Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Pejla

Av Lina - 15 augusti 2011 15:57

Det är väldigt länge sedan jag bloggade sist. Jag tappade nog sugen, helt enkelt. Inspiration är ett måste i mycket - både för bloggande, och för hundträning.


När jag skaffade Pejla för några år sedan hade jag en lång paus från mitt arbete, och energin och tiden räckte till för att träna henne varje dag. Och för att skriva massor om det. Det var verkligen en av de roligaste perioderna i mitt liv. Nu för tiden har jag inte lika mycket fritid, och inte heller lika mycket energi över. Men efter att ha varit på kurs i helgen fick jag en liten boost. Vi får väl se om skrivandet här i bloggen kan komma lite oftare framöver.


Så, vi har varit på jaktkurs för retriever med klickertänk, och instruktör är min duktiga bekant, Tina Cederberg. Det var länge sedan jag träffade henne sist, och det var så trevligt att ses igen. Vi höll till hos trevliga Jill och Peter på Lilla Träskaten - en plats som jag definitivt kommer att återvända till!


Pejla är drygt fyra år nu, och inte alls tränad med tanke på jakt. Vi har testat på det flera gånger, men mest på skoj och som aktivering. Jag gissar att det kommer fortsätta vara så eftersom jag inte kan så mycket om hur det hela går till, men nu har vi fått lite mer kött på benen och jag hoppas att inspirationen håller i sig så att vi kommer framåt. Jag har ju världens bästa träningskompis i Marita Lillan Johansson och hennes nyfikna Ninja också, så vi ska nog kunna hjälpa och inspirera varandra framöver. 


Tina instruktör har klickertänk i grunden, och det är så skönt att komma på kurs där man känner igen sig i grundtänket. Det är en enorm skillnad! Jag går många kurser, och många av dem har andra grundtankar om hur man bör/ska träna hund, och det funkar det också - det går ofta att göra om övningar till "sina egna", och man kan lära från alla, men att omges av ett gäng med samma tänk gör allt så mycket enklare. Träningsupplägg känns självklara, och råden likaså. Jag märker också att jag blir så mycket mer inspirerad efter en klickerbaserad kurs, än efter en kurs med annat tänk. Det finns inte lika mycket som gnager i magen efteråt - problemlösningen känns rolig och inte alls jobbig, även om man vet att det kan ligga mycket jobb för att komma framåt.


Pejla har vilat ganska mycket det senaste året. Vilat från träning menar jag då. Hon hade ju en ganska lång period med skador och sjukdomar, har ätit mediciner, och haft ont. Men nu har hon varit sig själv ganska länge, och jag kände verkligen att det var på tiden att bara jag och hon fick göra något roligt på egen hand igen. Och det som är så härligt med en bra grundtränad hund, är att även om mycket verkar ha fallit bort, så går det så otroligt snabbt att få fram det igen.


Helgens kurs var också en grundkurs, vilket passade oss utmärkt då en hel del behövde repeteras vad gäller grundträning. Vi började bland annat lära in dirigering med hjälp av musmattor som tasstarget. Pejla har inte tränat tasstarget på jag vet inte hur länge, men kunskapen fanns kvar, och dirigeringsträningen gick jättebra! Vi kom framåt med både vänster, höger och ut. 


Vi fick också testa på en enkel närsöksövning som passade Pejla som handen i handsken, då den gick ut på att leta godis. Hon är en liten godisgris som bekant. Vi har fortsatt att träna detta hemma, och det vi behöver jobba på är att befästa signalerna. Just nu har hon också för mycket stadga, och börjar inte söka förrän hon får ett "varsågod". Men jag hoppas att hon så småningom ska gå direkt på min hand- och visselsignal, och målet just nu är att snart börja fasa ut "varsågod".


Jaktfot är en stor bit i jaktträningen, och här har jag givetvis väldigt stor nytta av all vår träning av tävlingslydnadsfot. Hon har en bra position och följer fint, men i jakten vill vi inte ha hundens fokus riktat upp mot förarens ansikte - här ska hunden istället rikta sitt fokus mot omgivningen för att kunna följa med i vad som händer runtomkring. Det här tror jag kommer bli en stor utmaning för oss, men jag har en plan som helt enkelt handlar om att shejpa om hennes fotbeteende. Jag började lite under kursen, och eftersom hon är såpass shejpingklok som hon är, såg jag att hon snabbt förstod att det var huvudets riktning klicket hängde på. Men, eftersom hon är så drillad i tävlingslydnad, är jag ganska säker på att det kommer ta tid att lära om det här. Dessutom, även om jag är lite lydnadstrött just nu, så tror jag nog att vi kommer fortsätta med lydnad, vilket gör att vi behöver lära att kunna skilja på fot och fot, så att säga. Men det ska nog gå bra :)



Här tränar vi "ut", och har en musmatta liggande ca 10 meter bakom Pejla. Detta fixade hon galant, men har betydligt lägre fart ut än in (där belöningen väntar) :) Bilden hederligt snodd från Marita :)


