Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Inlägg publicerade under kategorin Kurser

Av Lina - 21 november 2009 23:20

Ja, nu hoppas jag förstås att det inte är sista, som i allra, allra sista, men vi har sista helgen på årets klickertränarutbildning steg 2. Tanken idag var egentligen att vi skulle köra tävlingslydnad, men med en strålande sol på klarblå himmel kom vi rätt snabbt överens om att åka ut i skogen och träna sök. Yes! :) Jag älskar verkligen sök. Och det gör Pejla också :)


Vi ville testa systemövningar, dvs frivilliga skick till figuranter som i ett zickzackmönster från mittstigen, först nära, ca 10 meter ut till figurant, för att successivt flytta ut figuranterna längre och längre. Vi körde flying över stigen, och jag måste säga att Pejla gjorde det väldigt bra! Jag var lite orolig att hon skulle strunta fullständigt i mig och bara springa lite hur som helst fram och tillbaka, men alla gånger utom ett par så strök hon fint förbi mig vid vänstra sidan - även då hon kom lite snett ifrån sidan och in. Helt klockrent var det förstås inte - hon missade någon gång och sprang för långt ifrån mig på stigen, men på det hela taget kändes det väldigt, väldigt bra! Det var superkul och jag känner mig verkligen otroligt taggad att träna mer sök.


Mitt upp i alltihopa kom Sara Moll från TV4 Värmland för att göra ett reportage om mig och Hundtränaren :) Hon filmade en del under sökträningen, och gjorde sedan en intervju. Lite pirrigt förstås, men också himla roligt! Vet inte när inslaget kommer på TV, men hoppas att det blir snart.


Efter en mycket sen lunch fick vi en timmas tävlingslydnad i ridhus. Jag gjorde en ordentlig uppvärmning då Pejla vilat länge nu - gick först ut och gjorde ett enkelt upplet på en äng för att blåsa ur Pejla den värsta intensiteten, och körde sedan förstärkning med hög frekvens utanför ridhuset, för att hon valde mig istället för de andra hundarna och all hästlukt runtomkring, plus att vi tränade vändningar och halter för fria följet. Fortsatte uppvärmningen i ridhuset "utanför plan" och märkte att den här miljön är väldigt svår för Pejla. Men jag fick henne helt ok med tycker jag, och vi gjorde en inmarch, uppställning och ett par steg på ett fritt följ, sedan belöning. Hon sprang efter bollen, men det fanns förstås hästskit på backen som var betydligt mer intressant, så efter en stund släppte hon bollen och tog sig en smakbit... :/


Vi gjorde en inmarch till följt av en rak inkallning + transportsträcka - ny belöning. Lekte med bollen och försökte engagera mig själv mer i leken - funkade bra, men hästskiten lockade även denna gång tillslut mer, och det är i nuläget en alldeles för svår störning.


Tycker ändå att hon hade bra fokus under själva övningarna, förutom en dipp med nosen det allra sista under inkallningen. Så imorgon blir det till att doggie-zen-träna hästskit helt enkelt! Det hade ju varit så kul att kunna både träna och kanske t.o.m tävla inomhus vintertid :)


Kvällen har efter middag hos Fanny och Thomas spenderats med Elin och Spike i gäststugan här i Fjugesta. Pejla har fått vila. Mest på grund av att jag är helt urblåst i skallen och inte orkar tänka riktigt - efter en hel dag ute med träning, intryck, och lite nervositet inför TV-inspelningen, så känns min hjärna rätt stekt. Spike däremot har fått göra markering på vittringspinnar. Jag träffade Elin senast på Maria Hagström-kursen här för ett par veckor sedan, och jag måste säga att Elin gjort ett helt suveränt jobb med vittringen sedan dess - stor förbättring och nu markerar Spike med ett tydligt frys på rätt pinne (förra gången testade han gärna att frysa lite på vilken som). Kul och väldigt inspirerande att se. Så nu ska vi hem och träna på post-it igen, det var rätt länge sedan :)


Som sagt, trött, trött, men väldigt nöjd. Och nu är det definitivt dags att samla krafter inför imorgon. Sova, med andra ord.

ANNONS
Av Lina - 11 november 2009 08:18

Vi hade flera ekipage som under våra två kursdagar tittade på apportering. Både trä och metall. Det här är ett moment där de flesta, så även Maria Hagström, gärna vill ha hunden lite tossig efter apportbocken. Dels är det förstås med tanke på fart - en hund som gärna vill ha apporten springer förmodligen fortare än en hund som tycker apporten är sådär - men också med tanke på gripandet - en hund som är tokig i apporten griper förmodligen snabbare och med mer klipp, än en hund som tycker apporten är... sådär.


När det gäller gripandet så är ju hundar från början olika. Vi hade många olika "problem" med olika hundar. Någon grep för "snällt", någon grep snett (men hårt), någon grep bra i trä men inte metall, någon grep helt ok, men kunde bli bättre, osv.


