Hundbiten - en blogg om hundträning / klickerträning med Lina, Pejla & Zaphod

Senaste inläggen

Av Lina - 7 april 2009 19:24

Jag har varit med om att en hund blir allt för upptagen av tanken på belöning; så upptagen att den inte klarar av att tänka på någonting annat. I träning kan detta resultera i en hund som bara står och glor. Vi har just nu ett besläktat problem.


Jag och Pejla leker en del nu. Bara leker, och försöker hitta en bra form för hur vi faktiskt kan leka tillsammans på ett bra sätt, där vi båda uppskattar leken. Jag har tidigare haft problem med att Pejla inte riktigt gillat att kampa, men hittade nya vägar för något år sedan sådär, så leken har överlag blivit mycket bättre. Men det kan bli ännu bättre! :)


Jag har en önskemålbild av en hund som kampar med ett härligt, konstant morrande. Jag vet inte om det är möjligt för oss att nå dit, men en bra målbild är det hur som helst :)


Jag har lyckats förstärka Pejlas lekmorr en del på senare tid. Har låtit henne vinna kampleksaken precis när hon morrat, och häromdagen hände något roligt. Jag blev passiv i kampen och vi liksom stod och vägde mot varandra. Hon plirade på mig med lekfulla ögon, och sedan hände det - hon började inte dra hårdare eller så, utan spände ögonen i mig och där kom ett ljuvligt, uppfordrande MORR!


Jackpotbelöning! Som för stunden fick bestå av att hon fick vinna leksaken och vi brottades och kelades om vartannat.


Men hela grejen fick mig att tänka, att vid såna här tillfällen hade man ju velat ha en RIKTIG jackpot, och för Pejlas del handlar det förstås om någonting ätbart.


Så jag plockade vid nästa tillfälle helt sonika med mig mumsbitar av råa kycklinghalsar, att ha i beredskap att skicka henne till när de spontana morren dök upp.


En gång funkade detta. Sedan tog morren slut. Helt och hållet. Detta var ca en vecka sedan, och inte ett morr har hörts sedan dess...


Jag kan egentligen inte vara helt säker, men jag väljer att vara det ändå - kycklinghalsarna är helt klart en för het belöning för Pejla - hon klarar inte att slappna av i leken tillräckligt mycket för att släppa ur sig morren när hon samtidigt tänker på kycklinghals. Hon kampar jättebra nu, sliter rakt bakåt med massor av bakåtvikt, men morren... de är puts väck.


Så man kan väl säga att vi både gått bakåt och framåt. Hon kampar mycket bättre och leken är helt klart mer värdefull för henne nu. Men samtidigt känns det tråkigt att de här morren som jag förstärkt under en rätt lång tid verkar vara borta.


Vi har gått framåt i hur kampandet känns och ser ut, men vi är ändå längre från min målbild på något sätt.


Kan tyckas att det här är petitesser, men för mig är det inte det. Jag ser delvis på det som ett mycket intressant experiment :) Inget "farligt" experiment förstås - Pejla får bara massor av kul längs vägen. Problemet jag står inför nu är hur jag ska tackla det hela. Det ligger rätt nära till hands att sluta jackpotbelöna med mat under en period och bara belöna med att hon får vinna leksaken. Det var ju så jag fick fram morrandet förra gången. Ja, så måste det nog bli.

ANNONS
Av Lina - 5 april 2009 15:16

Idag var jag och dottern på agilitykurs för första gången. Det här första tillfället var utan hund, och vi fick en genomgång av regler och tittade på en film om inlärning av olika hinder.


Vi ska gå som observatörer eftersom kursen var fullbokad när jag väl kom på att vi ville vara med, men det känns nästan bra - ingen av oss kan något som helst om agility, och jag tror att vi kan lära oss mycket av att "bara" titta på! Och sedan ta med kunskapen för att träna på egen hand.


Ute på agilityplanen var det rätt tomt, men det stod ett däckhinder där ute, så vi körde lite träning på det efter kursens slut. Både dottern och Pejla tyckte det var superkul, och jag tror att det här kommer bli toppen :)


Annars tränar vi en del på läxorna från tränarutbildningen och det går rikgtigt bra med liggmarkering av föremål, även om Pejla är rätt klumpig och puttar iväg föremålet en hel del. Men jag är noga med att hålla på kriterierna och tycker mig se att hon blir liiite försiktigare allt eftersom.


Vi tränar också en hel del på att utveckla leken; dvs göra den mer värdefull, och då framför allt kampleken. Men eftersom Pejla går igång om hon får jaga leksaken lite, så varvar vi in lite jaktlek (jag drar grejen efter backen) och kampar omvartannat. Jag belönar mest med att hon får vinna grejen. Ibland belönar jag även med godbit när hon gör nåt jag verkligen gillar, men det är svårt, för om hon en gång fått nys om att det kan bli godbitsbelöning, så tappar hon lite intensitet i kampandet.