Vi tittade givetvis på apporteringen också. Pejla tycker apportering är väldigt roligt, och hon är duktig. Hon hade dock lite problem med stadgan, och vi fick träna på att hon skulle sitta kvar oavsett vad som hände, tills hon fick signal för att gå ut. Men inte heller det här var ett stort problem, då hon tränat detta förut, och det gick snabbt att plocka fram igen. Vi repeterade även själva greppet, då hon vid någon apportering grep apporten slarvigt. Även detta gick dock snabbt att rätta till med lite repetition av grundträning. Ja, egentligen var detta ett genomgånende tankemönster hos mig i helgen - vad härligt det är att träna med en bra grundtränad hund - lite repetition, så funkar det bara :)


Jakt är dock ett enormt stort ämne, och efter helgen har jag förstått att det är så mycket mer att tänka på än vad jag tidigare trott. Det känns som ett livsprojekt att få till allt. Men det kanske är lite av tjusningen med det också - att aldrig bli klar - att alltid ha möjlighet att avancera och utvecklas. Att stå still är som bekant ganska tråkigt.


Ni som saknat galningen Zaphod i bloggen får vänta lite till. Idag fick det bli en Pejlablogg. Men imorgon åker jag och fårtoken på vallningskurs, och förhoppningsvis känner jag mig lika inspirerad efter den, och då lovar jag att det även kommer en blogg om hans bravader.

ANNONS
Av Lina - 15 december 2010 22:15

 

Såhär under vintertid är det ganska bekvämt att passa på att träna en del saker inomhus, särskilt om man är frusen av sig. Här i Värmland har vi runt -20, och både jag och hundarna är smått skeptiska till längre vistelser utomhus när det är så kallt.

Men det gör inte så mycket. Jag har två hundar av så kallad aktiv ras, men det är faktiskt inga problem alls här hemma med rastlösa hundar, trots att vi inte tar oss ut så mycket som de är vana efter sommaren och hösten. De klarar att ta det lugnt i ganska många dagar utan att det märks på dem. Däremot blir matte ganska rastlös emellanåt.


Vi tränar gärna inne när det är kallt. Dels vardagslydnad, men också annat som trix och grunder och detaljer för lydnad. Och trots julstress så hinner vi med. Det behövs inte många minuter åt gången för att få in lite träning i vardagen.


Ett tips är att alltid köra ett litet träningspass innan matdags. Just nu tränas Zaphod i att komma in i fotposition medan matskålen står på golvet bredvid oss någonstans. Det här är ganska svårt. Han är het på maten, och har lite svårt att koncentrera sig, men det går framåt. Jag vill att han självmant ska hitta sin position just nu, och den positionen är sittande vid min vänstra sida med kontakt. När han blir för het sätter han sig helt enkelt framför mig, på mina fötter, men det får han ingenting för. Då står jag bara lugnt och väntar tills han gör om och gör rätt. Det här är dels träning på att hitta fotpositionen förstås, men kanske framför allt, träning på att klara av att koncentrera sig på en uppgift, trots att middagen står där och hägrar. Svårt för en mattokig border collie.


Pejla tränar också inför matdags. Hon har kommit längre i sin träning och har bättre tålamod kring belöningar. Därför kan jag ha högre kriterier med vad hon ska prestera innan hon får varsågod till matskålen. Just nu handlar det för hennes del om att sitta eller ligga alldeles stilla i flera minuter. Det här är något som vi har byggt upp successivt. I början räckte det med att hon satt/låg still väldigt korta stunder, men idag kan hon ligga med hakan tryckt mot backen i tio minuter innan varsågod. Och hon gör det gärna, för hon vet att om hon bara ligger där, så kommer det magiska ordet om en stund.


I vår nyrenoverade, stora hall tränar jag också fotposition och fotgående med Zaphod. Två av garderobsdörrarna där har stora speglar, och eftersom dörrarna går att vinkla precis så som jag vill ha dem, kan jag använda dem på ett väldigt bra sätt när vi tränar – jag kan hålla koll på Zaphods position utan att vrida mig. På tävling kommer jag att gå rak i kroppen och har ingen möjlighet att gå och titta på honom, och jag vill därför, så mycket som det är möjligt, träna positionen på ett sådant sätt att han blir van att jag går och tittar rakt fram.


Han är duktig på det här nu, och vi behöver definitivt börja länga sträckorna som han ska gå. 10-15 meter funkar fint nu, inomhus utan större störningar (utöver katten, barnen som tjoar, Pejla som kommer och tittar på osv). Kör även korta träningspass på våra promenader, och han där klarar han inte alls lika långa sträckor. Men jag vet att bara för att en hund klarar av en sak hemma i ostörd miljö, så betyder det absolut inte att beteendet är färdiginlärt. En sak i taget, en störning åt gången, ett kriterie i sänder. Och ett miljöbyte är definitivt en stor kriteriehöjning ibland.


Andra saker som vi roar oss med inomhus är fjärrdirigering, dvs växlingar mellan ligg, sitt och stå utan att röra sig fram eller bak från platsen. Pejla är bra på det här, ända tills jag kommer på långt avstånd – då vill hon gärna ta några kliv framåt när jag säger ”stå”. Hon var väldigt duktig på det här i somras, men all träning är en färskvara. Hon har fortfarande väldigt bra förståelse för de olika beteendena i fjärren, men detaljerna ser inte ut som de en gång gjorde. Det här är såklart inte hennes fel – hon behöver bara påminnas om hur det hela ska se ut, och det ligger på mitt ansvar att träna det här på ett pedagogiskt sätt igen.


