Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Senaste inläggen

Av Lina - 16 november 2009 01:15

Jag upptäckte att jag hade ett sparat inlägg som inte publicerats, med tankar om träning efter Maria Hagström-kursen. Och så kan vi ju inte ha det. Inlägget kommer här! :)


Under dagarna med Maria Hagström blev det en hel del frågor om nyinlärning från min sida, eftersom jag tränat moment inför varje lydnadsklass i taget, och därmed inte riktigt kommit igång med momenten för klass 3. Och det finns ju en del nytt den här gången! Det kan tyckas aningen tokigt att lägga upp träningen på det här sättet - jag vet att många tränar in de högre klasserna långt tidigare än jag gjort, men det har helt enkelt att göra med att jag inte har rutin på det här. Varje gång jag lär in någonting är det första gången jag gör det. Så det har varit ett medvetet val från min sida att köra klass för klass, i stort sett enbart för att inte röra till det för mycket för mig själv :)


Igår slog det mig en sak som var väldigt bra att "få syn på". Jag har tidigare haft relativt lätt att lägga upp planer för de moment jag ska träna in i lydnadsklass 1 och 2. Alla moment utom rutan egentligen. Och nu inför klass 3 har jag haft en period av att jag känt mig totalt inkompetent - jag har liksom inte fattat hur jag ska kunna få till allt detta komplicerade! Men så slog det mig - jag har väldigt lätt att tänka ut planer för moment där inga hjälper behövs! Så fort det blir lite mer komplicerat och man förmodligen behöver plocka in någon typ av hjälp, då kör jag fast i tanken.


Jag är från början skolad klickertränare, och det där att träna med så lite hjälper som möjligt sitter liksom i ryggmärgen - det faller sig inte naturligt för mig att tänka att jag kan behöva ta till en hjälp!


På ett sätt önskar jag verkligen att jag kunde shejpa in hela lydnadsklass 3! :D  Det vore skönt, roligt och väldigt hemvant och bekvämt. Men jag inser att det förmodligen skulle vara, om inte omöjligt, så iallafall väldigt svårt och omständigt.


Både på Maria- och Niina-kurserna blev jag instruerad att använda en del hjälper och har efter det kommit igång med träningen igen. Men det tar fortfarande emot litegrann, och kan jag lösa någonting utan en hjälp så gör jag hellre det :)


I tisdags pratade jag med Maria om apportering med dirigering, och ville ha hjälp med att komma igång med själva dirigeringsbiten. För det är precis en sådan sak som jag haft väldiga problem med att få ihop i min hjärna. Hur shejpar jag det...?


Maria visade mig ett mycket enklare sätt. Vi satte ut tre skålar på en linje, med 6 meter mellan varje skål. Pejla placerades strax hitom den mellersta skålen, sittandes med skålen i ryggen, och jag ställde mig mitt emot henne. Vi la godis i ena skålen, säg den högra, och sedan låtsades vi lägga godis i de andra skålarna. Jag fick sedan visa med armen åt ena hållet och säga "varsågod". De första gångerna visade jag väldigt mycket och tog ett steg åt rätt håll när jag skickade henne på skålen.



  


Pejla fattade snabbt, men en sak som var svår att få till där och då, var att få henne att inte gå till de andra skålarna och kika, när hon ätit klart. Jag har ingen felsignal som funkar i det här läget. När vi tränar på ett sådant sätt så att Pejla kan se mig, kan jag kliva ur min tävlingsmässiga hållning, och säga ojojoj - det fattar hon och vi gör om. Men med den intensitet och uppmärksamhet hon hade mot de andra skålarna i det här läget, plus att hon hade ryggen åt mig, så var det ju lönlöst att få henne att vare sig se eller höra mig när jag ojade...


Men hon skulle ju ändå brytas, och jag tog i med ett "apapapap", som jag kan säga ibland till henne om hon försöker apportera en kniv från golvet eller likande. Men det här kändes inte riktigt bra.


Men Maria visade mig hur hon brukar göra - så fort Pejla satte nosen i rätt skål, ropade Maria "ja!" med hög och ljus stämma, ett ljud som Pejla absolut inte kunde missa, och sedan rörde sig Maria bakåt med en synlig belöning. Gissa vart Pejla sprang den här gången? :)


Här blev det väldigt tydligt hur bra det kan vara med en inlärd belöningssignal som betyder "belöning här hos mig". Jag ska lära in det ordentligt tror jag, för jag ser stor nytta med den längre fram i träningen också, när vi ska jobba med moment där hon är vänd bort från mig, har hög intensitet och är på avstånd.


