Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Senaste inläggen

Av Lina - 30 november 2009 09:39

I lördags började jag min bana mot att bli instruktör. Jag har valt att gå Brukshundklubbens allmänlydnadsinstruktörsutbildning, och vi är ett rätt stort gäng från hemmaklubben + en tjej utifrån som tillsammans ska lära oss att lära andra.


Mycket av tiden den här första gången gick åt till att lära känna varandra och att gå igenom utbildningens innehåll, och det finns mycket intressant att blicka fram emot. Bland annat ska vi genomföra Allmänlydnadspasset med egen hund vilket känns lite spännande :) Vi ska givetvis också drillas i att tala inför grupp, lära oss om hundar och hur de fungerar både individuellt och i relationen med människan, problembeteenden, nosarbete mm mm.


Vi hann prata en del om människans lärande och fick prova på att hålla ett föredrag inför gruppen. Alla klarade detta fint, även om nervositetsnivån var lite olika för olika deltagare. Själv har jag jobbat som lärare och har många bra saker med mig från det, men blir givetvis lite spänd inför en ny grupp.


Det som fått mig att fundera mest efter helgen är den genomgång vi hade av SBK's dressyrpolicy. Den är framtagen i början av 2000-talet och växte väl i första hand fram för att sätta begränsningar kring korrigeringar och våld i samband med hundträning.


Jag läste igenom policyn och blev faktiskt glad över att läsa vissa saker, citerar ur den del som rubriceras Träning:


Träningen med hunden skall bygga på att utnyttja dess naturliga förutsättningar för inlärning. Detta sker på effektivaste sätt genom att belöna fram rätt beteenden.


Användandet av obehag kan leda till oönskade reaktioner, som exempelvis rädsla, passivitet eller att hunden söker avstånd.


I träningen formas hundens beteende steg för steg. Denna process ska inte forceras om man vill uppnå ett varaktigt resultat. Träningen skall planeras med hänsyn till individens möjliga förutsättningar för att lyckas.


Allt eftersom hundens förmåga att lyda ökar, läggs även sociala krav på utförandet. Detta måste dock ske successivt och anpassas till hundens kunskapsnivå och motivation till uppgiften. För ett lyckat resultat är det viktigt att hunden drivs av sin egen lust att utföra uppgiften, vilket medför att förarens sociala krav ska vara av underordnad betydelse. Kraven får därför aldrig överstiga hundens förmåga.


Jag måste säga att jag tycker att det här låter väldigt bra! Policyn har funnits i några år nu, och jag hoppas att alla SBK-instruktörer verkligen läser och tar in det som står i den. Jag upplever det dock hittills att man i samtal kring policyn ändå har en tendens att hamna i diskussioner kring korrigeringar och tillrättavisningar när problem uppstår. Jag kan tycka att det är lite synd och önskar att det hellre lades mer fokus på hur man undviker problemen, jobbar förebyggande och lägger träningsplaner för att undvika att ett problembeteende uppstår igen, om det redan skett.


Det diskuterades t.ex kort om vad man ska göra om ens hund springer fram och biter en annan person. Personligen har jag aldrig varit med om att detta hänt på en brukshundklubb, men jag antar att risken finns att det kan hända. Många vill förstås korrigera sin hund efter en sådan händelse. Själv är jag inte säker på vad jag skulle göra. Kanske skulle situationen utlösa en korrigeringsreaktion hos mig - och då mest för att jag själv blir rädd. Kanske skulle jag bara ta min hund och skjutsa in den i bilen.


Vad jag däremot är säker på är att jag skulle ta mig en rejäl funderare på hur jag undviker att detta händer igen - jag skulle definitivt lägga upp en träningsplan, för att lära hunden hur den ska bete sig i liknande situationer - och denna plan skulle läggas upp med tanke på just de saker som står i policyn, nämligen att utgå ifrån hundens naturliga förutsättningar för inlärning, och att använda störningar som hundindividen klarar av.


