagen började precis så som jag skulle vilja att alla dagar började. Vi var sju tjejer med hundar som träffades hemma hos mig. Jag fick häromdagen en gratis träningsplan av kommunen - de har plogat upp ett stort fält där man tänkt lämpa av stora högar snö efter vägröjning, men än så länge finns där inga högar, utan bara en helt perfekt vinterträningsplan.


Jag och Zaphod har tränat mycket följsamhet och fritt följ det senaste. Vi har också tränat en del belöningsrutiner och belöningsstörningar som t.ex:


- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att han ser en belöning i min hand
- Att kunna erbjuda träning/beteenden trots att det ligger en belöning på golvet/marken
- Att kunna fokusera på träningen trots att jag plockar fram en belöning medan vi tränar
- Att direkt komma tillbaks med en leksak och trycka den i min hand


Men att kliva ut på en plan med sex andra hundar och mattar, det är något som vi inte tränat på väldigt länge, långt innan han blev könsmogen.


Just nu är Zaphod jätteduktig på precis allt det vi tränat på de senaste veckorna. Men, bara i vissa miljöer. Inomhus klarar han ganska mycket störning här hemma. Dottern kan stå och gå omkring oss och studsa studsboll - något som tidigare gjort honom alldeles tokig. Hon kan leka med katten intill oss - samma visa där förr. Pejla kan finnas med och störa på olika sätt, och ändå klarar han att koncentrera sig.


Utomhus är det svårare, men så länge miljön är någorlunda störningsfri fixar han att hålla koncentration och fokus uppe ganska långa stunder.


Idag hade jag tänkt träna fritt följ med den här nya störningen i form av människor och hundar. Målet var att kunna gå genom gruppen med honom, 10-15 meter någonting, och att han skulle kunna hålla fokus och bjuda rätt beteende hela vägen. Men att tro att han skulle klara det på första försöket, det fanns förstås inte.


Vi klarade målet, men först efter en timme. Jag la krut på att först bara förstärka att han tog kontakt med mig. Varje rörelse mot mig, varje blick eller minsta huvudvridning åt mitt håll fick klick och en godbit. Det här var jättesvårt. Zaphod är en väldigt social hund och vill gärna fram och hälsa både på människor och hundar. Och när dessa människor och hundar dessutom låter en massa, leker och tjoar, ja, då blir det väldigt svårt för en ettårig sprallhjärna att hänga med i mattes svängar.


Men ganska snart kunde han hålla fokus lite längre stunder, och började bjuda på ingångar vid min vänstra sida. Ända tills han upptäckte att en av tikarna löpte (eller åtminstone var på väg in i löp). Då blev det väldigt svårt igen. Dags att sänka kriterierna igen alltså.


Sammanlagt tränade vi under en och en halv timme. Med pauser emellanåt förstås, men ändå ganska intensivt. Någonstans mitt i blev det så svårt för honom att han inte längre ville ha mina belöningar - varken godis eller lek. Och jag kan ärligt säga att han aldrig tidigare ratat leksaker.


Men så kom jag på att han gillar ju att hoppa efter snö! Detta är inget jag provat att plocka in som belöning i träning förut, men det var värt ett försök. Och detta var helt avgörande för dagens träning!


Jag tog upp lite snö, gjorde en liten kula, och medan jag höll på med detta såg jag hur hans fokus förändrades. Och helt plötsligt kunde han faktiskt gå fritt följ över hela planen - bara för att få en liten snökula kastad i luften. Hur kul som helst, om man heter Zaphod.


Ibland tror man att man har de allra bästa belöningarna i fickan. Jag visste att det skulle bli svårt för honom att koncentrera sig idag, så jag hade fickorna fulla med grillad kyckling och falukorv, med roliga bollar och kamptrasor. Saker som han älskar och gör nästan vad som helst för i andra lägen. Kyckligen och korven var god till en början, men snart spottade han ut. Leksakerna funkade också en bra stund, men så småningom spottade han ut dem när han kände en god doft på marken efter löptiken.


