Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Kurser

Av Lina - 7 juli 2010 11:33





Första gången jag gick kurs för Maria Hagström var en riktigt härlig upplevelse. Under de senaste åren har det blivit många kurstillfällen, och nu senast har jag gått en elitsatsning i lydnad för henne. Och hon är verkligen min förebild. Både i träning och på tävling. Dessutom som instruktör.


Om man vill tävla med hund är det en smart sak att titta på andra duktiga ekipage. Att skaffa målbilder för hur du vill se ut tillsammans med din hund. Många är duktiga på att skaffa målbilder för hur hundens moment ska se ut, men kanske inte lika duktiga på att skaffa målbilder för sig själv. Jag skrev en artikel om det här i tidningen Canis under våren, där finns mer om mina tankar kring detta.


Maria Hagström är en sån där människa som man bara tycker om. Hon har en sund, men också väldigt genomtänkt syn på hundträning. Hon vill att träningen ska gå framåt hela tiden, och när jag varit på kurs hos henne är det precis det som händer. Under varje pass sker något som tar oss framåt, och även om det är en liten bit framåt, så är det ändå framåt.


I början av min träningskarriär med Pejla upplevde jag ofta att vi fastnade på olika sätt och inte tog oss vidare. Maria har varit en stor del för mig i att ta oss vidare och utvecklas.


Maria tävlade både SM och VM i lydnad med sin working kelpie Ylle under juni. Och snart är det dags för SM i spår. Det här är ett ekipage som imponerar på så många plan, och nu har Maria gett ut sin andra bok - Från valp till stjärna. Jag fick den i lådan igår, och har läst massor sedan dess. Men redan efter bara några sidor var jag tvungen att ta en paus för att köra ett par träningspass med Zaphod. Inspiration som sagt.



Jag har en hel del förebilder när det gäller hundträning och instruktörer, men Maria är nog den som ensamt influerat mig mest, och som också imponerar mest.


Jag har tagit in hennes nya bok till min lilla nätshop, så den som är intresserad och vill läsa mer om den kan göra det här.


I övrigt så förbereder vi oss mentalt för vallägret hos min uppfödare som startar nästa vecka. Jag hoppas hinna åka ut till snälla Ingela någon mer gång innan lägret så att Zaphod får träffa får igen.


Pejla löper, men hon är ännu faktiskt rätt så pigg. Igår körde vi lite lydnad, sådant som vi redan kan, och jag försöker samla inspiration att gå vidare med de moment som vi faktiskt inte kan än, men som vi behöver för att kunna anmäla till tävling i lydnadsklass 3.


Och till helgen åker vi till Karlstad för att hålla shejpingkurs igen. Det ska bli så kul att se hur ekipagen utvecklats sedan sist!

ANNONS
Av Lina - 5 juli 2010 11:45



I fredags packade jag, dottern, Pejla och Zaphod in oss i bilen tillsammans med burar, extrakläder, leksaker, godis, sängkläder och allt annat bra-att-ha, i bilen och drog till Säffle. Målet var satt till Sjöbyns hundskola och pensionat, som min vän Jessica driver. Hon skulle nämligen anordna ett läger för barn med hund.

Dottern fick detta av mig i födelsedagspresent, och har därmed längtat i en månad, och nu var det äntligen dags.


Vi togs emot med fika och kubbspel. Barnen fick installera sig i husets källare där de alla skulle sova på madrasser tillsammans. Hundarna fick rummet bredvid, och alla var väldigt spända och fnittriga. Jag fick också sova i källaren, men i eget rum, vilket nog var ganska bra (för min skull) ;)



På lördagen drog träningen igång. Det första barnen fick lära sig var trixen "var är tummen" och "var är foten". Men det tränades t.ex också på att hunden skulle viska hemligheter i barnens öra.


Jag var djupt imponerad över barnens tränarförmåga! De var extremt duktiga med både tajming på klick och belöning. Hundarna gjorde snabba framsteg, allihop.

Lördagen var dock otroligt varm, och vi hann faktiskt med fyra bad, både för barn och hundar.



På eftermiddagen körde vi ett träningspass inomhus i Sjöbyns svala inomhushall. Det var väldigt skönt att komma bort från värmen ett tag, både för barn, vuxna och hundar. Barnen fortsatte träna olika trix, och var fortsatt lika duktiga.



Förutom bad och hundträning hann vi förstås med en massa härliga promenader över ängarna i Sjöbyn, lite lekar, tipspromenad, skattjakt och annat skoj. Barnen kom så himla bra överens - inte en enda gång hörde vi något gnäll eller oenigheter. De har haft det så bra, och en och annan tår fälldes innan vi for hem på söndagen. Och vi är givetvis redan inbokade till nästa års läger.



Lägret avslutades med skogsaktivering där barnen fick gömma godis på kluriga ställen som hundarna fick leta upp.


Tack Jessica för en underbar helg. Vi längtar redan till nästa år!