Vi hann inte så mycket mer, men Maria instruerade mig om fortsättningen, vilken bestod i att jag successivt ska flytta de yttre skålarna bakåt, bort från Pejla, medan mittenskålen gärna kan få stå kvar nära henne, och fortsätta skicka henne på varsågod åt respektive håll. Och detta har vi såklart testat!




Två pass har vi hunnit med, ett inne och ett ute. Inne gick det inte att få 6 meter mellan skålarna, men vi har stort vardagsrum, så några meter fick vi till iallafall. Inne körde vi bara på rak linje, och det funkade klockrent. Hon såg riktigt klok ut när hon valde rätt gång efter gång. Och belöningssignalen "ja!" verkade också snabbt inlärt.


Idag tog vi ut träningen bland ett täcke av löv, och det funkade fint även här. Jag började rätt snart flytta de yttre skålarna bakåt, en meter i taget ungefär, och det gick fortsatt bra. Ända tills jag gjorde fel. Vid ett skick åt vänster. Jag pekade vänster med armen, sa min signal, och Pejla for iväg åt rätt håll. Fast bara någon meter. Så stannade hon upp, tittade på mig, och kom sedan till mig i full fart. Vad nu?


Jag insåg rätt snart att jag ropat "ja!" istället för "varsågod", så Pejla gjorde ju helt rätt. Hon gjorde det jag lärt henne - kom till mig för belöning på "ja!". Vi gjorde om några skick men jag såg tydligt hur tveksamheten smög sig in varje gång jag skickade åt vänster. Ett par gånger stannade hon upp helt och tittade på mig. Första gången bröt jag och vi gjorde om, men andra gången väntade jag istället ut henne, och till slut sprang hon vidare och rätt.


Förutom den här missen, som jag hoppas inte ska hänga i allt för länge (tror att med nog många rätt repetitioner, så blir hon säkrare igen), så har det hela gått väldigt bra. Och det är väldigt kul! Äntligen har vi fått bita tag i något helt nytt, och äntligen har jag en plan för hur vi ska jobba! :)

ANNONS
Av Lina - 13 november 2009 12:51

Jag har lagt en banner som länkar till www.hundtranaren.se här ute till höger. Om det finns några av mina läsare som tycker det vore roligt att göra samma sak så går det bra! Kopiera bara koden här nedan där du vill lägga in bannern. Och skicka gärna ett mejl till mig på lina@hundtranaren.se efteråt (eller lämna en kommentar här med länk till sidan) så att jag kan kika på hur fint det blev :)


<object classid="clsid:d27cdb6e-ae6d-11cf-96b8-444553540000" codebase="http://download.macromedia.com/pub/shockwave/cabs/flash/swflash.cab#version=8,0,0,0" width="190" height="300" id="ht_2010_190x280" align="middle">
    <param name="allowScriptAccess" value="sameDomain" />
    <param name="allowFullScreen" value="false" />
    <param name="movie" value="http://hundtranaren.se/banners/ht_2010_190x280.swf" /><param name="quality" value="high" /><param name="bgcolor" value="#1c190e" />    <embed src="http://hundtranaren.se/banners/ht_2010_190x280.swf" quality="high" bgcolor="#1c190e" width="190" height="300" name="ht_2010_190x280" align="middle" allowScriptAccess="sameDomain" allowFullScreen="false" type="application/x-shockwave-flash" pluginspage="http://www.macromedia.com/go/getflashplayer" />
    </object>



ANNONS
Av Lina - 11 november 2009 08:18

Vi hade flera ekipage som under våra två kursdagar tittade på apportering. Både trä och metall. Det här är ett moment där de flesta, så även Maria Hagström, gärna vill ha hunden lite tossig efter apportbocken. Dels är det förstås med tanke på fart - en hund som gärna vill ha apporten springer förmodligen fortare än en hund som tycker apporten är sådär - men också med tanke på gripandet - en hund som är tokig i apporten griper förmodligen snabbare och med mer klipp, än en hund som tycker apporten är... sådär.