Zaphod tränar också fjärr. Han är bra på ligg. Och det är väl ungefär så långt han kommit i sin fjärrkarriär. Han är ganska duktig på sitt också, men kan lika gärna lägga sig när han hör kommandot för sitt. Och det är samma sak här – du får det du tränar på, och vi har tränat mycket ligg. Men det går framåt även med den här träningen, och signalkontroll på både sitt och stå står högt på att-göra-listan just nu för Zaphods del.


Men överlag är det betydligt mindre träning för mina båda hundar just nu, än vad både jag och de är vana vid. Jag har fått nytt jobb och har nyligen kommit hem från en solig semester. Plus allt julstökande som tar tid och energi. Men det gör inte så mycket. Både de och jag är ganska nöjda ändå. Just nu sitter vi mest och hoppas på att vi kommit med på de kurser och utbildningar vi anmält oss till under 2011. Då lägger vi i träningsväxeln igen!

ANNONS
Av Lina - 7 oktober 2010 18:51



Vad är positiv förstärkning? Det är ett begrepp som hörs ganska ofta i hundvärlden och i hundträningssammanhang. Jag som själv valt att träna mina hundar med hjälp av det här har ganska klart för mig vad positiv förstärkning faktiskt innebär, men jag märker att det florerar väldigt många missförstånd kring både detta begrepp, och även kring den metod som kallas ”klickerträning”.


Positiv förstärkning kan i mångt och mycket jämställas med belöning. Och det är också så man oftast beskriver det. Positiv förstärkning = belöning. Och kanske är det just detta som gjort att missförstånden uppkommer.


När jag håller kurser och vi pratar om belöning brukar jag ställa frågan – vad är en belöning? De vanligaste svaren är godis och leksaker. Och ofta är det också någon som nämner röstberöm. Och detta stämmer till stor del – alla de här sakerna kan fungera som belöning för en hund. Kan. Men behöver inte nödvändigtvis göra det alltid.


För mig är positiv förstärkning = belöning. Men en belöning är långt mycket mer än godbitar, lek och röstberöm. En belöning är ALLT som får hunden att upprepa ett visst beteende. Och det innefattar väldigt, väldigt mycket.

En väldigt enkel modell för att beskriva det här kan se ut så här:


Beteende + Belöning = Beteendet kommer att upprepas igen


Men det är inte jag som ägare eller tränare som kan bestämma vad som är en belöning. Det är hunden som väljer det här. En hund som är sugen på godbitar går att belöna med godbitar. En hund som vill lukta på stolpar, går att belöna med att den får gå och lukta på stolpar. En hund som vill hälsa på en människa, går att belöna med att den får hälsa, osv.


Och då naturligtvis – en hund som inte är sugen på godbitar, går inte att belöna med godbitar. Och en hund som inte trånar efter mattes röstberöm, går inte att belöna med beröm. Osv.


Träna på att gå fint i koppel kan man således belöna med att hunden får gå och lukta t.ex Man kanske har provat att belöna den med godbitar när den går fint i kopplet, men man upplever inte att hunden slutar dra ändå. Visst, den äter sina godbitar, men den bjuder inte på att gå fint speciellt mycket mer ändå.


Men vad gör hunden efter att den ätit godbiten? Drar den framåt i kopplet? Det är ganska vanligt. Eller den kanske drar in till vägkanten för att nosa i marken?


Båda de här två sakerna är ganska bra indikationer på vad hunden vill just här och nu. Och det den vill, kan du använda som belöning.


På min äldre hund Pejla har jag satt kommando på att nosa. När jag tränade gå fint i koppel med henne sa jag helt enkelt ”gå och nosa” när hon gick fint. Jag såg dessutom till att drag i kopplet ALDRIG ledde till att hon fick gå och nosa. Detta är alltså att ta kontroll över belöningarna. Drog hon framåt för att nosa, gick jag lugnt och bestämt baklänges tills hon tog kontakt med mig igen (inga ryck och slit i kopplet alltså, eftersom jag inte vill jobba med obehag, utan genom att ta kontroll över belöningarna). Gick hon fint mot det hon ville åt, fick hon ”gå och nosa” som belöning. Och detta fungerade super!


På samma sätt testade jag att sätta kommando på ”gå och spring”, eftersom hon gillar att springa. I ett litet experiment testade jag att gå med henne lös över ängarna, och när hon gick fint vid min sida fick hon ”gå och spring” som belöning. Hon gjorde sina varv, men sökte så småningom upp mig igen, kom in vid min sida, gick några meter, och fick ett nytt ”gå och spring”. När jag hållit på såhär ett tag, var det tillslut väldigt svårt att få henne bort från mig igen. Så stark var alltså denna positiva förstärkning.


Jag skrev förra veckan om hur jag löst Zaphods ovilja att hoppa in i bilen. Det han helst av allt ville i den situationen var att leka med mig. Alltså använde jag detta som belöning för att han hoppade in. Hoppa in, så får du komma ut och leka. Alltsammans kan låta väldigt bakvänt, men det fina är att det fungerar. Med positiv förstärkning ökar sannolikheten för att ett beteende ska upprepas igen. Och tränar man det bra, så blir det tillslut så förstärkt att beteendet kan bli en vana. Det är rätt häftigt, eller hur?