Jag och Pejla tittade inte specifikt på vår apportering under dagarna, eftersom jag efter att ha tittat på flera av de andra ekipagen, fick med mig så mycket råd och tankar att det känns som jag har en bra plan för både trä och metall - bättre då att träna efter detta och ta upp eventuella problem med Maria vid nästa tillfälle.


Maria pratar mycket om mål och målbilder. Hur vill jag att min hunds gripande, fasthållande, fart, ingång, avlämning, osv, ska se ut? Det blir så mycket enklare att träna om man kan påminna sig själv om sin målbild då och då - är detta jag ser nu något som går i linje med min målbild? Kommer vi närmare målbilden genom att träna såhär? I så fall bra, om inte, tänk!


Fasthållande
För fasthållandet har jag en bra målbild för hur det ska se ut, och har haft länge. Det här har vi därför också tränat med bra resultat. Pejla kan ta apporten och sedan hålla den i ett fast grepp, både i stillasittande/stående och i rörelse, och detta har vi tränat dels genom att använda omvänt lockande tidigt i träningen, när hon hållit; dels genom att dra i apporten och klickat när hon håller emot; peta på den; peta på henne osv osv, och hela tiden sett till att förstärka att hon inte lossar greppet eller släpper apporten helt.


 

Fanny & Squid tränar fasthållning


Gripande och attityd

Just gripandet har jag kanske haft en ganska bra målbild för, men inte riktigt känt exakt hur träningsplanen ska läggas upp. Maria tänker här mycket på attityd, förstås. Hur tossig vill man ha hunden? Väldigt tossig helst :) Hunden ska verkligen vilja ha apporten och helst klippa den med munnen. Men hur man får fram det här är givetvis olika för olika hundar.


Dels gäller samma sak som jag var inne på i förra inlägget - att inte starta träningen förrän hunden har den aktivitetsnivå man vill ha. En lugn hund vill man kanske därför just tossa upp lite innan gripandeträningen drar igång. För en kampglad hund kan det då handla om att kampa och driva upp hundens intensitet, för att sedan presentera apportbocken när hunden är galen och uppvarvad.


Men alla har inte kampglada hundar. Och även om de gillar att kampa, är det inte säkert att det är kampen som gör dem tossiga på rätt sätt. En del hundar, kanske särskilt fågelhundar, gillar ännu mer att bara ha saker i munnen. Pejla t.ex kan gå in i någon slags trans när hon får något i munnen i samband med att hon hälsar på folk. Hon går bara och svänger kroppen fram och tillbaka och ser alldeles dimmig ut på ögonen. Den här känslan är förstås ingenting jag skulle vilja ha in i apporteringen. Dock gillar hon också att springa fort till mig med saker i munnen, och här tror jag att jag är något på spåret. Ska testa att träna gripanden och använda bollen som både uppvärmning och belöning. Själva gripandena ska ske på nära håll från mig, men bollen ska kastas ut på avstånd så att hon får springa fort och hämta.


Med Pouge, som för övrigt nog är den härligaste cockerkille jag träffat, kände jag igen just detta med att gilla att bära. Men med honom syntes det mycket tydligare. Pejla kommer bara in i den här transen i en väldigt specifik situation (hälsa på folk med sak i munnen), men Pouge springer gärna ett varv eller två även på träningsplan med en grej i munnen. Att träna snabba, klippiga gripanden av apportbock med en hund som har hjärnan inställd på att bära är inte alldeles enkelt!


Men i det här läget kom nog helgens mest kreativa lösning!


Pouge älskar att hoppa efter en tennisboll som husse studsar hårt i marken. På uppstudset flyger Pouge upp i luften och griper bollen. Här blir det ett väldigt distinkt gripande av bollen helt naturligt. Det finns ju liksom inte tid att snällgripa i den här situationen :) Och varför inte testa att göra samma sak med en apport? :)


Det går ju förstås inte att studsa en apportbock, men att få upp den en bit i luften är inga som helst problem:


 

Thomas & Pogue


Maria har leken med hunden som utgångspunkt för sin träning, och det här tycker jag är ett alldeles lysande exempel på hur man tittar på hur hunden leker och vad den gillar i leken, och sedan utnyttjar detta i praktisk träning. Upplyftande! :)


Trä v/s metall

Jag tycker att det verkar vanligt att hundar generellt har lättare att gripa och hålla en träapport, än en i metall. Med Pejla har jag testat några gånger att träna med metallen, och hennes grepp om denna är mycket försiktigare än om träapporten. Ofta skallrar det lite när hon håller i metallen, och detta är förstås något som jag skulle vilja ändra på.


Åter igen handlar det om att få hunden i rätt tossnivå. En lugn och försiktig stämning främjar förstås inte att hunden ska gripa distinkt, vad det än gäller för grej, och kanske särskilt inte med ett lite "läskigare" material som metall kan vara.