Länk till Sjöbyns hundskola och pensionat.

ANNONS
Av Lina - 24 juni 2010 17:29









Vi gör ju mer saker än vallar förstås! Fast så mycket träning har det faktiskt inte blivit på senare tid. Vi har renoverat huset här hemma sedan i januari, och det tar mycket tid i anspråk. Men jag har hunnit åka till Karlstad några gånger de senaste veckorna - dels för att hålla kurs, dels för att se på SM i lydnad och agility.


Kursen i Karlstad var en grundkurs i shejping och klickerträning, och var den första kursen jag hållit sedan jag officiellt blivit instruktör. Nu är det visserligen allmänlydnadsinstruktör jag läst till, men jag håller hellre kurser i just shejping och klickerträning än i allmänlydnad. Helt enkelt för att det är så roligt!


Det var fem tjejer med lite varierad förkunskap som kom på kursen och vi började med ett teoripass på ett par timmar där vi diskuterade grunderna i shejping, vitsen med att hunden erbjuder beteenden frivilligt som vi förstärker, att träningen baseras på att observera hunden och förstärka (alltså belöna) beteenden som vi vill att den upprepar osv.


Jag och Zaphod undervisar på shejpingkurs i Karlstad. Foto: Elin Åstrand


En sak som jag senare under praktiken pratade med Elin Åstrand om, var vitsen med felsignal. När jag började klickerträna för drygt tre år sedan var jag länge övertygad om att en felsignal inte var nödvändig - jag tyckte att det räckte med utebliven belöning som information till hunden om att det inte var det den erbjöd jag var ute efter. Och så funkar det faktiskt fortfarande under min träning många gånger. Men i lydnadsträningen ser jag mer och mer vitsen med att ha en felsignal som hunden förstår.


Det handlar naturligtvis inte om att korrigera eller göra det obehagligt för hunden, utan istället om att den verkligen ska förstå att "haha! där gick du miste om din belöning". Det blir alltså lite som att ha en markör för fel beteende, precis som vi ofta använder en markör för rätt beteende. Men felmarkören ska nog helst vara lite retsam och definitivt göra att hunden försöker ännu hårdare för att göra rätt vid nästa försök.


Jag har själv börjat använda mig av felsignal lite mer strukturerat i lydnadsträningen på senare tid. Med Pejla har det varit lite si och så med detta förut - jag har nog inte tyckt att det fungerat särskilt bra. Kanske är det för att signalen är dåligt inlärd på henne. Kanske är det för att hon inte förstår den riktigt. På Zaphod däremot, ser jag tydligt att han taggar igång om han inser att han missat chansen till lek t.ex


Och såhär är det väldigt mycket i hundträning tycker jag - att man måste lära sig själv genom att testa. Jag är själv väldigt förtjust i att läsa. Har läst miljoner rader om hund- och klickerträning. Men det är ju inte förrän i praktiken som jag upptäcker vilka bitar som funkar bra för mig och mina hundar.


Detta är också något som jag gärna pratar om på mina kurser. Att våga testa sig fram. Jag vill inte gärna pracka på folk tillvägagångssätt som inte känns rätt för dem. På kursen jag höll för hemmaklubbens instruktörer var det t.ex svårt att få dem att sluta locka på hundarna när vi skulle ha fram nya beteenden. Jag säger då att det är helt ok, att man väljer själv vilket sätt man får fram beteendena på, men trycker på att det är viktigt att man är medveten om vad det innebär för träningen - att om man verkligen vill kunna jobba med frivilliga beteenden, så blir det väldigt svårt, om inte näst intill omöjligt, om man lockar eller ger hunden kommandon - då lär vi ju hunden att istället vänta på vidare instruktioner - inte att själv bli kreativ och bjuda upp till träning.


Men som sagt - man gör som man vill, men jag vill gärna påverka så att man gör ett medvetet val att träna si eller så, inte att man gör det bara för att man alltid gjort det, eller för att det står i en bok.



Till vänster: Elins Tvist - en helt underbar Aussie (som jag först trodde var en border collie) - arbetsglad och totalt oberörd av miljöstörningar! Till höger vilar Zaphod i mitt knä. Foto: Elin Åstrand


Av Lina - 7 juni 2010 08:27



Sedan i höstas pluggar jag för att bli allmänlydnadsinstruktör via SBK, Svenska Brukshundklubben. Målet är att så småningom gå vidare i utbildningen så att jag kan hålla kurser i klubbens regi inriktade mot tävlingslydnad. Och första steget mot detta är att bli allmänlydnadsinstruktör. Det här innebär att jag kommer att hålla valp- och allmänlydnadskurser på klubben.


Egentligen tycker jag att vardagslydnad kan vara en ganska tråkig sak. Jag brinner mycket mer för tävlingsmoment, att peta i detaljer och att störningsträna. Men allmänlydnad kan nog vara ganska roligt det också, bara man är lite kreativ och försöker ha lika kul under den här träningen som under annan.


