Det kan vara lite svårt såhär i början, antar jag, att veta vart gränsen för för mycket och för lite träning går. Men en sak är säker. Aktiverar jag ingenting en dag, då blir Pejla skogstokig på kvällen. Så lite träning varje dag är nog ingen dum idé. Måste bara hitta en naturlig gräns för att sätta stopp, så att hon inte blir överaktiverad och för krävande i framtiden.

Inspirerad av kursen igår, och av min egen magkänsla, har vi nu på morgonen tränat kontakt, spontana sitt/ligg/stå och inkallningar. Lägger mest vikt på kontakten och inkallningarna, eftersom hon börjat ta sig för stora friheter när hon är lös ute i trädgården. Under några dagar vågade jag inte ens ha henne lös alls, utan hon fick vara i hagen eller i koppel. Hon har nämligen smitit några gånger, i full galopp mot någon av vägarna här utanför, och det känns alldeles för farligt!

Därmed har vi ägnat den senaste veckans träning åt kontakt och inkallning. Och vad det ger utdelning!

Nu på morgonen fick Pejla vara lös i trädgården igen. Hon busade en hel del först, men höll sig på bra avstånd. Jag belönade med godis eller lek varje gång hon spontant sökte upp mig. Och de gånger hon drog lite för snabbt åt ett håll, gick eller sprang jag åt andra hållet, hostade högt eller gjorde något annat konstigt ljud för att hon skulle upptäcka mig, och ofelbart kom hon kutandes varje gång! Vad glad jag blev! :)

Ett par gånger lyckades jag gömma mig för henne också. Det ser så komiskt ut när hon upptäcker att jag är borta. Huvudet går, fram och tillbaka, och hon springer några steg, än hit, än dit. Jag fick lov att avslöja mig båda gångerna genom att låta lite, och då hittade hon mig och svansen gick i hundrafyrtio :)

Vi fick även ypperliga tillfällen att träna svåra inkallningar. Första gången var det Sigge (katten) som var störmoment. Hon springer mer än gärna efter honom. Men när hon satte iväg sprang jag genast åt andra hållet, runt knuten, hojtade, hostade och levde om, och hon vände tvärt och sprang till mig. Vi lekte en stund och hade det så roligt.

Det går många hundar förbi där vi bor, och idag kom (som varje dag) en ägare med sin hund lös. Jag är inte säker på vad det är för ras, men den verkar väldigt lydig, hur som helst. Den är alltid lös och går och nosar i vägkanten, men har benkoll på sin husse. Pejla fick syn på hunden. Förra gången detta hände drog hon iväg som ett skott och jag hade väldiga problem att få henne att komma tillbaka. (Som tur är har vi ett djupt och brett dike mellan tomten och gångvägen där hund och husse promenerade, så hon tog sig inte ända fram).

Men idag gav all denna kontakt- och inkallningsövning resultat! När Pejla fick syn på hunden tittade hon visserligen inte på mig, men hon stack inte heller iväg. Hon satte sig på rumpan och stirrade uppmärksamt. Jag smackade lite för att få hennes uppmärksamhet och drog mig sakta men säkert bakåt, bort från henne. Ingen reaktion. Väntade. Efter en kort stund började hon gny lite och reste sig. Tittade fortfarande mot hunden, men så plötsligt, vände hon blicken mot mig och jag blev överglad! :) "Kom" ropade jag så glatt jag någonsin kunde, och hon kom. Som ett skott. Och fick massor av beröm och både godis och lek.

Satan i gatan, det känns så bra det här. Kontakt, kontakt, kontakt... Det lönar sig verkligen. Och roligt är det också!

Igår tog jag och Pejla bilen för att gå på vår första valpkurs. Hon är egentligen lite för liten. Elva veckor bara, men både veterinär och kursledare tycker att det är helt ok ändå. Bara jag håller koll på hur mycket hon orkar med. Och som jag sagt förut - kursen är ju ändå mest till för mig!

På klubben hade alla valpägare samlats och det var en salig blandning; schäfer, jämthund, liten pudel, storpudel, miniterrierblandis, ett par spaniels, och säkert var det någon mer nu som jag inte minns. På agilityplan jobbade ett stort gäng till, och vid sidan av träningsplan fanns annat hundfolk som kommit på eget bevåg för att träna.

Med andra ord - vääääldigt mycket att titta och nosa på.

Den första regeln på klubben är att hundarna aldrig får hälsa på varandra utan att ägarna först har kommit överens om att det är ok. Vilken BRA regel! Då slipper nybörjare som jag bli nervös över hur det ska gå till. Vill jag inte så är det ok. Väldigt skönt.