Men här kan det också vara smart att först lära hunden en rolig lek med träapporten, och att sedan använda träapporten även i metallträningen - att varva mellan de två materialen med ett intervall som gör att hunden inte tappar inställningen till gripandet. Med Pejla ser planen i mitt huvud ut så att jag i de första passen när metallen ska in i vår lek, kanske bara använder metallen en gång, och resten av repetitionerna använder trä, för att successivt få in metallen mer och mer. Men först vill jag då förstås ha tränat roligt med träapoprten tills detta sitter ordentligt.


 

Carro och Askari. Undrar vem som är tossigast? ;)






ANNONS
Av Lina - 9 november 2009 20:11

Vi är ett litet gäng på 6 ekipage som kör en elitsatsning tre gånger under hösten/vintern. Två dagar per tillfälle, och nu kör vi den första.


Det är jag och Pejla, Fanny och Squid (+ Missy på ett hörn), Thomas och Pogue, Carro med Askari och Sid, Elin med Spike och Siv med Kry som är elever och Maria Hagström är instruktör. Det är väldigt roligt att få vara med på det här, då övriga ekipage är mycket kunniga och duktiga hundtränare. Jag suger åt mig allt jag kan, hela tiden! :)


För egen del har vi tittat på tre moment idag; den berömda rutan, fjärren och fritt följ. När det gäller rutan så har jag nu frågat flera olika instruktörer om inlärning och fortsatt träning (varav minst 4 av dem tävlar eller har tävlat lydads SM- eller NM med bra resultat) och det är helt klart så att rutan är ett komplext moment, som ingen har någon generell lösning på. Men jag börjar få en bild av hur jag ska tänka och träna, och det är bara att sätta igång. För utan träning blir det ingenting alls :)


I fjärren tittade vi först på växlingar mellan sitt och ligg. Dessa har vi tränat mycket eftersom de finns med i lydnadsklass 2. Maria gillade särskilt bakåtsitten från ligg, precis som Niina Svartberg förra veckan. Men vi gick snabbt vidare till växlingar mellan sitt och stå. Här blir Pejla lite lång i kroppen när hon ställer sig, och Niina pratade förra veckan om att ta bort Pejlas fokus från mina händer, dvs inte belöna henne ur händerna. Maria tänkte lite annorlunda och tyckte att jag skulle koncentrera mig på att inte starta träningen förrän Pejla har rätt aktivitetsnivå. Detta är något som Maria förespråkar överlag, vilken övning det än gäller, att inte låta hunden starta någonting förrän den har rätt träningsläge. Detta har jag både hört och läst om förr, men idag var det nog ändå en liten polett som trillade ner hos mig. Allt blir ju så mycket enklare när man står på plats och tränar och kan få kommentarer på detaljer som man själv gör. Väldigt, väldigt bra. En sak till när det gäller träningsläge är förstås att använda belöningar som går i linje med den aktivitetsnivå jag vill ha hos hunden.


Från sitt till stå gick det så mycket bättre bara jag såg till att Pejla fick sitta och koncentrera sig en stund i sittet - tills hon såg avslappnad och koncentrerad ut. Hon blev inte alls lång i dessa ställanden, och hade också bättre stadga i framtassarna. Dock rör hon ena baktassen - lyfter den och sätter ner den igen, ofta lite bakåt, eller rakt upp och rakt ned igen. Vi provade flera gånger, men i de flesta fall kom lyftet i baktassen trots att hon var lugn. Vi testade då att belöna med omvänt lockande - jag presenterar en öppen hand med en godbit i någon meter framför henne, precis när framtassarna tar i backen. Då blir hon helt stilla (det var på detta sätt jag fick stadga i hopp-stå också för den delen).


Omvänt lockande är här en väldigt stor hjälp för Pejla, och jag är medveten om att den måste jobbas bort. Men samtidigt måste jag ju få fram beteendet på något sätt, och jag är beredd att testa det här eftersom det funkat så bra med hopp-stå. Ett annat alternativ är naturligtvis att shejpa det och bara belöna de bästa ställandena hela tiden, men risken för att få med en massa annat som jag inte vill ha + att hennes aktivitetsnivå förmodligen skulle gå upp rejält, är lite för stor.


Ett generellt tips jag hört från Maria några gånger under dagen är att det är bättre att använda en hjälp som hjälper till att få många rätt, och rätt från början, än att shejpa där man riskerar att få med en belöningshistoria av beteenden som absolut inte ska finnas med i slutbeteendet. Och jag tycker att det ligger en del i det.


Men givetvis måste man ha en klar plan för hur hjälpen snabbt ska jobbas bort för att inte riskera att fastna i ett hjälpberoende.


Under fritt följ tittade vi dels på position, dels, även här, på aktivitetsnivå. Och det visade sig att dessa två hänger väldigt mycket ihop. Jag har en hund med hög aktivitetsnivå generellt, och ju hetare Pejla är, desto längre fram hamnar hon; desto mer studsar hon; desto mer nyser hon osv osv...