Problemet är väl att jag, som många andra, gärna vill att vardagslydnaden bara ska funka ändå. Men det är ju faktiskt så, att hundar gör vad de lärt sig. Och har jag inte lärt min hund vad jag vill att den ska göra i en viss situation - hur stor är då chansen att den gör något annat? Väldigt stor.


Under utbildningens gång har jag och Lena haft ett projektarbete ihop, där vi har hjälpt matte Anette och hennes Springer Spaniel-valp Domino med valpgrunder. Det har mest handlat om kontaktövningar, koppelgående och stadga i sitt och ligg. Jag satt här igår kväll och funderade på vad vi egentligen har gjort under de 9 tillfällen vi träffats. Det kändes kanske inte som om vi hade gått så väldigt mycket framåt. Men när jag började läsa igenom mina anteckningar såg jag att det faktiskt hänt väldigt mycket.


Vi filmade också första träningspasset, och där ser man verkligen hur utvecklingen gått framåt när man jämför med idag.


Att filma träning är så himla bra! Också att skriva ner vad man gör, vad som går bra och dåligt, och status per idag. När det känns som om man står still i träningen är det väldigt nyttigt att gå tillbaka några veckor eller månader. Hittills har jag upptäckt varje gång att vi gjort stora framsteg, framsteg som smyger sig på i sakta mak, som man växer in i och därför inte märker. Jag är tyvärr själv dålig på att filma, men har lovat mig själv att bli bättre på det. Däremot skriver jag flitigt om vår träning.


Förutom kurser via klubben har jag också börjat köra kurser i egen regi.


I juni/juli har ett gäng tjejer ringt in mig för att hålla en tvådagars shejping/klickerkurs. Det finns ett par platser kvar om någon är intresserad - mejla mig på lina@hundtranaren.se så berättar jag mer!


Till helgen har vi examination på instruktörsutbildningen - önska mig lycka till :)


Av Lina - 26 maj 2010 14:23






När jag gick min allra första hundkurs fanns en stor Rottweilerhane med som gjorde utfall mot andra hundar och människor. Eftersom kursen hade sitt grundtänk i klickerträning fanns det inte på kartan att Rottweilern skulle korrigeras med obehag när den gjorde sitt "ofog", utan intstruktören och föraren såg istället till att jobba med positiv förstärkning, dvs belöning, för beteenden som man hellre ville ha, för att på så sätt ändra hundens beteende. Hunden fick alltså klick och belöning för att titta på andra hundar och människor, och framstegen som gjordes under de två dagarna fick mig att häpna.


Jag hade redan innan denna kurs läst massor om klickerträning, shejping och positiv förstärkning, men hade själv bara jobbat med enklare inlärning av beteenden som sitt, ligg, stå, stanna kvar osv. Därför blev jag så glad att få se ett riktigt svårt problem lösas på ett lugnt och behagligt sätt. Och det var nog också då som jag insåg shejpingens kraft och effektivitet i träning.


På bilden här ovanför ligger Zaphod och Pejla i köksdörrsöppningen och tigger, skulle man kunna säga. Jag tycker att det är toppen. Om jag har något som hunden vill ha - mat eller lek eller annat - så kan jag på ett väldigt enkelt sätt påverka hundens beteende. Både Pejla och Zaphod är tokiga i mat. Det här resulterar förstås i att hundarna gärna är med i köket när vi lagar mat, men det är himla opraktiskt att ha två sugna hundar runt benen. Det är lätt att snubbla och det tar inte lång stund förrän man är ganska irriterad. Fråga min sambo så får ni höra.


Men istället för att bråka med hundarna, eller en visa dem vart jag vill att de ska vara, så har jag helt enkelt sett till att shejpa dem att ligga i kökdsörrsöppningen medan någon grejar med mat i köket. De får gärna vara med och titta på, det stör ju ingen. Bara de håller sig ur vägen litegrann.


Det här är superenkelt att lära in. Jag har helt enkelt belönat dem när de befunnit sig i närheten av köksdörren, och successivt ökat kriterierna för exakt vart de ska befinna sig, och så småningom höjt kriterierna ytterligare till att de ska ligga ner.

Pejla lärde sig det här när hon var liten, och jag hade faktiskt glömt hur enkelt det är. Jag tror att det tog tre belöningar för Zaphod att fatta galoppen första gången. Och efter några få pass under olika dagar går han nu frivilligt direkt och lägger sig i dörröppningen när jag grejar med mat i köket. För det mesta, ska jag säga. Det händer förstås att någon av hundarna gör en lov i köket, kanske sätter sig och tittar på mig eller något sådant, men eftersom det här aldrig ger utdelning går de snart och lägger sig i dörröppningen igen.