När det gäller gripandet så är ju hundar från början olika. Vi hade många olika "problem" med olika hundar. Någon grep för "snällt", någon grep snett (men hårt), någon grep bra i trä men inte metall, någon grep helt ok, men kunde bli bättre, osv.


Jag och Pejla tittade inte specifikt på vår apportering under dagarna, eftersom jag efter att ha tittat på flera av de andra ekipagen, fick med mig så mycket råd och tankar att det känns som jag har en bra plan för både trä och metall - bättre då att träna efter detta och ta upp eventuella problem med Maria vid nästa tillfälle.


Maria pratar mycket om mål och målbilder. Hur vill jag att min hunds gripande, fasthållande, fart, ingång, avlämning, osv, ska se ut? Det blir så mycket enklare att träna om man kan påminna sig själv om sin målbild då och då - är detta jag ser nu något som går i linje med min målbild? Kommer vi närmare målbilden genom att träna såhär? I så fall bra, om inte, tänk!


Fasthållande
För fasthållandet har jag en bra målbild för hur det ska se ut, och har haft länge. Det här har vi därför också tränat med bra resultat. Pejla kan ta apporten och sedan hålla den i ett fast grepp, både i stillasittande/stående och i rörelse, och detta har vi tränat dels genom att använda omvänt lockande tidigt i träningen, när hon hållit; dels genom att dra i apporten och klickat när hon håller emot; peta på den; peta på henne osv osv, och hela tiden sett till att förstärka att hon inte lossar greppet eller släpper apporten helt.


 

Fanny & Squid tränar fasthållning


Gripande och attityd

Just gripandet har jag kanske haft en ganska bra målbild för, men inte riktigt känt exakt hur träningsplanen ska läggas upp. Maria tänker här mycket på attityd, förstås. Hur tossig vill man ha hunden? Väldigt tossig helst :) Hunden ska verkligen vilja ha apporten och helst klippa den med munnen. Men hur man får fram det här är givetvis olika för olika hundar.


Dels gäller samma sak som jag var inne på i förra inlägget - att inte starta träningen förrän hunden har den aktivitetsnivå man vill ha. En lugn hund vill man kanske därför just tossa upp lite innan gripandeträningen drar igång. För en kampglad hund kan det då handla om att kampa och driva upp hundens intensitet, för att sedan presentera apportbocken när hunden är galen och uppvarvad.


Men alla har inte kampglada hundar. Och även om de gillar att kampa, är det inte säkert att det är kampen som gör dem tossiga på rätt sätt. En del hundar, kanske särskilt fågelhundar, gillar ännu mer att bara ha saker i munnen. Pejla t.ex kan gå in i någon slags trans när hon får något i munnen i samband med att hon hälsar på folk. Hon går bara och svänger kroppen fram och tillbaka och ser alldeles dimmig ut på ögonen. Den här känslan är förstås ingenting jag skulle vilja ha in i apporteringen. Dock gillar hon också att springa fort till mig med saker i munnen, och här tror jag att jag är något på spåret. Ska testa att träna gripanden och använda bollen som både uppvärmning och belöning. Själva gripandena ska ske på nära håll från mig, men bollen ska kastas ut på avstånd så att hon får springa fort och hämta.


Med Pouge, som för övrigt nog är den härligaste cockerkille jag träffat, kände jag igen just detta med att gilla att bära. Men med honom syntes det mycket tydligare. Pejla kommer bara in i den här transen i en väldigt specifik situation (hälsa på folk med sak i munnen), men Pouge springer gärna ett varv eller två även på träningsplan med en grej i munnen. Att träna snabba, klippiga gripanden av apportbock med en hund som har hjärnan inställd på att bära är inte alldeles enkelt!


Men i det här läget kom nog helgens mest kreativa lösning!


Pouge älskar att hoppa efter en tennisboll som husse studsar hårt i marken. På uppstudset flyger Pouge upp i luften och griper bollen. Här blir det ett väldigt distinkt gripande av bollen helt naturligt. Det finns ju liksom inte tid att snällgripa i den här situationen :) Och varför inte testa att göra samma sak med en apport? :)


Det går ju förstås inte att studsa en apportbock, men att få upp den en bit i luften är inga som helst problem:


 

Thomas & Pogue


Maria har leken med hunden som utgångspunkt för sin träning, och det här tycker jag är ett alldeles lysande exempel på hur man tittar på hur hunden leker och vad den gillar i leken, och sedan utnyttjar detta i praktisk träning. Upplyftande! :)


Trä v/s metall

Jag tycker att det verkar vanligt att hundar generellt har lättare att gripa och hålla en träapport, än en i metall. Med Pejla har jag testat några gånger att träna med metallen, och hennes grepp om denna är mycket försiktigare än om träapporten. Ofta skallrar det lite när hon håller i metallen, och detta är förstås något som jag skulle vilja ändra på.