Så även här blev det generella rådet att jobba med hennes träningsläge och att aldrig starta upp träningen förrän hon ligger rätt. Det låter ju så himla självklart och naturligt detta, men ibland behöver man verkligen någon som kan stå vid sidan och fråga "Men varför startade du nu?" I detta fall var det för min del för att Pejla började studsa runt lite på rumpan, eftersom hon blev osäker när vi stod länge i utgångsställning - vilken position ska jag ha matte? - och detta stressar mig att starta innan hon "ballar ur helt"... eller nåt i den stilen.


Och vad lär hon sig av detta? Att studsa runt lite med hög aktivitetsnivå får matte att starta träningen... :)


Som sagt, det låter enkelt, logiskt och grundläggande, men bara denna lilla enkla grej har fått mig att börja tänka på massor av saker i vår träning där små detaljer förmodligen kommer att göra riktigt stor skillnad. Gött! :)


Som avslutning på dagen pratade vi träningsupplägg för sökhundar, och vi fick ta del av massor av Marias tankar kring detta. Mycket intressant, men det får jag skriva om en annan dag när hjärnan inte känns så urblåst :)


Imorgon kör vi igen, återkommer!

Av Lina - 5 november 2009 21:42

Jag skulle vilja tipsa om en föreläsning med Eva Bodfäldt - Träning för tävling, en fråga om attityd - som min vän Jessica Johansson anordnar på sin hundskola i Sjöbyn, Säffle den 4 mars 2010.


Jag är själv väldigt sugen på att åka ner, och jag vet att Jessica har plats för många i sin nya, fräscha lokal. Kika in på http://www.sjobynshundpensionat.se/kurser.html så får du veta mer om föreläsningen.


Eva Bodfäldt


Av Lina - 4 november 2009 21:38

Vi åkte alltså till Alunda utanför Uppsala i måndags för att ägna hela tisdagen åt lydnadsträning hos Niina Svartberg. Jag är ett stort fan av hennes böcker och Med sikte på 10:an är nog den hundträningsbok jag har läst flest gånger. Den ligger alltid vid sängen och jag slår i den flera gånger i veckan. Det är verkligen en bok jag kan rekommendera till er som är intresserade av tävlingslydad! Likaså hennes Lyckas på tävling som koncentrerar sig mer på tävlingspsykologi för föraren. Väldigt bra även den.


Som jag skrev tidigare var vi 6 ekipage av blandad kompott. Några tävlar eller har tävlat elitklass i lydnad och bruks, några tävlar lägre klasser, och någon ska just starta sin tävlingskarriär.


Jag tycker alltid att det är intressant att se ekipage på olika nivå på kurs. Jag lär mig otroligt mycket av att titta på dem som är i högre klasser förstås, men även av dem som är nästan nybörjare. Det finns alltid saker att snappa upp från alla håll och kanter.


Som grupp valde vi att försöka sprida ut momenten så att inte alla fick hjälp med samma moment. Det var ett bra upplägg tycker jag - vi fick med oss väldigt många olika saker på det sättet. Visst var vi några som körde samma saker, men då var vi å andra sida på olika nivå i just det momentet, och det gjorde att vi fick med oss mer av en helhet i vissa moment, än bara en liten del.


För egen del hade jag som prio ett att få hjälp med rutan, ett moment som jag tragglat med och fastnat lite i under en väldigt lång period. När jag ska träna ett moment behöver jag en väldigt tydlig kriterieplan, annars går det liksom inte, och just rutan har varit ett diffust moment för mig att kriteriesätta.


Niina tittade på oss och tyckte att vi hade gjort ett bra grundjobb. Pejla hittar de fyra konerna med blicken och springer ut på mitt kommando. Niina tryckte på vikten av att flytta rutan mellan varje skick, så det gjorde vi och det gick bra. Pejla sprang ut rätt varje gång.


Vi körde först med tasstarget. Niina är i mina ögon i stort sett en klickertränare. Kanske inte enligt den skola jag gått, men allt är belöningsbaserat och korrigeringar och att lura hunden genom att t ex låtsas lägga ut en belöning i rutan, är inte hennes melodi. Jag fick dock uppfattningen att hon kanske lockar mer än vad jag är van, men hon poängterade också vikten av att ha en bra plan för att jobba bort hjälpen väldigt snabbt. Max tre gånger vill hon använda hjälpen, sedan ska den bort.


Efter tre skick med target i rutan, plockades den med andra ord bort. Och rutan fortsatte förstås att flyttas mellan varje skick. Pejla fick inte se när rutan flyttades - jag såg till att hålla henne sysselsatt med annat.


Men om allt gick bra, varför ville jag då ha hjälp med detta moment? Det var detta med kriterierna. VAD är det exakt jag tränar när jag skickar henne till rutan? När jag tränat själv förut har jag velat ha ett frivilligt ställande i rutan. Det har gått väldigt bra när targeten legat där. Hon har ställt sig frivilligt även utan target, men då har hon varit väldigt mycket mer tveksam i ställandet, vänt upp sakta och glidit ut på höger sida - osäker på vart hon ska ställa sig när targeten är borta. Jag har fått känslan av att hon använder en av konerna som en "nästantarget", dvs hon ställer på linje mellan höger främre och bakre kon, och känns koncentrerad på den främre (från mitt håll sett).


