Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Inlägg från Linas blogg på mixr.se

Av Lina - 12 oktober 2010 08:56


Jag startar upp två kurser i belöningsbaserad träning den här veckan. Det ska bli så roligt! Det är sammanlagt tio ekipage med väldigt blandade erfarenheter, och väldigt olika hundar, som kommer att delta. Något som jag bett deltagarna att göra i förväg, är att berätta för mig vilka mål de har med hunden och med kursen. Att veta vad man vill gör träningen så väldigt mycket enklare.


Det här låter kanske självklart, men det är det absolut inte! Jag upplever det mycket vanligt att man faktiskt inte riktigt vet vad man vill lära sin hund. Och jag tror faktiskt att mycket av den träning som man upplever som misslyckad, när det inte fungerar, kan ha en hel del att göra med otydliga eller obefintliga målsättningar.


Vidare tror jag att det ibland fokuseras för mycket på hundens problembeteenden när man försöker sätta sina mål. Jag ska förklara hur jag menar.


Här är några vanliga målsättningar:

- Min hund ska inte dra i kopplet på promenad
- Min hund ska inte hoppa på människor när den hälsar
- Min hund ska inte rusa ifrån mig så fort den ser något skojigt


Du ser säkert mönstret. Det genomgående för dessa målsättningar är att de är negativt formulerade. Allesammans börjar med "Min hund ska inte...".


Om du har dessa målsättningar i bakhuvudet när du ska träna din hund är det väldigt lätt att hamna i nej-fällan:
- Nej! (dra inte i kopplet).
- Nej! (hoppa inte).
- Nej! (spring inte ifrån mig) osv.


En hund som förstår "nej", kanske slutar med det den håller på med, kanske inte. Men om den slutar, vad gör den istället? Vet hunden vad som förväntas av den i situationen?


På kurserna jag startar upp nu i veckan kommer vi att diskutera lite kring målsättningar. Och det jag kommer trycka på, är att deltagarna ska formulera sina mål på ett omvänt sätt. På ett positvit sätt. Så att de förklarar vad de vill lära sina hundar specifikt.


Målen här ovanför kan då istället se ut såhär:

- Min hund ska gå avslappnat vid min vänstra sida när vi är på promenad
- Min hund ska stå med alla fyra tassarna i marken när den hälsar
- Min hund ska ta kontakt med mig så fort den ser något skojigt


Och när vi sedan tränar, kommer vi att fokusera på att hitta tillfällen då hunden gör rätt, och se till att beteendet lönar sig. Att det lönar sig många, många gånger, så att hunden lär sig att göra rätt, och så småningom aktivt väljer att göra rätt, eftersom den vet att det är det bästa valet den kan göra.


Om din hund bjuder på beteenden som du inte gillar, fundera på vad du vill att den ska göra istället, och träna på det! Försök att lägga upp träningen så att det i början blir väldigt enkelt för den att välja rätt, så att du får många, många tillfällen att belöna det beteende som du gillar. Det är på det här sättet hunden lär sig vad du vill att den ska göra. Med bra träning får du så småningom en hund som faktiskt självmant väljer att göra rätt. Och det är en väldigt skön känsla!

ANNONS
Av Lina - 7 oktober 2010 18:51



Vad är positiv förstärkning? Det är ett begrepp som hörs ganska ofta i hundvärlden och i hundträningssammanhang. Jag som själv valt att träna mina hundar med hjälp av det här har ganska klart för mig vad positiv förstärkning faktiskt innebär, men jag märker att det florerar väldigt många missförstånd kring både detta begrepp, och även kring den metod som kallas ”klickerträning”.


Positiv förstärkning kan i mångt och mycket jämställas med belöning. Och det är också så man oftast beskriver det. Positiv förstärkning = belöning. Och kanske är det just detta som gjort att missförstånden uppkommer.


När jag håller kurser och vi pratar om belöning brukar jag ställa frågan – vad är en belöning? De vanligaste svaren är godis och leksaker. Och ofta är det också någon som nämner röstberöm. Och detta stämmer till stor del – alla de här sakerna kan fungera som belöning för en hund. Kan. Men behöver inte nödvändigtvis göra det alltid.


För mig är positiv förstärkning = belöning. Men en belöning är långt mycket mer än godbitar, lek och röstberöm. En belöning är ALLT som får hunden att upprepa ett visst beteende. Och det innefattar väldigt, väldigt mycket.