Men kastad snö! Det fanns det ingen större konkurrens med alls. Märkligt, kan man tycka. Att det ibland är de enklaste saker som gör att träningen går framåt!


Av Lina - 15 december 2010 22:15

 

Såhär under vintertid är det ganska bekvämt att passa på att träna en del saker inomhus, särskilt om man är frusen av sig. Här i Värmland har vi runt -20, och både jag och hundarna är smått skeptiska till längre vistelser utomhus när det är så kallt.

Men det gör inte så mycket. Jag har två hundar av så kallad aktiv ras, men det är faktiskt inga problem alls här hemma med rastlösa hundar, trots att vi inte tar oss ut så mycket som de är vana efter sommaren och hösten. De klarar att ta det lugnt i ganska många dagar utan att det märks på dem. Däremot blir matte ganska rastlös emellanåt.


Vi tränar gärna inne när det är kallt. Dels vardagslydnad, men också annat som trix och grunder och detaljer för lydnad. Och trots julstress så hinner vi med. Det behövs inte många minuter åt gången för att få in lite träning i vardagen.


Ett tips är att alltid köra ett litet träningspass innan matdags. Just nu tränas Zaphod i att komma in i fotposition medan matskålen står på golvet bredvid oss någonstans. Det här är ganska svårt. Han är het på maten, och har lite svårt att koncentrera sig, men det går framåt. Jag vill att han självmant ska hitta sin position just nu, och den positionen är sittande vid min vänstra sida med kontakt. När han blir för het sätter han sig helt enkelt framför mig, på mina fötter, men det får han ingenting för. Då står jag bara lugnt och väntar tills han gör om och gör rätt. Det här är dels träning på att hitta fotpositionen förstås, men kanske framför allt, träning på att klara av att koncentrera sig på en uppgift, trots att middagen står där och hägrar. Svårt för en mattokig border collie.


Pejla tränar också inför matdags. Hon har kommit längre i sin träning och har bättre tålamod kring belöningar. Därför kan jag ha högre kriterier med vad hon ska prestera innan hon får varsågod till matskålen. Just nu handlar det för hennes del om att sitta eller ligga alldeles stilla i flera minuter. Det här är något som vi har byggt upp successivt. I början räckte det med att hon satt/låg still väldigt korta stunder, men idag kan hon ligga med hakan tryckt mot backen i tio minuter innan varsågod. Och hon gör det gärna, för hon vet att om hon bara ligger där, så kommer det magiska ordet om en stund.


I vår nyrenoverade, stora hall tränar jag också fotposition och fotgående med Zaphod. Två av garderobsdörrarna där har stora speglar, och eftersom dörrarna går att vinkla precis så som jag vill ha dem, kan jag använda dem på ett väldigt bra sätt när vi tränar – jag kan hålla koll på Zaphods position utan att vrida mig. På tävling kommer jag att gå rak i kroppen och har ingen möjlighet att gå och titta på honom, och jag vill därför, så mycket som det är möjligt, träna positionen på ett sådant sätt att han blir van att jag går och tittar rakt fram.


Han är duktig på det här nu, och vi behöver definitivt börja länga sträckorna som han ska gå. 10-15 meter funkar fint nu, inomhus utan större störningar (utöver katten, barnen som tjoar, Pejla som kommer och tittar på osv). Kör även korta träningspass på våra promenader, och han där klarar han inte alls lika långa sträckor. Men jag vet att bara för att en hund klarar av en sak hemma i ostörd miljö, så betyder det absolut inte att beteendet är färdiginlärt. En sak i taget, en störning åt gången, ett kriterie i sänder. Och ett miljöbyte är definitivt en stor kriteriehöjning ibland.