Nu när de vet vad som gäller behöver jag inte belöna dem så ofta. Det är faktiskt så att oregelbunden belöning gör ett beteende starkare, vilket ju är praktiskt för mig som tränare eftersom det innebär att jag bara behöver sticka till dem en godbit då och då.


Det är så otroligt häftigt att träna med shejpingtänk. Hundarna slipper bli rädda eller osäkra. De går genom livet med en känsla av att de kan påverka mig att dela ut belöningar. Och det här gör att de alltid är glada, positiva och framåt. Och jag slipper bli irriterad på hundarna när de gör saker som de "inte får". Varje gång det händer, så vet jag att det händer för att det är ett beteende som hunden på något sätt får utdelning för. Och jag vet också att om jag vill ändra beteendet, så får jag bara se till att de får utdelning för något annat, som jag hellre vill att de gör. Det är alltså upp till mig att forma hundarna så som jag vill ha dem, och därmed finns ingen anledning eller ens rätt för mig att bli arg eller irriterad på dem när de gör fel. De gör ju enbart sådant som de faktiskt lärt sig lönar sig.


Maria Hagström har varit här i två dagar och hållit kurs. Hon är nog den duktigaste hundtränare/instruktör jag träffat. Så otroligt pedagogisk och ödmjuk, och en fantastisk hund- och människokännare.


Under Marias kurser handlar det dock inte om vardagslydnad, utan tävlingslydnad. Men principerna hon använder är precis desamma som det jag beskrivit ovan. Att gå en kurs som enbart inriktar sig på att påverka hundarnas beteende med positiv förstärkning är ett riktigt lyckopiller. Mattar, hussar, hundar och andra deltagare går hela tiden med ett leende på läpparna, glimten i ögat och med fokus på att hund och förare hela tiden ska ha ett roligt samarbete tillsammans.


Jag stod som arrangör för kursen, så jag har inte deltagit med egna hundar, bara fått visa upp lite grunder med Zaphod - så ni kan tänka er hur träningssugen jag är nu!


PS. Svaret på rubrikfrågan är med andra ord: Lär hunden vad som är rätt!


Till vänster: AK och Kråka tränar engagemang.
Till höger: Delar av deltagarskaran.


Christina och Svea.


Till vänster: Ingela med sin äldsta tik, tränar fart!
Till höger: Tira i rutan, väntar på belöning.


Till vänster: Freddie & Tina tränar kryp under Marias övervakan.
Till höger: Jessica med Riva - med sikte på SM.


Av Lina - 26 april 2010 16:37


Har bloggat på mixr igen :) Inlägget finns här, men en kopia kommer  också här:


Det ska vara kul att träna hund!


Idag var vi på valpkurs för andra gången. Förra veckan tränade vi mycket kontaktövningar och vi lärde hundarna lyssna på sitt namn. Vi fortsatte med detta även idag - kontakt är det viktigaste du kan träna med din hund. Med en lång historik av att det lönar sig att ta kontakt med matte/husse, blir hundarna mer och mer kontaktsökande. Och det här är ju själva grunden till att få samarbetet med hunden att fungera. Oavsett om du ska tävla eller om du bara vill ha en "lydig" hund i vardagen.


Idag stod dock lite nya saker på vår att-göra-lista: sitt och sitt kvar och min favoritsysselsättning lek! Jag blir alltid så glad när jag kommer på kurs och kursledaren har med "lek" som en egen punkt på vad vi ska lära våra hundar. För mig är det jätteviktigt att jag kan leka med min hund på ett sätt som den uppskattar, och idag har vi lekt massor!


Men förutom att leka runt har vi alltså också tränat på sitt och sitt kvar. Och det här har vi tränat en hel del på här hemma också.


Jag har lärt Zaphod att det lönar sig bra att sätta sig frivilligt. Han får ofta belöning för att sätta sig utan att jag gett något kommando eller visat honom vad han ska göra. Jag vill gärna att mina hundar först förstår att vissa beteenden är väldigt lönsamma, och när de ser ut att tycka att det är roligt att utföra de här beteendena "döper" jag dem- dvs, jag lägger på signaler som efter lite träning ska utlösa just dessa beteenden.


Jag tränar på det här sättet både med sådana beteenden som så småningom ska kunna användas på tävling, men också med beteenden som jag behöver i vardagen.

Den här veckan har vi tränat mycket på sitt och ligg. Och såhär har jag lagt upp träningen:


Frivilliga sitt
Klick och belöning när Zaphod sätter sig frivilligt. Under ett pass kanske han hinner sätta sig 7-8 gånger. Varje gång han sätter sig får han ett klick, och sedan en godbit. Efter 7-8 repetitioner leker vi och har riktigt roligt, och gör sedan om alltsammans likadant igen.


I början tog det förstås lite tid mellan repetitionerna - dvs det tog tid för Zaphod att liksom fatta att det var just att han satte sig som gav utdelning, men ganska snart lärde han sig den här leken och började bjuda på sitt igen så fort han ätit upp sin godbit.


