Jag tänkte gå vidare i mina tankar efter helgen hos Maria Hagström. ”Det viktigaste av allt är att ha roligt med hunden” sa Maria många gånger under helgen. Och det här är ju något som ”alla” säger, i alla fall i mina tränarkretsar. Men ibland känns detta mer som något som man bara slänger ur sig per automatik. Visst, alla vill ha roligt med sin hund, och alla vill att hunden ska gilla träningen, men ibland undrar jag om vårt fokus verkligen ligger just där när vi tränar. Hur ofta utgår vi egentligen ifrån leken när vi tränar?

Maria grundar all sin träning på lek. Det här har jag också hört förut, men aldrig fått helt klart för mig exakt hur detta kan fungera. Ett sätt är ju att leka med hunden, sedan köra något litet moment, och sedan leka igen. Det brukar fungera ganska bra för oss – Pejla har roligt, och jag har roligt, men jag vet inte om jag kan säga att själva träningen mellan lekpassen verkligen alltid grundas i leken, om ni förstår hur jag menar? Det kan lätt ändå liksom bli uppdelat i lek/träning som två separata saker.

Därför blev jag så otroligt lättad när Maria gärna visade några exempel på hur hon faktiskt använder leken som grund för fortsatt träning. Hon förklarade att hon med sina hundar går ut och leker. Bara leker. Och när de leker tittar hon hela tiden på vad hunden gör – finns det några rörelser i den här leken som jag kan använda? Plocka fram, förstärka och utveckla till något annat?

Mitt favoritexempel var när hon visade praktiskt med Ylle. Han är en hund som gärna tar till hopp när han leker. Maria visade hur hon utifrån detta hopp fått fram grunden till ett snyggt och snabbt ställande med härlig attityd. Ylle hoppar upp, och precis när han landar har hon klickat och förstärkt denna landning med framtassarna hårt mot backen.

Att se detta var så hemskt roligt! Här fick jag verkligen ett exempel på hur leken – lekens rörelser – kan ligga till grund för lydnadsmoment på riktigt! Kanske att jag gillade detta exempel så mycket just för att jag själv slitit en hel del med momentet inkallning med ställande. Det har varit musmatta, och ett snyggt ställande på musmatta har vi fått fram – men att sedan överföra detta till momentet har inte funkat optimalt. Har även tidigare utgått ifrån en backarörelse och förstärkt stoppet precis när Pejla ska börja backa, tusen och åter tusen gånger. Och visst har jag fått till ett helt ok ställande, men det är inte exakt så som jag vill ha det. Här har jag verkligen haft en tydlig målbild av hur jag vill att det ska se ut, men inte lyckats få det exakt så.

Att grunda sin träning på leken är handlar förstås inte bara om att titta på hunden, utan, åtminstone för mig, också om att utvecklas själv och att bli bättre på att leka. Under den praktiska träningen ville jag efter Marias uppvisning med Ylles lekfulla ställande prova detta själv, med Pejla. Och här blev det väldigt tydligt hur låst jag kan vara i min egen träning! Planen var att utgå från min och Pejlas lek och att jag skulle förstärka rörelser som kunde utvecklas till ett ställande. Jag lekte och lekte, med snörboll; drog den hit och dit, Pejla jagade efter och hade väldigt roligt. Jag försökte så gott jag kunde att klicka vid tillfällen då Pejlas båda framtassar damp i backen. Men det blev himla rörigt och väldigt svårt alltihop! :)

Pejla hoppar inte som Ylle när hon leker. Hennes landningar såg förstås inte heller likadana ut som hans. Jag tog paus med en känsla av att det här är för svårt för mig.

Men Maria var lugn och sa bara ”om du skulle försöka få henne lite längre ifrån dig?”. Låst i min tanke som jag var hann jag tänka att ja, jag får väl försöka förlänga armarna och leka med henne långt ifrån min kropp… bilden i mitt huvud där jag sträcker ut leksaksarmen så långt jag bara kan med en galen hund som hänger efter den nån halvmeter längre ut kändes... lite krånglig.

Men det var förstås inte samma bild som Maria hade :) Hon tog leksaken och visade. Och ibland undrar jag hur jag tänker…

Maria låtsades först kasta iväg leksaken. Lurade Pejla som for iväg som för att hämta den. Just när hon stannade upp och liksom tittade sig förvånat omkring sa Maria ”Där!”. Och där hade jag ett ställande. Dessutom ett ställande som såg i princip exakt ut som min målbild :)

Maria testade några gånger till, och ställandet kom flera gånger, både när Pejla for iväg (vilken lättlurad hund jag har!), men även när hon vände upp, kom tillbaka till oss, stannade till med förväntan på lek. Och här har jag då massor av tillfällen att faktiskt förstärka ett beteende som redan ser ut som jag vill ha det! Helt och hållet med leken som utgångspunkt.