Andra saker som vi roar oss med inomhus är fjärrdirigering, dvs växlingar mellan ligg, sitt och stå utan att röra sig fram eller bak från platsen. Pejla är bra på det här, ända tills jag kommer på långt avstånd – då vill hon gärna ta några kliv framåt när jag säger ”stå”. Hon var väldigt duktig på det här i somras, men all träning är en färskvara. Hon har fortfarande väldigt bra förståelse för de olika beteendena i fjärren, men detaljerna ser inte ut som de en gång gjorde. Det här är såklart inte hennes fel – hon behöver bara påminnas om hur det hela ska se ut, och det ligger på mitt ansvar att träna det här på ett pedagogiskt sätt igen.


Zaphod tränar också fjärr. Han är bra på ligg. Och det är väl ungefär så långt han kommit i sin fjärrkarriär. Han är ganska duktig på sitt också, men kan lika gärna lägga sig när han hör kommandot för sitt. Och det är samma sak här – du får det du tränar på, och vi har tränat mycket ligg. Men det går framåt även med den här träningen, och signalkontroll på både sitt och stå står högt på att-göra-listan just nu för Zaphods del.


Men överlag är det betydligt mindre träning för mina båda hundar just nu, än vad både jag och de är vana vid. Jag har fått nytt jobb och har nyligen kommit hem från en solig semester. Plus allt julstökande som tar tid och energi. Men det gör inte så mycket. Både de och jag är ganska nöjda ändå. Just nu sitter vi mest och hoppas på att vi kommit med på de kurser och utbildningar vi anmält oss till under 2011. Då lägger vi i träningsväxeln igen!

Av Lina - 29 september 2010 00:21


Att bli presenterad som "hundinstruktören Lina Sundberg" i tryck känns faktiskt lite märkligt. Roligt, men märkligt. Nu är jag visserligen utbildad instruktör, och håller också kurser, både i brukshundklubbens och i egen regi, men jag känner mig väldigt ödmjuk inför denna uppgift. Jag har defacto bara varit hundägare i fyra år, och instruktör bara en liten stund. Ja, alltsammans känns fortfarande väldigt nytt och spännande.


Bilden är från senaste numret av Härliga Hund där man ställer 7 frågor till mig, eftersom jag bloggar här på Härliga Hunds avdelning på mixr.se. Det är roligt med uppmärksamheten, och jag hoppas att det kan locka ännu lite fler läsare hit till bloggen.


När jag tänker tillbaka på min tid som hundägare och hundtränare är det mest påtagliga hur mycket jag utvecklats under de här åren. Från att ha läst teoretiskt om hundträning, till att själv börja träna, så småningom tävla, och gå vidare i mitt tänk, få en djupare förståelse och en himla massa aha-upplevelser. Det är rätt häftigt faktiskt. Jag kan inte minnas något annat som tagit sådan fart och gått framåt så snabbt som det här i mitt tidigare liv. Och resan är ju inte slut än. Jag lär och utvecklas hela tiden, och till största delen kan jag tacka mina hundar för det.


Nu när jag har två hundar är det extra spännande, just utvecklingsmässigt för min egen del. Jag har sedan Zaphod flyttade hem till oss kommit på mig själv många, många gånger, med att försöka lösa saker eller träna in nya smågrejer, på precis samma sätt som jag gjort med Pejla. Upptäckt att det inte funkar, kliat mig i huvudet, och insett att - annan hund - annan lösning. Och det är verkligen inspirerande att tvingas vara kreativ och tänka nytt. Det är stärkande och förstärkande att själv hitta lösningar.


En sådan enkel sak som att lära Zaphod att gilla att hoppa in i bilen efter avslutad träning kan få agera exempel. När jag lärde Pejla att hoppa in i bilen, och att gilla det, shejpade jag det helt enkelt och belönade henne med godbitar när hon frivilligt hoppade in. Det här funkade hur bra som helst på henne. Hon gillar ju godis.


Jag har gjort på samma sätt med Zaphod, och det har funkat bra, ganska länge. Men på senare tid har han inte velat hoppa in alls. Och jag insåg ganska snart att han börjat se sambandet mellan hoppa in i bil = träningspaus. Han gillar verkligen att träna den lille. Att leka på planen ihop med mig smäller långt mycket högre än att få en sketen godbit i bagageutrymmet...