En väldigt enkel modell för att beskriva det här kan se ut så här:


Beteende + Belöning = Beteendet kommer att upprepas igen


Men det är inte jag som ägare eller tränare som kan bestämma vad som är en belöning. Det är hunden som väljer det här. En hund som är sugen på godbitar går att belöna med godbitar. En hund som vill lukta på stolpar, går att belöna med att den får gå och lukta på stolpar. En hund som vill hälsa på en människa, går att belöna med att den får hälsa, osv.


Och då naturligtvis – en hund som inte är sugen på godbitar, går inte att belöna med godbitar. Och en hund som inte trånar efter mattes röstberöm, går inte att belöna med beröm. Osv.


Träna på att gå fint i koppel kan man således belöna med att hunden får gå och lukta t.ex Man kanske har provat att belöna den med godbitar när den går fint i kopplet, men man upplever inte att hunden slutar dra ändå. Visst, den äter sina godbitar, men den bjuder inte på att gå fint speciellt mycket mer ändå.


Men vad gör hunden efter att den ätit godbiten? Drar den framåt i kopplet? Det är ganska vanligt. Eller den kanske drar in till vägkanten för att nosa i marken?


Båda de här två sakerna är ganska bra indikationer på vad hunden vill just här och nu. Och det den vill, kan du använda som belöning.


På min äldre hund Pejla har jag satt kommando på att nosa. När jag tränade gå fint i koppel med henne sa jag helt enkelt ”gå och nosa” när hon gick fint. Jag såg dessutom till att drag i kopplet ALDRIG ledde till att hon fick gå och nosa. Detta är alltså att ta kontroll över belöningarna. Drog hon framåt för att nosa, gick jag lugnt och bestämt baklänges tills hon tog kontakt med mig igen (inga ryck och slit i kopplet alltså, eftersom jag inte vill jobba med obehag, utan genom att ta kontroll över belöningarna). Gick hon fint mot det hon ville åt, fick hon ”gå och nosa” som belöning. Och detta fungerade super!


På samma sätt testade jag att sätta kommando på ”gå och spring”, eftersom hon gillar att springa. I ett litet experiment testade jag att gå med henne lös över ängarna, och när hon gick fint vid min sida fick hon ”gå och spring” som belöning. Hon gjorde sina varv, men sökte så småningom upp mig igen, kom in vid min sida, gick några meter, och fick ett nytt ”gå och spring”. När jag hållit på såhär ett tag, var det tillslut väldigt svårt att få henne bort från mig igen. Så stark var alltså denna positiva förstärkning.


Jag skrev förra veckan om hur jag löst Zaphods ovilja att hoppa in i bilen. Det han helst av allt ville i den situationen var att leka med mig. Alltså använde jag detta som belöning för att han hoppade in. Hoppa in, så får du komma ut och leka. Alltsammans kan låta väldigt bakvänt, men det fina är att det fungerar. Med positiv förstärkning ökar sannolikheten för att ett beteende ska upprepas igen. Och tränar man det bra, så blir det tillslut så förstärkt att beteendet kan bli en vana. Det är rätt häftigt, eller hur?


Både "gå och nosa", "gå och spring" och "fri" (som jag använder när Zaphod hoppar ur bilen) är egentligen precis samma sak som att säga "varsågod". Jag tycker att det är rätt smart att sätta varsågodkommandon på en hel del. Och man kan öva hunden i att t.ex gå mot en skål med godbitar, och säga "varsågod" när hunden går som man vill att den ska gå. Om den sliter och drar mot skålen, ser du bara till att hunden kommer längre ifrån sin belöning. Värt att testa! Och sedan föra över samma förståelse på allt annat som hunden helst skulle rusa fram till. "Gå och hälsa", "Jaga" (om du törs), "Gå och bada", "Gå och kissa"... vad du vill. Varsågod. Men ge det som belöning för något beteende som du vill ska förstärkas.


Jag har hur många exempel som helst på andra saker som i specifika situationer fungerar som positiv förstärkning, alltså belöning. Det gäller bara att man är klok nog att klura ut vad hunden vill ha. För om man hittar de där riktigt bra belöningarna, kan man förstärka beteenden som man vill se mer av, och dessutom få väldigt pålitliga beteenden!

Det är en myt att positiv förstärkning, klickerträning, shejping, belöningsbaserad träning går ut på att stoppa i hunden godbitar hela tiden. Hemligheten med effektiv belöningsbaserad träning går helt enkelt ut på att man som tränare blir duktig på att lista ut vad hunden vill ha, och att använda detta till smart träning!