Niina hjälpte mig att reda ut kriterierna här och nu känns det som om jag har en mycket bättre plan. Jag ska träna skicken för sig, och kriteriet här är att jag klickar när hon passerar mitten av rutan. Ställandena tränar jag in separat, och sedan kedjar jag ihop det.


Tänk att det låter så superenkelt att jag nästan inte förstår att jag inte tänkt på det själv! Visst skulle jag kunna shejpa ett ställande inne i rutan så som jag vill ha det, men risken är då stor att jag får med mig en massa osäkerhet på vägen, för att inte tala om förstärkningar för placeringar åt rätt håll, som inte ska vara med i slutbeteendet. Jag tror på Niinas modell för Pejla och mig vad gäller rutan, helt klart!


Nästa grej jag ville kika på var vittringsapportering. Detta har vi inte börjat med egentligen, även om vi kört vittrningsövningar på post-it-lappar tidigare. Nu ville jag höra Niinas metod för att lära in detta.


Niina la en hög rena vittringspinnar på backen medan jag och Pejla tittade på. Sedan fick jag lämna Pejla, gå fram till högen och lägga ut godbitar runt omkring, ställa mig någon meter vid sidan av högen, och till sist ge Pejla varsågod. Hon sprang då förstås fram till högen och sökte efter godbitarna. Detta gjorde vi några gånger och det var förstås inga problem :) Vi avancerade också genom att också lägga godbitar mellan pinnarna i högen.


Tanken som Niina har här är att man redan från början ska få med sig att hunden slår på näsan i pinnsituationen. För vår del tror jag att den här metoden kommer att fungera bra. Pejla är väldigt apporteringsglad, och att apportera pinnar är inga problem över huvud taget. Hon hämtar gärna tusen stycken om hon får.


Vidareutvecklingen av den här metoden var att jag fick en pinne som jag höll i ett tag, men även kletade in godisdoft på. Pinnen placerades längst bak i högen och några godbitar placerades framför och mellan pinnarna i högen. Här var det då bra att jag hela tiden innan hade stått någon meter från högen, så att Pejla var van det - för nu var tanken att när hon ätit upp alla godbitar, skulle markera den pinne som hade min + godisdoft på sig. Och då behövde jag förstås stå nära för att se exakt när hon markerade rätt pinne.


Pejla gjorde exakt som förutspått; åt upp godbitarna, och när de var slut markerade hon pinnen med doft på. Jag fick då belöna genom att ge belöningssignal och springa iväg en bit och belöna henne med godbitar.


Nästa grej var att bara checka av att hon apporterade en pinne som jag gömde lite utanför planen. Inga problem. Och sedan gjorde vi samma sak med högen som senast, min + godisdoftpinne längst bak, några godbitar i högen, men denna gång fick jag vänta ut henne för att se vad som hände. Alltså inte belöna markeringen, utan vänta för att se om hon apporterade rätt pinne. Och det gjorde hon.


Det här påminner väldigt mycket om den träning vi tidigare gjort med post-it-lappar. Eventuellt har hon kvar lite av den erfarenheten, men hur som helst så tror jag att det här upplägget kan fungera bra för oss! Fördelen att först jobba med post-it-lappar är ju att om det går fel, så spelar det ingen större roll. Post-it-lappar har inget med lydnadsmoment att göra. Om det däremot går fel med pinnarna kan man ju dra på sig problem som blir svåra att jobba bort. Men som det såg ut hos Niina är jag beredd att riskera eventuella fel. Det kändes väldigt bra - Pejla blev väldigt koncentrerad och nosig, precis som jag vill ha det.


Det sista moment vi kikade på var fjärren. Niina tyckte att Pejlas bakåtsitt från stå var otroligt snygga, och jag kände mig förstås väldigt nöjd. Jag har använt mycket sitt-fint i fjärren och det är verkligen det som gett de här resultaten. Däremot tyckte Niina att ställandena blev lite "långa", dvs Pejla blev väldigt lång i kroppen, och hon misstänkte att det beror på att hon har sådan belöningsförväntan på mina händer. Det kan nog stämma det!


Vi testade att köra godbitsbelöning i skål bakom, och det tog en stund för Pejla att fatta konceptet här, men när det väl började trilla ner fungerade det fint. Så även detta upplägg tror jag på. Kanske att jag varvar belöning bakom och från mig, för att liksom balansera belöningsförväntan så att den varken ligger för mycket framåt eller bakåt.


Andra moment som det kikades på under dagen var fritt följ, platsliggning, inkallning, framåtsändande, apportering med dirigering, och även vidareutveckling av rutan och vittringen för de högre klasserna.