När jag och min träningskompis Marita var och tränade med våra fyra hundar häromdagen fick hon bevittna hur det kan se ut. Vi kör ett pass, jag och Zaphod, och när jag plockar leksakerna innanför västen och börjar gå mot bilen, är han först med mig, trippande lite på sned framför, som för att kolla in vad som nu ska hända. Men ju närmare bilen vi kommer, desto mer skeptisk blir han. Och när jag väl är framme, har han hunnit ut på träningsplanen igen, med en blick som säger - Kom igen nu matte! Det är ju HÄR vi ska vara, här är det skoj!


Jag vill inte gärna tjata på honom. Jag vill väldigt gärna att han efter avslutat pass ändå ska tycka att pausen i bilen är helt ok. Inte bättre än träningen, men ändå helt ok.


Jag testade en gång att vänta ut honom. Sedan att ropa på honom ett par gånger. Då kommer han ju iallafall. Väntade lite till. Rörde mig mot bakluckan, och fick tillslut ett frivilligt inhoppande. Belönade med lite godis, stängde gallerdörren, och tänkte att det här är ju riktigt, riktigt dålig träning. Att den där godbiten är verkligen ett nedköp för honom.


Men det är ändå nu det blir skoj. För om det här hade hänt för fyra år sedan hade jag säkerligen inte kommit på någon lösning själv. Då hade jag behövt ta hjälp från någon mer kunnig. Men nu gav jag mig fanken på att jag skulle hitta en lösning på egen hand.


Vad är problemet egentligen? Enkelt. Jag har inte en tillräckligt bra belöning för honom i det här läget, vilket gör att inhoppandet i bilen inte förstärks. Lösningen måste alltså bli att byta belöning.


Han vill ju fortsätta träna i det här läget, fortsätta leken. Jag måste alltså belöna med lek.


Fumlade runt lite, släppte ut honom på frisignal, väntade ut ett frivilligt inhoppande igen, och kastade in kongen. Mja. Han tog den väl lite, men att leka med en hund i ett bagageutrymme är inte helt praktiskt.


Det här förloppet tog ju bara ett par minuter, och medan jag grejade gick tankarna runt. Och tillslut hade jag lösningen, som ju egentligen är så uppenbar! Det han vill i det här läget är ju att få komma ut och leka.


Sagt och gjort, jag släpper ut honom på ett "fri", och sätter igång en kamplek med honom. Efter en kort stund plockar jag undan leksaken, blir passiv, och väntar. Den här gången gick det betydligt snabbare för honom att hoppa in. Och direkt fick han ett nytt "fri" och ny lek ute hos mig. Efter några repetitioner var han snabb som en liten vessla in i bilen.

Det här är ju en yttepytteliten grej, men jag tycker ändå att den så fint symboliserar hur mycket mitt kreativa tänk kring hundträning utvecklats under åren. Och det känns väldigt skönt att numer kunna lösa små och stora problem på egen hand, och framför allt, att våga testa egna idéer. Det är väldigt förstärkande för mig.

Av Lina - 24 september 2010 16:42



Både när jag går och håller grundkurser är det ganska många som inte vill leka med sina hundar. Jag minns att jag själv var ganska dålig på att leka med Pejla i början, så jag har förståelse för dem. Dels kan det handla om att man upplever att hunden går upp i varv, och att man som förare har svårt att hantera detta - att hunden blir "stressad" eller "för het", och att man tror att det här är dåligt. Dels kan det ha att göra med att man helt enkelt inte kan leka själv - och kanske särskilt i kursmiljö, där man känner sig uttittad och tafatt i sina försök att få igång hunden. Men det kan också bero på att man inte är helt överens med hunden om hur leken ska gå till - hunden kanske tar bollen, drar iväg och har skoj med den på egen hand, medan föraren vill att hunden ska komma tillbaks med den för en lekstund tillsammans.