Åter igen handlar det om att få hunden i rätt tossnivå. En lugn och försiktig stämning främjar förstås inte att hunden ska gripa distinkt, vad det än gäller för grej, och kanske särskilt inte med ett lite "läskigare" material som metall kan vara.


Men här kan det också vara smart att först lära hunden en rolig lek med träapporten, och att sedan använda träapporten även i metallträningen - att varva mellan de två materialen med ett intervall som gör att hunden inte tappar inställningen till gripandet. Med Pejla ser planen i mitt huvud ut så att jag i de första passen när metallen ska in i vår lek, kanske bara använder metallen en gång, och resten av repetitionerna använder trä, för att successivt få in metallen mer och mer. Men först vill jag då förstås ha tränat roligt med träapoprten tills detta sitter ordentligt.


 

Carro och Askari. Undrar vem som är tossigast? ;)






Av Lina - 9 november 2009 20:11

Vi är ett litet gäng på 6 ekipage som kör en elitsatsning tre gånger under hösten/vintern. Två dagar per tillfälle, och nu kör vi den första.


Det är jag och Pejla, Fanny och Squid (+ Missy på ett hörn), Thomas och Pogue, Carro med Askari och Sid, Elin med Spike och Siv med Kry som är elever och Maria Hagström är instruktör. Det är väldigt roligt att få vara med på det här, då övriga ekipage är mycket kunniga och duktiga hundtränare. Jag suger åt mig allt jag kan, hela tiden! :)


För egen del har vi tittat på tre moment idag; den berömda rutan, fjärren och fritt följ. När det gäller rutan så har jag nu frågat flera olika instruktörer om inlärning och fortsatt träning (varav minst 4 av dem tävlar eller har tävlat lydads SM- eller NM med bra resultat) och det är helt klart så att rutan är ett komplext moment, som ingen har någon generell lösning på. Men jag börjar få en bild av hur jag ska tänka och träna, och det är bara att sätta igång. För utan träning blir det ingenting alls :)


I fjärren tittade vi först på växlingar mellan sitt och ligg. Dessa har vi tränat mycket eftersom de finns med i lydnadsklass 2. Maria gillade särskilt bakåtsitten från ligg, precis som Niina Svartberg förra veckan. Men vi gick snabbt vidare till växlingar mellan sitt och stå. Här blir Pejla lite lång i kroppen när hon ställer sig, och Niina pratade förra veckan om att ta bort Pejlas fokus från mina händer, dvs inte belöna henne ur händerna. Maria tänkte lite annorlunda och tyckte att jag skulle koncentrera mig på att inte starta träningen förrän Pejla har rätt aktivitetsnivå. Detta är något som Maria förespråkar överlag, vilken övning det än gäller, att inte låta hunden starta någonting förrän den har rätt träningsläge. Detta har jag både hört och läst om förr, men idag var det nog ändå en liten polett som trillade ner hos mig. Allt blir ju så mycket enklare när man står på plats och tränar och kan få kommentarer på detaljer som man själv gör. Väldigt, väldigt bra. En sak till när det gäller träningsläge är förstås att använda belöningar som går i linje med den aktivitetsnivå jag vill ha hos hunden.


Från sitt till stå gick det så mycket bättre bara jag såg till att Pejla fick sitta och koncentrera sig en stund i sittet - tills hon såg avslappnad och koncentrerad ut. Hon blev inte alls lång i dessa ställanden, och hade också bättre stadga i framtassarna. Dock rör hon ena baktassen - lyfter den och sätter ner den igen, ofta lite bakåt, eller rakt upp och rakt ned igen. Vi provade flera gånger, men i de flesta fall kom lyftet i baktassen trots att hon var lugn. Vi testade då att belöna med omvänt lockande - jag presenterar en öppen hand med en godbit i någon meter framför henne, precis när framtassarna tar i backen. Då blir hon helt stilla (det var på detta sätt jag fick stadga i hopp-stå också för den delen).