Att korrigera sin hund efter att den gjort ett utfall eller i värsta fall bitit någon är kanske en naturlig reaktion. Men varför gör man som hundägare detta? Är det för att omgivningen kräver en reaktion? Eller är det för att visa hunden att man inte tolererar sådant beteende? Förmodligen både och. Men jag tänker alltid i banorna - vad lär sig hunden? I det här fallet - kan jag vara säker på att min korrigering hjälper hunden att förstå att den inte ska göra så igen? För mig är detta avgörande för hur jag lägger upp min träning! Kan jag med tanke på policyns ord Användandet av obehag kan leda till oönskade reaktioner, som exempelvis rädsla, passivitet eller att hunden söker avstånd kanske till och med misstänka att en korrigering av mig som förare, tryggheten för hunden, i det här läget, kan addera stress och rädslor hos hunden som gör att den nästa gång den är i en liknande situation stressar upp sig ännu mer än förra gången, eftersom den kopplar samman situationen med ännu mer obehag än den tidigare gjort?


När det gäller korrigeringar så tänker jag ofta i de här banorna. Jag tycker kanske att en hund som springer fram och biter en annan människa är ett grovt och ovanligt förekommande problemexempel - hundmöten skulle egentligen vara mer relevant att diskutera eftersom många fler har problem med just detta. Om jag korrigerar min hund för att den beter sig illa vid hundmöten - vad händer med hundens stressnivå? Och vad händer med hundens förväntningar inför nästa hundmöte?


Om jag istället belönar hunden vid hundmöten, innan den fått chansen att bete sig illa, vad händer med hundens inställning till hundmöten då?

ANNONS
Av Lina - 24 november 2009 22:54

 


Jag har själv inte sett sändningarna från lokalnyheterna på TV4 idag, men hittade en notis på nyhetskanalen.se - dock utan filminslag. Kanske har det inte sänts än? Kanske är det en alldeles för liten nyhet för att hamna i TV-nyheterna? Kommer givetvis att hålla koll de nämsta dagarna :) 

ANNONS
Av Lina - 24 november 2009 20:57

Hittade en bild hos Jenny på Pejla och mig när vi doggie-zen-tränar hästskit. Ni ser högen som vi går förbi där på backen :) Och även skålen med kycklinghalsar som tillslut blev den svåraste störningen att släppa med tanken. (Det ska gå att klicka på bilden för att se den större.


 

Av Lina - 23 november 2009 16:33

Under året har alltså jag och Pejla gått Klickertränarutbildning steg 2 hos Klickerklok. Vi började tidigt i våras med att sätta upp våra mål för året, och det sista vi gjorde igår var att blicka tillbaka på vad vi gjort under året, och fundera över hur vi klarat våra mål.


Jag hade ett specifikt tävlingsmål, och det handlade kort och gott om att ta 1:a pris i lydnadsklass 2. Och detta har vi klarat!


Men just det här målet har också inneburit att jag varit tvungen att sätta massor av delmål, som i sig har varit viktiga - faktiskt viktigare än själva slutmålet för året.


Jag har bland annat fått jobba otroligt mycket med Pejlas inställning till tävlingssituationen. Så ett delmål var att få henne trygg i situationen. Nästa mål blev att få henne att tycka om situationen - att trivas och ha roligt i tävlingslika miljöer. Detta har varit vårt stora jobb iår, och det känns betydligt mer tillfredställande att känna att det målet är i hamn. Att titta tillbaka på hur jag lyckats vända hennes rädslor till något positivt. Det är häftigt.


Givetvis har även årets slutmål inneburit en massa delmål som handlar om momentträning, och här har vi också utvecklats. Men trots att vi klarade slutmålet, så klarade vi inte alla mål inom momenten. Jag har inte lyckats lära Pejla rutan ordentligt t.ex Och det känns lite tråkigt. Så detta med att klara stora slutmål behöver egentligen inte alltid vara det man känner sig mest nöjd över - jag hade nog varit ännu gladare om jag klarat t.ex att lära henne delmålet rutan.