På det hela taget är jag oerhört nöjd med kursen. Niina är verkligen en duktig instruktör, med både hjärnan och hjärtat på rätta stället :)


 



Av Lina - 6 oktober 2009 23:54

Hemma från en rejäl vardagspaus i Göteborg. Det har varit mycket trevligt - både träning och umgänge, och en del shopping förstås :)


När jag kom hem upptäckte jag att jag har en kurs inplanerad snart som jag alldeles hade glömt bort. Trevligt! I november åker jag, Jessica och ett litet gäng som hon dragit ihop, till Nina Svartberg för en dags lydnadskurs. Det ska bli riktigt, riktigt spännande. Gillar Ninas bok Med sikte på 10:an skarpt.


Under hösten och vintern kommer jag också att delta i en elitsatsning för Maria Hagström. Vi är även här ett litet gäng, som kommer att träffas sex dagar utspritt under årets mörkaste månader. Har en känsla av att detta blir riktigt bra det också, och är nog precis vad jag behöver för att hålla träningsandan uppe i mörkret och kylan.


Och vi har en helg kvar på tränarkursen hos Fanny Gott och Thomas Stokke (som faktiskt även de kommer att vara elever under Hagström-satsningen). Det känns lite tråkigt att det bara är en helg kvar. Vi har ett väldigt trevligt gäng, och jag kommer att sakna dem efter sista tillfället. Men jag hoppas förstås på att träffa många även i framtiden.


Maritha har också bokat in oss på en föreläsning med Anders Hallgren i höst. Det ska bli intressant. Har läst en del av honom och är nyfiken på vad han är för en person i levande livet :)


Dessutom har vi ju Klickercamp i Kil. Det ser jag mycket fram emot :)


Av Lina - 12 september 2009 18:19

Idag har jag & Pejla, tillsammans med två andra ekipage från Torsby BK, varit i Kil på kurs för Lillemor Edström, och hennes man Kjell. Båda är lydnadsdomare, och Lillemor tävlar också lydnad med sin Krollie (hon kom 3:a på årets lydnads-SM). Egentligen var kursen menad för SBK-instruktörer, men jag fick hänga på eftersom klubben tycker att jag borde bli instruktör, och för att det fanns en plats ledig.


Kursen hade tio deltagare med hund, och en hel del observatörer. Alla med hund fick välja ut två moment var att träna, medan övriga var publik. Jag valde rutan och apportering. Rutan för att Pejla ännu inte har 100 förståelse för vad momentet handlar om; apportering för att jag ville titta på gripandet av apportbocken.


Det var fler som hade rutan på sin att-göra-lista, så jag fick se flera varianter. Bland annat en inlärningsmetod där Lillemor hängde upp en leksak på en blomställning bakom rutan, för att lära hunden att springa snabbt genom rutan för att få sin belöning. Metoden bygger i förlängningen på att man har ett bra stanna-kommando, så att man kan stanna hunden mitt i rutan, innan den får varsågod att ta leksaken.


Lillemor tittade på mig och Pejla och tyckte väl i stort att det såg bra ut, men att vi skulle träna mycket på nära håll, leka mycket i rutan, och nöta, nöta, nöta. Och jag tror det ligger mycket i det (vi körde dock inte hennes blomställningsvariant). Hon tyckte också att jag skulle försöka få in lite mer bus/förväntan i momentet. Och att jag så småningom ska testa att sätta upp en ruta, gå ut och fråga "var är rutan", lite retsamt, för att se om hon hittar rutan med blicken. Gör hon det ska vi göra något litet annat, typ ett kort fritt följ, för att sedan ställa upp och testa att skicka till rutan. Jag tror faktiskt att detta skulle kunna funka rätt bra. Jag gör ungefär samma sak med leksaker ibland, som en kul lek - "var är bollen, vart är den?!", och hon går igång bra på det!


Med apporteringen har jag egentligen flera detaljer som jag vill förbättra; gripande, fart och ingången. Men fart och ingång har jag en rätt klar bild för mig hur jag vill träna, så det fick bli själva gripandet vi tittade på idag.


Ibland när Pejla tar apporten på tillbakavägen blir det lite slarvigt, och det kommer något litet tugg strax efter att hon gripit. Har vi riktig otur blir det något mer litet tugg på tillbakavägen, och det här vill jag förstås inte ha. Om hon däremot griper apporten på utvägen, och vänder, så brukar tugget inte komma alls. Det här var alltså min utgångspunkt, och jag tänkte mig att jag ville få tips kring att träna gripandet så att hon alltid tar det på utväg.


Lillemor tyckte dock att gripandet oftast blir bättre om hunden tar apporten på tillbakavägen, och att jag istället skulle koncentrera mig på att få bort tugget. Vi tränade inte på det på plats, men hon menade att jag skulle använda mig av en leksak, att jag skulle stå med den i handen synlig så att hon håller koncentrationen på leksaken vid tillbakagången, och därmed borde ha såpass hög koncentration att hon glömmer bort att tugga på apporten.