För mig som fortfarande är nybörjare på hundträning var det här en aha-upplevelse av stora mått. Vi har provat den här leken flera gånger hemmavid sedan dess, och jag kan bara konstatera att hundträning kan vara väldigt, väldigt rolig när man leker ihop. Jag älskar när Pejla blir sådär tossig och jag kan se hur roligt hon har! Att bygga ett ställande under inkallning på den här leken känns inte som världens enklaste sak, men jag kan inte tänka mig att det blir svårare än vi har haft det på musmattan eller med backövningsmetoden (dessa två övningar är jag dock ändå övertygad om att vi har nytta av; många bäckar små...) – däremot är jag helt säker på att vi kommer ha himla kul ihop, och det var ju liksom det som var hela huvudsaken :)

I förrgår fick Nemi sin första människovalp i familjen. Louise födde en välmående son kvällen den 13:e och hela familjen rapporteras må bra. GRATTIS! :D

Vi bokade in den här kurshelgen hos Maria redan i våras och har längtat väldigt ända sedan dess. Jag har hört så mycket gott om Maria från så många, och från olika typer av tränare – både klickertränare, blandtränare och mer traditionellt inriktade tränare. Och en person som har något att ge alla måste vara en riktigt duktig instruktör, eller hur?

Vi var en grupp på 6 ekipage och 1 observatör. Sammansättningen i gruppen har ändrats flera gånger sedan våren, och vi blev en rätt blandad grupp tillslut - både nybörjare, sådana som jag (dvs har kommit en bit på vägen men har mycket kvar att lära) och folk som tränat länge och med SM i sikte. Jag tycker att det är spännande att få se samma instruktör hjälpa ekipage på olika sätt beroende på vart i träningen man befinner sig och beroende på hund - det ger massor!

Liten sammanfattning av lördagens genomkörare:

•  Lek på plan! Fånga hundens hela uppmärksamhet.
• Lär hunden starta upp träningen.
• Korta sekvenser med träning som byggs ut – titta på hundens attityd.
• Störning en tidig del av träningen.
• Lär hunden värdet av att kunna vara både aktiv och passiv.

Målsättningar
På lördag morgon pratade vi ganska mycket om att sätta upp mål för träningen. Dels långsiktiga mål (typ hur långt upp vill jag nå i klasserna?) dels kortsiktiga och mer detaljerade mål (typ hur ska det här momentet se ut när det är klart?).

Att skaffa egna, tydliga bilder att jobba mot gör träningen enklare och mer effektiv. Det långsiktiga målet kan ligga som en grund för precis all träning, och när vi tränar detaljer kan jag alltid fråga mig själv ”gynnar det här mitt långsiktiga mål?”. Är svaret ”ja, att stå här på plan och leka med min hund i 20 sekunder är bra för mitt långsiktiga mål”, då är det bra träning. Är svaret ”nej, det är inte bra för mitt långsiktiga mål att köra femton dåliga apporteringar på rad” ja, då är det inte bra träning :) De kortsiktiga målen tjänar på att vara så exakta som det bara är möjligt. Är jag osäker på exakt hur jag vill att ett moment ska se ut – titta på andra; hitta det perfekta utseendet (för mig) och använd det som målbild när jag tränar detta moment. Förmodligen får jag plocka olika bilder från olika ekipage – det är inte troligt att man hittar alla egna perfekta bilder hos en och samma person.

Motsatsen, att inte ha tydliga bilder och mål gör träningen onödigt svår – om jag inte vet exakt vad jag tränar mot kan jag inte heller träna exakt, och därmed inte förvänta mig ett exakt resultat. Allt detta är ju mycket enkelt, men allt för lätt att glömma bort ibland!

Grundträning
När vi diskuterade grundträning pratade vi mycket om det Maria kallar ”Spelet arbete – belöningar”. All Marias träning är belöningsbaserad, och detta är jag ju van sedan tidigare. Belöningsbaserad träning innebär förstås att jag behöver något som hunden vill ha – belöningarna – och det är smart att lägga mycket tid på att utveckla dessa!

”Spelet arbete – belöningar” går enkelt beskrivet ut på att visad belöning alltid ska betyda ”Ah! Vad ska jag göra nu?” Hunden ska veta att en belöning aldrig någonsin kan fås genom att man försöker sno den; man nafsar inte efter godbitar i en handen efter klick; man hoppar inte mot fickan; man försöker inte ta godbitar eller leksaker från marken osv. Istället ”programmerar” vi in att den snabbaste vägen till belöning alltid är att erbjuda ett beteende, och det här betyder förstås att det i grundträningen ingår mycket omvänt lockande av olika slag. Det allra bästa är när vi lyckas få hunden att släppa tanken på den synliga belöningen helt och hållet, och koncentrera sig på uppgiften till 100%. Detta ger nämligen hundar som är mycket, mycket säkra i det de gör.

