Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Senaste inläggen

Av Lina - 30 september 2009 15:13

Klickerträning bygger ju bland annat på frivilliga beteenden, och det här är något som vi måste fräscha upp. Visst har hon mycket kvar, men framförmappen - dvs frivilliga sitt, ligg, stå och ingång från framför föraren - är inte vad den en gång var. På kurs senast hos Fanny & Thomas till exempel, hade jag väldiga problem med att få fram ett vanligt, enkelt, frivilligt sitt...


Den här veckan hade jag tänkt träna framförmappande med andra ord. Men det har i princip fastnat i att vi tränar frivilliga sitt :) Det har legat så fruktansvärt lågt ner på hennes priolista vid frivilliga beteenden, att jag helt enkelt kännt att jag måste få upp detta rejält! Det var t.ex en stor utmaning att få bort mitt trix "vinka" från sittandet. Detta beteende är väldigt starkt. Inte konstigt dock, eftersom det är det vi tränat mest på i framförmappen på senare tid.


Ett tag tänkte jag att jag får sluta träna "vinka" helt, för det förstör ju vårt "sitt"! Men när jag funderat lite till så tar jag det nog hellre som en utmaning att få båda beteendena att funka parallellt. Pejla har aldrig riktigt varit helt och hållet klickerklok - dvs att hon ska förstå att det beteende som senast förstärkts, är det hon ska bjuda igen - utan hon testar gärna små kedjor. Och även om hon för det allra mesta landar i rätt beteende, och liksom kommer på sig själv att ja just ja!, så skulle det kännas bra att få henne mer klickerklok, så att hon slipper slösa en massa energi på att testa så mycket. Det blir ju dessutom enklare för mig då, om jag kan koncentrera mig på rena beteenden, om jag t.ex vill fila på utföranden till lydnaden osv.


Imorgon åker jag och Pejla till min syster och hennes hund i Göteborg. Där stannar vi några dagar, och på fredag förmiddag ska vi träffa AK för lite träning på Göteborgs BK i Kallebäck. Det ska bli riktigt, riktigt roligt!

ANNONS
Av Lina - 24 september 2009 11:24

Efter tävlingen har vi faktiskt mest slappat och försökt njuta av tillvaron i största allmänhet. Vi går långa promenader i gott sällskap av Marita med Zelda och har det väldigt trevligt. Höstsolen skiner på oss, och vi tänker att det här är livet när det är som bäst. Skogen är min favoritplats.


Har förstås börjat planera för framtidens träningsmål. Eftersom jag var helt ny på det här med lydnad och tävling när Pejla kom till mig, så har jag valt att ta ett steg och ett mål i taget. Jag har inte tänkt så mycket på att jag borde göra ditten eller datten med tanke på vad som händer längre fram i klasserna, utan har tränat för ettan och tvåan när det varit dags, så att säga. Och nu har jag börjat kika på treans moment.


Det känns väldigt spännande eftersom det är en hel del nya saker att träna in! Rutan har vi kvar att fixa till förstås, och jag vill nog ha en klass 2-ruta färdig innan jag går vidare med klass 3-versionen. Vittring, sitt i grupp, metallapport och sitt under march är några exempel på saker som vi i princip aldrig tränat på tidigare.


Treans fjärr känns väldigt spännande eftersom jag vet att det kommer bli mycket detaljträning. Sådant gillar jag! :)


Men i övrigt ska vi träna på något som nästan fallit bort det senaste året - frivilliga grundfärdigheter! Har haft sådant fokus på tävlingsmoment och signalkontroll så länge nu, att den frivilliga framförmappen i praktiken kan sägas vara helt borta. Och det är dumt.


Frivilliga grundfärdigheter är så väldigt bra att ha, och är ju också liksom hela grunden att stå på för en klickertränad hund. Men det är helt klart en färskvara som måste underhållas. Och jag tror att vi ska börja om lite från början, för när jag testat lite smått på senare tid är det verkligen jobbigt för henne. Tidigare har hon aldrig varit frustrerad när vi jobbat med detta, men nu kommer det både små och stora ljud när hon inte förstår. Och det måste jag förstås hjälpa henne att ändra på.