Det kanske kan funka, jag vet faktiskt inte! Måste dock tänka igenom det hela lite innan jag ger mig på att prova :)


Den största behållningen för mig denna dag har dock varit att jag fått ett underbart kvitto på att Pejla börjat fungera väldigt fint i sådana här miljöer; mycket folk och en del hundar på nära håll, någon som instruerar mig, kommenderar och rör sig kring oss. Trots detta hade Pejla på plan totalt fokus på mig hela tiden, och Lillemor kommenterade det till och med och tyckte att vi hade en så fin kontakt. Det är verkligen stärkande att få höra sådant från andra!


På det hela taget har det varit en intressant dag! Lillemor använder mer hjälper vid inlärning än vad jag är van sedan tidigare, och jag känner att jag ibland behöver tid att fundera lite över råd och tips, innan jag kan bestämma mig för om det passar oss eller ej. Jag är absolut inte främmande för att använda hjälper, men jag vill gärna tänka efter ordentligt innan jag använder dem - går det att få till lyckade repetitioner utan hjälp så gör jag hellre det. Men ser jag att en hjälp kan få själva utförandet/beteendet att bli mer korrekt från början, ja, då kan jag mycket väl tänka mig att använda den. Men som sagt, jag tror det är bra att tänka igenom det ordentligt i förväg.


Efter kursdagens slut tog jag med Pejla ut på planen för att träna lite fjärr och inkallning med ställande. Tog det som detaljträning (till skillnad från uthållighetsträning), samt fortsatt träning på att köra lydnad på ny plats.


Hon var för härlig! Jag blir alldeles varm i hela kroppen när hon är sådär på! Vi lekte mycket med bollen, körde lite ställanden under leken, och hon ser bara för go ut! Jag hoppas och tror att vi så småningom ska få in den här lekfulla men ändå koncentrerade sinnesstämningen genom ett helt lydnadsprogram. Det måste vara en helt fantastisk känsla!

Av Lina - 7 september 2009 21:54

Fanny och Thomas har flyttat från Norge till Fjugestad utanför Örebro, så det var dit resan bar oss denna fjärde samling under tränarutbildningen. Det passar mig utmärkt då det känns som raksträcka hela vägen :) Och vilket ställe de fått tag i! Så vill jag också bo någon gång - egen gård med fårhage och bruksskogen alldeles inpå knuten.


På lördagen startade vi med tävlingsträning. Jag och Pejla skulle köra en inmarch på plan, och sedan en apportering enligt lkl2. Jag valde detta moment för att hon kan det bra, och när vi tävlingstränar vill jag inte göra det onödigt svårt, utan skapa positiva händelser och känslor kring hela tävlingssettingen. Och det gick bra tycker jag! Hon var med och gjorde allt, även om det säkerligen inte var en 10:a så var det helt ok tävlingsmässigt.


Vi kom i sista sekund på att vi även kunde testa rutan. Här hade jag dock inga förväntningar alls på att det skulle funka, och det gjorde det inte heller :D Så då fick jag ett definitivt kvitto på vad jag redan visste - vi behöver träna det mer! :)


Jag har lagt en del tid på tävlingsträning överlag det sedan utbildningen hos Klickerklok drog igång, och det har verkligen gett resultat. Pejla störs inte alls lika mycket av settingen längre, och det skulle faktiskt förvåna mig om hon skulle bli låg och rädd när vi tävlar på riktigt nästa gång (som det blev sist). Jag hoppas och tror att den här träningen verkligen hjälper henne att ta kommendering, folk, tält och nervös matte på ett bättre och bättre sätt.


Vi har förstås tränat på en massa andra saker under helgen också. Och för vår del fanns det några saker som vi behövde hjälp med. Det första var platsliggningen. Kort historia är att Pejla råkat ut för ett par incidenter som gjort henne osäker, och att hon vid vår senaste tävling gick upp och sprang efter mig. Sedan dess har vi tränat om och tränat bra. Jag började som inför klass 1 med att stå kvar hos henne, och har successivt rört mig längre bort, längre stunder. Både med och utan andra hundar. Det har fungerat jättebra, och hon har blivit lugn och avslappnad i situationen.


Det jag däremot inte har vågat är att gå och gömma mig. Och detta var en av grejerna som jag ville ha bra träningshjälp med, och det var såklart inga problem :)


Jag la Pejla utan andra hundar, gick och gömde mig, och fick sedan hjälp av instruktör och kurskamrater som gick fram och belönade henne några gånger med godbitar. Två gånger gjorde vi detta, och det gick hur fint som helst.


 


Fanny tyckte dock att jag borde försöka få upp hennes förväntan lite mer, eftersom hon ligger lite väl avslappnat ibland och det är lätt hänt att det blir lite nosande då. Och jag håller med! Det känns bra att ha fått henne lugn och avslappnad, men nu behöver vi lägga på lite mer intensitet. (Och detta har vi redan börjat träna på hemmaplan idag).