Både "gå och nosa", "gå och spring" och "fri" (som jag använder när Zaphod hoppar ur bilen) är egentligen precis samma sak som att säga "varsågod". Jag tycker att det är rätt smart att sätta varsågodkommandon på en hel del. Och man kan öva hunden i att t.ex gå mot en skål med godbitar, och säga "varsågod" när hunden går som man vill att den ska gå. Om den sliter och drar mot skålen, ser du bara till att hunden kommer längre ifrån sin belöning. Värt att testa! Och sedan föra över samma förståelse på allt annat som hunden helst skulle rusa fram till. "Gå och hälsa", "Jaga" (om du törs), "Gå och bada", "Gå och kissa"... vad du vill. Varsågod. Men ge det som belöning för något beteende som du vill ska förstärkas.


Jag har hur många exempel som helst på andra saker som i specifika situationer fungerar som positiv förstärkning, alltså belöning. Det gäller bara att man är klok nog att klura ut vad hunden vill ha. För om man hittar de där riktigt bra belöningarna, kan man förstärka beteenden som man vill se mer av, och dessutom få väldigt pålitliga beteenden!

Det är en myt att positiv förstärkning, klickerträning, shejping, belöningsbaserad träning går ut på att stoppa i hunden godbitar hela tiden. Hemligheten med effektiv belöningsbaserad träning går helt enkelt ut på att man som tränare blir duktig på att lista ut vad hunden vill ha, och att använda detta till smart träning!


PS. Positiv förstärkning betyder per defenition en konsekvens av ett beteende som gör att beteendet ökar i sannolikhet. Så om du testar att belöna din hund med något, men inte får beteendet att upprepas inom rimlig tid, ta dig då en funderare på om belöningen verkligen är en belöning.


Av Lina - 17 september 2010 15:23



Hur viktigt är hundträning, egentligen? På söndag är det val i Sverige, och i relation till de stora frågeställningar som kommer upp i samband med det, hur viktigt är hundträning då? Vad betyder mina resultat på träning och tävling för andra? På vilket sätt bidrar vi till världen, vi som hela tiden håller på med våra hundar?


När man funderar i dessa banor är det lätt att känna sig egoistisk i sitt intresse. För det är ju just det det är - ett intresse. När jag skaffade Pejla hade jag en tuff period i mitt liv. Jag hade jobbat 60-timmarsveckor under flera år, varit med och byggt upp ett företag, och samtidigt hade jag två småbarn, hus och alla andra måsten som hör livet till under småbarnsperioden. Men kroppen sa ifrån. En dag tog det stopp, och jag fick ta en lång paus från arbetet.


Det var under den här pausen som mitt hundintresse egentligen vaknade till liv. Plötsligt hade jag tid att se på TV, och fastnade i ett hundprogram. Och det var då jag började fundera på hur jag skulle vilja träna en hund, om jag hade en.


Jag sökte på internet och hittade en helt ny värld. Det finns verkligen mycket skrivet om hundträning och hundfostran! Jag stötte på begreppet klickerträning, och begravde mig i texter om inlärningspsykologi och beteendevetenskap. Detta var verkligen intressant!


Och när Pejla kom till mig våren 2007 hade detta en avgörande betydelse för min livskvalitet. Jag hade plötsligt ett nytt intresse. Ett alldeles eget intresse som faktiskt ingen av mina närmaste vänner delade. Jag umgicks och tränade med min hund, enbart för min egen skull. Och jag mådde bra!

En sida av hunderiet har sedan dess handlat om att tävla. Att lyckas med träningen såpass bra, att vi kan prestera på beställning. Att vara bäst när det gäller är inte alltid lätt, men det kan vara en otrolig motivationshöjare för träningen att ha en tävling att se fram emot. Mål är viktigt om man vill komma framåt.


Men vart hamnar hunden i allt det här. Den har inte valt att gå fot med precision, att springa till en ruta utmärkt med koner och stanna mitt i på kommando, att komma i full fart på inkallning och stanna i en perfekt ingång på rätt sida om föraren. Det är jag som tränare som bestämt att min hund ska vara med på det här, och jag ser det därför som min skyldighet att se till att min hund har roligt när vi tränar och tävlar.


I min värld finns det inte att jag skulle bråka med min hund om den reser sig från platsliggningen. Det finns inget annat att skylla på än att jag själv inte lyckats med träningen tillräckligt bra. Jag skulle aldrig för mitt liv skylla på trots om hunden inte lägger sig på "ligg" - bara dålig träning. Och vill inte hunden gripa apporten beror det inte på att den är olydig - jag har helt enkelt inte lyckats lära in momentet ordentligt.


Nej, att bråka med hunden när den inte gör som jag vill, det är något som går bort helt när jag tränar mina hundar. Jag tar själv på mig ansvaret för att tävlingsmomenten ser ut som de gör - det resultat vi gör är ett kvitto på hur bra eller dåligt jag som förare lyckats lägga upp träningen.


För hunden är varken tränings- eller tävlingsresultat viktigt heller. Precis lika oviktigt som hundträning är i det stora hela. En hund kan givetvis inte förstå det här med tävling, resultat och poäng. En hund går genom livet glatt ovetande om de prestationskrav vi människor ibland kan ha på oss själva. Och jag är ganska säker på att mina hundar skulle vara lika glada om vi bestämde oss för att helt sluta upp med tävlingslydnaden.


