Vår tävling igår var allt annat än bra! Pejla kändes otrygg under hela tävlingen, utom i ett moment, apporteringen - där "sken hon upp" och gjorde ett fantastiskt jobb och vi fick en 10:a. I övrigt nollade vi ungefär hälften av momenten, även sådana som jag trodde att vi skulle klara jättebra, och några moment lyckades jag hjälpa henne i med dubbelkommando.

Men hur som helst. Det är väldigt tydligt att Pejla inte klarar av den störning som en tävling innebär. En stort problem är detta att hon blir  osäker. Hon verkar tycka att allt är väldigt läskigt :(

Efter apporteringen ville jag bryta, men på något sätt lyckades jag bli övertalad att fortsätta, vilket jag nu i efterhand ångrar. Det hade varit perfekt att bryta när hon såg ut att ha roligt och kunde koppla bort allt runtomkring, för att belöna, och nästa gång jag hamnar i en liknande situation hoppas jag att jag kan stå på mig lite bättre och bara göra det som känns rätt.

När tävlingen var slut och planen skulle möbleras om inför dagens apelltävling tog jag Pejla med mig ut igen och bad en av klubbmedlemmarna att lite sporadiskt stå och gorma tävlingskommendering medan vi gjorde lite vad som helst. Vi lekte med en snörboll, och genast när kommanderingen började kände jag i händerna att hennes grepp blev lösare, och hon släppte även bollen flera gånger och blev bara stående och titta sig omkring. Men jag låtsades som ingenting och fortsatte att leka, och efter en stund gick det bra! Hon både sprang efter bollen, kom in med den, kampade, tog godbitar och tillslut gick vi lite fot mellan lekvarven.

Jag tror att det är såhär jag måste göra framöver. Jag måste hitta tillbaks till den glädje och lekfullhet hon hade under vår första tävling; överträna störningar och verkligen tävlingsträna på riktigt. 

Det känns förstås tråkigt efter gårdagen, men samtidigt är det en spark därbak för att ta itu med problemen. Tävlingsträning och träning på att ha kul fast det finns störningar ligger högst på priolistan just nu.

Har tränat en del fritt följ och position vid sidan i stort idag. Har stora problem med att bestämma mig för om vi ska tävla eller inte på lördag. Inför förra tävlingen var vi mycket bättre förberedda och jag kände mig säker på att alla moment satt. Den här gången känns de flesta moment som om det skulle kunna gå; några känns väldigt osäkra... så förmodligen ställer jag väl in, om det inte känns helbra under morgondagen. Måste ju testa lite.

Något tävlingstränande har det dock inte blivit, och det är ju egentligen det vi skulle ha prioriterat inför nästa tävling. Alltså tränat med mer tävlingslika förhållanden. Uthållighet har vi tränat en hel del på, fast utan tävlingsstörning, och det börjar gå riktigt bra tycker jag. Vi har även fått till mycket bättre kontaktsökande i förflyttningar mellan moment efter Maria Hagström-kursen. Men jag vet ju att träning och tävling är två skilda saker, helt och hållet, och att vi varit usla på att tävlingsträna.

Så ja. Vi får se. Just nu har jag dessutom stora koncentrationssvårigheter över lag eftersom jag är skitnervös över bokens anländande imorgon. Tänk om de satt ihop sidorna i fel ordning!

Den obligatoriska kvällsturen på hundtränarbloggar är slut för denna gång, och det sista jag hittade var ett rätt roligt sätt att få en studsig flat att lugna ner sig en aning. Hittade det i Eva Bodfälds eminenta blogg.

Gonatt :)

Vi flyttade ut plastrutan till gräsmattan idag. Jag hade plockat med leksaker som tänkta belöningar, men hade glömt en sak. Alla satans äpplen som ligger på tomten och skräpar. Och Pejla är inte den som kan ignorera dessa delikatesser hur som helst.

Jag blev irriterad - jag ville träna ute, men hade ingen lust att städa trädgården först. Men när Pejla drog iväg som ett jihu mot äppelhögarna tänkte jag att jaha, då får jag väl helt enkelt använda Premacks princip till fullo för en gångs skull.

Det var faktiskt en bra strategi. Vi körde frivilliga skick till plastrutan på olika platser, från olika avstånd och med äpple som belöning. Pejla verkade tycka att detta var en väldigt rolig lek. Hon hade bra fart till rutan och stod sedan efter klick för det mesta kvar där inne och väntade på att äpplet skulle komma flygande, med eller utan mig.

Vi fick alltså till ett rejält gäng lyckade repetitioner, men jag ska träna mer på att hon ska hålla sig stilla inne i rutan; jag vill att hon ska se mer säker ut på uppgiften - springa dit målinriktat och verkligen visa att HÄR ska jag vara. Där är vi inte riktigt än. Men det ska vi träna på en plats utan fallfrukt.