Vill också tacka alla er som gratulerat oss till tävlingsresultatet, både här och på andra sätt. Det är verkligen peppande! :)


 



ANNONS
Av Lina - 21 september 2009 21:16

Vi åkte till Eds brukshundklubb på lördag eftermiddag för att känna på miljön och träna inför tävlingen. Jag ville framför allt ha roligt på planen, men även detaljträna en del moment. Rutan, till exempel, eftersom jag dagarna innan lyckats lära Pejla ordentligt att gå ut åt höger (mitt höger) i rutan, och allt som oftast hamna utanför. Ville också köra igenom alla moment för att känna av att allt fungerade.


Det kanske viktigaste jag ville träna var platsen; att få henne att ligga lugnt och tryggt på plan med mig bakom planket där förarna gömmer sig på klubben. Det är ett himla bra ställe att träna plats på för övrigt, eftersom man kan se genom springorna på planket och hela tiden vet exakt vad hunden gör.


När jag väl la den första platsen hade vi varit där och tränat en bra stund, och Pejla hade en härlig attityd. Men drygt en minut in i platsliggningen började det skjuta inåt skogen. Ett par rejäla skott var det. Jädrans jäkla skithelvete!, tänkte jag. Minst. Såg direkt att hon blev berörd. Hon låg dock kvar, men jag bestämde mig raskt för att inte köra hela tre minuter, utan återgick typ 10 sekunder efter att skotten smällt av. Belönade med godis där hon låg, och hon tog godiset = ett bra tecken (blir hon för berörd kan hon inte äta).


Men när jag sedan försökte mig på att träna annat var hon märkbart berörd. Ville inte springa efter boll eller äta :(  Ville inte lämna min sida. Jag försökte ändå leka med henne lite, men tog sedan en paus då hon fick ligga i bilen.


Testade lite senare att träna igen, och det gick bättre. Men när jag testade plats, reste hon sig när jag bara gått en meter. Gjorde om. Samma sak. Bara att gå tillbaka i träningen, tänkte jag efter en stunds funderande, för jag måste ju få det här att fungera om jag ska kunna tävla imorgon!


Belönade massor för att hon bara låg vid min sida. Tog ett steg, gick tillbaka och belönade, två steg, massor av belöning, osv osv, tills jag kom ifrån som i en lkl1 plats. Så långt funkade det. Bra.


Löste ut med att kasta boll, och nu var hon med på noterna igen. Bra!


Pausade och gjorde om det här några gånger, och tillslut hade jag jobbat mig bakom planket, och kunde belöna genom att kasta bollen över planket och samtidigt skrika "varsågod!". Och den här strategin fungerade riktigt riktigt bra!


Vi tränade även rutan efter detta, med bilmattetarget, och så länge targeten ligger i rutan blir det förstås rätt.


På tävlingsdagen var hon på ett strålande humör när vi kom till klubben tidigt på morgonen. Vi gick promenad och tränade på träningsplanen. Allt var frid och fröjd och det kändes väldigt bra. Ända tills det började skjuta i skogen igen... :(


Svansen in mellan benen, låg i baken, darrande bakben... och att äta godis fanns inte på kartan. Det var kanske en halvtimme - fyrtio minuter tills vi skulle in och jag tänkte att jaha, det var den tävlingen det. Men sedan nej! Jag måste ju få det här att fungera - åtminstone försöka få det att fungera. Jag ville ju tävla, men absolut inte gå en tävling till med en hund som ser strykrädd ut. Det är inte roligt för någon.


Såg vid det här laget att hon även började reagera på tävlingsledaren som kommenderade inne på plan. I vanliga fall brukar hon få ligga och ha lite tråkigt i bilen för att ladda batterierna, men den strategin kändes inte som en bra plan i det här läget. Så jag tog henne med till bortsidan av träningsplanen, rätt långt från tävlingsplanen, och började träna platsliggning. Samma sak hände som igår - hon reste sig så fort jag försökte lämna. Men jag körde samma taktik som kvällen innan - massor av belöningar för väldigt låga kriterier, och snart kunde jag jobba mig bakom ett litet avbytarbås. Bra!