Vi pratade en hel del om målsättningar, om varför vi behöver (eller inte behöver) dem, om hur ett bra mål ser ut osv. Och jag har tänkt mycket på detta, och börjar nu se lite klarare hur jag ska kunna använda mig av målsättningar för att få träningen att gå framåt.


Fanny har bloggat väldigt bra om just det här idag, läs gärna det!


Vår sista dag rent träningsmässigt handlade för mig och Pejla till en början mycket om doggie-zen-träning på den där sabla hästskiten. Vi körde först ett pass inne i ridhuset, och det gick framåt. Men sedan ville jag inte behöva använda för mycket av värdefulla träningspass till detta, så medan de andra i min grupp körde sina pass, fortsatte jag och Pejla hästskitträningen utomhus. Det gick bra! Och nästa pass körde jag fritt följ med hästskit som störning. Använde färskfoder och råa kycklinghalsar som avståndsbelöning, och rätt snart visade det sig att avståndsbelöningen blev en mycket svårare störning än hästskiten. Helt klart bra. Och att jobba mer med att Pejla ska kunna släppa en avståndsbelöning med tanken medan vi tränar, är helt klart en sak som står på min lista över mål för träningen.


Vi körde också apporteringsträning, och här upptäckte jag ett nytt problem - det var visst inte bara hästskiten i ridhuset som var svår för Pejla, utan även det sandiga underlaget. Vi tränade ingång med apport - en medhjälpare höll Pejla och hon fick komma in med apporten till mig. Det här gick såpass bra att jag snart istället valde att titta på gripanden, och det var nu vi upptäckte att sand i munnen inte var något som Pejla uppskattade särskilt mycket. Apportbocken blev plötsligt rätt äcklig att ha i munnen. Väldigt bra att få reda på det! Där har vi ännu en sak att ta tag i, för jag vill ju kunna träna i ridhus om vintrarna. Och rätt snart såg vi även att leksaker fulla med sand de också blev motbjudande. Tänkte ta mig ner till en öde sandstrand någon dag och bara leka med bollar, för att se om det hjälper. Om vi har nog roligt tror jag nog att sanden ska bli ett mindre problem tillslut.


Vi körde även ett avslutande pass med dirigeringsövningen jag plockade med mig från Maria Hagström-kursen sist. Det gick väl sådär. Pejla var väldigt trött, och jag tror också att hon var väldigt mätt :) Rätt dålig fart, men hon gjorde många rätt. Hon sprang åt rätt håll varje gång, men testade efter ett färdigt skick att smita iväg och kolla i mittenskålen. Detta gör ju inte så mycket eftersom den är tom, men jag vill undvika det i största möjliga mån.


Tack alla underbara kurskamrater för ett härligt år! Och tack Fanny och Thomas för att ni hjälpt oss att komma framåt, både i tanke och handling. Kommer sakna våra träffar väldigt mycket.


 

Av Lina - 21 november 2009 23:20

Ja, nu hoppas jag förstås att det inte är sista, som i allra, allra sista, men vi har sista helgen på årets klickertränarutbildning steg 2. Tanken idag var egentligen att vi skulle köra tävlingslydnad, men med en strålande sol på klarblå himmel kom vi rätt snabbt överens om att åka ut i skogen och träna sök. Yes! :) Jag älskar verkligen sök. Och det gör Pejla också :)


Vi ville testa systemövningar, dvs frivilliga skick till figuranter som i ett zickzackmönster från mittstigen, först nära, ca 10 meter ut till figurant, för att successivt flytta ut figuranterna längre och längre. Vi körde flying över stigen, och jag måste säga att Pejla gjorde det väldigt bra! Jag var lite orolig att hon skulle strunta fullständigt i mig och bara springa lite hur som helst fram och tillbaka, men alla gånger utom ett par så strök hon fint förbi mig vid vänstra sidan - även då hon kom lite snett ifrån sidan och in. Helt klockrent var det förstås inte - hon missade någon gång och sprang för långt ifrån mig på stigen, men på det hela taget kändes det väldigt, väldigt bra! Det var superkul och jag känner mig verkligen otroligt taggad att träna mer sök.


