Åh jag blir tokig. Pejla har ju en strumpa på vänster bakben för att hon inte ska kunna använda klorna att klia sig med. Hon har lyckats få av den där strumpan ett par gånger, men jag har varit med och vänligt men bestämt satt på den tillbaka. Har dragit tejp runt den, så den är rätt besvärlig att få av, även om hon använder tänderna.

Men så förut. Min mamma var här och hälsade på och barnen härjade fritt med någon rolig lek när telefonen ringde. Jag fick gå undan för att kunna prata ostört en stund - det var min uppfödare Lena som ringde.

Vi pratade väl i fem minuter ungefär, och sedan när jag går in tillbaks till vardagsrummet där Pejla ligger, ja då är både strumpan och kompressen på såret borta. Har letat överallt, men kan inte hitta dem!

Så risken är väl att hon svalt grejerna. Känner mig som världens sämsta matte just nu - för jag borde ju ha haft koll på henne.

Har försökt läsa mig till hur man ska bete sig när man misstänker att hunden svalt något, men jag känner mig osäker. Hon har bajat normalt en gång sedan det hände och är pigg och kry, så jag känner mig väldigt osäker. Och på en söndag går det för övrigt inte att få tag i någon veterinär där jag bor heller...

Vad ska jag vara uppmärksam på? Någon?

Pejla lider verkligen :( Det kliar så fruktansvärt mycket på henne. Och jag är där och sätter handen emellan när hon försöker klia på stygnen. Snittet är ca 15 cm långt, så det finns ju en del att klia på...

Hon verkar ha fattat att hon inte får klia, för hon gnölar en del och det liksom rycker till i henne, och så börjar bakbenet att gå, klia i golvet eller i luften liksom... fast ibland orkar hon inte hålla sig utan kliar sig ändå, och då är jag direkt där med handen. Då sitter hon med bakåtstrukna öron och tittar på mig. Tittar, tittar, gnölar lite ynkligt och tittar... De ögonen kan jag nästan börja gråta av! Tycker så synd om henne :(

T-tröjan är borta iallafall. Den blev bara i vägen. Och det där plastiga självhäftande bandaget blev så himla ihoptryckt och hårt efter ett tag att det såg alldeles för obekvämt ut. Det stramade kring halsen och i armhålan. Så det åkte också av. Har provat att tejpa fast kompress, men den åker av eftersom hon är så rörlig och skinnet hela tiden flyttar på sig.

Så nu har jag satt på ett gammalt hederligt plåster! Inte helt perfekt det heller, men det är klibbigare och sitter bättre.

Nu har jag hämtat hem Pejla från veterinären. Lämnade henne efter lunch för operation men nu är hon alltså hemma.

Knölen som de tog bort är skickad till labb för undersökning, och vetten kunde inte säga så mycket om den. Hon visste inte vad det var. Men den var slät och "fin" och det fanns en tydlig avgränsning, så den var lätt att ta bort. Ett gott tecken, tyckte hon, men var samtidigt noga med att påpeka att man inte kan veta säkert vad det är förrän labbet gjort sitt.

Tänk att ett vanligt kattklös kan mynna ut i tumör-oro :( Men jag funderar även på om det kanske kan vara en del av en fästing som kroppen liksom kapslat in?? Har plockat en fästing på Pejla i år och jag tror inte att hela kom med. Har för mig dock, att den satt mycket längre upp, men vem lägger sådant exakt på minnet?

Om tio dagar ska de åtta (!) stygnen tas bort och då får vi förhoppningsvis också resultaten från labbet. Tio dagar av väntan alltså... Usch.

Har lagt en stor kompress över snittet och stygnen och dragit en binda runt. Himla smarta sådana det finns nu för tiden. Inte det där gamla vanliga med gasbinda och häftklammer, eller vad man nu ska kalla det, utan någon slags gummibinda som liksom fäster på sig själv.

Dessutom har hon strumpan kvar på vänster baktass, och en t-tröja. Hon gillar det inte, men är ändå förvånandsvärt pigg efter operation och narkos. Hon har redan ätit och var verkligen hungrig som en varg. Antibiotikan försvann i ett nafs den också. Skönt. Är annars van en katt som tvärvägrar allt vad mediciner heter, och lyckas man få i honom så kommer det upp tillbaka. Men med Pejla sa det bara smask, så var tabletten borta.