Nästa steg var att vi närmade oss tävlingsplanen, och helt enkelt sitta och titta på de tävlande och lyssna på tävlingsledaren. Varje gång tävlingsledaren kommenderade, fick hon en liten godbit. Och efter sisådär en fem minuter stog hon där och viftade på svansen!


Kan tillägga att jag själv hela tiden var rätt så nervös - dels tävlingsnervös, men också på grund av oron för hur hon mådde och hur det skulle gå.


Innan det var vår tur att tävla hann jag belöna massor för kortkorta fria följ, och sedan var det dags.


Vid det här laget hade jag dock bestämt mig för, att om hon reser sig från platsen, så bryter jag. Dels vill jag inte tävla med en rädd hund; dels visste jag att vi skulle behöva platspoängen för att nå upp till 1:a pris.


Mitt hjärta har sällan dunkat så hårt och så fort som det gjorde när jag stod där bakom planket. Hjälp vad nervös jag var! Men det var väldigt, väldigt skönt att kunna stå där och kika genom springorna, och se hennes beteende. Hon kollade sig omkring lite i början, kollade in hunden som låg bredvid (det var bara vi och en rottis i 2:an), och efter ungefär en halv minut la hon ner hakan i backen. Wow! Lycka! I det läget fick jag en rus genom magen som dittills var det häftigaste jag upplevt i tävlingssammanhang. Hade jag haft en boll i fickan vet jag inte vad jag hade fått för mig att göra! :)


Så när platsen var avklarad skulle vi plötsligt tävla! Jag hade mentalt ställt in mig på att bryta, men nu när det här gick så bra var det förstås bara att köra på. Gick av planen för att lösa ut henne lite, kände att hon var med mig till tusen, och sedan var det pang på igen.


Pejla var verkligen en liten stjärna på plan. Lyckoruset som började vid hakan i backen höll i sig genom hela programmet, och jag tror att vi smittade varandra - det blev som en god cirkel där vi båda hade så kul och kände både bus och koncentration samtidigt.


Allt flöt på, och trots att jag var så nervös att munnen dammade, och kände hur jag skakade vid ett par tillfällen, så var det hela en otroligt positiv upplevelse. Till och med när vi nollade rutan var jag lycklig! Hon sprang rakt ut, men när hon korsat första konerna drog hon lite åt höger, och när jag sa "stå" vände hon åt "fel" håll, så att hon hamnade för långt ut. Men vad gjorde det? Inte ett dugg. Hon gjorde precis så som jag tyvärr lyckats lära henne att rutan fungerar utan target, så när momentet var slut, löste jag som vanligt ut henne med ett "fri" och hon kom sättande med väldigt hög förväntan, och väldigt glad över att få apportera strax därefter :)


På det hela taget är jag så jäkla glad att jag inte bara gav upp. Det var otroligt nära flera gånger när jag såg hur berörd hon var, men någonstans där inne var det något som sa mig att jag bara inte kunde ge upp; att jag måste göra allt jag kan för att få det här att fungera! Och det är just det här som var den största vinsten för mig denna tävling - att lyckas få en berörd, låg Pejla, att bli glad, intensiv och härligt med mig i en svår tävlingssituation. Det hade jag aldrig kunnat tro för något halvår sedan. Att vi sedan fick 1:a pris är förstås väldigt roligt, men i det här fallet helt klart enbart en bonus.

Av Lina - 20 september 2009 18:12

Jag skulle kunna säga massor om vår tävling idag, och kanske framför allt om träningen/peppningen dagen innan och i förmiddags, men jag får ta det senare eftersom jag precis kommit hem och är väldigt trött.


Vi nollade rutan, men fick så fina poäng i övrigt att vi klarade uppflyttningen till klass 3, tjoho! :)


Plats: 10

Fritt följ: 9,5

Läggande: 10

Inkallning med ställande: 10

Rutan: 0

Apportering: 9

Hopp: 10

Fjärr: 10

Helhet: 9


Härligt! :)

Av Lina - 18 september 2009 17:31

Svansen vispar i originalfart, och idag har vi tränat rätt mycket. Har varit till tre olika platser och kört både kedjeträning och detaljträning.