Vad de däremot skulle sakna, vore om vi slutade leka. Pejla har gått på Metacam i drygt en vecka nu. Och eftersom jag fortfarande inte riktigt vet vad som har varit fel med henne, så har jag inte vågat göra för mycket fysiska saker med henne. Dvs nästan ingen träning, och nästan ingen lek. Inte heller några långa promenader eller annat fysiskt påfrestande. Eftersom jag är rädd att det skulle kunna innebära påfrestningar som hon egentligen inte är frisk nog att klara av.


Så för vem är hundträning viktigt egentligen? Det är helt oviktigt och meningslöst i det stora hela, det gör inte världen till en bättre plats. Det är alldeles ointressant för de allra flesta i min närhet. Det är egentligen också helt oviktigt för mina hundar, iallafall resultat- och precisionsmässigt. Men för mig är det viktigt. För mitt välmående och för min egen utvecklings skull är det viktigt. Det är iallafall så jag har känt i snart fyra år.


Men den senaste veckan har hundträningen minskat sin betydelse även för mig. Att inte veta vad det är för fel med Pejla har satt igång en rejäl tankeverkstad. Och jag inser mer än någonsin att det ju såklart inte är själva träningen som är grejen. Det är ju hon, individen, Pejla som är viktig för mig. Och att umgås med henne. Plötsligt verkar all vår framgång i träning och på tävlingsplanen alldeles meningslös. Det enda som verkligen betyder något, är att hon mår bra. Att hon får ha roligt och göra saker som hon tycker om. Och att vi mår bra, tillsammans.


Av Lina - 7 september 2010 14:28


Jag hade tid hos veterinären för Zaphod idag. Dels skulle vi göra återbesök för att kolla att allt är ok med analsäckarna nu. Dels ville jag ta ett urinprov. Han har väldigt svårt att hålla tätt den lille, och nog för att han är ung, men han kissar fortfarande väldigt ofta, och ibland läcker han. Kanske är det inget, men lika bra att kolla upp så att han inte har någon infektion eller så.


Men besöket kom även att inkludera Pejla. Jag har dragit mig för att låta henne undersökas eftersom de symtom jag sett under en längre period har varit lite svåra att tyda.


I våras skar hon upp en tass. Efter det började hon halta på motsatt bakben. Jag, och fler med mig, misstänkte att hon avlastat den trasiga tassen och därmed blivit överbelastad på motsatt sida. Hon visade smärtor i höger baklår när jag var hos Jill (se tidigare inlägg). Hon visade även reaktioner i ryggen.


Under våren och sommaren har hon inte heller varit sitt gamla vanliga, pigga jag. Men jag har tänkt att det dels berott på att hon haft ont i bakbenet, dels kunde det ju ha att göra med Zaphod - att hon inte är ensam om uppmärksamheten längre och känner sig lite deppig. Och sedan kom löpet - då är hon alltid sur och seg.

Men det finns andra saker som gjort mig fundersam också. Hon har börjat tveka inför att hoppa in i bilen. Tar ibland sats två gånger. Inte varje gång, men ibland. Hon morrar åt Zaphod när han kommer nära henne när hon ligger och sover - det är inte alls likt henne. Hon vaktar mer överlag här hemma. Hon går passgång mest hela tiden, och blir otroligt trött under promenaderna.


Men hon har hela tiden ändå varit ganska pigg när jag hittat på saker ihop med henne, och jag har tänkt på löp, onda muskler, skendräktighet, jobbig valp osv osv.


Men den senaste veckan har min mattokiga tjej plötsligt börjat visa ointresse för mat. Hon har ätit, men har kunnat lyfta huvudet från skålen och titta på mig - helt olikt henne även detta. Hon brukar glufsa i sig allt, snabbt och glupskt. Och igår åt hon fem-sex tuggor, gick sedan och la sig. Provade att ge henne igen, men nej.


Hon hade ingen feber, men att hon inte äter är alldeles onormalt. Jag ringde därför veterinären imorse och fick komma tidigare för att de skulle kunna titta på henne också.


Vi började med att röntga livmoder, för att kunna utesluta problem med den om inte annat. Inget konstigt syntes där. Vi gick vidare med blodprov, och alla värden var helt normala.


Efter att veterinären tittat på hur det ser ut när Pejla går (jag klagade en del över detta), höll hon med mig fullständigt. Det såg inte bra ut.


Det blev narkos och en höftledsröntgen, och en ryggröntgen.


Veterinären var noga med att påpeka att hon inte kan läsa av röntgenplåtar på detaljnivå, men hon misstänker det som kallas L7S1 - en förträngning i ryggmärgskanalen mellan 7:e ryggkotan och 1:a svanskotan, och som gör ont när nerverna kommer i kläm. Här finns mer att läsa om detta.


Bilderna ska skickas till Strömsholms djursjukhus där de kan göra en riktig bedömning. Och medan vi väntar ska Pejla få Metacam för smärtan i en vecka.