Vi hade tänkt åka och campa nu när vädret blivit bättre, men det känns som en väldigt dålig idé just nu faktiskt. Vill hålla Pejla inomhus så mycket som möjligt tills såret börjat läka ordentligt iallafall.

Barnen har varit hos sin farmor idag, så vi tog en sväng till klubben på kvällen. Det är träningskväll på tisdagar. Det var inte så många där, men ett par schäfrar, ett par finska lapphundar och en golden fick vi träffa iallafall.

Passade på att ta ut Pejla lite på planen och träna följ vid baklängesgång - alltså jag går baklänges och Pejla ska följa vid min vänstra sida för att få klick och belöning. Gick inget vidare alls för gräsmattan var nyklippt och är det något som Pejla går igång på så är det gräsklipp. Hon skulle kunna leva på det tror jag. Har börjat lyfta upp huvudet på henne genom att lyfta i kopplet när det blir för mycket. Men tillslut valde jag istället att belöna fokus på mig, bara, när hon stod framför mig, för att få ett positivt avslut liksom, och sedan lekte vi lite på planen. Men även det var svårt när andra hundar hördes och syntes.

Hon är trött också, stackars liten. Kliar sig hela tiden, och jag tror att även detta stör hennes koncentration rätt mycket faktiskt. Så resten av tiden vilade hon i bilen eller låg vid mina fötter och tittade på när schäfrarna och golden tränade lydnad.

Imorgon gör vi oss en tur till till klubben, för då är det tävling. Ska bli jättekul att se!

Ni får tänka er att ni ser mig och Pejla ovanifrån. Inte så snyggt kanske, men ändå! :)

Vi körde ett pass med klossträning för bakdelskontroll idag igen. Bytte ut det där julklappsspelet mot en skärbräda, som ligger stadigare på golvet.

I helgen på kursen förstod Pejla att hon skulle upp med tassarna på klossen, men inte att hon skulle stå kvar där, still med framtassarna, utan gick av emellan och upp igen.

Men igår fick vi till det så att hon stod kvar, så idag tänkte jag ta det vidare. Började klicka för minsta rörelse i någon av baktassarna, och sedan gick det snabbt! Började själv röra mig runt skärbrändan, åt höger, och Pejla hängde med och rörde sig också åt höger med baktassarna, medan framtassarna stod kvar på skärbrädan. Körde bara några minuter, med frikommandon och lite lek emellan.

Fattar inte hur fort det går ibland när man tränar såhär med klicker. Helt otroligt. Ska bli jätteintressant att se vad hon kommer ihåg vid nästa pass!

När vi tränade igår stod vi mitt emot varandra, men jag har redan flyttat oss så att hon står till vänster om mig, rakt ut liksom. Alltså inte bredvid mig, utan rakt ut från den vänstra sidan av skärbrädan. Äh... jag ritar lite i Photoshop så att ni fattar... :) Ett ögonblick...

Pejla gillar inte sin strumpa. Den har suttit på av och till i över en månad, och nu sedan vetten rakat rent runt såret måste strumpan sitta på hela tiden, eftersom hon kliar sig konstant.

Drog tejp runt strumpan igår och det funkar. Hon gnager och biter i tejpen, men den sitter rätt bra så hon lyckas inte få bort det helt.

Men inatt har hon tydligen varit lite mer idog, för när jag gick upp imorse var strumpan av och sårets skorpa helt bortkliad, så nu är såret helt öppet igen :( Enda positiva med det är att knölen faktiskt inte ser lika stor ut nu när den tjocka skorpan är borta.

Men trots strumpa så kliar hon ju på såret ändå, så jag har även satt på ett plåster! Knäppt kanske, men det sitter faktiskt kvar på den rakade huden, och det känns som om även det skyddar mot alla rivförsök.

Fast mest sur är ändå Pejla över t-shirten. Plockade fram en gammal röd t-tröja som sonen haft och drog den över huvud och framben. Och den blicken Pejla har på mig nu tror jag faktiskt aldrig jag sett förut. Hon är inte glad på mig, helt klart. "Dumma dumma matte" säger ögonen, och kallar jag på henne finns inte en chans att hon ska komma till mig. Hon bara glor på mig och vänder sedan bort huvudet med en suck.