Mitt upp i alltihopa kom Sara Moll från TV4 Värmland för att göra ett reportage om mig och Hundtränaren :) Hon filmade en del under sökträningen, och gjorde sedan en intervju. Lite pirrigt förstås, men också himla roligt! Vet inte när inslaget kommer på TV, men hoppas att det blir snart.


Efter en mycket sen lunch fick vi en timmas tävlingslydnad i ridhus. Jag gjorde en ordentlig uppvärmning då Pejla vilat länge nu - gick först ut och gjorde ett enkelt upplet på en äng för att blåsa ur Pejla den värsta intensiteten, och körde sedan förstärkning med hög frekvens utanför ridhuset, för att hon valde mig istället för de andra hundarna och all hästlukt runtomkring, plus att vi tränade vändningar och halter för fria följet. Fortsatte uppvärmningen i ridhuset "utanför plan" och märkte att den här miljön är väldigt svår för Pejla. Men jag fick henne helt ok med tycker jag, och vi gjorde en inmarch, uppställning och ett par steg på ett fritt följ, sedan belöning. Hon sprang efter bollen, men det fanns förstås hästskit på backen som var betydligt mer intressant, så efter en stund släppte hon bollen och tog sig en smakbit... :/


Vi gjorde en inmarch till följt av en rak inkallning + transportsträcka - ny belöning. Lekte med bollen och försökte engagera mig själv mer i leken - funkade bra, men hästskiten lockade även denna gång tillslut mer, och det är i nuläget en alldeles för svår störning.


Tycker ändå att hon hade bra fokus under själva övningarna, förutom en dipp med nosen det allra sista under inkallningen. Så imorgon blir det till att doggie-zen-träna hästskit helt enkelt! Det hade ju varit så kul att kunna både träna och kanske t.o.m tävla inomhus vintertid :)


Kvällen har efter middag hos Fanny och Thomas spenderats med Elin och Spike i gäststugan här i Fjugesta. Pejla har fått vila. Mest på grund av att jag är helt urblåst i skallen och inte orkar tänka riktigt - efter en hel dag ute med träning, intryck, och lite nervositet inför TV-inspelningen, så känns min hjärna rätt stekt. Spike däremot har fått göra markering på vittringspinnar. Jag träffade Elin senast på Maria Hagström-kursen här för ett par veckor sedan, och jag måste säga att Elin gjort ett helt suveränt jobb med vittringen sedan dess - stor förbättring och nu markerar Spike med ett tydligt frys på rätt pinne (förra gången testade han gärna att frysa lite på vilken som). Kul och väldigt inspirerande att se. Så nu ska vi hem och träna på post-it igen, det var rätt länge sedan :)


Som sagt, trött, trött, men väldigt nöjd. Och nu är det definitivt dags att samla krafter inför imorgon. Sova, med andra ord.

Av Lina - 20 november 2009 21:48

Idag träffades jag och Marita med Zelda för att spåra och träna. Väl på plats dök tre klubbkompisar till upp som hade samma plan - trevligt!


Vi körde uppletande i korridor, och jag ville köra Pejla på andras grejer, eftersom jag i Kil upptäckte att hon hade problem med det. Men det verkar som om träningen där i Kil gav resultat! För det var inga som helst problem. Hon sprang till och med rakt ut i den riktning jag visade. Wow.


Två grejer fick hon hämta - båda rätt enkla. Den första en lång tygfläta som syntes väldigt väl. Den andra en vante, som hon fick plocka från backen ett par gånger innan den las ut. För enkelt? Ja, kanske, men jag ville vara säker på att ha väldigt stor chans att lyckas. Nästa gång gör vi det lite svårare :)


Spåret var även detta något nytt för Pejla - nämligen att gå ett spår som någon annan lagt. Hon har bara gått mina spår tidigare. Hon var så duktig! Hon blir nog trött ibland, och lite vimsig då, men hon tog hela spåret och plockade båda pinnarna. Det största problemet är nog egentligen jag. Jag ska verkligen försöka gå spår framöver där jag har noll koll - jag tror att jag påverkar henne trots att jag verkligen försöker att inte göra det. Inte bra.