Sitt på kommando
Men bara för att han började förstå att det var just sättandet som gav utdelning, så valde jag att vänta med att introducera min signal för beteendet tills vi tränat på det här under en liten längre period, då och då. Jag har också försökt att träna det i lite olika miljöer för att han ska kunna generalisera beteendet och bjuda på det även om det finns störningar runt omkring.


Nu tycker jag dock att vi kommit såpass långt att jag börjat säga signalen strax innan han utför beteendet. De första passen försöker jag då säga det precis, precis innan han utför beteendet, men ofta blir det samtidigt eftersom jag inte riktigt hinner med. Jag vill dock ganska snart lära honom att det lönar sig att vänta på mitt ord innan han sätter sig, och belönar honom därför för att vänta på kommando. T.ex när han står upp och tittar på mig.


Sitt var det första beteendet vi tränade in såhär. Och nu har vi fortsatt med ligg. Under träningen av ligg har jag belönat mer med lek än vad jag gjorde med sitt. Och det verkar som om det har gjort läggandet mer populärt. Han slänger sig ofta ner i backen när han hör mitt "ligg" och det ser för härligt ut!


Skilja på signaler
Vi har dock inte kommit så långt att han är särskilt duktig på att skilja på mina signaler. Det händer allt som oftast att han lägger sig på "sitt". Inte lika ofta att han sätter sig på "ligg" dock. Läggandet har blivit roligare att utföra gissar jag, och det märks förstås när vi tränar. Men jag är inte rädd att det här ska ställa till några problem. Med bra träning kommer han att lära sig att skilja på signalerna utan problem.


Varför inte locka och visa?
När jag lär mina hundar nya saker har jag valt en inlärningsväg som innebär att jag inte lockar eller visar dem vad de ska göra. Det här har jag valt för att jag vill att hunden ska tänka själv. Jag vill att den är aktiv och lär sig att det är lönsamt att jobba. Jag vill också att hunden ska ha roligt när vi tränar - att den verkligen ska gilla att få utföra sina beteenden. När jag säger "sitt" vill jag att hunden ska känna som om den vunnit på lotto - Ja!! Jag fick sätta mig! Tjoho! Det här har jag stor nytta av i tävlingslydnaden. (Och jag vill absolut inte att mina kommandon ska kännas som hot för mina hundar - "sitt, annars får du med mig att göra". "Sitt" ska mer vara som ett "Varsågod och sitt" precis som "varsågod och ät" eller "varsågod och ta din boll".)


Om jag hela tiden lockar och visar hundarna vad de ska göra får de hela tiden belöning för att vara passiva. Belöningen (godbiten eller leksaken) kommer då alltid fram när hunden är passiv och den lär sig snabbt att det är mest lönsamt att stå och vänta tills matte eller husse talar om vad den ska göra. Jag menar inte att det är fel att locka och visa, inte för alla. Men för mig känns det mer naturligt att lära hundarna att tänka själva och aktivt jobba för att nå sina belöningar. Det här är några av anledningarna till att jag väljer bort locka och visa under inlärning:


Beteende påverkas enbart genom konsekvenserna som händer efter beteendet. Att locka hunden med en godbit att sätta sig får den kanske att sätta sig, men om du efter att hunden satt sig stoppar godbiten i fickan - ökar då sannolikeheten att hunden ska sätta sig igen? Såklart inte. Beteendet ökar endast i sannolikhet om hunden får sin belöning direkt efter att beteendet är utfört. Och om jag ändå inte kan påverka beteendets sannolikhet i framtiden genom att visa en belöning innan beteendet, då ser jag ingen anledning att göra det.


Men om det är så, att beteende enbart påverkas av konsekvenser efter beteendet, då borde man väl kunna locka hunden först och sedan ge godbiten när den satt sig? Absolut. Men vad har jag lärt hunden? Har jag lärt den att sätta sig, eller har jag lärt den att följa en godbit?


En godbit som förs över hundens huvud blir efter ett tag en väldigt tydlig signal för hunden - aha - nu gör matte sådär med en godbit över huvudet - det betyder att jag ska följa godbiten ner i sitt. Inget fel i det egentligen, men det är en svår signal att jobba bort. Det kan ta lång tid att få bort den stora hjälpen, och om målet är att hunden ska sätta sig på mitt "sitt" och inget annat, så föredrar jag att försöka komma dit utan andra, onödiga signaler.


Nu är jag ingen total naziantilockare. Det har faktiskt hänt att jag använt mig av locking när inget annat har fungerat. En gång. Alldeles nyligen. Jag håller på att finslipa på Pejlas fjärrdirigering inför start i tävlingslydnadens klass 3. När hon sätter sig ner från stående vill jag där att hon ska sätta sig utan att röra sina baktassar en millimeter. Jag har verkligen försökt (hon är ju tre år!) att få till det här, och har lyckats ganska bra. Men ofta rör hon ändå ena baktassen någon centimeter framåt när hon sätter sig. Och detaljfreak som jag är vill jag gärna få till det här perfekt.

