Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Inlägg från Linas blogg på mixr.se

Av Lina - 9 juli 2010 21:44





När jag ändå pratar om förebilder kan jag lika gärna fortsätta och nämna några till som betytt väldigt mycket för min utveckling som hundtränare. När Pejla var runt 4 månader åkte jag till Norge på lydnadsläger. Det var tävlingslydnad det handlade om, och jag hade noll och ingen erfarenhet alls av det. Jag valde att åka till Klickerklok eftersom jag visste att de baserar all sin träning på shejping och belöningsträning - det kändes som rätt väg för oss att gå. Jag hade sedan dag 1 med Pejla tränat henne genom att belöna sådana beteenden jag gillade, och försökt se till att oönskade beteenden inte var lönsamma för henne.


Jag minns att Fanny Gott den gången pratade en del med mig om att jag skulle leka mer med Pejla. Jag använde mest godis som belöning för att förstärka beteenden, och det här med lek var jag faktiskt riktigt, riktigt dålig på. Jag kände mig obekväm, ovan och tafatt. För det första var hon min första hund och jag hade verkligen ingen erfarenhet av att leka med djur. Dessutom är jag ingen leksam person överhuvudtaget. När lägret var slut kände jag mig väldigt nöjd - vi hade gått framåt i många delar av träningen, och jag hade en något tydligare plan över hur vi skulle träna vidare för att kunna starta i lydnadsklass 1, men den stora läxan för mig var alltså att lära mig leka med min hund.


Min allra första kurs gick jag när Pejla var ännu yngre, bara ett par månader. Det var en helgkurs i klickerträning hos Ann-Louise Ryrvik, Canis. Och det var tack vare henne som jag fick praktiska aha-upplevelser kring allt jag läst om klickerträning. Och senare skulle jag också gå en ettårig klickertränarutbildning hos Ann-Louise.


Under klickertränarutbildningen pratade vi väldigt mycket om belöningar, dvs förstärkningar. Vad är en belöning och hur vet jag om belöningen är bra nog för min hund?


Svaret är väldigt enkelt egentligen - en belöning är allt som din hund vill ha.


Ett beteende, vilket som helst, som resulterar i att du får det du vill ha, är ett beteende som med största sannolikhet kommer att upprepas. Det är så vi lär och utvecklas, kommer underfund med på vilka sätt det är smartast att bete sig här i livet. Och det här gäller givetvis både för människor och djur. Några exempel:


- Vi gör våra arbetsuppgifter trots att vi inte alltid tycker att de är roliga. Vår lön är belöningen och det som håller vår motivation att fortsätta slita uppe (vad skulle hända om du inte fick lön för ditt arbete, skulle du fortsätta jobba?).


- Hunden drar i kopplet för att få komma fram och nosa på lyktstolpen där framme. Hunden når sin "lön" och har lärt sig att "dra i kopplet" är en lönsam metod för att nå det man vill ha.


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren blir glad och gullar med hunden medan den hoppar och klättrar. Vad har hunden lärt sig?


- Hunden vill hälsa på en besökare och hoppar upp mot denna. Besökaren vänder ryggen till och väntar tills hunden har alla fyra tassar i backen innan hon/han vänder sin uppmärksamhet mot hunden. Vad har hunden lärt sig?


Man kan dra hur många exempel som helst på det här. Vi gör det vi lärt oss lönar sig. Det är faktiskt så enkelt.

Givetvis lär vi också av våra misstag. Obehagliga saker försöker vi undvika, och det här gäller, igen, både för människor och djur. Men det är faktiskt inte nödvändigt att använda obehag för att rätt inlärning ska ske. Har man kontroll på belöningarna är det ganska enkelt att lära hunden det man vill och få den att låta bli det man inte vill att den gör. Jag har skrivit om det här många gånger, men det tål att upprepas.


I hundsportsammanhang är det förstås vettigt att ha en strategi för hur du kan belöna din hund. Och nu kommer jag tillbaka till leken igen. Med Pejla var jag inte särskilt duktig på att leka till en början. Och det var synd. Det är när hunden är valp och liten som det är lättast att utveckla vanor och bra intresse för alla möjliga saker. Jag tyckte att jag klarade mig bra med godisbelöningar för att lära in lydnadsmomenten i lydnadsklass 1, och det var faktiskt så. Vi tävlade med väldigt höga poäng vår första tävling, allt inlärt med godis och mat som belöning. Men det var lite senare, när jag skulle lära in andra typer av moment, som jag upptäckte hur bra det hade varit att kunna använda t.ex kamplek eller en boll som belöning.