Tänk så bra det är att anteckna och ta ordentliga tänkarpauser mellan varven när man tränar. Kan inte säga det nog många gånger - det är då du upptäcker mönster och annat knas som finns med i träningen, men som du aldrig ser när du står mitt i det!


Hur som helst, jag ska inte bli långrandig idag eftersom barnen väntar på myskväll. Vi har tränat platsliggning med dold förare och jag kan konstatera att hon efter ca 50 sekunder bestämmer sig för att lägga sig på sidan, varje gång. Men det struntar jag i för närvarande :) Hon ligger upp till 4 minuter, det är så långt jag hunnit testa, och jag är nöjd med det.


Rutan har vi haft väldigt många lyckade förstaförsök med. Men den känns ändå som 50/50 chans att lyckas just på tävlingen. Hon har något särskilt för sig med den bakre högra konen. Den drar som en magnet. Inte så att hon tar den eller så, men hon ställer sig vid den, framför... oftast inom ramen för rutan, men oroväckande nära ytterkanten.


Jag kom dock på att jag ju alltid ställer upp rutan på samma sätt, och att det är när hon ser på när jag sätter upp rutan som det här alltid händer. Hon dras till den kon jag sätter ner sist tror jag. Dumma mig!


Fria följet är helt ok och vi kommer garanterat få poäng på det, men det är definitivt ingen 10:a som det ser ut nu. En 8 skulle jag tippa på själv, för hon, ja... ligger lite långt fram, som sagt :) Men det har faktiskt blivit bättre idag efter mycket nötande av klick för position, och kanske framförallt, belöningsplaceringen.


I övrigt har vi testat av fjärren och tränat snabba lägganden under lek; hoppet (som hon nosade på vid första försöket - fattade noll, men såg sedan att någon kissat på det!); läggande under gång och även kört apportering flera gånger (den är fin!).


Imorgon drar vi till Ed och tränar på planen, och på söndag gäller det!


Trevlig helg alla!

Av Lina - 17 september 2009 22:17

Fick höra en hel del historier om hundar som haft vattensvans, och en del verkar bli dåliga rätt länge. Men Pejla är nu pigg och glad igen! Svansen ser lite konstig ut, krokig och dan, men den viftar glatt, och nu på eftermiddagen och kvällen har hon varit på sitt allra bästa humör.


Vi har dock tränat väldigt lite även idag. Testade vår kedja (inkallning med ställande, ruta och apportering). Inkallningen var kalasfin! Stoppet såg väldigt, väldigt bra ut. Rutan blev lite knas. Hade flyttat den till ett helt nytt, lite svårt ställe, och hon stannade för tidigt, med framtassarna utanför rutan. Men jag tog tillbaks henne och gjord om, och då blev det helt rätt. Och det funkar så himla bra att lösa ut henne från rutan med "fri". Det ordet har verkligen blivit en belöning i sig själv! Tycker det är både intressant och häftigt :)


Apporteringen såg jättefin ut den också. Så även om kedjan inte funkade som helhet, så känner jag mig nöjd. Hon var dock het som chili, så lite uppvärmning hade nog inte skadat. Attityden är härligt lekfull, men lite över gränsen till galen ibland.


Imorgon hade jag tänkt träna platsliggning, fila på rutan, och försöka få ner hennes temp lite i fria följet. Vi får väl se vad vi hinner med... Och på lördag åker vi till tävlingsplanen för att träna i miljön. Hoppas de inte ställer iordning tävliongsplanen allt för tidigt bara.


Tack för alla lyckönskningar! :)




Av Lina - 16 september 2009 19:28

Idag har det blivit yttepyttelite träning. Jag pratade med min veterinär på telefon tidigare idag, och utan att titta på Pejla kunde hon kostatera att det med största sannolikhet är fråga om vattensvans. Hon ordinerade inget särskilt mer än att inte göra saker med henne som gör ont. Och att vi skulle återkomma efter helgen om det inte blivit bra.


Som tur är verkar inte Pejla ha ont. Hon pep till vid ett tillfälle när hon försökte bädda ner sig i en saccosäck, men i övrigt tycker hon bara det är skönt om jag masserar vid svansroten och runt omkring (tack Tina för tipset!).