Nu får vi besök här så jag får fortsätta senare! :)

ANNONS
Av Lina - 3 april 2009 09:02

Har äntligen haft lite tid över att försöka ta ifatt lite i de bloggar jag brukar följa, och i Eva Bodfäldst blogg hittade jag en länk till det här.


Vad ska man säga?

Helt otroligt!

Av Lina - 1 april 2009 22:52

När jag borstat tänderna insåg jag att jag glömde säga en viktig sak - vi ska börja på agilitykurs! Eller ja, vi säger jag... det är jag som ska gå, som observatör :D

Det börjar på söndag och jag längtar!

Nu så - god natt!

Av Lina - 1 april 2009 21:57

I helgen åkte jag och Pejla till Fanny och Thomas i Vestby, Norge. Vägen dit blev lite skakig med fastkörning i den sista backen upp till huset, men snälla Thomas och Håkon hjälpte mig att dra upp bilen. Det blev för den delen några bilar till som behövde dras upp :)


Första helgen på årets tränarkurs steg 2 ägnades helhjärtat åt shejping, belöningar och burlekar. Och oj så roligt vi haft!


Det är ett väldigt duktigt gäng vi hamnat i; många med höga målsättningar och hög nivå på tränarkunskaper, och det är kul när hundträning får lov att bli ett seriöst ämne för diskussion och praktik. Det blir liksom på riktigt då! :)


Jag har typ ett halvt anteckningsblock fullt av tankar och instruktioner från helgen, men kan förstås inte skriva om precis allt. Men hur som helst.


Vi pratade en hel del om, och tränade shejping. Det här är ett ämne som är superintressant och som jag egentligen tycker är det allra roligaste med klickerträningen. Några väldigt viktiga frågor, och som blir så tydligt om man sätter igång att träna utan att planera, handlar om att ha någon typ av målsättning när man sätter igång (om man inte vill träna bara för att se vad man får);

- Formulera vad jag vill ha
- Var medveten om vad jag inte vill ha
- Hur vill jag ha hunden attitydsmässigt
- Ju mer precist slutresultatet måste vara, ju viktigare blir målsättningen
- Är slutresultatet det viktiga eller finns lektioner att lära på vägen som är viktigare?


Vi började bland annat att shejpa en av de läxor vi har till nästa gång; att liggmarkera ett specifikt föremål (så småningom bland andra föremål), och här blev jag personligen väldigt medveten om hur viktig målsättningen är, och hur en bra formulerat mål underlättar både när man måste höja kriterierna snabbare än man tänkt, och faktiskt också underlättar för mig att hantera när det blir fel. När jag är säker på vad jag vill ha och inte blir det på något sätt enklare att bara ignorera felen. Vet jag däremot inte riktigt exakt vad jag vill och inte, ja, då blir jag velig och belönar saker som jag inte borde ha belönat t.ex


Jag har tusen fler tankar kring shejping och det vi berörde i ämnet under helgen, men ska spara detta och försöka dela upp tankarna i egna inlägg. Annars blir det här alldeles för långt :)


Vi körde även lite burlekar och jag överväldigades av Pejlas inställning till det här! Vi har visserligen tränat lite burlekar, men det var länge sedan, och vi har inte använt buren i träning alls.


Det stora med min tjej var att hon låg i buren helt lugnt precis på samma sätt som hon ligger i bilen och väntar på sin tur. Inget gnäll, inga tendenser till att smita ut (förutom en gång när hon började bli alldeles för trött), och framför allt, hon slappnade av när det inte var "hennes tur" - låg med hakan mot golvet och såg ut att fatta precis att nu är det vila som gäller.


Till och med när Jenny och Vixhen tränade typ en meter utanför hennes bur gick det bra. Jag var mäkta paff :) Och lite stolt förstås :)


En annan sak som blev väldigt uppenbar under den eftermiddag vi använde burarna, var Pejlas engagemang i träningen när det blev hennes tur. Jag tror nog för lite på vad min hund klarar av överlag kanske, men att hon skulle kampa glatt med massor av hundar och folk runtomkring, det trodde jag faktiskt inte. Och jag vet förstås inte hur mycket burlekarna påverkade, men detta med korta intensiva pass med vila emellan verkade verkligen som ett vinnarkoncept för min tjej.


För många är säkert detta en självklarhet... Men det är lite som Fanny skrev i sin blogg för ett tag sedan - teori är bra, att läsa om andras framgång och teorier är också bra, man lär sig mycket, men ingenting lär en så mycket som att träna själv och testa sig fram. Mycket sant.