Nu har jag äntligen tagit tag i den ruta-träning jag gått och funderat på under en tid. Igår åkte jag till elhandlarn och köpte elrör - sådana där vita plaströr ni vet :) Det fina är att det också finns hörn, alltså böjda rörbitar, och nu har jag byggt ihop fyra lika långa sidor och fyra hörn till en plaströrsfyrkant. Den är ca 75 cm på varje sida.

Jag har börjat testa med Pejla, och min första kriterieplan handlade om att få henne att springa till plaströrsrutan och ställa sig med alla fyra tassarna innanför kanterna, inomhus. När hon väl förstått principen på en plats (i köket) skulle jag börja flytta runt plastrutan till olika platser i huset. Belöningsplacering i rutan och jag ville blanda kriterier för att snabbt komma in i rutan samt stadga (stanna kvar) tills frisignal getts.

I början valde jag att enbart belöna henne uppifrån - jag ville undvika belöningsförväntan mot golvet eftersom hon gärna apporterar saker... Och eftersom hon är en hund som väldigt snabbt tar till just apportering hade jag för en gångs skull en bra plan för det också - om hon skulle välja att apportera rören vid något tillfälle skulle jag lugnt gå fram och ta henne i halsbandet, ta med henne tillbaks till utgångsläget och göra om. (Ibland har jag nämligen låtit henne flamsapportera saker alldeles för länge, i något slags hopp om att beteendet ska släckas ut om det inte förstärks. Vilket givetvis inte varit någon bra plan eftersom flamsapportering är väldigt självförstärkande för min tjej).

Och precis som beskrivet har vi gjort! Själva grejen att springa och ställa sig inne i rutan fattade hon på första försöket och jag var snabb med belöning innan hon hann bita eller göra något annat trams med plaströren. Apporteringsförsöken kom förstås, vilket jag räknat med, och detta som vanligt när jag började öka tiden innan jag förstärkte. Men planen att lugnt gå och hämta henne för ny repetition var riktigt bra! Jag fick inte på långa vägar lika mycket apporteringsförsök som jag är van vid. Skönt!

Vi har flyttat oss runt i huset, lagt rutan på trägolv, vitt plastgolv, mattor, stått på väldigt olika avstånd (allt från ca 1-10 meter), och träningen går snabbt framåt.

Jag är väldigt spänd på att flytta ut träningen till gräsmattan nu, och snart är det nog även dags att sätta koner på hörnen av rutan. Jag ska även plocka bort godbitarna och använda boll istället när vi flyttar ut.

Jag har haft liknande tankar på rutträning rätt länge, men inte riktigt fått ihop exakt hur det skulle gå till. Vad skulle jag använda som kanter? Hur stor skulle rutan vara? Hur skulle jag plocka in konerna och ut kanterna? Men så skrev Fanny om sin rutaträning med Pi för ett tag sedan, och den kändes helt enkelt klockren för mig. Så nu kör vi såhär, och hittills har vi haft väldigt roligt :)

Vi är anmälda till en lydnadsklass II tävling till helgen men det känns väldigt långt borta att vi skulle hinna bli klara tills dess :D Jag har inte fått något PM så min anmälan kanske inte ens finns med, vi får se. Eventuellt skulle man ju kunna göra en tävlingsträningsgrej av det och bryta någonstans tidigt i programmet för att köra en jackpotbelöning, men jag vet faktiskt inte om jag skulle ha mod nog att göra så :)

För att klara klickertränarutbildningsexamen behövde vi 60% av alla grundfärdigheter under flyt. På lördagen fick var och en av kursdeltagarna helt enkelt varsitt pass att visa upp sina färdigheter på. Ann-Louise stod med grundfärdighetslista och penna i högsta hugg och bockade av vartefter vi bläddrade oss igenom färdigheterna.

Ni som sett listan vet att den är ganska omfattande. Varje grundfärdighet ska dessutom finnas under flyt i olika situationer. Under "sitt" ska hunden inte bara ha flyt i sättandena framför föraren, utan även under baklänges march, med störning osv osv.

Jag minns inte exakt i vilken ordning jag körde igenom våra grundfärdigheter, men min plan var iallafall att börja med lite stillsamma beteenden som stadga i sitt och ligg kvar, för att få Pejla ordentligt koncentrerad på uppgiften. Jag hade också förberett bra belöningar och ungefär var 5:e-10:e belöning blev en kastad snörboll. Hon blir lätt het av grundfärdighetsträning när allt går snabbt, klick och belöningar i hög frekvens, och hon behöver (vill) få springa av sig lite mellan varven för att orka koncentrera sig längre stunder. Dessutom fick jag då med grundfärdigheten att släppa på target, på köpet :) Pejla släpper bollen på nostarget i min hand, och den här leken tycker hon är rolig :)

En annan del av planen var att ta de allra enklaste grundfärdigheterna på slutet av visningen. Ingång och backa låg därmed sist, och här hade jag verkligen lite extra tur! För precis när vi skulle börja med backandet, vilket är det beteende som Pejla älskar mest i framförmappen, så började det skjuta från skogen en bit bort. Pejla är ju skottberörd, och jag är väldigt glad att vi inte höll på att visa ett stadgemoment. Hon noterade skotten, och jag fick en stund hålla hög belöningsfrekvens bara för att hon höll sig kvar hos mig, men lyckades smita in lite bakdelsrörelser i mina klick och snart backade hon trots att det smällde av skott då och då. Ann-Louise berömde mina tränarfärdigheter i denna situation, och det skönt - dels att hon såg vad som hände, hur jag gjorde, och framför allt, att det fungerade! Pejla var berörd, men hon fortsatte jobba tillsammans med mig ändå.