Det generella rådet från mig är att helt enkelt: Lek mer! Prova dig fram på hemmaplan, utan publik, tillsammans med din hund. Testa att kasta föremål, kampa om föremål, dra föremål efter marken och låta hunden jaga. Prova också hur hunden reagerar på beröring under leken.


Bli inte för nervös om hunden blir sådär "het". Givetvis ska leken avbrytas om hunden biter efter händer eller andra kroppsdelar, men gör ingen stor affär av det. Låt det bara bli tydligt att leken slutar tvärt om den biter på fel ställen. Att den däremot går upp i varv behöver inte alls vara negativt. Det går att hantera det här som förare, och bästa sättet att lära sig det är att leka mycket. Både du och din hund lär er hur ni leker bäst tillsammans. Försök att hitta lekformer där du känner dig avslappnad och bekväm - då kommer det heller inte att bli lika jobbigt att leka inför andra människor på kurs.


Detta med att hunden ska komma tillbaks med föremål som du kastat är i allra högsta grad träningsbart. Med Pejla tränade jag in en handtarget. Jag lärde henne att trycka sin nos i min öppna handflata. Jag tränade det tills hon var bensäker på det - varje gång jag visade min hand kom hon till mig och satte nosen där. Givetvis fick hon under inlärningen belöning varje gång hon gjorde rätt.


Så småningom la jag till att hon skulle plocka en leksak från golvet innan hon tryckte nosen i handen, och vips hade jag ett avlämnande. Även det här tränades mycket, och jag varierade mellan att belöna med godis, eller att kasta leksaken på nytt (hon gillar att springa och hämta, så det funkade ypperligt att använda just detta som belöning).


Med Zaphod har jag haft lite samma strategi, men han är betydligt mer föremålsintresserad än Pejla. Och han gillar att ha grejerna mer för sig själv.


Jag har lärt honom handtarget, och utan grej gör han det gladeligen. Med en grej är det däremot inte lika självklart. Jag la tidigare upp träningen precis så som jag gjort med Pejla. Vilket är dumt, men kanske naturligt - jag gör det som funkat historiskt sett.


Han kommer alltid tillbaks med grejer, men ibland tar han fem triumfvarv runt träningsplanen först, skakar på grejen och springer, springer, springer.


Niina Svartberg har som sagt varit här och hållit kurs ett par dagar. Och som deltagare fanns Zaphods kullbror Zot med. Zot och hans matte Bettan hade en himla kul lek för sig som belöning efter utförda beteenden. Det är en typ av byteslek och går helt enkelt ut på att man har två likadana leksaker - slänger den ena, som hunden får hämta, och när den är på väg mot dig slänger du den andra. Det här funkar bäst om man har två likvärdiga saker, så att inte den ena grejen blir mer värd än den andra.


Idag var jag och Zaphod på grundkurs på klubben igen, och när kursen var slut körde vi den här leken på plan. Hej vad skoj det var!


Jag slängde den röda kongen, han sprang och tog den, och så fort han visade minsta antydan till att slänga en blick på mig gav jag min belöningssignal och höll ut den blå kongen så att han fick ta den i farten åt andra hållet. När han gripit den blå, gjorde vi samma sak igen och igen, och igen.


Den första minuten drog han rätt långa varv innan han vände upp mot mig, men väldigt väldigt snart hade varven minskat i omfång och jag hade faktiskt tillslut svårt att få honom bort ifrån mig.


Zaphod gillar både godis och lek, men lek smäller aningen högre. Med Pejla, som älskar allt ätbart, var det väldigt enkelt att lära henne komma med saker och byta mot godis. Men med en lekgalen hund är ju detta en rätt dum strategi. Med en lekgalen hund låter det väl smartare att belöna med just mer lek?