Omvänt lockande är här en väldigt stor hjälp för Pejla, och jag är medveten om att den måste jobbas bort. Men samtidigt måste jag ju få fram beteendet på något sätt, och jag är beredd att testa det här eftersom det funkat så bra med hopp-stå. Ett annat alternativ är naturligtvis att shejpa det och bara belöna de bästa ställandena hela tiden, men risken för att få med en massa annat som jag inte vill ha + att hennes aktivitetsnivå förmodligen skulle gå upp rejält, är lite för stor.


Ett generellt tips jag hört från Maria några gånger under dagen är att det är bättre att använda en hjälp som hjälper till att få många rätt, och rätt från början, än att shejpa där man riskerar att få med en belöningshistoria av beteenden som absolut inte ska finnas med i slutbeteendet. Och jag tycker att det ligger en del i det.


Men givetvis måste man ha en klar plan för hur hjälpen snabbt ska jobbas bort för att inte riskera att fastna i ett hjälpberoende.


Under fritt följ tittade vi dels på position, dels, även här, på aktivitetsnivå. Och det visade sig att dessa två hänger väldigt mycket ihop. Jag har en hund med hög aktivitetsnivå generellt, och ju hetare Pejla är, desto längre fram hamnar hon; desto mer studsar hon; desto mer nyser hon osv osv...


Så även här blev det generella rådet att jobba med hennes träningsläge och att aldrig starta upp träningen förrän hon ligger rätt. Det låter ju så himla självklart och naturligt detta, men ibland behöver man verkligen någon som kan stå vid sidan och fråga "Men varför startade du nu?" I detta fall var det för min del för att Pejla började studsa runt lite på rumpan, eftersom hon blev osäker när vi stod länge i utgångsställning - vilken position ska jag ha matte? - och detta stressar mig att starta innan hon "ballar ur helt"... eller nåt i den stilen.


Och vad lär hon sig av detta? Att studsa runt lite med hög aktivitetsnivå får matte att starta träningen... :)


Som sagt, det låter enkelt, logiskt och grundläggande, men bara denna lilla enkla grej har fått mig att börja tänka på massor av saker i vår träning där små detaljer förmodligen kommer att göra riktigt stor skillnad. Gött! :)


Som avslutning på dagen pratade vi träningsupplägg för sökhundar, och vi fick ta del av massor av Marias tankar kring detta. Mycket intressant, men det får jag skriva om en annan dag när hjärnan inte känns så urblåst :)


Imorgon kör vi igen, återkommer!

Av Lina - 8 november 2009 00:46

Mycket tid åt jobb och lite åt träning har det varit de senaste veckorna. Men nu är äntligen nya sajten för Hundtränaren uppe, och det går att förbeställa Hundtränaren 2010. Räknar med att böckerna finns här senast den 20 november, och förhoppningsvis ännu tidigare.


 


Är riktigt nöjd med årets upplaga - den har en helt annan inbindning med dold spiralrygg, vilket gör att den både blir mer praktisk än sin föregångare, men fortfarande snygg med rygg i bokhyllan :) Och innehållet är förstås minst lika bra som ifjol.


Jag gillar ju formgivning lika mycket som det skrivna ordet, och har lagt ner mycket kreativ energi i år på att göra boken riktigt snygg överlag. Jag hoppas att ni ska gilla den lika mycket som jag, och att många ska få glädje av boken som helhet så att jag kan fortsätta arbetet även nästa år! :)


Imorgon (eller idag blir det ju, eftersom klockan hann bli så mycket) blir det fars-dags-firande för hela slanten, men på måndag drar vi till Örebro för två dagars elitsatsning med Maria Hagström. Det ser jag mycket fram emot!

Av Lina - 5 november 2009 21:42

Jag skulle vilja tipsa om en föreläsning med Eva Bodfäldt - Träning för tävling, en fråga om attityd - som min vän Jessica Johansson anordnar på sin hundskola i Sjöbyn, Säffle den 4 mars 2010.


Jag är själv väldigt sugen på att åka ner, och jag vet att Jessica har plats för många i sin nya, fräscha lokal. Kika in på http://www.sjobynshundpensionat.se/kurser.html så får du veta mer om föreläsningen.