Min syster och mamma kom på besök idag. Pejla blev som vanligt överförtjust och försökte givetvis att vifta på svansen. Det gick inget vidare alls. Men när en annan bekant kom på besök någon timme senare såg svansviften lite, lite bättre ut. Och, det jag egentligen skulle skriva om; när vi testade att träna förut, då viftade hon med iallafall halva svansen rakt ut. Så hon är på bättringsvägen, helt klart!


Det enda vi gjort idag, förutom att vila, vila, vila, och gå med täcke (inte sådant täcke som räknas som doping), är att göra ett skick på rutan - som var alldeles strålande perfekt, samt göra en välkänd fjärr innan matdags (2:ans), som också såg väldigt bra ut.


Jag var imorse nästan helt inställd på att hoppa över tävlingen på söndag då Pejla varit så väldigt påverkad av vattensvansen. Men ikväll ser jag en ljusning! När vi väl tränar är hennes attityd allt annat än loj. Hon är på, hon vill, och hon utför med glädje!


Så jag håller tummarna för att svansen lyfter ännu lite mer imorgon, så att jag törs träna lite, lite mer. Och hoppas också att min veterinär har rätt när hon säger att det hela förmodligen är över på ett par dagar. Då borde vi iallafall ha drygt en dag på oss att köra igenom det sista innan starten på söndag :)

Av Lina - 15 september 2009 17:24

Vi har tränat duktigt den senaste tiden och det går bra! Har fått till flera dolda platsliggningar, flest gånger med henne ensam av praktiska skäl, men även flera med andra hundar där hon legat bra!


Vi tränar också en särskild kedja bestående av lkl2:s inkallning med ställande, ruta och apportering. Tycker det känns som en bra kedja. Apporteringen tycker hon är väldigt rolig och jag tycker mig se att den faktiskt funkar som en belöning efter att hon fått "fri" från rutan. Har även kört mycket efter tänket att vi ska lyckas på första försöket, och idag när vi körde kedjan såg den exakt ut så som jag vill ha den på tävling. Härligt, härligt!


Fria följet detaljtränar jag då och då varje dag, med rätt hög belöningsfrekvens för position. Men vi går även mycket fritt följ i transporter mellan moment, och när vi tränar uthållighet. Mitt mål har ju varit att få henne längre bak, men allt detta tränande och hennes tilltagande motivation för själva tränandet och leken har nog bidragit till att jag istället faktiskt börjat få henne längre fram! Inte bra förstås, men jag får väga det emot just förbättringen i attityd... den värdesätter jag väldigt mycket, och hellre då att hon går för långt fram med attityd, än i position utan. Men självklart jobbar jag kontinuerligt med positionen. Tror dock inte att detta är något jag hinner fixa klart innan helgens tävling.


Hoppet funkar, och för det mesta ser det jättebra ut. Någon gång emellanåt sätter hon sig snett vid ingången, men detta är ju också bara att lyfta ut och träna separat.


Läggandet är helt ok. Hon gör som hon gjort för det mesta; smyger ett par steg lågt mot marken innan hon lägger sig. Funderar på om jag går för fort ibland! Men snabba lägganden under rörelse står på min att-göra-lista.


Fjärren har blivit bättre! Den har varit väldigt bra inomhus länge, men ute och på lite avstånd har den inte varit lika snabb. Men vi har tränat på det och fått upp attityd och förväntan bra (heja leksaker!). Men det kan bli ännu bättre :)


Som helhet tycker jag att vi är inne i ett skönt läge nu. Hon kan gå rätt långa stunder med bra attityd. Har inte kört ett helt program, men tre-fyra moment klarar hon jättebra, inklusive transporter.


Men.

Idag var vi i skogen och snitslade ett spår för elittävlingen nästa helg. Vi var ute kanske en och en halv timme, och Pejla badade hej vilt i de kalla vattendragen. Tänkte faktiskt inte så mycket på det, men när vi kom hem naggade hon sig väldigt mycket på svansen och vid svansroten. Och nu tycker jag nog att svansen hänger oroväckande mycket. Misstänkt vattensvans med andra ord... Så istället för att åka på klubbens tävlingsträning ikväll, får det nog tyvärr bli vila... Hoppas, om det nu är vattensvans, att det går över snabbt!



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se