PS. Positiv förstärkning betyder per defenition en konsekvens av ett beteende som gör att beteendet ökar i sannolikhet. Så om du testar att belöna din hund med något, men inte får beteendet att upprepas inom rimlig tid, ta dig då en funderare på om belöningen verkligen är en belöning.


ANNONS
Av Lina - 1 oktober 2010 17:26

 

Alla har vi varit nybörjare på det här med hund, och när Pejla var liten valp blev jag väldigt förskräckt första gångerna vi lekte dragkamp och hon började morra, som jag upplevde det, åt mig. Jag slutade tvärt med leken och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Skulle hon få bete sig sådär? Nej, det kunde väl ändå inte vara rätt?


Nu vet jag bättre. Men när Pejla blev äldre och jag insett hur kul det kan vara att leka kamplek med sin hund, hade hon liksom mist sin gnista i den här leken. Jag fick prova mig fram för att få igång hennes kamplust igen, och tillslut gick det. Och en av de saker jag gjorde när vi lekte, var att uppmuntra just hennes morrande.


En hund kan morra av olika orsaker. Båda mina hundar morrar när vi leker. Zaphod mycket, hela tiden, Pejla ibland, om jag knuffar på henne när vi kampar, eller sätter min hand över hennes nos. Och det syns tydligt på båda att de har väldigt roligt under tiden. Själv blir jag också glad av detta lekmorrande, och morrar gärna tillbaka ibland :)


Hundar kan också morra när de är rädda, eller när de vill varna eller uppmärksamma något. Eller om de känner sig hotade. En del upplever det väldigt jobbigt att hunden morrar vid matskålen eller kring tuggben. En del tycker till och med att man måste vänja hunden vid att man ska kunna plocka bort matskålen eller benet, och gör därför detta regelbundet. Personligen har jag en annan strategi - jag tror nämligen att om man hela tiden går och tar hundens mat och andra resurser ifrån den, så kommer den att bli på sin vakt, och kanske att man till och med skapar ett problem som inte fanns där från början.


Min strategi kring mat är att helt enkelt lämna hunden ifred när den äter. Någon gång ibland kan jag gå nära skålen med mina händer, men då är det för att lägga något gott däri, så att hunden vänjer sig vid att mina händer nära skålen innebär något positivt.


Nu har jag kanske inga raser som är kända för att vakta ditt och datt, och detta med att lägga nytt gott i skålen gör jag faktiskt inte så ofta nu mera. Däremot lät jag barnen göra det när Pejla var valp, för att förebygga eventuella problem.

Jag passade en kelpietik i några månader för ett par år sedan. Hon hade ganska mycket vakt i sig. Och eftersom hon upplevde mig som en resurs (till skojigt och gott), försökte hon vakta mig mot Pejla. Hon morrade helt enkelt åt Pejla när Pejla försökte komma nära mig. Detta var inget jag ville uppmuntra, men själva morrandet såg jag som något positivt - hon varnade, och jag kunde därmed förstå att hon vaktade. Varje gång Nemi, som hon heter, gjorde så här, fick hon helt enkelt ett vänligt men bestämt "gå bort" - vaktar du mig får du inte vara med.


Pejla började morra på mig i våras/somras när jag skulle klippa hennes klor och torka hennes tassar. Eftersom hon aldrig gjort detta förut utgick jag ifrån att något var fel. Och det visade sig ju senare att hon hade ont både i ett bakben och i ryggen. Tänk vad bra att hon kunde tala om för mig att något var fel!


Att lära av en hund att morra som varning är inte heller något jag skulle kunna tänka mig att göra. En hund som morrar i varnande syfte, mot andra hundar t.ex, vill tala om för den andra hunden att den ska hålla sig på avstånd. Mot en människa kan det vara ett tecken på att hunden inte litar på människan.


En hund som inte tillåts morra i de här situationerna, som inte får möjlighet att varna, kan nog upplevas som ganska farlig, då den plötsligt gör utfall eller försöker attackera den andra hunden/människan. Om den hade fått varna först, hade man vetat vad som varit på gång, och hade haft en möjlighet att avvärja situationen. Och givetvis att sedan träna för att göra situationen bättre.