När Pejla skulle ur bakluckan hade hon svårt att koncentrera sig på mig. Det hördes skall och luktade hund i luften, och hon stod och trampade och tittade förbi mig hela tiden. Men jag stod lugnt och väntade på att hon skulle sätta sig. Det tog kanske lite lång tid, men tillslut satte hon sig ändå och tittade på mig. Jag kopplade, sa varsågod och lyfte ner henne på backen.

Ojojoj. Den första halvtimmen ungefär, var det verkligen svårt att få kontakt med henne. Det var verkligen mycket att ta in. Hundar överallt. Hundar som ville hälsa. Hundar som skällde. Hundar som morrade. Hundar som gjorde lekinviter och viftade på svansen. Men tillslut kom de flesta till någon slags ro och det var dags för samling.

Inledningsvis handlade det mycket om vad vi som kursare har för förväntningar på kursen. Kursledarna samlade ihop alla önskemål och ska sätta ihop en kursplan efter detta, plus lite till. Och gårdagen ägnades främst åt kontaktövningar.

Men först tog vi en liten promenad, hela gänget. Den gick längs en grusväg som är ett populärt häststråk. Hela marken var full av hästdynga, och gissa om hundarna fick en smaskig promenad. Det var inte många som struntade i hästskiten, särskilt inte Pejla! Försökte så gott jag kunde att få kontakt och var snabb att belöna så fort hon tittade på mig, men jag tror inte att något godis i världen kunde ha fått henne att tycka att hästskit var ointressant.

På plan tränade vi kontakt, som sagt. Och nu låter jag säkert som alla hundägare, men OJ vad DUKTIG min hund är! :) Den första övningen gick helt enkelt ut på att vi skulle belöna med godis för ögonkontakt. Vi skulle bara stå och vänta, liksom. Men det är för lätt för Pejla. Trots alla hundar satte hon sig och stirrade på mig. Någon gång vek hon bort blicken för att kika på kollegorna, men för det mesta satt hon bara lugnt och tittade, tittade... Så jag började gå lite och hon gick fot och tittade så fint. Vi började rätt långt från de andra hundarna, men snart drog jag mig närmare och närmare, och hon lyckades till och med gå fot med kontakt förbi den skällande jämtvalpen utan problem! Vilken duktig tjej! :)

Vi fortsatte med flera andra kontaktövningar, både med godis och leksak. Och både som lockbete och belöning.

Hittills har jag undvikit detta med att locka fram med hjälp av godis som muta. Men igår skulle vi få fram ett sitt genom att föra en godisbit över huvudet på hundarna. Jag testade litegrann, men eftersom jag annars mest belönar spontana beteenden och lägger på kommandona efter hand tänker jag inte lägga så jättestor vikt vid dessa lockövnignar. Men testa kan man ju alltid göra, för rätt som det är kanske man har nytta även av dessa?

Det blir ett väldigt långt inlägg det här märker jag, så jag avslutar här. På det stora hela var det otroligt kul på klubben. Många trevliga människor och många trevliga hundar. Jag tror att jag kommer spendera mycket tid där. Självklart med en del lydnad, apportering och annat kul i framtiden, men kanske framför allt för att träna passivitet. Det, är nämligen Pejla inte helt duktig på, än :)

Igår klockan halv sex ringde de från veterinärsmottagningen och sa att det tyvärr hade blivit en dubbelbokning; de undrade om jag kunde komma på fredag för vaccination istället. Men eftersom vår valpkurs börjar idag ville jag gärna få vaccinationen gjord direkt, så då fick vi komma på bums istället.

Pejla är inte överförtjust i att åka bil. Men det går ändå bra. Hon följer snällt med och sätter sig ner så fort hon kommit upp i bakluckan (och nu har jag bestämt mig för att det visst heter "bakluckan", på väldigt många ställen i Sverige. Så det så, Tessan ;)

Men när det skulle åkas till veterinär, som Pejla för övrigt aldrig träffat förut, då var det tvärstopp ute på backen. Hon ville INTE in i bilen. Jag insåg att det måste vara jag. Det måste vara att jag beter mig på något konstigt vis som gör henne osäker. Och efter en stund när jag slutat stressa (det var lite bråttom, tyvärr), så gick det ändå fint.