Av Lina - 6 september 2010 16:14


Det har blivit mycket valpträning för mig det senaste. Dels har jag ju en 7-månaders själv, och har hur mycket som helst att träna med honom. Om jag jämför honom med Pejla och när hon var 7 månader kunde hon minst dubbelt så mycket. Av allt.


Med Zaphod har jag dels medvetet tagit det lite lugnare än vad jag gjorde med Pejla. Dels har jag mer begränsat med tid nu, men jag har också haft rätt stora problem med att han låter mycket under träning. Så den träning vi gjort har fokuserat mycket på att han ska vara tyst.


Jag vill kunna tävla i lydnad med honom så småningom, och där tolereras inga gnäll, pip eller skall av domarna.

Zaphod låter när han går upp i varv. Och på ett sätt ser jag det positivt - det är väldigt enkelt att avgöra när han ligger för högt! Pejla låter också ibland, men det ska mycket till innan hon ljudar under regelrätt träning. Och därmed har jag kanske släppt igenom en för hög aktivitetsnivå på henne många gånger.


Men träningen av Zaphods ljudande går framåt! Det är väldigt mycket bättre nu än vad det var för ett par månader sedan. Dels ger nog träningen resultat, men jag tror också att det handlar om att han behöver mogna, och jag vill därför inte rusa framåt.


Vi träffar iallafall Marita med Zelda och Ninja regelbundet nu. Och då blir det också mycket valpträning. Ninja (på bilden ovan) är en liten jaktgoldentik och hur söt som helst! Tanken är att hon ska testa på jakt framöver, och för Maritas del handlar det just nu mycket om att passivitetsträna Ninja, så att hon klarar av att titta på andra hundar som tränar och är aktiva, utan att själv gå upp i stress. Och jag måste säga att jag är väldigt imponerad av lilla Ninja! Idag tränade jag och Zaphod på att komma tillbaks med leksaker som jag kastat, medan Ninja och Marita satt bredvid och tittade på. Inte ett ljud, inte en aktivitetshöjning så vitt jag kunde se. Om vi inte kom alldeles, alldeles inpå förstås - då ville hon gärna fram och kolla vad det var för rolig boll Zaphod hade i munnen, men i stort sett är hon ett litet föredöme för hundar som behöver passivitetsträna!


Vi ska fortsätta träffas en gång i veckan, och ger oss själva en liten läxa till varje träff. Detta är något som är väldigt bra för mig, som annars har en tendens att träna på sådant som vi redan är bra eller halvbra på. Att ge sig själv en läxa, och att träna på läxan till nästa träff, är en liten knuff i ändan ibland. Och till nästa vecka ska Zaphod få träna på:


- Nosduttar i hand (som varit bra, men tappat i intensitet - vill ha tillbaka intensiteten igen).


- Följaövningar där jag går baklänges och han ska följa mig, nos mot näsa, utan att leta efter leksaken som jag har i handen eller i fickan.


- Komma tillbaka med leksak som jag kastat som belöning. Han tar gärna några extra varv med den på egen hand - han kommer visserligen tillbaka varje gång, men jag vill ha ett mycket mer pålitligt beteende här.


Vi har massor av mer saker att träna, men läxorna får inte bli för mastiga, då hinner jag inte med att träna varje del ordentligt.


Och mer valpträning blir det! Jag är numer instruktör via SBK och har just startat upp en grundkurs på Torsby BK. Det är många valpar med, och det är så roligt att se dem träna. Ikväll ska vi gå igenom hur hundar lär, belöningsutveckling och lite kort om grunderna i klickerträning. Det ska bli spännande att se hur det går för deltagarna idag.


Och på fredag hoppar jag själv på min nästa kurs. Det är en kombinerad valp- och grundlydnadskurs som jag ska gå med Zaphod. Kanske att Pejla får hoppa in också någon av gångerna, det var länge sedan hon fick gå kurs nu! 