Pejla är också väldigt duktig på att höra när vi får besök. Hon hör det långt innan jag är medveten om att någon är på väg in. Då morrar hon lite tyst, som för att göra oss andra uppmärksamma på att någon är på väg. När hon gör det, säger jag bara att "nu är det bra", och gör ingen stor affär av det. Det är helt ok för mig att hon talar om att besökare är på ingång.


Mina hundar morrar mycket, varje dag. Mest när vi leker, eller när de leker med varandra. För ett ovant öra kan det nog låta riktigt illa ibland, men i mina är det som ljuv musik.

Av Lina - 29 september 2010 00:21


Att bli presenterad som "hundinstruktören Lina Sundberg" i tryck känns faktiskt lite märkligt. Roligt, men märkligt. Nu är jag visserligen utbildad instruktör, och håller också kurser, både i brukshundklubbens och i egen regi, men jag känner mig väldigt ödmjuk inför denna uppgift. Jag har defacto bara varit hundägare i fyra år, och instruktör bara en liten stund. Ja, alltsammans känns fortfarande väldigt nytt och spännande.


Bilden är från senaste numret av Härliga Hund där man ställer 7 frågor till mig, eftersom jag bloggar här på Härliga Hunds avdelning på mixr.se. Det är roligt med uppmärksamheten, och jag hoppas att det kan locka ännu lite fler läsare hit till bloggen.


När jag tänker tillbaka på min tid som hundägare och hundtränare är det mest påtagliga hur mycket jag utvecklats under de här åren. Från att ha läst teoretiskt om hundträning, till att själv börja träna, så småningom tävla, och gå vidare i mitt tänk, få en djupare förståelse och en himla massa aha-upplevelser. Det är rätt häftigt faktiskt. Jag kan inte minnas något annat som tagit sådan fart och gått framåt så snabbt som det här i mitt tidigare liv. Och resan är ju inte slut än. Jag lär och utvecklas hela tiden, och till största delen kan jag tacka mina hundar för det.


Nu när jag har två hundar är det extra spännande, just utvecklingsmässigt för min egen del. Jag har sedan Zaphod flyttade hem till oss kommit på mig själv många, många gånger, med att försöka lösa saker eller träna in nya smågrejer, på precis samma sätt som jag gjort med Pejla. Upptäckt att det inte funkar, kliat mig i huvudet, och insett att - annan hund - annan lösning. Och det är verkligen inspirerande att tvingas vara kreativ och tänka nytt. Det är stärkande och förstärkande att själv hitta lösningar.


En sådan enkel sak som att lära Zaphod att gilla att hoppa in i bilen efter avslutad träning kan få agera exempel. När jag lärde Pejla att hoppa in i bilen, och att gilla det, shejpade jag det helt enkelt och belönade henne med godbitar när hon frivilligt hoppade in. Det här funkade hur bra som helst på henne. Hon gillar ju godis.


Jag har gjort på samma sätt med Zaphod, och det har funkat bra, ganska länge. Men på senare tid har han inte velat hoppa in alls. Och jag insåg ganska snart att han börjat se sambandet mellan hoppa in i bil = träningspaus. Han gillar verkligen att träna den lille. Att leka på planen ihop med mig smäller långt mycket högre än att få en sketen godbit i bagageutrymmet...


När jag och min träningskompis Marita var och tränade med våra fyra hundar häromdagen fick hon bevittna hur det kan se ut. Vi kör ett pass, jag och Zaphod, och när jag plockar leksakerna innanför västen och börjar gå mot bilen, är han först med mig, trippande lite på sned framför, som för att kolla in vad som nu ska hända. Men ju närmare bilen vi kommer, desto mer skeptisk blir han. Och när jag väl är framme, har han hunnit ut på träningsplanen igen, med en blick som säger - Kom igen nu matte! Det är ju HÄR vi ska vara, här är det skoj!


Jag vill inte gärna tjata på honom. Jag vill väldigt gärna att han efter avslutat pass ändå ska tycka att pausen i bilen är helt ok. Inte bättre än träningen, men ändå helt ok.


Jag testade en gång att vänta ut honom. Sedan att ropa på honom ett par gånger. Då kommer han ju iallafall. Väntade lite till. Rörde mig mot bakluckan, och fick tillslut ett frivilligt inhoppande. Belönade med lite godis, stängde gallerdörren, och tänkte att det här är ju riktigt, riktigt dålig träning. Att den där godbiten är verkligen ett nedköp för honom.