Jag har verkligen tagit hjälp av de bästa för att få det rätt, och tillslut gav jag vika för att använda mig av lite locking. Dock används det väldigt sparsamt. Så fort jag får fram rätt beteende slutar jag locka och vill hellre få fram det med s.k omvänt lockande eller ännu hellre, helt frivilligt.


Men det här är alltså enda gången som jag medvetet använt lockande för att få fram ett beteende. Och i och med att jag tävlat både lydnadsklass 1 och 2 med bra resultat, så vet jag att det fungerar alldeles ypperligt att lära hunden hela lydnadsprogram genom att börja med att belöna frivilliga beteenden.


Av Lina - 26 april 2010 09:05


Från min mixr-blogg:

Förra veckans schema:


Måndag: Valpkurs
Tisdag: Föreläsning "Shejping på lydnadsplan" med Fanny Gott, Klickerklok
Onsdag: Dottern och Pejla rallylydnad med barngruppen på klubben
Torsdag: Håller klickerkurs på hemmaklubben
Fredag: "Ledig"
Lördag: Hunddag i centrum där jag bor - ett samarbete mellan hemmaklubben och näringslivet.

Söndag: Föreläsning i tävlingspsykologi med Anita Axelsson


Jag både älskar att gå på och att hålla kurs. Finns det inget jobb där man kan få gå massor av kurser och få betalt för att skriva utvärderingar eller liknande? Det hade passat mig perfekt.


För en tid sedan hoppade jag av mitt jobb - sålde min del av företaget och efter många års slit står jag plötsligt utan arbete. Det har varit så i några månader nu, och jag funderar fortfarande på vad jag ska ta mig för. Jag skulle t.ex gärna satsa mer på Hundtränaren, som varit ett hobbyprojket vid sidan av mitt riktiga arbete, men det vore ännu roligare att få möjlighet att jobba med hunderiet mer handfast - genom att ge kurser och föreläsningar t.ex


Jag håller just nu på att utbilda mig till instruktör via Svenska Brukshundklubben. Jag ska bli färdig i början av juni, men har fått tjyvstarta lite ändå. Eftersom jag har en rätt gedigen utbildning i klickerträning tycker hemmaklubben att det är helt ok att jag håller kurs där utan att vara färdigutbildad allmänlydnadsinstruktör, och just nu håller jag en kurs för klubbens egna instruktörer. I just klickerträning.


Inom klickerträning koncentrerar man sig på att belöna när hunden gör rätt, för att på så sätt se till att just det beteende du belönar, blir mer sannolikt i framtiden. Det är egentligen ett väldigt enkelt och effektivt sätt att träna, men det är inte alltid så lätt.


Förra veckan fick deltagarna en liten läxa - de fick välja ett eller två enkla beteenden som de ska lära sina hundar att kunna erbjuda frivilligt - dvs utan kommando och utan hjälp från ägaren. Det blev beteenden som ligg, backa och sitt vackert. För en hund som är van att bli visad, lockad och kommenderad kan det här vara väldigt svårt att få till. Men jag har fått rapporter om att det går framåt för flera stycken av deltagarna, och tror nog att de kommer att klara det här galant. Bara man får det att lossna - får hunden att fatta att det är den som genom sina beteenden kan styra när belöningen serveras - då brukar det börja flyta på lite mer.


Jag har tidigare i mitt liv jobbat som lärare på ett mediagymnasium. Och det här med att vara instruktör stillar min saknad efter att lära ut. Det är skönt. Och det är häftigt att kunna hjälpa andra människor att komma framåt i sin träning. Faktiskt lika häftigt som att träna mina egna hundar.


Jag lämnar en riktigt hundig vecka bakom mig, och börjar den nya i samma anda - om drygt en timme drar jag och Zaphod på valpkurs igen. Vi fick också en läxa - att under en hel dag räkna antal gånger som vår valp tar spontan kontakt med oss. Jag måste erkänna att jag varit dålig på att räkna. Eller ja, jag började, men när vi kom upp i över 100 gånger och jag insåg att jag ändå hade missat att räkna en massa, gav jag upp. Jag tror att jag lärt mig läxan ändå.


På bilden: Dottern och Pejla tränar rallylydnad


Av Lina - 20 april 2010 10:22

Har bloggat om inkallning, "nej" och vårt första valpkurstillfälle på mixr-bloggen:


Nej! Fy! Kom hit!

Igår var jag och Zaphod på valpkurs. Jag har förvisso redan en klar uppfattning om vad jag vill träna med honom för att forma den hund jag vill ha, men jag tycker ändå att valpkurs är väldigt bra på många sätt. Dels är det väldigt nyttigt för valpen att lära sig kunna hantera att träna i en stökig miljö - de andra hundarna på kurs kan vara en rätt svår störning för en valp. Och bara saken att träffa andra hundar är viktig - socialisering på ett tidigt stadium väger tungt för mig (och många andra såklart). Dessutom älskar jag helt enkelt att gå på kurs eftersom jag varje gång får nya tankar, tips och idéer.