Jag har jobbat en del med omvänt lockande förr, men behöver bli mer konsekvent och ser nya användningsområden.

Exempel från helgens träning:
Pejla är rätt het när vi går fritt följ för närvarande, vilket resulterar i att hon hamnar något långt fram samt att hon blir studsig. Vi testade att belöna henne med omvänt lockande i halterna en liten stund – detta för att hon skulle samla sig och vara tvungen att koncentrera sig mer. Resultatet var enkelt att se. Bara på en liten stund gick hon betydligt mer samlat, men fortfarande med attityd, och detta är något som jag definitivt kommer att fortsätta jobba med!

Variera hur du belönar beroende på situation

När det gäller godbitar som belöning menar alltså Maria att det är smart att se över hur vi belönar med mat. Det är inte alltid den bästa vägen att ”bara mata”. Ofta kan det istället vara bra att försöka göra ritualer av matbelöningarna. Kanske är det bäst för situationen att som i exemplet ovan använda omvänt lockande i själva belöningen; vid andra tillfällen kanske vi tjänar på att leka lite med maten, låta hunden jaga den eller kanske kan vi kasta prick i hundens mun. Belöningsplaceringen är självklart också viktig. Hur bra en belöning är ser vi inte bara på hur enkelt hunden upprepar ett beteende, utan också på hur belöningen tas emot av hunden (måste den resa sig från liggande för att nå godbiten när vi tränar på att ligga kvar är det inte optimalt, t.ex; går hunden upp väldigt mycket i varv av belöningen när vi tränar ett moment som kräver mer lugn och koncentration är kanske inte heller optimalt).

Marias Ylle har lärt sig att det lönar sig att ligga tungt mot marken. Belöningsförväntan finns långt ner, mellan frambenen.

Attityd & engagemang

I ”Spelet arbete – belöningar” ingår att bygga upp den attityd och det engagemang hos hunden som vi vill ha. Jag ska se på hunden att den njuter; att den ”ser bra ut i kroppen”; att den gillar det vi gör! I mitt fall är detta oftast inget problem – Pejla gillar det vi gör. Vårt problem ligger kanske istället i att hon gillar det aningen för mycket :) Och detta är förstås jätteviktigt att träna på – att hon ska ligga på rätt engagemangsnivå.

Exempel:
När jag och Pejla ska träna fritt följ brukar jag ofta göra några ingångar innan vi drar igång själva fria följet. Klick och belöning för ingång, fyra, fem gånger; snabba repetitioner och belöningar. Att jag gjort detta har ju då varit för att få igång henne lite samt att repetera positionen. Men! Det jag inte sett är att den här övningen drar upp hennes aktivitetsnivå rätt rejält! Hon blir het av bara tusan av det – hon tycker det är roligt, men går upp lite för mycket i varv. Att istället köra lite omvänt lockande med henne innan övningen verkar hittills få henne i ett mycket mer koncentrerat läge.

För att kunna bygga upp rätt engagemang tränar vi i början i mycket korta pass – kanske 15-20 sekunder, där målet är att hunden är 100% fokuserad under just dessa sekunder. (Att köra tills hunden tröttnar är inte bra träning.) Vi vill också, om vi nu ska tävla i lydnad, lära hunden att ha som mest förväntan när jag är stel och konstig, eftersom det är just stel och konstig jag kommer vara under tävling. Vi tjänar så mycket på att träna så likt tävling som möjligt hela tiden. Och innan vi tävlingstränar med kommendering och andra störningar, kan och bör vi ändå träna tävlingsmässigt genom att själva uppföra oss strikt och ”tråkigt”, just för att lära hunden att det är så här jag ser ut, och när jag ser ut just så finns stor chans till belöning!

Lär hunden att ha hög förväntan när du själv är stel och "konstig" 

Lär hunden ta ansvar för att starta upp träningen
Som det ser ut idag så har jag Pejla med mig i princip hela tiden när vi kör ett moment eller tränar repetitioner eller shejping av något slag, men däremellan är det mycket sämre. Det finns ingenting i detta som är konstigt på något sätt – jag har inte lärt henne vitsen med att hålla kontakten för att starta upp på nytt igen helt enkelt.