Eva Bodfäldt


Av Lina - 4 november 2009 21:38

Vi åkte alltså till Alunda utanför Uppsala i måndags för att ägna hela tisdagen åt lydnadsträning hos Niina Svartberg. Jag är ett stort fan av hennes böcker och Med sikte på 10:an är nog den hundträningsbok jag har läst flest gånger. Den ligger alltid vid sängen och jag slår i den flera gånger i veckan. Det är verkligen en bok jag kan rekommendera till er som är intresserade av tävlingslydad! Likaså hennes Lyckas på tävling som koncentrerar sig mer på tävlingspsykologi för föraren. Väldigt bra även den.


Som jag skrev tidigare var vi 6 ekipage av blandad kompott. Några tävlar eller har tävlat elitklass i lydnad och bruks, några tävlar lägre klasser, och någon ska just starta sin tävlingskarriär.


Jag tycker alltid att det är intressant att se ekipage på olika nivå på kurs. Jag lär mig otroligt mycket av att titta på dem som är i högre klasser förstås, men även av dem som är nästan nybörjare. Det finns alltid saker att snappa upp från alla håll och kanter.


Som grupp valde vi att försöka sprida ut momenten så att inte alla fick hjälp med samma moment. Det var ett bra upplägg tycker jag - vi fick med oss väldigt många olika saker på det sättet. Visst var vi några som körde samma saker, men då var vi å andra sida på olika nivå i just det momentet, och det gjorde att vi fick med oss mer av en helhet i vissa moment, än bara en liten del.


För egen del hade jag som prio ett att få hjälp med rutan, ett moment som jag tragglat med och fastnat lite i under en väldigt lång period. När jag ska träna ett moment behöver jag en väldigt tydlig kriterieplan, annars går det liksom inte, och just rutan har varit ett diffust moment för mig att kriteriesätta.


Niina tittade på oss och tyckte att vi hade gjort ett bra grundjobb. Pejla hittar de fyra konerna med blicken och springer ut på mitt kommando. Niina tryckte på vikten av att flytta rutan mellan varje skick, så det gjorde vi och det gick bra. Pejla sprang ut rätt varje gång.


Vi körde först med tasstarget. Niina är i mina ögon i stort sett en klickertränare. Kanske inte enligt den skola jag gått, men allt är belöningsbaserat och korrigeringar och att lura hunden genom att t ex låtsas lägga ut en belöning i rutan, är inte hennes melodi. Jag fick dock uppfattningen att hon kanske lockar mer än vad jag är van, men hon poängterade också vikten av att ha en bra plan för att jobba bort hjälpen väldigt snabbt. Max tre gånger vill hon använda hjälpen, sedan ska den bort.


Efter tre skick med target i rutan, plockades den med andra ord bort. Och rutan fortsatte förstås att flyttas mellan varje skick. Pejla fick inte se när rutan flyttades - jag såg till att hålla henne sysselsatt med annat.


Men om allt gick bra, varför ville jag då ha hjälp med detta moment? Det var detta med kriterierna. VAD är det exakt jag tränar när jag skickar henne till rutan? När jag tränat själv förut har jag velat ha ett frivilligt ställande i rutan. Det har gått väldigt bra när targeten legat där. Hon har ställt sig frivilligt även utan target, men då har hon varit väldigt mycket mer tveksam i ställandet, vänt upp sakta och glidit ut på höger sida - osäker på vart hon ska ställa sig när targeten är borta. Jag har fått känslan av att hon använder en av konerna som en "nästantarget", dvs hon ställer på linje mellan höger främre och bakre kon, och känns koncentrerad på den främre (från mitt håll sett).


Niina hjälpte mig att reda ut kriterierna här och nu känns det som om jag har en mycket bättre plan. Jag ska träna skicken för sig, och kriteriet här är att jag klickar när hon passerar mitten av rutan. Ställandena tränar jag in separat, och sedan kedjar jag ihop det.


Tänk att det låter så superenkelt att jag nästan inte förstår att jag inte tänkt på det själv! Visst skulle jag kunna shejpa ett ställande inne i rutan så som jag vill ha det, men risken är då stor att jag får med mig en massa osäkerhet på vägen, för att inte tala om förstärkningar för placeringar åt rätt håll, som inte ska vara med i slutbeteendet. Jag tror på Niinas modell för Pejla och mig vad gäller rutan, helt klart!


Nästa grej jag ville kika på var vittringsapportering. Detta har vi inte börjat med egentligen, även om vi kört vittrningsövningar på post-it-lappar tidigare. Nu ville jag höra Niinas metod för att lära in detta.