Vi var en rätt blandad skara ekipage på kursen. Det är en blandad valp- och grundlydnadskurs, så det fanns hundar från 12 veckor upp till ett par år av blandade raser - schäfer, border collie, kleiner münsterländer, cavalier king charles spaniel, någon blandras och några till.


- Vet ni vad de vanligaste hundnamnen i Sverige är? frågade Laila när vi samlats i lektionssalen och svarade sedan själv på sin fråga:


- "Nej!", "Fy!" och "Kom hit!".


Vi skrattade åt det här, och det var förstås lite på skämt, men det ligger kanske något i det hon säger? Att det är den här typen av kommunikation som våra hundar hör mest från husse och matte?


För egen del försöker jag undvika den typen av kommandon så långt det bara är möjligt, dvs kommandon som ska fungera som en korrigering. Och trots att många säger att just "nej" är något av det viktigaste man kan lära sin valp, så vet Zaphod inte vad det betyder.


Och vad betyder "nej" för en hund, egentligen? Pratar hundar svenska? Nej. Alla kommandon vi lär våra hundar, måste vi just lära in betydelsen av. Att tjata nej i tid och otid för att bryta ett beteende hos hunden är inte särskilt effektivt, särskilt inte om vi aldrig lärt hunden vad ordet betyder. Men hur lär man då in betydelsen av nej?


Vad betyder nej?
Det första du behöver fundera över är exakt vad ordet ska betyda för dig. Vad ska hunden göra när du säger nej? Ska den komma till dig? Ska den bli en staty och stanna upp precis där den är? Ska den släppa något den håller i munnen?

Ju tydligare du definierar ordets betydelse, ju enklare blir det att lära hunden vad det innebär, och tvärt om förstås - ju otydligare du är i din definition, desto otydligare blir innebörden för hunden.


Men kan inte "nej" bara betyda "sluta upp med det du håller på med". Jo visst. Men kommer hunden att förstå den breda innebörden i alla lägen? Kan den göra den kopplingen när den hör nej samtidigt som den jagar en katt? När den snor en macka från köksbänken? När den hoppar på en besökare? När den springer ut på vägen?

En del hundar kan säkert förstå och göra kopplingen att ett nej som betyder "sluta upp med det du håller på med", kan betyda olika saker i olika situationer, men personligen tycker jag att det är en krånglig och otydlig väg att gå.


Jag föredrar att jobba på ett annat sätt. Dels genom att förebygga att tokigheter händer, dels genom att lära in en massa andra kommandon som alltid betyder samma sak. I exemplen ovan jobbar jag såhär:


Jaga katt (eller annat)

Förebyggande: När mina hundar tittar på saker som far iväg, katter, bilar, cyklande människor, barn som springer, löv som blåser iväg osv osv, belönar jag det. Hunden får en godbit eller en lekstund för att titta på det som rör sig. Dels är det helt ok för mig att mina hundar tittar, dels vill jag bygga upp en förväntan hos hunden - när något far iväg är det lönsamt att kolla in vad matte har för kul på gång.


Eva Bodfäldt, författare till den underbara boken "Kontaktkontraktet", tillika delförfattare i Hundtränaren 2009, har skrivit en artikel om skvallerträning. Läs gärna den! Mycket av den förebyggande antijaktträningen baserar jag på hennes tänk.

I förebyggande syfte försöker jag också se till att hunden aldrig lyckas jaga på egen hand. Det här innebär att det är koppel eller långlina på i alla situationer där jag misstänker att risken finns att hunden vill jaga. Varje gång hunden lyckas jaga, blir jakten förstärkt, och risken att den ska jaga igen ökar. Och det här vill jag förstås undvika.


Kommando: Att mina hundar kommer på inkallning är jätteviktigt för mig. Vilket ord man använder för att få hunden att komma är olika - många använder sig av hundens namn, andra av ett "kom hit" eller "häråt". Det är bara att välja själv.

Börja med att träna ordet i enkla situationer. När hunden tittar på mig, säger jag mitt ord och belönar med en godbit, lek eller annat som hunden gillar. När hunden alltid reagerar positivt och nyfiket på ditt ord kan du testa att säga det när hunden inte är uppmärksam på dig, t.ex när den går och nosar på marken. Om du fått in tillräckligt många och bra belöningar tidigare, kommer hunden genast att avbryta sitt nosande och komma till dig.