En superhärlig dag har vi haft, och nu torkar blodpudding och lever i ugnen - imorgon bär det av till Örebro för sista träffen på klickertränarutbildningen.


Ha en skön helg alla!


Jag och Pejla innan spåret. Fotot är taget och lånat av Marita :) 

Av Lina - 18 november 2009 11:21

Tidigt imorse medan sambon och barnen fortfarande låg och sov åkte jag söderut fyra mil för att besiktiga bilen, och medan jag satt och väntade på att besiktningskillarna skulle göra sitt, ringde sambon. Han sa att det var något konstigt med Pejla, och jag hann bli riktigt orolig innan han berättat klart.


Det var fortfarande mörkt när han klev upp, och på väg in i köket såg han Pejla stå i det mörka vardagsrummet och glo på honom. Rätt upp och ned bara. Hon brukar alltid bli glad när folket i huset vaknar, och kommer fram och hälsar och svansar framför fötterna. Men hon bara stod där. Han tänkte inte så mycket mer på det utan gick in i köket för att ta fram frukost.


Sonen ropade inifrån badrummet, sambon gick dit, men på vägen såg han att Pejla fortfarande stod kvar helt konstigt mitt i mörkret i vardagsrummet. Som förstenad var hon. Vi har gäster på besök och han tänkte att hon kanske hörde trampet från övervåningen och kände sig skraj?


När badrumsbestyren var klara stod hon fortfarande kvar, och det var väl nu sambon började tycka att det var riktigt konstigt. Nu hade det gått säkert tio minuter sedan han först såg henne. Han började prata med henne och gå fram till henne. Väl framme får han se den. KORVEN som ligger på golvet framför henne :D


Pejla har verkligen aldrig blivit korrigerad för att försöka sno åt sig mat. Vi tar bara lugnt bort henne om hon skulle få sig för att försöka. Däremot är hon väldigt vältränad i att vänta på varsågod, både på sin egen mat och på annat som jag t.ex tappar på golvet i köket. Kattmaten är också väl inlärd på samma sätt (fast då fick hon inte varsågod på kattmaten, utan annat gott på golvet bredvid).


Men just detta att hoppa upp på bänkar och ta grejer har vi inte tränat alls egentligen. Ofta ligger leksaker och annat på bänkarna här hemma, och dem hämtar hon gladeligen. Även tomma mjölkkartonger och annat kan hon sno åt sig, men bara om inte jag är hemma.


Nu hade alltså grisen snott en grillkorv som jag glömt lägga i kylen efter att vi använt delar av den till träning. För att plocka från bänken är ju helt ok. Hon tycker uppenbarligen dock inte att det är ok att äta den. Iallafall inte förrän man får ett varsågod.


Det är verkligen fashinerande hur man kan lära in saker, enbart med belöningsbaserat tänk, och hur otroligt välbefäst beteendena blir på detta sätt!


Sambon plockade bara bort korven från golvet och slängde den i soporna. Han kände inte att det var helt rätt att belöna att hon självmant plockat till sig den från bänken. Helt ok med mig, men hade det varit jag hade jag nog inte orkat hålla mig från ett "varsågod" i ett läge där hon stått och dreglat i mörkret - hur länge har jag ingen aning om.

Av Lina - 16 november 2009 01:20

Det slog mig att det ju är schysst att länka tillbaka till er som länkar till Hundtränaren, så nu finns en ny sida på Hundtränarsajten där du som lägger en banner till Hundtränaren, får en egen banner publicerad! Kika in på www.hundtranaren.se/friends.html :)

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se