Just kampen blev en sån där grej som jag bara gav mig tusan på att jag skulle få att fungera. Jag såg det som en utmaning. Pejla var helt ointresserad av att kampa med mig. Hon släppte föremålet så fort jag började dra. Bollar funkade bättre, men jag ville ändå testa om kampen gick att få mer värdefull för henne.


Det jag gjorde var att helt enkelt se kamplek som vilket annat beteende som helst - alltså ett beteende som gick att förstärka genom att belöna med något hon ville ha.


Hon fick alltså godis för att kampa. I början behövde hon inte göra mycket - allra första gångerna räckte det med att hon tog kampleken i munnen. Sedan ökade jag kriterierna till att hon skulle hålla emot lite osv. I början fick hon en godbit som belöning - i slutet kunde jag använda hennes middag - när hon blivit duktig på att kampa fick hon kampa för sin middag skulle man kunna säga. Och idag kan jag faktiskt använda kamp som belöning för andra beteenden i lydnadsträningen, även om hon aldrig skulle välja kamp framför mat.


Jag och Pejla på Klickerkloks tränarutbildning ett par år senare. Nu fungerar kampen!


Jag kan förstås inte veta vad hon hade tyckt om kamplek om jag hade lekt mer med henne när hon var liten. Men jag minns mycket väl hur hon hängde och drog i mina byxben när hon kom hem som liten bebis. Så visst fanns intresset för att slita och dra! Om jag hade tagit vara på det misstänker jag att det hela hade sett helt annorlunda ut något år senare.

Med Zaphod är jag förstås nu lite smartare ;) Jag leker väldigt mycket med honom. Han är av en ras som kanske generellt sett uppskattar kamplek mer än en flat, men jag tänker inte ta något för givet.


Det viktigaste jag lärt mig när jag tränat mina hundar i att leka, är att verkligen försöka leka på hundens villkor. Med Pejla kunde jag inte vara för tuff i början - då tyckte hon att det blev jobbigt och slutade helt. Jag fick vara väldigt mjuk, inte hänga över henne, inte putta för hårt osv. Idag kan jag vara rejält tuff mot henne och hon "tål" det och ser ut att ha väldigt roligt, men så har det alltså inte alltid varit.


Med Zaphod kan jag nog vara hur hård som helst i leken. Han taggar igång väldigt på hårda dunkar och det kan faktiskt bli lite för mycket till och med. Istället för att gå undan som Pejla gjorde, svarar han upp och kan bli riktigt het. Leker jag hårt, leker han hårt tillbaka.



För tävlingslydnaden känns det väldigt bra att ha olika typer av belöningar för olika tillfällen. Ibland behöver jag kunna kasta iväg något för att belöna på rätt ställe. Ibland behöver jag kunna kampa som en galning med hunden för att få den riktigt het i ett moment med fart t.ex Ibland behöver jag kunna belöna lugnt för ett moment där lugn är att eftersträva.

Generellt brukar man säga att en belöning är allt som din hund vill ha – allt som hunden tycker det är värt att jobba för. Och det stämmer! Men jag ser ingen anledning att nöja sig med en sorts belöning för det. Ibland är det praktiskt att kunna använda olika sorters belöningar, och även om hunden inte går igång som tusan på allt, så är detta väldigt påverkningsbart. Alla beteenden går att förstärka med något som hunden vill ha. Om du t.ex tycker att det är praktiskt att använda godbitar som belöning under ett shejpingpass, men har en hund som hellre vill kampa, är det alltså fullt möjligt att belöna godbitsätande med kamplek. Omvänt mot hur jag jobbade med Pejla alltså, men enligt precis samma principer.

ANNONS
Av Lina - 7 juli 2010 11:33





Första gången jag gick kurs för Maria Hagström var en riktigt härlig upplevelse. Under de senaste åren har det blivit många kurstillfällen, och nu senast har jag gått en elitsatsning i lydnad för henne. Och hon är verkligen min förebild. Både i träning och på tävling. Dessutom som instruktör.


Om man vill tävla med hund är det en smart sak att titta på andra duktiga ekipage. Att skaffa målbilder för hur du vill se ut tillsammans med din hund. Många är duktiga på att skaffa målbilder för hur hundens moment ska se ut, men kanske inte lika duktiga på att skaffa målbilder för sig själv. Jag skrev en artikel om det här i tidningen Canis under våren, där finns mer om mina tankar kring detta.