Hon fick en metacamspruta på plats, och fick sedan ligga i bilen och vila medan Zaphod fick sin undersökning. Gjorde även några ärenden innan vi slutligen kom hem, och då hade hon piggnat i efter narkosen. Och tror ni inte att hon travade hela vägen från bilen till dörren där vi bor. Jag har inte sett henne göra det på hela sommaren, och misstänker förstås att det är smärtlindringen som hjälpt. Och just detta grämer mig. Tanken på att hon kanske gått med smärtor hela sommaren, utan att jag gjort något åt det, det gör ont i hela mattehjärtat.


Min Pejla, igår


Av Lina - 9 juli 2010 21:44





När jag ändå pratar om förebilder kan jag lika gärna fortsätta och nämna några till som betytt väldigt mycket för min utveckling som hundtränare. När Pejla var runt 4 månader åkte jag till Norge på lydnadsläger. Det var tävlingslydnad det handlade om, och jag hade noll och ingen erfarenhet alls av det. Jag valde att åka till Klickerklok eftersom jag visste att de baserar all sin träning på shejping och belöningsträning - det kändes som rätt väg för oss att gå. Jag hade sedan dag 1 med Pejla tränat henne genom att belöna sådana beteenden jag gillade, och försökt se till att oönskade beteenden inte var lönsamma för henne.


Jag minns att Fanny Gott den gången pratade en del med mig om att jag skulle leka mer med Pejla. Jag använde mest godis som belöning för att förstärka beteenden, och det här med lek var jag faktiskt riktigt, riktigt dålig på. Jag kände mig obekväm, ovan och tafatt. För det första var hon min första hund och jag hade verkligen ingen erfarenhet av att leka med djur. Dessutom är jag ingen leksam person överhuvudtaget. När lägret var slut kände jag mig väldigt nöjd - vi hade gått framåt i många delar av träningen, och jag hade en något tydligare plan över hur vi skulle träna vidare för att kunna starta i lydnadsklass 1, men den stora läxan för mig var alltså att lära mig leka med min hund.


Min allra första kurs gick jag när Pejla var ännu yngre, bara ett par månader. Det var en helgkurs i klickerträning hos Ann-Louise Ryrvik, Canis. Och det var tack vare henne som jag fick praktiska aha-upplevelser kring allt jag läst om klickerträning. Och senare skulle jag också gå en ettårig klickertränarutbildning hos Ann-Louise.


Under klickertränarutbildningen pratade vi väldigt mycket om belöningar, dvs förstärkningar. Vad är en belöning och hur vet jag om belöningen är bra nog för min hund?


Svaret är väldigt enkelt egentligen - en belöning är allt som din hund vill ha.


Ett beteende, vilket som helst, som resulterar i att du får det du vill ha, är ett beteende som med största sannolikhet kommer att upprepas. Det är så vi lär och utvecklas, kommer underfund med på vilka sätt det är smartast att bete sig här i livet. Och det här gäller givetvis både för människor och djur. Några exempel:


- Vi gör våra arbetsuppgifter trots att vi inte alltid tycker att de är roliga. Vår lön är belöningen och det som håller vår motivation att fortsätta slita uppe (vad skulle hända om du inte fick lön för ditt arbete, skulle du fortsätta jobba?).


- Hunden drar i kopplet för att få komma fram och nosa på lyktstolpen där framme. Hunden når sin "lön" och har lärt sig att "dra i kopplet" är en lönsam metod för att nå det man vill ha.


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren blir glad och gullar med hunden medan den hoppar och klättrar. Vad har hunden lärt sig?


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren vänder ryggen till och väntar tills hunden har alla fyra tassar i backen innan hon/han vänder sin uppmärksamhet mot hunden. Vad har hunden lärt sig?


Man kan dra hur många exempel som helst på det här. Vi gör det vi lärt oss lönar sig. Det är faktiskt så enkelt.

Givetvis lär vi också av våra misstag. Obehagliga saker försöker vi undvika, och det här gäller, igen, både för människor och djur. Men det är faktiskt inte nödvändigt att använda obehag för att rätt inlärning ska ske. Har man kontroll på belöningarna är det ganska enkelt att lära hunden det man vill och få den att låta bli det man inte vill att den gör. Jag har skrivit om det här många gånger, men det tål att upprepas.


I hundsportsammanhang är det förstås vettigt att ha en strategi för hur du kan belöna din hund. Och nu kommer jag tillbaka till leken igen. Med Pejla var jag inte särskilt duktig på att leka till en början. Och det var synd. Det är när hunden är valp och liten som det är lättast att utveckla vanor och bra intresse för alla möjliga saker. Jag tyckte att jag klarade mig bra med godisbelöningar för att lära in lydnadsmomenten i lydnadsklass 1, och det var faktiskt så. Vi tävlade med väldigt höga poäng vår första tävling, allt inlärt med godis och mat som belöning. Men det var lite senare, när jag skulle lära in andra typer av moment, som jag upptäckte hur bra det hade varit att kunna använda t.ex kamplek eller en boll som belöning.


Just kampen blev en sån där grej som jag bara gav mig tusan på att jag skulle få att fungera. Jag såg det som en utmaning. Pejla var helt ointresserad av att kampa med mig. Hon släppte föremålet så fort jag började dra. Bollar funkade bättre, men jag ville ändå testa om kampen gick att få mer värdefull för henne.


Det jag gjorde var att helt enkelt se kamplek som vilket annat beteende som helst - alltså ett beteende som gick att förstärka genom att belöna med något hon ville ha.