Det är förstås jättebra att lära hunden att själv ta ansvar för att ta och hålla kontakt med oss under träningen – helt enkelt att lära den att starta upp träningen. Och det är väl också det som är vitsen när man som klickertränare väntar ut hundens kontakt, inte tjatar eller lockar när hunden är okoncentrerad (för att på så sätt själv ta på sig ansvaret för när träningen kan starta), utan istället belönar den spontana kontakten från hunden. Men, det jag har gjort alldeles för många gånger är att vänta lite för länge… och låtit Pejla segla iväg och tappa bort sig alldeles. Det blir ju en balansgång här… men helt klart måste jag köra kortare pass, se till att ha henne med mig 100% och sedan pausa, innan det blir knas. Och blir det ändå knas får jag bryta, tänka över och börja på nytt efter paus.

Det här är ju verkligen basic klickerträning :D Och jag vet inte varför jag varit så dålig på att träna det. Jag är ju inte dum ;) Men ändå har jag inte lyckats lägga upp träningen på ett genomtänkt sätt för att lära Pejla detta… men Maria lyckades sätta ord på den här träningen på ett sätt att jag plötsligt tycker att det verkar så enkelt.

Att få Pejla mer benägen att söka upp mig för att vilja starta upp träningen är med andra ord något som vi behöver träna massor på – jag ska ”börja om från början” här och bygga upp ett stort värde för Pejla att spontant söka sig till min vänstra sida på plan. Vi ska dels träna detta som en separat övning – vi går in på plan och jag belönar i början hennes första tendenser till att sluta upp, och shejpar sedan fram ett ordentligt kontaktsökande till vänstra sidan där hon får hålla kontakten längre och längre stunder. Och det här är ju egentligen inget nytt alls för oss – jag har bara hittat ett annat sätt att tänka kring det som jag tror kommer hjälpa mig att vara mer målinriktad med träningen samt att ha mod att bryta när det inte går bra.

Vi ska också träna det här genom att träna något litet moment, lämna platsen och belöna när hon följer med (istället för att belöna direkt efter lyckat moment). Det blir lite som att framlängeskedja, och längre fram kanske vi gör ett moment, förflyttar oss helt och påbörjar ett nytt moment innan belöningen kommer. Under måndag, igår och idag vi har tränat korta pass på detta, hemma, på klubben (utan andra folk runtomkring) och på en annan störningsfri plan, och det här upplägget känns både enkelt och mycket lovande!

Det här är för övrigt ett hopplock av mina anteckningar och funderingar so far efter kursen. Det kommer mera... :)

Nu har jag varit på kurs hos Maria Hagström en hel helg. Det har varit häftigt!

Jag har massor av tankar som snurrar i huvudet, och har under helgen insett att jag nog är ganska inrutad i hur jag tänker kring inlärning av lydnadsmoment! Maria kom med många nya saker (nya för mig alltså) som jag måste få ordning på här i huvudet innan jag skriver om dem.

Vi har anmält oss till en lk2-tävling som går av stapeln om bara ett par veckor, och frågan är om det verkligen kommer att gå... :) För det finns en hel del som jag vill börja om "från början" med, och då handlar det inte om lydnadsmoment, utan om andra saker :)

På vår priolista just nu:

- Massor av träning på att skapa ett stort värde i att "bara sluta upp" - alltså att Pejla ska sluta upp vid min vänstra sida när vi är på plan spontant och efter genomförda moment av olika slag. Detta både för att få igång henne att starta upp träningen med mig, samt för att få till transporterna mellan momenten bättre (de är en katastrof idag).

- Massor av träning på att lägga mer värde i passiva moment!

- Träna på att pausa.

- Träna med störning!

- Träna på att arbeta längre för belöningar.

Återkommer när jag samlat mig :)

Vi har numer två byråhundar på jobbet, och jag måste säga att jag inte skulle kunna tänka mig en arbetsplats utan djur längre! Och vi har ju även katten på besök rätt ofta :)

Inte världens bästa ljus i bilden, men ändå. Och visst skulle de hellre springa ute, men det har hittills funkat kanonbra att ha dem båda två här inne hos mig.

Det har blivit dåligt tränat de senaste dagarna, men det tänkte vi ta igen på helgens kurs hos Maria Hagström. Härligt!

Trevlig helg!

Sitter här och känner mig lite depp. Fick meddelande från tryckeriet att böckerna (www.hundtranaren.se) kommer att bli försenade ca 1 vecka. Jag som längtar så! Vill ha dem nu!

 

 

 

 

     

Vi gick ett långt spår (ca 800 m) med många vinklar och andra svårigheter (korsade bäckar, många olika underlag, väg mm). Men Pejla spårar bra! Hon vimsade lite ibland, men hittade för det allra mesta rätt på egen hand. Och hon bevisade än en gång att hon har bättre koll än vad jag har... Mot slutet var hon trött, men markerade alla saker, och matte kände sig väldigt nöjd!