När det gäller belöningar så pratade vi mest om lek, en del om mat, och lite om miljöbelöningar. Och den största förändringen i min träning efter första helgen hos klickerklok kommer helt klart bli att jag fokuserar på ett helt annat sätt vad gäller lekbelöningar. Det finns så mycket att vinna på det!


Då tänker kanske någon att man måste ju se till vad hunden ser som en belöning. Och det håller jag helt klart med om! Men det finns ingenting som säger att även om mat smäller högre än lek för min hund - att det måste förbli så i all evinnerlighet. Som den gamle Premack säger; allt är beteende.


Detta innebär alltså att "att äta" är ett beteende (det är alltså inte godbitarna som ÄR belöningen, utan att äta dem), "att leka" är beteende (det är alltså inte bollen eller trasan som ÄR belöningen, utan att leka med den). Och ett mer sannolikt beteende ökar sannolikheten för ett mindre sannolikt beteende... Det här vet jag sedan förut, men med tanke på de fördelar jag märkte bara under denna korta helg, när vi leker mer, så ska jag verkligen lägga extra krut på att utveckla leken för mig och Pejla. Vi blir inte bara mer effektiva i träningen, vi har ju mycket roligare också, och det känns som en stor bidragande orsak bara det.


Det här känns som ett onödigt långt och svamligt inlägg utan röd tråd, men så kan det få bli ibland :)


Mina mål till nästa träff:

- Åka till 5 tävlingar eller tävlingslika situationer och leka med Pejla (hon har ju blivit lite skrämd och blir låg i tävlingslika situationer, och detta behöver vi träna på genom att ha roligt där).


- Börja träna rutan mer målinriktat för LK2; steg 1 att lära henne springa riktigt fort bort från mig till target.


- Göra dragkampen roligare och mer värdefull


- Färdiga burlekar (läxa för alla)


- Lära in skillnad på "fri", "varsågod" och "ta den"


- Shejpa in fem trix (läxa för alla)


- Diskrimineringsövning med liggmarkering av specifikt föremål bland flera föremål (läxa för alla)


Vi har redan börjat och har faktiskt tränat flera gånger varje dag sedan helgen. Har sällan känt mig så inspirerad! :)


Bilder kommer, och möjligen även lite fler och mer strukturerade inlägg och tankar efter helgen också, men nu måste jag sova.

Av Lina - 18 mars 2009 16:15

Hej kära bloggläsare!

Jag hinner inte skriva alls i bloggen för närvarande då jag har jobb upp över öronen. Ville bara vinka hej och säga att vi lever och mår bra, även om jag önskar att vi hade mer tid för fritid och träning.


Om drygt en vecka åker vi dock på kurs till Norge, och det ser vi fram emot! Och efter det har vi alldeles säkert något trevligt att skriva om.


Kram!

Av Lina - 3 mars 2009 09:09

Ännu en vecka av en hel del träning inomhus. Och mycket av anteckningarna ser ungefär ut som förra veckan. Vi har satsat mest på detaljer i fjärren, både tvåans växlingar (mellan sitt och ligg), men blandat in även stå, som kommer i trean.


Jag måste verkligen slå ett ordentligt slag för att blanda in sitt fint i den här träningen. Det är utan tvekan det bästa jag gjort för att kunna slipa på detaljerna i växlingarna. Från sitt fint blir både stå, sitt och ligg väldigt distinkta med duns rakt ner och utan tramp. Vi har tidigare haft mest problem i stå vad gäller tramp, men med sitt-fint-träningen har vi avancerat enormt!


Hon har inte full förståelse än, men vi är på god väg och det är roligt! Att se ett stå från sitt, där båda tassarna dunsar i golvet samtidigt och där hon står kvar är väldigt tillfredställande. Man är ju nörd. Och själva poängen med sitt fint i den här träningen är alltså att det är mycket lättare att få fram rätt beteenden i fjärren från denna position, och att detta smittar av sig på de "vanliga" växlingarna; förstås mycket beroende på att man i sitt-fint-växlingarna får massor av tillfällen att just belöna rätt beteenden.


I övrigt har sambon frisknat i (vi har haft flera veckors elände med både influensa och vinterkräksjuka som vandrat runt i familjen), och han och Pejla har varit ute på några springturer.


Och i söndags tog vi oss en sväng ut på isen för att pimpla och grilla med goda vänner. Hade tänkt släppa Pejla vind för våg där ute förstås, men vågade inte riktigt göra det då vi campade granne med de här tuffingarna:


Pejla och dottern busar i vårt härliga vinterväder!
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se