Maria Hagström är en sån där människa som man bara tycker om. Hon har en sund, men också väldigt genomtänkt syn på hundträning. Hon vill att träningen ska gå framåt hela tiden, och när jag varit på kurs hos henne är det precis det som händer. Under varje pass sker något som tar oss framåt, och även om det är en liten bit framåt, så är det ändå framåt.


I början av min träningskarriär med Pejla upplevde jag ofta att vi fastnade på olika sätt och inte tog oss vidare. Maria har varit en stor del för mig i att ta oss vidare och utvecklas.


Maria tävlade både SM och VM i lydnad med sin working kelpie Ylle under juni. Och snart är det dags för SM i spår. Det här är ett ekipage som imponerar på så många plan, och nu har Maria gett ut sin andra bok - Från valp till stjärna. Jag fick den i lådan igår, och har läst massor sedan dess. Men redan efter bara några sidor var jag tvungen att ta en paus för att köra ett par träningspass med Zaphod. Inspiration som sagt.



Jag har en hel del förebilder när det gäller hundträning och instruktörer, men Maria är nog den som ensamt influerat mig mest, och som också imponerar mest.


Jag har tagit in hennes nya bok till min lilla nätshop, så den som är intresserad och vill läsa mer om den kan göra det här.


I övrigt så förbereder vi oss mentalt för vallägret hos min uppfödare som startar nästa vecka. Jag hoppas hinna åka ut till snälla Ingela någon mer gång innan lägret så att Zaphod får träffa får igen.


Pejla löper, men hon är ännu faktiskt rätt så pigg. Igår körde vi lite lydnad, sådant som vi redan kan, och jag försöker samla inspiration att gå vidare med de moment som vi faktiskt inte kan än, men som vi behöver för att kunna anmäla till tävling i lydnadsklass 3.


Och till helgen åker vi till Karlstad för att hålla shejpingkurs igen. Det ska bli så kul att se hur ekipagen utvecklats sedan sist!

ANNONS
Av Lina - 24 juni 2010 23:31







Jag vet inte hur många av er bloggläsare här på mixr som känner till att jag ger ut en bok som heter Hundtränaren. Första boken kom 2009, och nr 2 2010. Det är en kombinerad träningsdagbok och inspirationskälla för alla som älskar att träna hund.


Jag har fått lite press för Hundtränaren, och det är alltid lika roligt! Nu senast skrevs det om mig på tjejportalen Magazin Vera. Här är länk till detta!


I övrigt tänkte jag bara önska en glad midsommar till er alla. Ha en riktigt skön helg!

Av Lina - 24 juni 2010 17:29









Vi gör ju mer saker än vallar förstås! Fast så mycket träning har det faktiskt inte blivit på senare tid. Vi har renoverat huset här hemma sedan i januari, och det tar mycket tid i anspråk. Men jag har hunnit åka till Karlstad några gånger de senaste veckorna - dels för att hålla kurs, dels för att se på SM i lydnad och agility.


Kursen i Karlstad var en grundkurs i shejping och klickerträning, och var den första kursen jag hållit sedan jag officiellt blivit instruktör. Nu är det visserligen allmänlydnadsinstruktör jag läst till, men jag håller hellre kurser i just shejping och klickerträning än i allmänlydnad. Helt enkelt för att det är så roligt!


Det var fem tjejer med lite varierad förkunskap som kom på kursen och vi började med ett teoripass på ett par timmar där vi diskuterade grunderna i shejping, vitsen med att hunden erbjuder beteenden frivilligt som vi förstärker, att träningen baseras på att observera hunden och förstärka (alltså belöna) beteenden som vi vill att den upprepar osv.


Jag och Zaphod undervisar på shejpingkurs i Karlstad. Foto: Elin Åstrand


En sak som jag senare under praktiken pratade med Elin Åstrand om, var vitsen med felsignal. När jag började klickerträna för drygt tre år sedan var jag länge övertygad om att en felsignal inte var nödvändig - jag tyckte att det räckte med utebliven belöning som information till hunden om att det inte var det den erbjöd jag var ute efter. Och så funkar det faktiskt fortfarande under min träning många gånger. Men i lydnadsträningen ser jag mer och mer vitsen med att ha en felsignal som hunden förstår.