Men det är ändå nu det blir skoj. För om det här hade hänt för fyra år sedan hade jag säkerligen inte kommit på någon lösning själv. Då hade jag behövt ta hjälp från någon mer kunnig. Men nu gav jag mig fanken på att jag skulle hitta en lösning på egen hand.


Vad är problemet egentligen? Enkelt. Jag har inte en tillräckligt bra belöning för honom i det här läget, vilket gör att inhoppandet i bilen inte förstärks. Lösningen måste alltså bli att byta belöning.


Han vill ju fortsätta träna i det här läget, fortsätta leken. Jag måste alltså belöna med lek.


Fumlade runt lite, släppte ut honom på frisignal, väntade ut ett frivilligt inhoppande igen, och kastade in kongen. Mja. Han tog den väl lite, men att leka med en hund i ett bagageutrymme är inte helt praktiskt.


Det här förloppet tog ju bara ett par minuter, och medan jag grejade gick tankarna runt. Och tillslut hade jag lösningen, som ju egentligen är så uppenbar! Det han vill i det här läget är ju att få komma ut och leka.


Sagt och gjort, jag släpper ut honom på ett "fri", och sätter igång en kamplek med honom. Efter en kort stund plockar jag undan leksaken, blir passiv, och väntar. Den här gången gick det betydligt snabbare för honom att hoppa in. Och direkt fick han ett nytt "fri" och ny lek ute hos mig. Efter några repetitioner var han snabb som en liten vessla in i bilen.

Det här är ju en yttepytteliten grej, men jag tycker ändå att den så fint symboliserar hur mycket mitt kreativa tänk kring hundträning utvecklats under åren. Och det känns väldigt skönt att numer kunna lösa små och stora problem på egen hand, och framför allt, att våga testa egna idéer. Det är väldigt förstärkande för mig.

Av Lina - 24 september 2010 16:42



Både när jag går och håller grundkurser är det ganska många som inte vill leka med sina hundar. Jag minns att jag själv var ganska dålig på att leka med Pejla i början, så jag har förståelse för dem. Dels kan det handla om att man upplever att hunden går upp i varv, och att man som förare har svårt att hantera detta - att hunden blir "stressad" eller "för het", och att man tror att det här är dåligt. Dels kan det ha att göra med att man helt enkelt inte kan leka själv - och kanske särskilt i kursmiljö, där man känner sig uttittad och tafatt i sina försök att få igång hunden. Men det kan också bero på att man inte är helt överens med hunden om hur leken ska gå till - hunden kanske tar bollen, drar iväg och har skoj med den på egen hand, medan föraren vill att hunden ska komma tillbaks med den för en lekstund tillsammans.


Det generella rådet från mig är att helt enkelt: Lek mer! Prova dig fram på hemmaplan, utan publik, tillsammans med din hund. Testa att kasta föremål, kampa om föremål, dra föremål efter marken och låta hunden jaga. Prova också hur hunden reagerar på beröring under leken.


Bli inte för nervös om hunden blir sådär "het". Givetvis ska leken avbrytas om hunden biter efter händer eller andra kroppsdelar, men gör ingen stor affär av det. Låt det bara bli tydligt att leken slutar tvärt om den biter på fel ställen. Att den däremot går upp i varv behöver inte alls vara negativt. Det går att hantera det här som förare, och bästa sättet att lära sig det är att leka mycket. Både du och din hund lär er hur ni leker bäst tillsammans. Försök att hitta lekformer där du känner dig avslappnad och bekväm - då kommer det heller inte att bli lika jobbigt att leka inför andra människor på kurs.


Detta med att hunden ska komma tillbaks med föremål som du kastat är i allra högsta grad träningsbart. Med Pejla tränade jag in en handtarget. Jag lärde henne att trycka sin nos i min öppna handflata. Jag tränade det tills hon var bensäker på det - varje gång jag visade min hand kom hon till mig och satte nosen där. Givetvis fick hon under inlärningen belöning varje gång hon gjorde rätt.


Så småningom la jag till att hon skulle plocka en leksak från golvet innan hon tryckte nosen i handen, och vips hade jag ett avlämnande. Även det här tränades mycket, och jag varierade mellan att belöna med godis, eller att kasta leksaken på nytt (hon gillar att springa och hämta, så det funkade ypperligt att använda just detta som belöning).


Med Zaphod har jag haft lite samma strategi, men han är betydligt mer föremålsintresserad än Pejla. Och han gillar att ha grejerna mer för sig själv.