Niina la en hög rena vittringspinnar på backen medan jag och Pejla tittade på. Sedan fick jag lämna Pejla, gå fram till högen och lägga ut godbitar runt omkring, ställa mig någon meter vid sidan av högen, och till sist ge Pejla varsågod. Hon sprang då förstås fram till högen och sökte efter godbitarna. Detta gjorde vi några gånger och det var förstås inga problem :) Vi avancerade också genom att också lägga godbitar mellan pinnarna i högen.


Tanken som Niina har här är att man redan från början ska få med sig att hunden slår på näsan i pinnsituationen. För vår del tror jag att den här metoden kommer att fungera bra. Pejla är väldigt apporteringsglad, och att apportera pinnar är inga problem över huvud taget. Hon hämtar gärna tusen stycken om hon får.


Vidareutvecklingen av den här metoden var att jag fick en pinne som jag höll i ett tag, men även kletade in godisdoft på. Pinnen placerades längst bak i högen och några godbitar placerades framför och mellan pinnarna i högen. Här var det då bra att jag hela tiden innan hade stått någon meter från högen, så att Pejla var van det - för nu var tanken att när hon ätit upp alla godbitar, skulle markera den pinne som hade min + godisdoft på sig. Och då behövde jag förstås stå nära för att se exakt när hon markerade rätt pinne.


Pejla gjorde exakt som förutspått; åt upp godbitarna, och när de var slut markerade hon pinnen med doft på. Jag fick då belöna genom att ge belöningssignal och springa iväg en bit och belöna henne med godbitar.


Nästa grej var att bara checka av att hon apporterade en pinne som jag gömde lite utanför planen. Inga problem. Och sedan gjorde vi samma sak med högen som senast, min + godisdoftpinne längst bak, några godbitar i högen, men denna gång fick jag vänta ut henne för att se vad som hände. Alltså inte belöna markeringen, utan vänta för att se om hon apporterade rätt pinne. Och det gjorde hon.


Det här påminner väldigt mycket om den träning vi tidigare gjort med post-it-lappar. Eventuellt har hon kvar lite av den erfarenheten, men hur som helst så tror jag att det här upplägget kan fungera bra för oss! Fördelen att först jobba med post-it-lappar är ju att om det går fel, så spelar det ingen större roll. Post-it-lappar har inget med lydnadsmoment att göra. Om det däremot går fel med pinnarna kan man ju dra på sig problem som blir svåra att jobba bort. Men som det såg ut hos Niina är jag beredd att riskera eventuella fel. Det kändes väldigt bra - Pejla blev väldigt koncentrerad och nosig, precis som jag vill ha det.


Det sista moment vi kikade på var fjärren. Niina tyckte att Pejlas bakåtsitt från stå var otroligt snygga, och jag kände mig förstås väldigt nöjd. Jag har använt mycket sitt-fint i fjärren och det är verkligen det som gett de här resultaten. Däremot tyckte Niina att ställandena blev lite "långa", dvs Pejla blev väldigt lång i kroppen, och hon misstänkte att det beror på att hon har sådan belöningsförväntan på mina händer. Det kan nog stämma det!


Vi testade att köra godbitsbelöning i skål bakom, och det tog en stund för Pejla att fatta konceptet här, men när det väl började trilla ner fungerade det fint. Så även detta upplägg tror jag på. Kanske att jag varvar belöning bakom och från mig, för att liksom balansera belöningsförväntan så att den varken ligger för mycket framåt eller bakåt.


Andra moment som det kikades på under dagen var fritt följ, platsliggning, inkallning, framåtsändande, apportering med dirigering, och även vidareutveckling av rutan och vittringen för de högre klasserna.


På det hela taget är jag oerhört nöjd med kursen. Niina är verkligen en duktig instruktör, med både hjärnan och hjärtat på rätta stället :)


 



Av Lina - 4 november 2009 13:34

I måndags styrde vi kosan mot Uppsalatrakterna där vi skulle träffa Niina Svartberg för en heldags lydnadsträning. Vi var ett gäng på 6 ekipage med blandade raser och erfarenheter - allt från cavalier king charles spaniel till dobermann, och från nybörjare till elitekipage.  