Hela grundfärdighetspasset kändes väldigt bra. Jag antar att det delvis kan bero på att jag var totalt fokuserad på Pejla och vad vi gjorde när vi tränade, för det blev verkligen det bästa träningspasset av alla under kursåret!

Det var också roligt att se alla andra ekipage visa upp sina grundfärdigheter. Det är intressant att se vad som händer när man börjat sätta kommando på beteenden och kanske tävlingstränat en del, och inte tränat grundfärdigheter på frivilligbasis på länge - hundarna lär sig snabbt att vänta på kommando under träning! Så om man vill ha de frivilliga beteendena i flyt hela tiden, för att kunna gå in och peta med detaljer som blivit sämre t.ex - då gäller det verkligen att underhålla dem!

Alla ekipage klarade det praktiska provet - grattis till oss allihop! :D

På söndagen gick vi igenom den hemtenta vi haft inför examen, och det är väl inte så mycket att säga om den. Jag hade 48 poäng av 51 möjliga och kände mig mycket nöjd med det.

Men helgen bestod inte enbart av examensövningar. Vi hade också ett teoripass om baklängeskedjning och senare även praktisk träning av detta. Jag och Pejla har faktiskt inte baklängeskedjat så mycket mer än 2:ans hopp över hinder hittills, och det är helt klart så att Pejla inte är kedjeklok. Det brukar ta några kedjor innan hundarna blir det, så det är ju inget konstigt.

Vi började med en lätt kedja - tramp på musmatta + sitt vid musmatta. Kollade av grundfärdigheterna och kunde konstatera att Pejlas tramp på musmatta inte är något distinkt tramp, utan mer stepp på musmatta :D Det här är jag pinsamt medveten om sedan innan, men för att kunna testa att kedja fick jag helt enkelt halvnöja mig med en kedja som bestod just av stepp på musmatta + sitt. Och det funkade ju fint.

Senare på dagen skulle jag kedja läggande under gång enligt lydnadsklass 1, men det gick inte alls. Detta var på söndageftermiddagen och jag var urblåst i skallen, och förmodligen var väl även Pejla det... Både hon och jag hade stora koncentrationssvårigheter och dessutom dök det upp fler och fler frisbeegolfare runt omkring oss, plus mattar och hussar med lösspringande hundar. Och när Pejla slutligen hittade Levas löpfläckar på gräsmattan och totalt glömde tid och rum, då gav jag upp. Fick helt enkelt konstatera att uppgiften blev för svår för alla inblandade. Men vi ska ta nya tag med baklängeskedjningen här hemma helt klart, och jag kommer främst att testa kedjor där transport mellan moment ingår framöver.

Ni fick en fin bild på hela gänget häromdagen, och den såg ju trevlig ut. Men i själva verket blev den här fotosessionen allt annat än klickersk - iallafall för mig och Pejla. Alla andra hundar satt eller låg fint och stilla hos sina mattar. Men inte Pejla. Och vid det här laget var jag så trött att tanken på att ta fram klicker och godis för att förstärka rätt beteende helt enkelt kändes övermäktig.

Matte med kort-kort koppel och fokus på fotografen.

Pejla med fullt lekfokus på Riva.

Pejla med maxfokus på Tritla.

Och matte. Fokuslös.

Jag överväger att välja ett annat tryckeri nästa gång.
Just nu är jag mycket irriterad!

Nyss hemkommen från examenshelg i klickerträning. Jag har ju under året gått Canis klickertränarutbildning för Ann-Louise Ryrvik, och nu har vi alltså examinerat - igår gällde det praktisk examen i grundfärdigheter; idag den skriftliga tentamen. Och det gick vägen. Jiha!!! :D

Skriver mer om helgen vid ett senare tillfälle - just nu är hjärnan minst sagt urlakad. Men sammanfattningsvis kan sägas att det nu känns lite sorgligt att det hela är över, att vi verkligen varit ett kalasgäng och att Ann-Louise varit en kanoninstruktör. Men helt slut måste det ju inte vara - vi kommer garanterat att ses för att träna ihop igen!

Hela gänget, från vänster till höger: Annelie & Toy, Madeleine & Barney, Annika & Trittla, Da Ann-Louise, jag & Pejla, Jessika & Riva, Ing-Marie & Leva. Saknar er redan!