Jag har lärt honom handtarget, och utan grej gör han det gladeligen. Med en grej är det däremot inte lika självklart. Jag la tidigare upp träningen precis så som jag gjort med Pejla. Vilket är dumt, men kanske naturligt - jag gör det som funkat historiskt sett.


Han kommer alltid tillbaks med grejer, men ibland tar han fem triumfvarv runt träningsplanen först, skakar på grejen och springer, springer, springer.


Niina Svartberg har som sagt varit här och hållit kurs ett par dagar. Och som deltagare fanns Zaphods kullbror Zot med. Zot och hans matte Bettan hade en himla kul lek för sig som belöning efter utförda beteenden. Det är en typ av byteslek och går helt enkelt ut på att man har två likadana leksaker - slänger den ena, som hunden får hämta, och när den är på väg mot dig slänger du den andra. Det här funkar bäst om man har två likvärdiga saker, så att inte den ena grejen blir mer värd än den andra.


Idag var jag och Zaphod på grundkurs på klubben igen, och när kursen var slut körde vi den här leken på plan. Hej vad skoj det var!


Jag slängde den röda kongen, han sprang och tog den, och så fort han visade minsta antydan till att slänga en blick på mig gav jag min belöningssignal och höll ut den blå kongen så att han fick ta den i farten åt andra hållet. När han gripit den blå, gjorde vi samma sak igen och igen, och igen.


Den första minuten drog han rätt långa varv innan han vände upp mot mig, men väldigt väldigt snart hade varven minskat i omfång och jag hade faktiskt tillslut svårt att få honom bort ifrån mig.


Zaphod gillar både godis och lek, men lek smäller aningen högre. Med Pejla, som älskar allt ätbart, var det väldigt enkelt att lära henne komma med saker och byta mot godis. Men med en lekgalen hund är ju detta en rätt dum strategi. Med en lekgalen hund låter det väl smartare att belöna med just mer lek?


Av Lina - 23 september 2010 00:24


Har precis landat efter att ha arrangerat en tvådagarskurs med Niina Svartberg på Torsby Vandrarhem. Niina är känd för de flesta som tävlar lydnad, men för er som inte känner till henne kan nämnas att hon tävlat på både SM- och VM-nivå länge; att hon skrivit en väldigt bra bok om tävlingslydnad och att hon är en mycket kunnig och trevlig instruktör. Dessutom är hon lite av en expert på tävlingspsykologi.


Oftast när man åker långväga på kurs får man ordna med boende och mat på egen hand. Detta funkar vanligtvis väldigt bra, men jag har länge varit sugen på att fixa ett koncept där allt ingår, och där boende, träning och allt annat kan ske på ett och samma område. Därför är jag så glad att ha hittat ett finfint samarbete med Torsby Vandrarhem. De har bra boende till vettiga priser, och ordnar med både frukost, lunch och middag. Verkligen lyxigt i hundträningssammanhang!


Som vanligt efter en flerdagarskurs är man rätt trött. Fullmatad med information och det är svårt att sortera bland alla tankar och intryck.


Själv gick jag som observatör denna gång - dvs utan att träna egna hundar. Jag gillar verkligen att göra det ibland. När man har egna hundar med går man väldigt mycket in i sin egen bubbla och fokuserar bara på sitt och sin egen träning. Det kan då vara svårt att riktigt hänga med när de andra tränar. Men som observatör kan man suga åt sig av alla godbitar och tips från instruktören, och får en helt annan helhetsbild. Rekommenderar varmt alla att testa på detta alltså!


Jag är alldeles för trött för att delge er något om träningstankarna efter kursen, men bjuder istället på en bildkavalkad av träningsglada, lyckliga hundar. Som jag brukar säga - det ska vara kul att träna hund!


PS. Fler bilder finns på Hundtränarens sida på Facebook.


Norske Emil på den plaskvåta planen.


Ellen (Pejlas halvsyster) tränar fotgående med matte.


Sid!


Zaphods kullbror Zot in action.


Godis- och apporteringstokig rottis!

Av Lina - 17 september 2010 15:23



Hur viktigt är hundträning, egentligen? På söndag är det val i Sverige, och i relation till de stora frågeställningar som kommer upp i samband med det, hur viktigt är hundträning då? Vad betyder mina resultat på träning och tävling för andra? På vilket sätt bidrar vi till världen, vi som hela tiden håller på med våra hundar?