Hon fick alltså godis för att kampa. I början behövde hon inte göra mycket - allra första gångerna räckte det med att hon tog kampleken i munnen. Sedan ökade jag kriterierna till att hon skulle hålla emot lite osv. I början fick hon en godbit som belöning - i slutet kunde jag använda hennes middag - när hon blivit duktig på att kampa fick hon kampa för sin middag skulle man kunna säga. Och idag kan jag faktiskt använda kamp som belöning för andra beteenden i lydnadsträningen, även om hon aldrig skulle välja kamp framför mat.


Jag och Pejla på Klickerkloks tränarutbildning ett par år senare. Nu fungerar kampen!


Jag kan förstås inte veta vad hon hade tyckt om kamplek om jag hade lekt mer med henne när hon var liten. Men jag minns mycket väl hur hon hängde och drog i mina byxben när hon kom hem som liten bebis. Så visst fanns intresset för att slita och dra! Om jag hade tagit vara på det misstänker jag att det hela hade sett helt annorlunda ut något år senare.

Med Zaphod är jag förstås nu lite smartare ;) Jag leker väldigt mycket med honom. Han är av en ras som kanske generellt sett uppskattar kamplek mer än en flat, men jag tänker inte ta något för givet.


Det viktigaste jag lärt mig när jag tränat mina hundar i att leka, är att verkligen försöka leka på hundens villkor. Med Pejla kunde jag inte vara för tuff i början - då tyckte hon att det blev jobbigt och slutade helt. Jag fick vara väldigt mjuk, inte hänga över henne, inte putta för hårt osv. Idag kan jag vara rejält tuff mot henne och hon "tål" det och ser ut att ha väldigt roligt, men så har det alltså inte alltid varit.


Med Zaphod kan jag nog vara hur hård som helst i leken. Han taggar igång väldigt på hårda dunkar och det kan faktiskt bli lite för mycket till och med. Istället för att gå undan som Pejla gjorde, svarar han upp och kan bli riktigt het. Leker jag hårt, leker han hårt tillbaka.



För tävlingslydnaden känns det väldigt bra att ha olika typer av belöningar för olika tillfällen. Ibland behöver jag kunna kasta iväg något för att belöna på rätt ställe. Ibland behöver jag kunna kampa som en galning med hunden för att få den riktigt het i ett moment med fart t.ex Ibland behöver jag kunna belöna lugnt för ett moment där lugn är att eftersträva.

Generellt brukar man säga att en belöning är allt som din hund vill ha – allt som hunden tycker det är värt att jobba för. Och det stämmer! Men jag ser ingen anledning att nöja sig med en sorts belöning för det. Ibland är det praktiskt att kunna använda olika sorters belöningar, och även om hunden inte går igång som tusan på allt, så är detta väldigt påverkningsbart. Alla beteenden går att förstärka med något som hunden vill ha. Om du t.ex tycker att det är praktiskt att använda godbitar som belöning under ett shejpingpass, men har en hund som hellre vill kampa, är det alltså fullt möjligt att belöna godbitsätande med kamplek. Omvänt mot hur jag jobbade med Pejla alltså, men enligt precis samma principer.

Av Lina - 29 maj 2010 13:41


Jag visste att Jill var ute efter klövar till viltspårning, och eftersom jag hade två stora älgklövar från höstens jakt i frysen som jag ändå inte använder, passade jag på att byta dessa mot lite massage. Jill håller på att utbilda sig till hundfysioterapeut.


Jag har sedan Pejla skar upp vänster tass sett att hon inte rör sig som vanligt i bakdelen. Hon har haltat ett par gånger på andra benet, och också morrat ett par gånger när jag torkat henne torr på höger bakben. Jag ville därför att någon som är duktig på massage skulle känna igenom Pejla för att se om mina misstankar stämde.

Och visst gjorde de det. Pejla visade tydligt smärta i höger bakben, både vid massage och stretching. Vi hittade också vilken muskel det är fråga om. Det är skönt med hundar som säger ifrån när det gör ont - många hundar lider i det tysta, och då är det ju jättesvårt att hitta eventuella problem. Men Pejla säger ifrån. Hon morrar, mycket snällt, säger Aj, helt enkelt.


Jag har därmed bestämt mig för att ta det lite lugnt med henne. Hon ska inte vila helt, men det känns onödigt att släppa båda hundarna för att rejsa runt i lek t.ex Det känns också dumt att köra hård fysisk träning som sök. Däremot tror jag bara det är bra för henne att röra på sig, så det får bli promenader i koppel/sele, gärna i typ blåbärsris så att hon får lyfta benen (tack för tipset AK!). Och utöver det ska jag försöka massera henne där hon har ont för att öka blodflödet.


Har också fått tips om en duktig massör (tack Christina!) som jag funderar på att kontakta - en massör som har koll på vilken typ av belastningar våra lydnads- och brukshundar utsätts för.


I stort verkade Pejla gilla massagen, men efter att det gjort ont blev hon förstås lite mer skeptisk. Jag gillar verkligen Jills inställning till det hela - hon lät hela tiden Pejla välja själv när hon ville komma fram, ville hon gå en runda i rummet var det helt ok. Och att vi inte hann med någon helkroppsmassage gör ingenting - det viktiga är att Pejla fick en bra upplevelse av hela situationen, och att jag fick mycket bra och viktig information.