Av Lina - 9 juli 2010 21:44





När jag ändå pratar om förebilder kan jag lika gärna fortsätta och nämna några till som betytt väldigt mycket för min utveckling som hundtränare. När Pejla var runt 4 månader åkte jag till Norge på lydnadsläger. Det var tävlingslydnad det handlade om, och jag hade noll och ingen erfarenhet alls av det. Jag valde att åka till Klickerklok eftersom jag visste att de baserar all sin träning på shejping och belöningsträning - det kändes som rätt väg för oss att gå. Jag hade sedan dag 1 med Pejla tränat henne genom att belöna sådana beteenden jag gillade, och försökt se till att oönskade beteenden inte var lönsamma för henne.


Jag minns att Fanny Gott den gången pratade en del med mig om att jag skulle leka mer med Pejla. Jag använde mest godis som belöning för att förstärka beteenden, och det här med lek var jag faktiskt riktigt, riktigt dålig på. Jag kände mig obekväm, ovan och tafatt. För det första var hon min första hund och jag hade verkligen ingen erfarenhet av att leka med djur. Dessutom är jag ingen leksam person överhuvudtaget. När lägret var slut kände jag mig väldigt nöjd - vi hade gått framåt i många delar av träningen, och jag hade en något tydligare plan över hur vi skulle träna vidare för att kunna starta i lydnadsklass 1, men den stora läxan för mig var alltså att lära mig leka med min hund.


Min allra första kurs gick jag när Pejla var ännu yngre, bara ett par månader. Det var en helgkurs i klickerträning hos Ann-Louise Ryrvik, Canis. Och det var tack vare henne som jag fick praktiska aha-upplevelser kring allt jag läst om klickerträning. Och senare skulle jag också gå en ettårig klickertränarutbildning hos Ann-Louise.


Under klickertränarutbildningen pratade vi väldigt mycket om belöningar, dvs förstärkningar. Vad är en belöning och hur vet jag om belöningen är bra nog för min hund?


Svaret är väldigt enkelt egentligen - en belöning är allt som din hund vill ha.


Ett beteende, vilket som helst, som resulterar i att du får det du vill ha, är ett beteende som med största sannolikhet kommer att upprepas. Det är så vi lär och utvecklas, kommer underfund med på vilka sätt det är smartast att bete sig här i livet. Och det här gäller givetvis både för människor och djur. Några exempel:


- Vi gör våra arbetsuppgifter trots att vi inte alltid tycker att de är roliga. Vår lön är belöningen och det som håller vår motivation att fortsätta slita uppe (vad skulle hända om du inte fick lön för ditt arbete, skulle du fortsätta jobba?).


- Hunden drar i kopplet för att få komma fram och nosa på lyktstolpen där framme. Hunden når sin "lön" och har lärt sig att "dra i kopplet" är en lönsam metod för att nå det man vill ha.


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren blir glad och gullar med hunden medan den hoppar och klättrar. Vad har hunden lärt sig?


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren vänder ryggen till och väntar tills hunden har alla fyra tassar i backen innan hon/han vänder sin uppmärksamhet mot hunden. Vad har hunden lärt sig?


Man kan dra hur många exempel som helst på det här. Vi gör det vi lärt oss lönar sig. Det är faktiskt så enkelt.

Givetvis lär vi också av våra misstag. Obehagliga saker försöker vi undvika, och det här gäller, igen, både för människor och djur. Men det är faktiskt inte nödvändigt att använda obehag för att rätt inlärning ska ske. Har man kontroll på belöningarna är det ganska enkelt att lära hunden det man vill och få den att låta bli det man inte vill att den gör. Jag har skrivit om det här många gånger, men det tål att upprepas.


I hundsportsammanhang är det förstås vettigt att ha en strategi för hur du kan belöna din hund. Och nu kommer jag tillbaka till leken igen. Med Pejla var jag inte särskilt duktig på att leka till en början. Och det var synd. Det är när hunden är valp och liten som det är lättast att utveckla vanor och bra intresse för alla möjliga saker. Jag tyckte att jag klarade mig bra med godisbelöningar för att lära in lydnadsmomenten i lydnadsklass 1, och det var faktiskt så. Vi tävlade med väldigt höga poäng vår första tävling, allt inlärt med godis och mat som belöning. Men det var lite senare, när jag skulle lära in andra typer av moment, som jag upptäckte hur bra det hade varit att kunna använda t.ex kamplek eller en boll som belöning.