Det handlar naturligtvis inte om att korrigera eller göra det obehagligt för hunden, utan istället om att den verkligen ska förstå att "haha! där gick du miste om din belöning". Det blir alltså lite som att ha en markör för fel beteende, precis som vi ofta använder en markör för rätt beteende. Men felmarkören ska nog helst vara lite retsam och definitivt göra att hunden försöker ännu hårdare för att göra rätt vid nästa försök.


Jag har själv börjat använda mig av felsignal lite mer strukturerat i lydnadsträningen på senare tid. Med Pejla har det varit lite si och så med detta förut - jag har nog inte tyckt att det fungerat särskilt bra. Kanske är det för att signalen är dåligt inlärd på henne. Kanske är det för att hon inte förstår den riktigt. På Zaphod däremot, ser jag tydligt att han taggar igång om han inser att han missat chansen till lek t.ex


Och såhär är det väldigt mycket i hundträning tycker jag - att man måste lära sig själv genom att testa. Jag är själv väldigt förtjust i att läsa. Har läst miljoner rader om hund- och klickerträning. Men det är ju inte förrän i praktiken som jag upptäcker vilka bitar som funkar bra för mig och mina hundar.


Detta är också något som jag gärna pratar om på mina kurser. Att våga testa sig fram. Jag vill inte gärna pracka på folk tillvägagångssätt som inte känns rätt för dem. På kursen jag höll för hemmaklubbens instruktörer var det t.ex svårt att få dem att sluta locka på hundarna när vi skulle ha fram nya beteenden. Jag säger då att det är helt ok, att man väljer själv vilket sätt man får fram beteendena på, men trycker på att det är viktigt att man är medveten om vad det innebär för träningen - att om man verkligen vill kunna jobba med frivilliga beteenden, så blir det väldigt svårt, om inte näst intill omöjligt, om man lockar eller ger hunden kommandon - då lär vi ju hunden att istället vänta på vidare instruktioner - inte att själv bli kreativ och bjuda upp till träning.


Men som sagt - man gör som man vill, men jag vill gärna påverka så att man gör ett medvetet val att träna si eller så, inte att man gör det bara för att man alltid gjort det, eller för att det står i en bok.



Till vänster: Elins Tvist - en helt underbar Aussie (som jag först trodde var en border collie) - arbetsglad och totalt oberörd av miljöstörningar! Till höger vilar Zaphod i mitt knä. Foto: Elin Åstrand


Av Lina - 23 juni 2010 01:05




Hundbiten
Postat: 2010-06-23 00:55

Snälla Ingela har sommarfår hemma och lät mig och Zaphod komma och fösa lite. Zaphod är helt klart ordentligt tänd på fåren och flyttar runt dem väldigt bra. Det enda som saknas nu är min kunskap, men jag har en väldigt bra uppfödare som ger stöd och tips när vi behöver.


Idag fick han gå i långlina och vi föste fåren framför oss. Fåren flyttar sig bra för honom, och för det mesta behöver vi inte gå alldeles nära dem - de flyttar sig ändå. Några gånger kom vi dock lite nära och jag fick hjälpa honom att flytta - jag vill inte att han ska bli rädd när något får vänder sig om och stirrar, då är det bättre att jag hjälper till.


Vi testade också att släppa honom helt lös mot slutet, men det blir förstås mest fårjakt utav det. Men en sak upptäckte jag. Han balanserar gärna upp dem mot staketet, och om jag försöker gå på ena sidan fåren för att fösa ut dem i hagen igen, är han väldigt snabb att balansera upp dem mot mig på andra sidan. Har pratat med uppfödar-Hanna om detta nu ikväll och hon har förklarat att det är ganska vanligt att unga, oerfarna hundar gör så. Att de känner att de får kontroll. Men jag har också fått tips på hur vi ska göra om det här sker, och jag kommer inte att släppa honom helt lös mer utan ha linan på så att jag kan gå in och hjälpa honom utan att han sticker runt flocken.


Ingelas lilla räv Bailey är ett par månader äldre än Zaphod och han fick också köra ett par pass. Första passet var han lite försiktig, men när vi sedan plockade bort ledartackan, som är väldigt bestämd och lite läskigt gå-påig, så fick han mycket bättre fart och självförtroende.


Ingela, Bailey och fåren


Den bestämda ledartackan i täten.


Av Lina - 16 juni 2010 21:56


Idag har jag, dottern och Zaphod varit i Örebro hos vår uppfödare på Gränsvallarens kennel. Två av Zaphods kullsyskon var också där, plus några äldre släktingar.


