Min systers hund Selma är en blandning mellan kinesisk nakenhund och papillon. Hon är en omplacering och börjar bli till åren vid det här laget.

Selma har alltid haft lite märkliga matvanor. Hon tar en foderkula ur skålen och bär iväg med den, äter upp den och hämtar sedan en ny. När hon är hos mig äter hon max tre kulor, sedan är det bra.

Min syster har berättat att Selma börjat tappa tänderna, och jag funderade igårkväll på om det kanske faktiskt är så att hon har ont i munnen och att det är därför hon inte äter mer än några kulor åt gången. Det brukar ta henne flera minuter att äta en enda kula, och om hon nu har tandlossning så vore det ju inte helt konstigt om matvanorna helt enkelt beror på att hon har ont.

Jag la hennes mat i blöt igårkväll och bjöd på uppsvällda foderkulor till frukost. Selma åt upp nästan alltihop!

Lilla frökens mage är nog dock inte riktigt van att äta allt på en gång, så det blev bråttom ut på rastning efteråt :) Men det verkar väl bättre i längden att hon inte går och småäter då och då, utan istället ett par gånger om dagen får äta sig ordentligt mätt?

Idag har jobbet varit roligt, och ännu roligare blev tillvaron när nya Hundsport damp ner i brevlådan. På sida 88 finns en hel halvsida recension av Hundtränaren 2009, och en riktigt bra sådan dessutom. Så roligt!

Gick just in och läste på Lojs blogg också, och det verkar som om min lydnadsträning med Nemi gett vissa resultat. Fantastiskt kul att jag verkar gjort nytta! Hade väl lite prestationsångest när jag tränade Nemi, men det verkar ha gått framåt och det känns himla skönt :)

Man behöver lite egotrippar ibland, och idag har med andra ord varit en riktigt skön dag :)

Nu är vi hemma från mässan i Stockholm och jag är dödstrött. Det har varit en vecka full av jobb och resor, och nu vill jag bara vila! Känner en eventuell förkylning smyga sig på också.

Pejla blev väldigt glad när jag kom hem sent igår kväll och låg i soffan med mig hela kvällen (och halva natten eftersom jag somnade som en stock vid tv:n).

Hon har fått ett nytt halsband, nytt koppel och en pläd i typ Bia-material, och matte har fått ett helt gäng hundtidningar :) Så värst mycket shopping blev det alltså inte, men mycket tittande.

Roligast på mässan var att se Maria Hagström med Ylle tävla lydnad. Jag blev faktiskt förvånad över hur lite folk det var och tittade på tävlingarna. Freestylen tror jag var det som drog mest, men vid agilityn och lydnadsringarna var det förvånandsvärt glest. Bra på ett sätt förstås - det var inga som helst problem att se för oss som var där.

Jag fick också träffa Åsa Tova Bergh i nordiska assistanshundsmontern. Det var trevligt! Hundtränaren har skänt en kartong böcker till föreningen och jag hoppas att de ska ha nytta av den :) Själv fick jag ett rykande färskt exemplar av Åsas nya bok Treibball - boken om bollvallning. Ska bli spännande att läsa den!

Träffade även Lina från klickerforum som just varit och tittat på working kelpie-valp. Hon såg väldigt söt ut i mobilen lilla Rut, trots lite suddiga bilder. Vilken härlig julklapp hon väntar sig! 

På lördag kväll bjöd Tina och hennes trevliga familj på thaimat och supergod Gino, och Freddie charmade förstås alla. Precis hela tiden :) Och som vanligt när man träffat en supergo och trevlig hund börjar ju tankarna dra iväg om att det kanske är en sån hund man skulle ha nästa gång... Men jag måste säga också att det sved i hjärtat något enormt när vi på söndagen höll oss kring kelpieringen en bra stund. Vilka fantastiska hundar! Saknaden är fortfarande stor här efter Nemi, och i ärlighetens namn är det nog en liten kelpievalp som fortfarande står allra, allra högst på listan.

Tack AK och Madelen för supertrevligt sällskap hela långa helgen!

Två favorithundar.

Lägger det här inlägget under kategorin "Träning", men det skulle i ärlighetens namn kanske passa bättre under "Vardag".

Kom hem från Oslo för ett par timmar sedan och det är jobb som stått på schemat de senaste dygnen.

Pejlas träning har bestått i att tas omhand av nära och kära. I praktiken har det inneburit att vistas både på kända och okända ställen, med kända och okända personer.

Själv har jag inte haft tid att fundera så mycket över hur hon haft det de dagar jag varit borta, men enligt rapporterna nu efter hemkomsten så har allt gått lysande. Förutom att det faktum att hon är rätt stark, och det i kombination med att vintern (äntligen) kommit kan göra det komplicerat att ta en promenad (halkigt...).

I stort sett är det väldigt skönt att kunna konstatera att hon fungerar bra när hon lämnas bort. Jag behöver inte oroa mig! :)

Vad jag däremot behöver göra, är att ta tag i vardagshyfsträningen igen. Som jag sagt nyligen så har det slarvats en hel del med den saken de senaste två månaderna, och så kan vi bara inte ha det. Vi börjar, på riktigt, på morgondagens första promenad. Benhårda kriterier för att komma framåt är det som gäller.

På fredag blir det ännu några dagar utan matte för Pejla då jag drar till Hund 2008 på Stockholmsmässan för att promota Hundtränaren 2009, och framför allt, för att umgås med kära hundtränarvänner. Det ska bli riktigt, riktigt roligt!