När man funderar i dessa banor är det lätt att känna sig egoistisk i sitt intresse. För det är ju just det det är - ett intresse. När jag skaffade Pejla hade jag en tuff period i mitt liv. Jag hade jobbat 60-timmarsveckor under flera år, varit med och byggt upp ett företag, och samtidigt hade jag två småbarn, hus och alla andra måsten som hör livet till under småbarnsperioden. Men kroppen sa ifrån. En dag tog det stopp, och jag fick ta en lång paus från arbetet.


Det var under den här pausen som mitt hundintresse egentligen vaknade till liv. Plötsligt hade jag tid att se på TV, och fastnade i ett hundprogram. Och det var då jag började fundera på hur jag skulle vilja träna en hund, om jag hade en.


Jag sökte på internet och hittade en helt ny värld. Det finns verkligen mycket skrivet om hundträning och hundfostran! Jag stötte på begreppet klickerträning, och begravde mig i texter om inlärningspsykologi och beteendevetenskap. Detta var verkligen intressant!


Och när Pejla kom till mig våren 2007 hade detta en avgörande betydelse för min livskvalitet. Jag hade plötsligt ett nytt intresse. Ett alldeles eget intresse som faktiskt ingen av mina närmaste vänner delade. Jag umgicks och tränade med min hund, enbart för min egen skull. Och jag mådde bra!

En sida av hunderiet har sedan dess handlat om att tävla. Att lyckas med träningen såpass bra, att vi kan prestera på beställning. Att vara bäst när det gäller är inte alltid lätt, men det kan vara en otrolig motivationshöjare för träningen att ha en tävling att se fram emot. Mål är viktigt om man vill komma framåt.


Men vart hamnar hunden i allt det här. Den har inte valt att gå fot med precision, att springa till en ruta utmärkt med koner och stanna mitt i på kommando, att komma i full fart på inkallning och stanna i en perfekt ingång på rätt sida om föraren. Det är jag som tränare som bestämt att min hund ska vara med på det här, och jag ser det därför som min skyldighet att se till att min hund har roligt när vi tränar och tävlar.


I min värld finns det inte att jag skulle bråka med min hund om den reser sig från platsliggningen. Det finns inget annat att skylla på än att jag själv inte lyckats med träningen tillräckligt bra. Jag skulle aldrig för mitt liv skylla på trots om hunden inte lägger sig på "ligg" - bara dålig träning. Och vill inte hunden gripa apporten beror det inte på att den är olydig - jag har helt enkelt inte lyckats lära in momentet ordentligt.


Nej, att bråka med hunden när den inte gör som jag vill, det är något som går bort helt när jag tränar mina hundar. Jag tar själv på mig ansvaret för att tävlingsmomenten ser ut som de gör - det resultat vi gör är ett kvitto på hur bra eller dåligt jag som förare lyckats lägga upp träningen.


För hunden är varken tränings- eller tävlingsresultat viktigt heller. Precis lika oviktigt som hundträning är i det stora hela. En hund kan givetvis inte förstå det här med tävling, resultat och poäng. En hund går genom livet glatt ovetande om de prestationskrav vi människor ibland kan ha på oss själva. Och jag är ganska säker på att mina hundar skulle vara lika glada om vi bestämde oss för att helt sluta upp med tävlingslydnaden.


Vad de däremot skulle sakna, vore om vi slutade leka. Pejla har gått på Metacam i drygt en vecka nu. Och eftersom jag fortfarande inte riktigt vet vad som har varit fel med henne, så har jag inte vågat göra för mycket fysiska saker med henne. Dvs nästan ingen träning, och nästan ingen lek. Inte heller några långa promenader eller annat fysiskt påfrestande. Eftersom jag är rädd att det skulle kunna innebära påfrestningar som hon egentligen inte är frisk nog att klara av.


Så för vem är hundträning viktigt egentligen? Det är helt oviktigt och meningslöst i det stora hela, det gör inte världen till en bättre plats. Det är alldeles ointressant för de allra flesta i min närhet. Det är egentligen också helt oviktigt för mina hundar, iallafall resultat- och precisionsmässigt. Men för mig är det viktigt. För mitt välmående och för min egen utvecklings skull är det viktigt. Det är iallafall så jag har känt i snart fyra år.