Under resans inledning fick jag lite terapi för min hundrädsla. Jag kan ha bloggat om den förr, men är inte säker, och kan berätta för er som inte vet att jag under hela min uppväxt, ända upp i vuxen ålder har varit väldigt, väldigt rädd för hundar. Jag blev jagad av en liten jakthund i tidig ålder, och "påhoppad" av en, vad jag trodde, galen golden (som jag på senare år förstått enbart var väldigt förtjust och glad i barn).


Tidigare i mitt liv kunde jag t ex välja att vänta på en annan buss om jag såg att det fanns en hund ombord på den jag skulle med, för att slippa må dåligt. Helt ologiskt förstås, men så är det ju med rädslor. Jag bytte alltid sida på vägen om jag såg ett hundmöte och undvek att hälsa på hos folk med hundar i möjligaste mån. Om jag ändå hälsade på hos hundfolk satt jag oftast stilla på en stol, spänd och rädd att hunden skulle uppmärksamma just mig, och ryckte till vid minsta ljud eller rörelse hunden gjorde ifrån sig. Detta var förstås väldigt, väldigt jobbigt.


När min syster fick en omplacerad blandning mellan papillon och kinesisk nakenhund var jag till och med livrädd för den. Pytteliten hund, men ändå hund, och i min hjärna livsfarlig. Selma, som hon heter, var inte heller särskilt trevlig till en början - väldigt reserverad och sa ifrån om man kom för nära. Men så småningom blev både mina och Selmas rädslor mindre och mindre, och efter många år kunde vi umgås helt normalt. Selma fick mig också att inse en hel del om hundar som jag inte förut förstått - jag lärde mig att läsa hennes kroppsspråk, och kunde överföra det på andra hundar - allt en hund gör betyder inte att den är arg och beredd att anfalla. Jag minns första gången Selma satt i mitt knä. Det var en stor dag för mig.


Idag är jag inte hundrädd längre, uppenbarligen :) Men jag har fortfarande kvar en del av osäkerheten inför nya hundar, särskilt vissa raser. Ända tills nyligen var rottweiler en sådan ras, men efter att ha träffat  världens mest sympatiska rottweiler Dacke har jag lärt mig att även den här rasen är "helt vanliga hundar", och att de kan vara helt fantastiskt underbara :)

 

Dacke


Dobermann är en annan sådan ras som jag har märkliga känslor inför. Vi hade tre dobermann med på kursen. Ystra, glada, hoppiga och väldigt väldigt stora i mina ögon :) På vägen ner körde vi förbi för att hämta upp ett ekipage som befann sig hos sin uppfödare. Där möttes vi först av en tik med två 8-veckors valpar i trädgården. Jag kände mig rätt osäker på tiken, men valparna var ju bedårande! Och när vi kom in i köket hos uppfödaren möttes vi av den största dobermannhanen jag någonsin sett. Eller så var det för att jag aldrig varit så nära en dobermannhane förut som jag upplevde honom sådan. Men jag tror nog att han var rätt stor. Och när han hälsade hoppade han. Jag hade hans huvud ovanför mitt och han var bara överallt.


Min hundrädda sida av mig själv tyckte förstås att det här var oerhört jobbigt. Men jag har lyckats jobba mig igenom så många jobbiga hundsiutationer vid det här laget att min logiska sida ändå hindrade mig från att gå ut ur huset och sätta mig i bilen. Han hoppade och jag stod kvar, och jag tänkte faktiskt att det här är bra, det här är bra terapi. Han är en helt vanlig hund - en människokär galen flat i stor, korthårig förpackning. Det hjälpte :)


Under dagarna i Uppsala delade alla ekipage stuga, och vi har tränat nära inpå varandra hela tiden. Jag har med andra ord haft många, många tillfällen att vara riktigt nära de tre dobermann som var med. Jag kom aldrig så långt att jag självmant tog kontakt med någon av dem, men har kliat på dem alla, och kommit över det mesta av min osäkerhet.


Men det häftigaste av allt var nog att se dessa hundar jobba. Herregud vilka fina rörelser och vilken arbetsglädje!


Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över min hundosäkerhet helt och hållet, men jag är så glad för alla dessa tillfällen när jag får möjlighet att träffa hundar som jag fortfarande känner mig osäker på. Hittills har min logiska sida tillslut vunnit över min rädlsa, och min kärlek till hunden som helhet växer sig starkare. Varje gång.


 

Anna tränar med sin underbara dobermanntik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se