AK och ett gäng från klickerforum har varit och visat upp klickerträning i Nordstan i Göteborg. Nu var det kanske mest meningen att störningsträna hundarna (och sig själva?) :), men det är så himla kul att se att en hel del människor verkar väldigt nyfikna på vad som sker.

Kolla in en del av träningspasset i AK:s blogg, och gå sedan ut och gör precis samma sak själv :)

Eftersom Louise kom mitt på dagen och hämtade Nemi och jag varit tvungen att jobba och planera annat som en tok, är det inte förrän nu, sent på kvällen, som det börjar kännas riktigt konstigt.

Flera gånger har jag tittat någon nanosekund efter Nemi. Är hon i buren? I barnens rum? I badrummet? Nej just ja. Hon är inte här alls.

Idag sa hon hej då till kontoret. Andreas, som varit hennes favvokille på jobbet, fick en rejäl hoppa-upp-i-knät-och-gosa-stund imorse. Mer tossigt än vanligt var det, sista gången och allt. Han säger att det kommer bli tråkigt utan råttan framöver.

Sambon tillika kollegan hördes förklara för en annan kollega häromdagen att Nemi är en hund som växer på en. I början förstår man henne inte riktigt, men ju mer man umgås, desto närmare kommer man. Och det är verkligen sant. Hon är en helt underbar hund med en stark personlighet och stor integritet! Och hon älskar att leka och jobba. Vem skulle inte falla för en sådan hund?

Barnen tycker väl att det är sådär. Men barn är barn och går att trösta, och de är väldigt glada över den superfina korg vi fick som tack för hjälpen (tack Louise, du är inte klok så mycket gott!). Vi gick igenom korgen lite närmare nu på kvällen och den innehåller godis för hela julen tror jag. Glögg och vin finns där också, och en jättefin röd-och-vit-rutig julgrytlapp. En godispåse har vi dock redan tjyvat ur :) Eller tjyvat föresten. Den är slut :)

Imorgon åker jag med jobbet till Norge i ett par dagar, och Pejla har lämnats till mormor (min mamma alltså). Så det är verkligen överlungt här hemma. När jag gick ut till tvättstugan nyss och per automatik vände mig om när dörren gick igen för att kolla hur många djur som var med mig (en hund? två hundar? två hundar och en katt?) var det förstås tomt. Och jag insåg, kanske för första gången, sådär riktigt på riktigt, att ett liv utan hund för mig numer vore helt och hållet otänkbart.

Frågan är hur man fixar ett liv utan en Nemi.

Hastigt och lustigt har vi ingen Kelpie här hemma längre. Louise kom och hämtade Nemi alldeles nyss och det blev en kort avskedsceremoni. Har väl inte riktigt hunnit känna efter, men nog känns det väldigt, väldigt tomt redan...

Jag har ett jobb (egentligen flera när jag tänker efter) som är rätt stressigt. Det är deadline på deadline, mycket planering och pusslande för att få saker och ting att gå ihop, och i perioder gör detta att jag är så trött att jag bara säckar ihop om kvällarna, helt tömd på energi.

Som jag skrev häromdagen så har jag vanligtvis brukat ta en promenad med hundarna på egen hand på lunch. Det varierar hur lång den här promenaden kunnat vara, beroende på hur bråttom det varit att komma tillbaks till jobbet, men sedan en tid har jag alltså skaffat sällskap på lunchpromenaderna. Och av någon anledning har detta också gjort att promenaderna, eller åtminstone tiden ute med hundarna, har förlängts.

Igår blev det lite bergsbestigning. Vi har ett litet berg precis vid en av de restauranger där vi brukar luncha. Det är en slalombacke, och den är brant.

Vi gick uppför hela backen, jag, hundarna, sambon och en kollega till. Jädrar vilken bra benmotion. Och hundarna sprang förstås hela tiden. På väg ner för berget igen gjorde vi lite inkallningsövningar med hundarna. Skickade iväg dem nedåt berget och kallade sedan in dem när de sprungit en bra bit - på så sätt fick de en ordentlig genomkörare av intervallträning i väldigt hård terräng. Himla bra, och både de och vi hade kul.

Idag kom Nina, Kody och Quila hit över lunch och vi tog en promenad i skogen. Vi gick genom snår och nästan omöjliga passager ibland. Tränade inkallningar även idag. Nemi är faktiskt helt hundraprocentig vad gäller det här. Med Pejla är det inte riktigt så, och någon regelbunden inkallningsträning har det inte varit på länge här, så jag har börjat gå tillbaka lite. Belönar förstås frivilliga inkallningar, men kallar också in en hel del när hon redan är på väg mot mig eller vänder upp mot mig. 

Hundarna drog iväg en sväng efter något i skogen. Kan ha varit vilt, vi vet inte. Men alla fyra gick att kalla in, även om ett par av dem hade ett tydligt intresse riktat inåt skogen även under inkallningen och fick kallas in ett par gånger innan de kom ända fram till oss.

Hur som helst - egentligen ville jag skriva något om hur bra det är för själen att i en stressfylld vardag få dessa underbara pauser mitt på dagen, när det fortfarande är ljust ute, att ha tillgång till naturen, se lyckliga hundar i det fria och att samtidigt få en stund borta från jobbprat och istället bara vara social med nära och kära. Det är värt hur mycket som helst och är verkligen ett ultimat sätt att varva ner.