Hos veterinären var det flera hundar. En man kom för att stå i kö bredvid oss. Han hade en stövartik som var oerhört nyfiken på Pejla. Hon vädrade i luften och försökte komma fram. Jag sa till mannen att min hund är inte vaccinerad än, så det kanske inte är så bra om de hälsar.

   "Det är ingen fara, hon här är vaccinerad", svarade han.

   Det är lite svårt det där. Jag tror säkert inte att det skulle ha varit någon fara för Pejla att hälsa, men det är ju faktiskt så att även vaccinerade hundar kan bära på diverse baskilusker, även om de själva inte visar symtom. Och jag har liksom bestämt mig för att hålla på det där - att Pejla faktiskt får vänta med hälsningar på andra (okända) hundar, tills vaccinationen är avklarad.

Men mannen förstod nog vinken, även om han verkade lite stött, och höll ordning på tiken. Och Pejla var superduktig. Satt så fint vid min sida och tittade på mig nästan hela tiden. Några gånger reste hon sig, men då sa jag lugnt "nej" eller "sitt" och hon satte sig igen och väntade. Till slut blev hon nog trött på att vänta i kön, så hon la sig och vilade vid mina fötter.

Inne hos veterinären gick det snabbt. Pejla märkte nog knappt att hon blev stucken med sprutan i nacken, för hon reagerade knappt. Däremot fanns det väldigt många intressanta dofter i rummet, och hon hade lite svårt överlag att slappna av.

   "Sprattel-flatte", sa veterinären menande och skrattade.

   "Ja, just det", sa jag, men tänkte att min flatte ska inte bli en sådan där hund som alla befarar så fort man säger Flatcoated Retriever - en nervös och rastlös hund alltså. Vi får hoppas att jag lyckas. Pigg och glad och arbetsvillig, javisst, men inte stressad!

Just nu sitter jag i köket och väntar på att Pejla ska somna efter att vi kört barnen till dagis och skola och tagit en kort morgonpromenad. Jag ska jobba om en stund, men känner att Pejla gott kan få slippa följa med idag. Det är valpkurs ikväll, så hon kan behöva ta igen sig lite efter de senaste dagarnas alla utflykter och äventyr.

Ja, nu snarkar hon lite minsann, så då tassar jag iväg till jobbet en våning upp!

På Valborgsmässoafton var vi bortbjudna till goda vänner på trädgårdsfest. Det var jättetrevligt! Vi grillade och eldade, sjöng inte så mycket, men pratade desto mer. Vi var väl en tjugo personer, vuxna, barn och hundar. Grannarna som bor i samma hus hade också kalas och där var det säkert tjugo till plus fyra katter.

Och Pejla hade så roligt. Hon hälsade på alla och var allmänt trevlig, och gick ofta med nosen i backen runt grillen och bordet, och rätt som det var hittade hon något ätbart. En gång var det dessvärre en hel hamburgare som någon av barnen hade tappat, och den fick matte vänligt men bestämt plocka ut ur munnen på henne. Men hon fick en liten bit iallafall, och resten av burgaren fanns det andra spekulanter på. Zelda, till exempel.

Vi var kvar rätt länge och det hann att bli både mörkt och kallt. Pejla hade lite svårt att slappna av när hon blev trött, så jag fick plocka upp henne i famnen, och där sov hon säkert en timme.

Igår morse sov hon ända till halv åtta. Vi gick ut och kissade, åt lite, och sedan somnade hon tvärt om och sov till halv tolv!

Vi fortsatte den sociala träningen även igår, genom att möta upp ett gäng kompisar på en restaurang som hade P-tema. Buffé med Pasta, Pizza, Paj och Pannkakor. Toppen! Och Pejla låg under bordet och uppförde sig exemplariskt nästan hela tiden. Hon hittade ett rep där på uteserveringen, som höll uppe en reklamskylt, och det ville hon gnaga lite på. Men matte hade varit förutseende och tagit med både belöningsgodis och annat att gnaga på. Efter lunch tog jag och dottern en kort promenad till våra vänner med trädgårdsfesten, som bor alldeles i närheten. Men Pejla blev trött i värmen och fick bäras en bit. Sedan satt vi i trädgårdssolen, blickade ut över en glittrande Frykensjö, diskuterade växthus och tittade på barn som spelade kubb och grävde i sandlåda. Mådde allmänt trevligt helt enkelt.

Och Pejla försökte så gott hon kunde att få Zelda på lekhumör, men det är inte alldeles lätt kan jag lova!

Idag är det ju vanlig vardag igen och Pejla har varit ute i hagen en stund. Vi tog en liten promenad också, och nu ligger hon och sover på en liten madrass som jag hittade på vinden. Den har legat i en spjälsäng förut, men nu är den hennes.