Jag har också jobbat mycket med stadga i beteenden. Ända sedan Pejla var liten valp så har hon dansat klickerhundsdansen - dvs hon bjuder ihärdigt och gärna på hela sin reportear, gärna gång på gång i långa kedjor, och det har ibland varit svårt att få henne att fatta vad man klickar för. Detta innebär såklart att det kan ta väldigt lång tid att få fram ett beteende rent, och när vi väl får det så är hon ganska trött...


Stadga i stå har varit vårt största problem. Det har varit tassar som flyttats än hit, än dit, och ofta i min riktning. Detta har också gjort att jag ofta får henne väldigt nära mig när vi tränar, och det vill jag ju inte alltid. Ibland är det nödvändigt att ha hunden på lite avstånd.


Jag tränade mycket på det hopp-stå som vi shejpat fram, och som ser fint ut, men som inte har någon stadga efter ställandet. Men med omvänt lockande till hjälp vid exakt rätt tillfälle, så har vi kommit enormt mycket framåt med det här! Har använt godis, pipleksak och kampfläta som belöning och i omvänt lockande, har fortsatt träningen hemma idag, och det känns så härligt att det går så snabbt framåt.


I princip alla deltagare på kursen önskade mer träning på signalkontroll, då detta är något som faktiskt är väldigt svårt. Även här handar det mycket om att få lite stadga i hunden. Och med Pejla är det enormt viktigt att få hennes tankar helt och hållet bort från det frivilliga tänket - att sansa sig och ta det lugnt för att få signalen för beteendet. Och här handlade det mycket om att faktiskt förstärka stadga och lugn - och då inte bara genom att belöna med en signal, utan också med godbitar. Även här gick det stadgit framåt, och jag känner att jag börjar få fason på mitt eget agerande - när och hur jag belönar stadgan, när jag säger signalen.


Jag inbillar mig också att den här signalkontrollsträningen blir väldigt mycket skönare för Pejla. Hon sparar massor av energi och får tid att tänka och göra riktiga val. Riktigt, riktigt bra!


En annan sak som jag insåg under helgen är att Pejla blir ordentligt trött av att kampa! Det är klart att det är jobbigt, men jag såg plötsligt ett samband med att hon "ballar ur" och inte orkar tänka längre, om vi kampar för mycket och för länge. Nu var det visserligen söndag eftermiddag och hon var väldigt trött ändå, men efter att vi kampat en del som belöning tog hon liksom slut totalt. Bra att tänka på! Att springa efter bollar verkar inte alls vara lika jobbigt, och jag ska vara noga med att välja rätt belöningar beroende på hur pigg/trött hon verkar från start när vi börjar ett träningspass.


Fanny och kurskamraterna tittade också på vårt fotgående mot slutet av söndagen, och jag fick hjälp med att själv få till tekniken i belöningen så att den hamnar rätt och främjar en position något längre bak än den vi dragits med så länge. Hennes attityd är härlig (tycker jag iallafall :) ), men kan väl bli lite väl studsig när hon blir för het. Men även detta kan jag se till att tänka på vid belöning - belöna i halter i position med omvänt lockande t.ex.- precis som Maria Hagström föreslog när jag var hos henne sist.


Vi försökte i sista passet att köra lite fjärr för klass 2, men jag fick inse att Pejla var alldeles för trött för att köra snabba växlingar. Hon var dessutom så trött att jag inte ens fick fram ett frivilligt sitt. Det var som bortblåst! Men för den delen så borde ett frivilligt sitt verkligen inte vara så svårt att få fram, även om hunden är trött, och en av våra läxor till nästa tillfälle är att få fräscha upp frivilliga sitt, ligg, stå och ingång igen, och att kunna få fram allesammans under ett och samma träningspass. Riktigt, riktigt bra och viktig läxa, för det har i ärlighetens namn blivit alldeles för dåligt "framförmappande" på senare tid!


Vi ska tävla om bara några veckor, och jag fick efter kursen några goda råd av Thomas om hur jag bör lägga upp träningen fram tills dess. Upplägget känns riktigt bra, det handlar om att köra mycket tävlingsträning (förstås), men att göra den enkel med fokus på glädje och attityd; att träna många tävlingslika platsliggningar på nya platser och med nya hundar, och se till att lägga upp det så att hon hela tiden lyckas; att jobba med uthållighet i momenten inklusive övergångar mellan moment och att de sista dagarna före tävling lägga in bra belöningar på våra svaga punkter och få flyt på dem. Och vi har förstås redan börjat, och jag ska verkligen se till att vi får till mycket bra tävlingsträning under kommande veckor!


Tack Fanny och Thomas för den bästa helgen hittills under utbildningen, och tack alla kurskamrater för gott och trevligt sällskap. Vi har verkligen ett härligt och duktigt gäng!


Det här är långt ifrån allt vi gjort, och om du är nyfiken på att läsa mer , så har Fanny, Louise och Lena också bloggat om helgen!










Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se