En annan smart sak att göra är att säga ordet varje gång din hund redan är på väg mot dig. På så sätt förstärker du ordets betydelse. Det är också ofta smart att röra sig bort från hunden samtidigt som du säger ditt ord. Rör du dig mot hunden kan den uppleva dig som hotfull - rör du dig bort från den slår ofta nyfikenheten och kanske lite jaktleksinstikt till. Belöna i början ALLTID när hunden kommer till dig. Både när du sagt ditt ord, men också när den kommer av egen fri vilja. Du vill lära hunden att det alltid är lönsamt och kul att komma till dig.


Öka allt eftersom svårigheterna och störningarna, men se hela tiden till att ligga på en nivå där hunden har stor chans att lyckas bryta det den gör för att komma till dig. Vi vinner igenting på att göra det för svårt och behöva säga vårt ord 10 gånger utan att hunden reagerar - för varje gång jag säger ordet utan att hunden reagerar som jag vill, mister ordet sin betydelse och riskerar tillslut att bli ett bakgrundsbrus som betyder noll och ingenting för hunden.


Inkallning är en av de saker jag lägger mest tid på med Zaphod just nu. Vi ligger på en relativt enkel nivå än så länge. Jag ropar hans namn innan matdags - han hör "Zaphod" från köket och kommer rusande som en liten pil med förväntan på kvällsmat. Jag ropar också hans namn när vi är ute och han redan är på väg mot mig. När han börjar nosa omkring på gräsmattan smyger jag undan en bit. När han upptäcker att jag är borta och tittar åt mitt håll, ropar jag hans namn och då kommer han som ett litet jihu. Jag belönar ofta med en stunds kamplek, för det gillar han.


Jag säger också hans namn i situationer där han tittar på andra hundar, och belönar när han vänder blicken mot mig. Titta är helt ok, och det här vill jag förstärka. Genom att hans namn fått en positiv betydelse med belöningsförväntan, vänder han sig numer om så fort han hör sitt namn, även om det finns interssanta hundar att titta på längre bort.


Däremot fungerar det inte att ropa på honom när han fått syn på fåglar som flyger efter backen eller mellan trädgrenar. Då blir han som förstenad och går inte att få kontakt med. Hittills har han inte lyckats jaga efter någon fågel, men jag tror nog att jaktinstinkten kan sätta in här precis när som helst, och eftersom jag vill undvika att detta händer har jag en plan:


Dels att ha honom kopplad i situationer där risken är stor att han kommer att dra efter fåglar - dels att svallerträna på fåglar, och givetvis också att så småningom ha ökat hans störningstålighet såpass att vi kan använda fåglar som störning när vi tränar inkallningen.


Grunden till all träning är att det ALLTID ska vara lönsamt att välja mig. Belöning, belöning, belöning!


Superhunden Nemi
Förra hösten passade jag en kelpie-tik vid namn Nemi, som var helt fantastisk på att komma på inkallning. Varje gång hon hörde sitt namn vände hon på stället och kom som en raket. Nemis matte la väldigt mycket tid på inkallningsträning när Nemi var liten, och har som den duktiga tränare hon är, sett till att fortsätta belöna inkallningar även upp i vuxen ålder, även om belöningarna inte behöver dugga lika tätt nu som under inlärningen.


En gång när matte, Nemi och familjens andra två, tre hundar var ute på promenad i skogen, dök ett rådjur upp och for förbi. Hundarna tog upp jakten på en halv sekund, men när matte ropade vände Nemi på stört och kom tillbaka. En väl inlärd inkallning blir nästan som en hjärntvätt av hunden - den kan inte låta bli att "lyda".

Det här är min målbild för hur jag vill att inkallningen ska fungera. I princip noll i reaktionstid och snabbt, snabbt in till matte, med ett kroppsspråk som signalerar glädje.


Behövs inte nej?
Nej. I situationer där mina hundar tar upp jakt eller springer i full fart mot något som jag inte vill att de ska göra, säger jag inte nej. Jag ropar dem tillbaka till mig, förutsatt att de inte korsat en väg där de riskerar att bli överkörda av en bil eller något annat hemskt. Där använder jag hellre ett "stanna" och går och hämtar upp hunden. Målet är att när hunden hör sitt inkallningskommando, ska den veta exakt vad den ska göra - ordet ska alltid betyda spring så fort jag kan till matte. Det är tydligt och enkelt.


Givetvis kan man döpa sin inkallning till "nej" om man vill, men för mig känns det opraktiskt. Jag säger "nej" lite när som helst under dagarna, i olika situationer, och det betyder inte alltid exakt samma sak. Jag är rädd att ordet skulle mista sin betydlese otroligt snabbt om jag valt det till inkallningssignal, eftersom det är svårt att vara konsekvent med ett ord som man använder i olika situationer med olika betydelse.


Jag hade tänkt skriva om det där med att sno mackor, hoppa på besökare och springa ut i vägen också, men det får bli en egen blogg av det. Zaphod vaknade just och ser misstänkt kissnödig ut. När han vaknade kom han smygande och satte sig på min fot. Det fick han en godbit  och en kelstund för. Det ska alltid löna sig att komma till mig!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se