Vi har alltså testat att valla får för första gången, och det var riktigt, riktigt häftigt! Man hör ofta hundfolk säga att det är en speciell upplevelse att arbeta med just det hunden är avlad för - att det blir en helt annan känsla i hunden när den får göra det den är skapt att göra. Och det stämmer verkligen.


Jag kan absolut ingenting om vallning, men redan efter denna första dag är jag riktigt biten av det. Zaphod vallade inte "på riktigt", men han tände rejält på fåren och hade flera detaljer som såg jättebra ut. Det kan naturligtvis inte jag själv bedöma, men Hanna som hjälpte mig i hagen förklarade massor.


Det mest läskiga av allt var när Hanna bad mig släppa spårlinan vi hade kopplad på Zaphod, och därmed låta honom göra vad han ville. Jag var väldigt nervös över att han skulle springa ikapp och bita fåren i baken. Men det gjorde han inte. Han var väldigt nära inpå dem flera gånger, och sprang också in bland dem ett par gånger, men inget nafsande eller bitande alls. Han såg faktiskt riktigt väluppfostrad ut mitt i galenskapen.


Jag hoppas verkligen få möjlighet att valla mycket framöver. Har tre timmar i bil till uppfödaren, men tror nog att det ska gå att få tag på träningsmöjligheter på närmare håll.


Om bara några veckor får vi dock en rejäl dos vallning igen då vi drar på ett femdagarsläger hos uppfödaren. Det ser vi väldigt mycket fram emot!


Dottern och Zaphod väntar på vår tur.


Fårrumporna med Zaphod bakom. Gräset är så högt att han knappt syns,
men han visade sig också vara minstingen i kullen - syskonen är betydligt större!


Hanna förklarar för mig vad vi just gjort och Zaphod är mycket, mycket trött.

Av Lina - 7 juni 2010 08:27



Sedan i höstas pluggar jag för att bli allmänlydnadsinstruktör via SBK, Svenska Brukshundklubben. Målet är att så småningom gå vidare i utbildningen så att jag kan hålla kurser i klubbens regi inriktade mot tävlingslydnad. Och första steget mot detta är att bli allmänlydnadsinstruktör. Det här innebär att jag kommer att hålla valp- och allmänlydnadskurser på klubben.


Egentligen tycker jag att vardagslydnad kan vara en ganska tråkig sak. Jag brinner mycket mer för tävlingsmoment, att peta i detaljer och att störningsträna. Men allmänlydnad kan nog vara ganska roligt det också, bara man är lite kreativ och försöker ha lika kul under den här träningen som under annan.


Problemet är väl att jag, som många andra, gärna vill att vardagslydnaden bara ska funka ändå. Men det är ju faktiskt så, att hundar gör vad de lärt sig. Och har jag inte lärt min hund vad jag vill att den ska göra i en viss situation - hur stor är då chansen att den gör något annat? Väldigt stor.


Under utbildningens gång har jag och Lena haft ett projektarbete ihop, där vi har hjälpt matte Anette och hennes Springer Spaniel-valp Domino med valpgrunder. Det har mest handlat om kontaktövningar, koppelgående och stadga i sitt och ligg. Jag satt här igår kväll och funderade på vad vi egentligen har gjort under de 9 tillfällen vi träffats. Det kändes kanske inte som om vi hade gått så väldigt mycket framåt. Men när jag började läsa igenom mina anteckningar såg jag att det faktiskt hänt väldigt mycket.


Vi filmade också första träningspasset, och där ser man verkligen hur utvecklingen gått framåt när man jämför med idag.


Att filma träning är så himla bra! Också att skriva ner vad man gör, vad som går bra och dåligt, och status per idag. När det känns som om man står still i träningen är det väldigt nyttigt att gå tillbaka några veckor eller månader. Hittills har jag upptäckt varje gång att vi gjort stora framsteg, framsteg som smyger sig på i sakta mak, som man växer in i och därför inte märker. Jag är tyvärr själv dålig på att filma, men har lovat mig själv att bli bättre på det. Däremot skriver jag flitigt om vår träning.


Förutom kurser via klubben har jag också börjat köra kurser i egen regi.


I juni/juli har ett gäng tjejer ringt in mig för att hålla en tvådagars shejping/klickerkurs. Det finns ett par platser kvar om någon är intresserad - mejla mig på lina@hundtranaren.se så berättar jag mer!