Just kampen blev en sån där grej som jag bara gav mig tusan på att jag skulle få att fungera. Jag såg det som en utmaning. Pejla var helt ointresserad av att kampa med mig. Hon släppte föremålet så fort jag började dra. Bollar funkade bättre, men jag ville ändå testa om kampen gick att få mer värdefull för henne.


Det jag gjorde var att helt enkelt se kamplek som vilket annat beteende som helst - alltså ett beteende som gick att förstärka genom att belöna med något hon ville ha.


Hon fick alltså godis för att kampa. I början behövde hon inte göra mycket - allra första gångerna räckte det med att hon tog kampleken i munnen. Sedan ökade jag kriterierna till att hon skulle hålla emot lite osv. I början fick hon en godbit som belöning - i slutet kunde jag använda hennes middag - när hon blivit duktig på att kampa fick hon kampa för sin middag skulle man kunna säga. Och idag kan jag faktiskt använda kamp som belöning för andra beteenden i lydnadsträningen, även om hon aldrig skulle välja kamp framför mat.


Jag och Pejla på Klickerkloks tränarutbildning ett par år senare. Nu fungerar kampen!


Jag kan förstås inte veta vad hon hade tyckt om kamplek om jag hade lekt mer med henne när hon var liten. Men jag minns mycket väl hur hon hängde och drog i mina byxben när hon kom hem som liten bebis. Så visst fanns intresset för att slita och dra! Om jag hade tagit vara på det misstänker jag att det hela hade sett helt annorlunda ut något år senare.

Med Zaphod är jag förstås nu lite smartare ;) Jag leker väldigt mycket med honom. Han är av en ras som kanske generellt sett uppskattar kamplek mer än en flat, men jag tänker inte ta något för givet.


Det viktigaste jag lärt mig när jag tränat mina hundar i att leka, är att verkligen försöka leka på hundens villkor. Med Pejla kunde jag inte vara för tuff i början - då tyckte hon att det blev jobbigt och slutade helt. Jag fick vara väldigt mjuk, inte hänga över henne, inte putta för hårt osv. Idag kan jag vara rejält tuff mot henne och hon "tål" det och ser ut att ha väldigt roligt, men så har det alltså inte alltid varit.


Med Zaphod kan jag nog vara hur hård som helst i leken. Han taggar igång väldigt på hårda dunkar och det kan faktiskt bli lite för mycket till och med. Istället för att gå undan som Pejla gjorde, svarar han upp och kan bli riktigt het. Leker jag hårt, leker han hårt tillbaka.



För tävlingslydnaden känns det väldigt bra att ha olika typer av belöningar för olika tillfällen. Ibland behöver jag kunna kasta iväg något för att belöna på rätt ställe. Ibland behöver jag kunna kampa som en galning med hunden för att få den riktigt het i ett moment med fart t.ex Ibland behöver jag kunna belöna lugnt för ett moment där lugn är att eftersträva.

Generellt brukar man säga att en belöning är allt som din hund vill ha – allt som hunden tycker det är värt att jobba för. Och det stämmer! Men jag ser ingen anledning att nöja sig med en sorts belöning för det. Ibland är det praktiskt att kunna använda olika sorters belöningar, och även om hunden inte går igång som tusan på allt, så är detta väldigt påverkningsbart. Alla beteenden går att förstärka med något som hunden vill ha. Om du t.ex tycker att det är praktiskt att använda godbitar som belöning under ett shejpingpass, men har en hund som hellre vill kampa, är det alltså fullt möjligt att belöna godbitsätande med kamplek. Omvänt mot hur jag jobbade med Pejla alltså, men enligt precis samma principer.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se