Eftersom jag blev sjuk förra veckan har hon inte fått följa med på jobbet någonting än, men från och med imorgon ska vi prova det också! Och imorgon händer det mer saker. Både vaccination och valpkurs. Stackars jänta. Vi får väl se vad hon orkar med!

Dottern får vara ledig från skolan denna klämdag, och så även sonen från dagis. Så vi drar ut på den sköna helgen lite extra. Förhoppningsvis jobbar sambon bara halvdag, och i eftermiddag/kväll ska vi på gårdsfest hos några bekanta. De har hund också. Zelda, en goldentik på omkring sex år. Pejla har träffat henne här hemma hos oss en gång förut, och det gick bra. Ska bli intressant att se vad som händer idag!

Här kommer några sköna bilder från vår sköna helg hittills :)

Jag var lite för ouppmärksam igår. Jag och Pejla var ute i trädgården och tränade lite inkallningar. Hon tycker det är så roligt, och det gör jag också :)

Men det finns ett ställe i trädgården, alldeles nära bilparkeringen, och alldeles nära infarten, dit Pejla brukar få gå och nosa i en lövhög under buskarna. Tror katten har gjort något där. Antingen gjort ifrån sig eller lämnat något kadaver av något slag, för det luktas länge och mycket på den fläcken.

Jag vet inte vad det var. Kankse var det hundskallen från andra sidan området. Kanske var det någon unge som skrek till en bit bort. En cyklist, en fågel, vad vet jag. Men plötsligt bestämde sig Pejla för att avbryta nosandet och sticka iväg mot vägen! Det har aldrig hänt förut och jag fick tokpanik. Även om det är en 30-sträcka så åker bilarna rätt fort när de väl kommer, och ett litet svart troll är det knappast någon som ser från vindrutan.

Tokpanik, som sagt, och jag vrålade ett vansinnes-NEJ! Och Pejla stannade! Och här vet alla hundägare att när hunden avbryter efter ett nej, så är det BRA! Men jag var så out there så jag glömde att berömma henne. Gick istället för att hämta henne, rädd att hon skulle fortsätta sin rymningstur, men det tyckte Pejla var en mycket dålig idé. Hon sprang och gömde sig istället. Under bilen med svansen mellan benen :(

Det gick så satans snabbt alltihop och jag hann inte tänka. Kanske var det tröttheten och febern, men det tror jag inte. Jag är ovan och slarvade helt enkelt.

Idag är sonen ledig från dagis, och vi ska åka till Granngården och köpa kompostgaller för att bygga hage i trädgården. Det känns tryggast så.

Och nästa gång (som jag hoppas ska dröja) hon lyssnar på mitt nej-vrål ska jag belöna henne massor, direkt efteråt!

Hittills har detta med hagen fungerat kanon! Som jag skrev igår så blev det ganska gnälliga protester första gången jag satte ner henne - hon har inte haft spjälsängsgaller runt bädden förut, så det måste ha verkat konstigt för henne, men nu går det hur bra som helst.

Jag har valt att sätta henne där när familjen äter, eftersom hon annars far runt benen på oss under bordet och slickar både golv och fötter. Dessutom praktiserar hon fritt följ på mig när jag reser mig för att hämta något ur kylskåpet. Känner att detta kan bli en irriterande ovana. Visst, hon är liten än, men sedan då?

Så igår när vi åt middag, jag kan ju inte veta om det var en tillfällighet, men Pejla promenerade raskt iväg till bädden och la sig där för att sova! Och precis samma sak hände imorse när vi skulle äta frukost. Är det inte märkligt! Jag är tagen. Har hon verkligen greppat det så fort?

Var inne och kikade på henne båda gångerna, och hon låg lugnt och fint och bara slappade.

Idag har vi båda för övrigt slappat väldigt. Pejla har börjat skjuta på morgonkisseriet och låter mig sova till runt sextiden. Och imorse väckte hon mig genom att gny lite bakom spjälsängsgallret. Kände mig INTE fräsch! Och mycket riktigt. Efter en snabb kissrunda i buskarna utanför tog jag tempen - 38.7 Pratar om mig själv nu alltså.

Så efter att jag fått iväg alla barn och sambon klampat upp för trappan till jobbet, gick jag och la mig igen. Pejla också. Vi sov till elva. Känner mig fortfarande väldigt ickefrisk så det blir nog tillbaka till sängen om en liten stund. Kankse med en god film, vi får se!