Till helgen har vi examination på instruktörsutbildningen - önska mig lycka till :)


Av Lina - 29 maj 2010 13:41


Jag visste att Jill var ute efter klövar till viltspårning, och eftersom jag hade två stora älgklövar från höstens jakt i frysen som jag ändå inte använder, passade jag på att byta dessa mot lite massage. Jill håller på att utbilda sig till hundfysioterapeut.


Jag har sedan Pejla skar upp vänster tass sett att hon inte rör sig som vanligt i bakdelen. Hon har haltat ett par gånger på andra benet, och också morrat ett par gånger när jag torkat henne torr på höger bakben. Jag ville därför att någon som är duktig på massage skulle känna igenom Pejla för att se om mina misstankar stämde.

Och visst gjorde de det. Pejla visade tydligt smärta i höger bakben, både vid massage och stretching. Vi hittade också vilken muskel det är fråga om. Det är skönt med hundar som säger ifrån när det gör ont - många hundar lider i det tysta, och då är det ju jättesvårt att hitta eventuella problem. Men Pejla säger ifrån. Hon morrar, mycket snällt, säger Aj, helt enkelt.


Jag har därmed bestämt mig för att ta det lite lugnt med henne. Hon ska inte vila helt, men det känns onödigt att släppa båda hundarna för att rejsa runt i lek t.ex Det känns också dumt att köra hård fysisk träning som sök. Däremot tror jag bara det är bra för henne att röra på sig, så det får bli promenader i koppel/sele, gärna i typ blåbärsris så att hon får lyfta benen (tack för tipset AK!). Och utöver det ska jag försöka massera henne där hon har ont för att öka blodflödet.


Har också fått tips om en duktig massör (tack Christina!) som jag funderar på att kontakta - en massör som har koll på vilken typ av belastningar våra lydnads- och brukshundar utsätts för.


I stort verkade Pejla gilla massagen, men efter att det gjort ont blev hon förstås lite mer skeptisk. Jag gillar verkligen Jills inställning till det hela - hon lät hela tiden Pejla välja själv när hon ville komma fram, ville hon gå en runda i rummet var det helt ok. Och att vi inte hann med någon helkroppsmassage gör ingenting - det viktiga är att Pejla fick en bra upplevelse av hela situationen, och att jag fick mycket bra och viktig information.


Utöver den onda muskeln är Pejla lite stel på insidan låren (båda sidor) och har också en triggerpunkt på ryggen där hon har lite ont. Jill berättade att hon aldrig masserat någon hund utan triggerpunkter - det är alltså väldigt vanligt. Men när jag nu vet allt detta kan jag ju börja göra någonting åt det.



Tur i oturen skrev jag också i rubriken. Jag och hundarna körde upp sambon till Hovfjället nu på förmiddagen - han är en sån där multisportare som springer, cyklar, orienterar, paddlar och gud vet vad i timmar. Och när jag ändå var där uppe gick jag en runda med hundarna.


Pejla fick gå kopplad, medan Zaphod undersökte den nya miljön.

Man ser långt från Hovfjällstoppen - tiotals mil åt något håll - faktiskt ända till Sälen. Jag såg att det var oväder långt bort i fjärran, men bara regn. Men såg också att det var rätt mörkt på vissa ställen. Långt borta dock. Inga blixtar, och inget dunder.


Men rätt som det var fick jag som en kamerablixt i ansiktet, och just ordet "kamerablixt" var nog också ungefär vad jag hann tänka innan smällen kom. Den var så hög och intensiv att jag blev tokrädd! Jag stod ju på toppen av ett högt berg!


Jag såg på Pejla att hon reagerade (som ju är rädd för smällar överlag), men faktiskt inte så kraftigt som jag hade kunnat tro. Zaphod reagerade också, gjorde en runda med hög kroppsställning som för att försöka hitta källan till smällen.


Turen, som jag ser det, är att Pejla pga sin lårskada faktiskt var kopplad. Hon skulle nog mycket väl ha kunnat ta till flykt om hon varit lös, och DET är verkligen inget jag hade velat att Zaphod skulle se.


Helst hade jag velat springa ner för berget till bilen, men med tanke på hundarna promenerade jag istället raskt och låtsades som om det regnade. Vilket det faktiskt inte gjorde. Hundarna kändes lugna hela vägen ner, medan mitt adrenalin pumpade runt i kroppen. Riktigt otäckt, men jag tror att jag lyckades dölja min rädsla för hundarna.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se