Utöver den onda muskeln är Pejla lite stel på insidan låren (båda sidor) och har också en triggerpunkt på ryggen där hon har lite ont. Jill berättade att hon aldrig masserat någon hund utan triggerpunkter - det är alltså väldigt vanligt. Men när jag nu vet allt detta kan jag ju börja göra någonting åt det.



Tur i oturen skrev jag också i rubriken. Jag och hundarna körde upp sambon till Hovfjället nu på förmiddagen - han är en sån där multisportare som springer, cyklar, orienterar, paddlar och gud vet vad i timmar. Och när jag ändå var där uppe gick jag en runda med hundarna.


Pejla fick gå kopplad, medan Zaphod undersökte den nya miljön.

Man ser långt från Hovfjällstoppen - tiotals mil åt något håll - faktiskt ända till Sälen. Jag såg att det var oväder långt bort i fjärran, men bara regn. Men såg också att det var rätt mörkt på vissa ställen. Långt borta dock. Inga blixtar, och inget dunder.


Men rätt som det var fick jag som en kamerablixt i ansiktet, och just ordet "kamerablixt" var nog också ungefär vad jag hann tänka innan smällen kom. Den var så hög och intensiv att jag blev tokrädd! Jag stod ju på toppen av ett högt berg!


Jag såg på Pejla att hon reagerade (som ju är rädd för smällar överlag), men faktiskt inte så kraftigt som jag hade kunnat tro. Zaphod reagerade också, gjorde en runda med hög kroppsställning som för att försöka hitta källan till smällen.


Turen, som jag ser det, är att Pejla pga sin lårskada faktiskt var kopplad. Hon skulle nog mycket väl ha kunnat ta till flykt om hon varit lös, och DET är verkligen inget jag hade velat att Zaphod skulle se.


Helst hade jag velat springa ner för berget till bilen, men med tanke på hundarna promenerade jag istället raskt och låtsades som om det regnade. Vilket det faktiskt inte gjorde. Hundarna kändes lugna hela vägen ner, medan mitt adrenalin pumpade runt i kroppen. Riktigt otäckt, men jag tror att jag lyckades dölja min rädsla för hundarna.

Av Lina - 19 maj 2010 09:17






Men vi gör annat också förstås. Zaphod har börjat få följa med på lite längre promenader. Det går faktiskt väldigt bra att promenera med båda hundarna. Det har varit en sådan där grej som jag funderat en del på - hur ska det fungera att gå med två hundar samtidigt, när den ena inte ännu förstått det här med hur man går fint i koppel.


Men det har visat sig att de här promenaderna faktiskt går bättre än när jag går med hundarna en och en. Det blir träning för båda två att gå fint i koppel. Det innebär att jag får stanna fler gånger än normalt, när någon av dem råkar hamna för långt ut i kopplet, och på något sätt blir den här träningen mer fokuserad och koncentrerad, vilket resulterat i att båda hundarna går jättefint i koppel när vi går tillsammans alla tre!


Jag har åkt på någon slags vårdunderförkylning i kombination med pollenallergi och är rätt trött, men när Marita och Zelda ringde och frågade om vi inte ville följa med ut i skogen och spåra kunde jag inte hålla mig. Det var länge sedan Pejla fick något spår, och för Zaphod blev det första gången.


Tanken var att Pejla skulle få ett ganska lätt spår, men det blev svårare än jag räknat med. Det blev några vinklar, och den sista av dem klarade hon helt galant. Men de andra var lite knepigare. Hon hittade dock rätt utan min hjälp i alla vinklar vilket kändes väldigt bra.


När det gäller att plocka pinnarna är det lite si och så med det. Pejla hittar dem alltid, men hon gillar spåret så mycket att hon inte är supertaggad att plocka upp dem. Vi tränar pinnplockning vid sidan av innan varje spår vi går, och nu såg jag också till att belöna riktigt bra för varje pinne hon markerade. Och den sista pinnen plockade hon faktiskt snabbt och kom till mig med på en gång. Bra!


Det svåra i spåret bestod i att det gick över en bergskant där det blåste rejält. Så på flera ställen hade förmodligen spåret flyttat sig. Vinden gick också runt en del, så Pejla hade stora problem och snurrade runt en hel del där uppe. Men det löste sig tillslut och vi tog oss till spårslutet och den efterlängtade godisburken.


Och Zaphod fick prova att spåra för allra första gången. Jag har inte ens lagt godisspår till honom innan, så det här var helt nytt.


Jag gick ca 15 meter rakt ut i skogen och lät spåret ligga i drygt en halvtimme. När det var hans tur tog jag honom i vanligt koppel och promenerade helt enkelt från sidan rakt över spåret för att se om han tog upp det. Han gjorde det! Men släppte efter bara någon meter, så vi gick vidare en bit och korsade spåret igen, och han tog upp.


De sista metrarna spårade han faktiskt "på riktigt" och vi hittade den gömda leksaken tillsammans. Och bara han får göra det här några gånger så tror jag nog att han ska fatta galoppen enkelt.




Tack Marita för att du höll i kameran :)


Duktiga Zelda svalkar sig efter sitt spår.


Zaphod gillar skogen.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se