Jag har haft bebis två gånger. Riktiga människobebisar menar jag då. Det var båda gångerna en intensiv och härlig, men jobbig tid. Andra gången ändå lugnare, säkrare. Ändå minns jag det som ett töcken.

Nu har jag en bebis igen. Ingen männsika denna gång, utan en hund. Jag har ofta rynkat ögonbrynen åt dem som jämställt hundar med barn, men jag är benägen att ändra mig lite på den punkten. Och jag inbillar mig nu att jag har en fördel av att vara mor, när jag ska ta hand om denna svarta lilla varelse med nyfikenhet i blicken. Eller så är det inte inbillning alls, bara ett rent faktum.

Min första bebis har hunnit bli sex, snart sju år. Hon är som jag, äldst i syskonskaran, och så lik mig på många sätt. Den starka viljan, egenheten, men ändå alltid med en botten av djupaste allvar. Hon vill ha uppmärksamhet och kärlek. Tar gärna hand om och går före andra. Lillebror var första projektet, och nu, nu är det valpen. Hon vill så gärna, och tar det så personligt när Pejla inte kan slappna av och bara vara, istället vill tugga kjol och hår.

Men just nu, när sambon återupptagit det gamla yrket som inspelningstekniker och spenderar helgen i inspelningsstudio, då får barn och hund somna vart de vill. Min säng är då en självklarhet för dottern. Och för hunden. (Sonen, självständig, liten och kaxig vill bara sova i sin egen). Nu ligger de där, dotter och valp, sida vid sida i min säng. Hunden sover, dottern njuter och jag, jag är alldeles varm.

Så är det ju helt klart, när man bloggar, eller skriver annat också för den delen. Att man kan sålla bland händelser och information, och på så sätt får läsaren en bild av hur "verkligheten" är.

Men jag får dåligt samvete om jag inte berättar att barnen varit väldigt svårövertalade halva dagen, att låta Pejla få sova ifred. De vill ju bara gosa. Bara klappa lite. Bara gå en extra sväng i vardagsrummet för att hämta den där grejen som ligger alldeles bakom vovven, och hoppsan, hon vaknade visst! Hmm. Men jag förstår deras otålighet. Pejla sover mest hela tiden och hur kul är det för ett barn som vill leka?

Ett par pölar på golvet har det minsann också blivit :) Men de två senaste gångerna hon varit nödig har hon på ett väldigt tydligt sätt gått till ytterdörren och påkallat uppmärksamhet :)

Och! Det roligaste av allt. När jag nyss gav henne mat för femte gången sedan hon kom hem, fattade hon att det inte var någon idé att studsa runt och gläfsa. Hon satte sig, lät mig hålla handen på hennes bröst, tittade på mig och fick sitt varsågod :)

Märker att det är bra att skriva om detta. Få ner det på pränt, liksom. För jag är själv, liksom barnen, lite halvt snurrig mest hela tiden. Det är fortfarande overkligt att hon är min.

Fan va go hon är! Det har spridit sig en sådan livlig glädje i hela familjen sedan vi kom hem. Hon är så vansinnigt härlig, vår nya familjemedlem.

Inatt sov hon på golvet bredvid mig (sover på madrass i vardagsrummet, renoveringen, ni vet). Hon har gnytt några gånger, men det har varit förvånandsvärt lugnt!

Imorse klev jag och Pejla upp klockan sex, gick ut och morgonkissade, åt frukost, lekte, gick ut och gjorde nummer två osv osv. Inte en enda olycka på golvet än, och nyblivna matte sträcker på sig av stolthet.

Barnen går upp lika mycket i varv som en flatte kan göra emellanåt, men de tar rörande hänsyn till när Pejla går undan för att vila. Det var värt allt tjat innan, de har verkligen fattat!

Det är EFIT-dag idag, och jag knäpper bilder hela tiden. Tyvärr har jag inte överfört några bildbevis till datorn än, men det kommer...

GLAD PÅSK på er allesammans! Det lär inte bli lika täta inlägg här de närmsta dagarna, men ni har väl ändå annat för er, så här i påskatider :)

Återkommer!

Nu är det bestämt. Nu är hon min! Goldcliffs Penny Lane "Pejla" är min och bara min :)

Idag har alla fyra tikvalparna varit på skogspromenad, och efter det ringde uppfödaren till mig och berättade lite om hur var och en av dem hade uppträtt i skogen. Eftersom jag gärna vill ha en hund som jag kan "jobba med" kunde hon nu bestämt säga vilken hon tycker är lämpligast för mig.

Hon har redan tidigare varit inne på just denna valp, och efter idag verkar allting solklart! Så nu blir det "Vänster bak" som flyttar hem till oss.

Och om bara fem pyttiga dagar åker jag och hämtar henne :)

Det känns väldigt bra att jag varit tydlig med uppfödaren om vad jag "är ute efter", och vi har tillsammans kunnat diskutera igenom saker och ting och kommit fram till ett bra val.

Och precis så som vi gjort, diskuterat gemensamt, tyckte de allra flesta att man ska gå tillväga när man väljer valp. Här kommer resultatet av den lilla omröstningen som legat uppe i en och en halv vecka:

Hur tycker du att man bäst väljer valp?

16.7 % - Gå på din egen magkänsla!

4.8 % - Låt uppfödaren välja åt dig!

69 % - Låt uppfödaren hjälpa dig att välja, diskutera gemensamt.

4.8 % Låt hunden välja dig!

En person tyckte att ole, dole, doff var en bra metod, och en person tyckte inte att något av alternativen passade denne.

Totalt har 42 personer röstat.

Har för övrigt redan fått känna på lite hur det kan vara att gå och svabba upp på golvet efter en icke rumsren valp - under helgen drabbades yngsta sonen av magsjuka... inte roligt alls.