Men den senaste veckan har hundträningen minskat sin betydelse även för mig. Att inte veta vad det är för fel med Pejla har satt igång en rejäl tankeverkstad. Och jag inser mer än någonsin att det ju såklart inte är själva träningen som är grejen. Det är ju hon, individen, Pejla som är viktig för mig. Och att umgås med henne. Plötsligt verkar all vår framgång i träning och på tävlingsplanen alldeles meningslös. Det enda som verkligen betyder något, är att hon mår bra. Att hon får ha roligt och göra saker som hon tycker om. Och att vi mår bra, tillsammans.


Av Lina - 6 september 2010 16:14


Det har blivit mycket valpträning för mig det senaste. Dels har jag ju en 7-månaders själv, och har hur mycket som helst att träna med honom. Om jag jämför honom med Pejla och när hon var 7 månader kunde hon minst dubbelt så mycket. Av allt.


Med Zaphod har jag dels medvetet tagit det lite lugnare än vad jag gjorde med Pejla. Dels har jag mer begränsat med tid nu, men jag har också haft rätt stora problem med att han låter mycket under träning. Så den träning vi gjort har fokuserat mycket på att han ska vara tyst.


Jag vill kunna tävla i lydnad med honom så småningom, och där tolereras inga gnäll, pip eller skall av domarna.

Zaphod låter när han går upp i varv. Och på ett sätt ser jag det positivt - det är väldigt enkelt att avgöra när han ligger för högt! Pejla låter också ibland, men det ska mycket till innan hon ljudar under regelrätt träning. Och därmed har jag kanske släppt igenom en för hög aktivitetsnivå på henne många gånger.


Men träningen av Zaphods ljudande går framåt! Det är väldigt mycket bättre nu än vad det var för ett par månader sedan. Dels ger nog träningen resultat, men jag tror också att det handlar om att han behöver mogna, och jag vill därför inte rusa framåt.


Vi träffar iallafall Marita med Zelda och Ninja regelbundet nu. Och då blir det också mycket valpträning. Ninja (på bilden ovan) är en liten jaktgoldentik och hur söt som helst! Tanken är att hon ska testa på jakt framöver, och för Maritas del handlar det just nu mycket om att passivitetsträna Ninja, så att hon klarar av att titta på andra hundar som tränar och är aktiva, utan att själv gå upp i stress. Och jag måste säga att jag är väldigt imponerad av lilla Ninja! Idag tränade jag och Zaphod på att komma tillbaks med leksaker som jag kastat, medan Ninja och Marita satt bredvid och tittade på. Inte ett ljud, inte en aktivitetshöjning så vitt jag kunde se. Om vi inte kom alldeles, alldeles inpå förstås - då ville hon gärna fram och kolla vad det var för rolig boll Zaphod hade i munnen, men i stort sett är hon ett litet föredöme för hundar som behöver passivitetsträna!


Vi ska fortsätta träffas en gång i veckan, och ger oss själva en liten läxa till varje träff. Detta är något som är väldigt bra för mig, som annars har en tendens att träna på sådant som vi redan är bra eller halvbra på. Att ge sig själv en läxa, och att träna på läxan till nästa träff, är en liten knuff i ändan ibland. Och till nästa vecka ska Zaphod få träna på:


- Nosduttar i hand (som varit bra, men tappat i intensitet - vill ha tillbaka intensiteten igen).


- Följaövningar där jag går baklänges och han ska följa mig, nos mot näsa, utan att leta efter leksaken som jag har i handen eller i fickan.


- Komma tillbaka med leksak som jag kastat som belöning. Han tar gärna några extra varv med den på egen hand - han kommer visserligen tillbaka varje gång, men jag vill ha ett mycket mer pålitligt beteende här.


Vi har massor av mer saker att träna, men läxorna får inte bli för mastiga, då hinner jag inte med att träna varje del ordentligt.


Och mer valpträning blir det! Jag är numer instruktör via SBK och har just startat upp en grundkurs på Torsby BK. Det är många valpar med, och det är så roligt att se dem träna. Ikväll ska vi gå igenom hur hundar lär, belöningsutveckling och lite kort om grunderna i klickerträning. Det ska bli spännande att se hur det går för deltagarna idag.


Och på fredag hoppar jag själv på min nästa kurs. Det är en kombinerad valp- och grundlydnadskurs som jag ska gå med Zaphod. Kanske att Pejla får hoppa in också någon av gångerna, det var länge sedan hon fick gå kurs nu! 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se