Hela familjen tog en skogstur och hundarna var med. Vi hade hört ryktas om en liten grillstuga på ett ställe och gick iväg med vårt pick och pack i duggregnet. Hundarna sprang lösa och hade det härligt. Ända tills de rök ihop :( Men det lät nog värre än det var, för när jag sa ifrån och gick emellan slutade de genast och allt verkade som vanligt. Och efteråt kunde de springa och trängas och klanta sig intill varandra utan problem...

Vi är hur trötta som helst nu. Hundarna ligger utslagna på golvet, sambon i sängen och ungarna i soffan. Vi har grillat, gjort en massa upplet, tränat smågrejer med hundarna och gått och gått och gått. Regnet gav med sig efter bara en liten stund och jag kan bara än en gång konstatera att hösten är min favoritårstid.

Innan jag går och duschar eldröken ur håret ska även jag ta mig tid att slappa en stund! Och sedan väntar resten av min skriftliga examen i Canis klickertränarutbildning.

Idag var det som om något släppte för Nemi. Jag antar att hela grejen att vara bortlämnad i ett nytt hem kan ha gjort henne lite osäker (eller så är det väl att hon fått börja ligga bredvid mig i soffan och myst ;) -  hon har liksom varit mycket mer avslappnad idag än tidigare.

Jag brukar både börja och avsluta promenaderna med att släppa hundarna lösa i trädgården för lite spring. Och rätt som det var fick Nemi tokspel, gjorde femtioelva snurriga lekinviter framför Pejla och drog sedan iväg på sitt galna kelpierejs. Pejla var inte sen att hänga på och så var jakten igång. De sprang inte så länge, men de sprang tillsammans. Och de hade roligt :D

Igår morse tog vi en tidig vända till en "ensam" plan, eller ja, det finns både grus- och gräsplaner där, och det är i princip alltid folktomt, så det är lite av en favoritplats att åka till när jag vill träna utan störning.

Vi gick en vända över planerna och parkeringarna med båda hundarna lösa. Det kändes skönt att ha bra uppsikt över dem, och det hela gick bra. Någon gång sa Nemi ifrån, men då fick hon gå bort en stund. De sprang i början och halvlekte lite, men Nemi hade nog ingen större lust egentligen, så efter en liten stund sprang de var för sig och roade sig på egen hand.

När vi lekt och rastat klart tränade jag med hundarna, en åt gången. Med Nemi blev det fotträning. Hon är så annorlunda att jobba med mot vad jag är van! Jag har liksom fått för mig att hon inte tycker att det är roligt; att hon tycker det blir jobbigt när belöningen uteblir och blir låg, men efter att ha pratat med Louise så inser jag att jag kanske missförstår hennes kroppsspråk. Hon är ju en vallhund och har av naturen lägre hållning än vad Pejla har. Det är väl en vanesak för mig antar jag. 

Men, för att jag ska kunna få till det med Nemi tror jag att jag måste ta allt från början nästan. Mycket på grund av att jag ska hitta rätt sätt att träna med henne. Så med fotträningen blev det först några frivilliga ingångar och sedan testade vi att gå. Det jag såg, och har sett förut, är att hon tappar fokus på mig precis de två-tre första stegen. Eller ja, fokus har hon kanske, men hon tittar inte på mig.

Sak nummer två som jag sett är att hon gör precis så, släpper mitt ansikte med blicken, innan hon börjar sacka. Så min plan är helt enkelt det gamla vanliga - att förstärka mycket precis de allra första stegen. Ett steg, två steg, tre steg, ett steg, fyra steg, ett steg, ett steg osv osv. Varje gång hon släpper mig med blicken gör vi bara om. Jag vill helt enkelt få upp hennes belöningsförväntan där i början och sedan börja pingponga mig uppåt i antal steg, precis som jag gjorde med Pejla när jag hade liknande problem med henne. 

Såg en förbättring redan under första passet. Det är inte 100%, kanske inte ens 80%, men från att ha varit 0-10% låg vi på slutet iallafall över 50%. Jag tror att det här vore ett ypperligt läge att faktiskt loggföra. Med Pejla är jag så sammansvetsad att jag kan hålla mer i huvudet och gå mer på känn, men med Nemi är allt nytt och det blir mycket att ta in rent upplevelse- och informationsmässigt för mig, så logg är nog ingen dum idé för att få svart på vitt hur det faktiskt går.

Belöningsplaceringen har jag just nu framåt med Nemi, även detta förstås för att undvika belöningsförväntan bakåt. Jag vill inte heller förstärka att hon sluter upp bakifrån för mycket, då det är just detta som är lite av problemet när jag går fot med henne. Hon kan sacka, och sedan komma upp bakifrån med belöningsförväntan - vill inte att det ska bli en kedja av detta. Så belöningsplacering framåt känns mer logiskt just nu. Det kan mycket väl tänkas att den ska ändras längre fram, men nu testar jag såhär ett tag.

Pejla fick också träna fritt följ. Med henne är det ju lite tvärt om - hon sackar väldigt sällan, men däremot har hon en tendens att tränga/komma för långt fram, när det blir längre tid mellan belöningarna. Med henne gör jag alltså lite tvärt om. Har en leksak som vi busar med, hon blir taggad, vi går fot en bit och någonstans längs vägen tappar jag leksaken på marken bakom mig, utan att hon märker (Tina, hon har inte märkt det än!). När hon går bra säger jag "ta den" och vid det här laget har hon lärt sig att saken ligger bakom oss.

Jag tycker att Pejlas position är skön nu. Den känns rätt - jag ser henne i ögonvrån och attityden är härlig. Jag ska bara se upp med att inte gå för sakta, för då blir det gärna lite studsigt.

Jag måste säga att det är väldigt intressant att träna samma moment med två så olika hundar. Det ger massor av nya tankar och insikter hos mig.

Sedan senast jag skrev har det inte blivit något mer tjafs mellan hundarna. Igår "råkade" de lägga sig rygg mot rygg nedanför soffan en stund. Båda var trötta och jag vet inte ens om de visste om att de låg och lutade sig mot varandra, men det var hur lugnt som helst iallafall. 

Jag har äntligen lyckats få i hamn övertala-sambon-om-att-hundarna-ska-få-vara-i-soffan-projektet. Det visade sig vara enklare än jag trodde. Han vill inte ha hundar i soffan. Punkt. Men jag tycker att det är så MYSIGT och har alltid passat på att bjuda upp Pejla när sambon inte är med :) Nu har vi kommit överens om att hundarna får vara i soffan när vi bjuder upp dem. De får inte gå upp och lägga sig på egen hand. Och när de ligger där ska de ligga på en filt, som skydd. Det är väl främst att soffan blir smutsig som min sambo inte står ut med, och en filt löser ju faktiskt precis hela den problematiken.

Att få en ny hund i familjen känns lite som när jag fick barn. Inte för att jag vill jämföra små människobarn med hundar, jag menar bara att jag själv beter mig lite likadant. Oroar mig för saker, har lättare att vakna av ljud, är ordentligt trött, mer observant än vanligt osv.

Anledningen till min oro är att jag känner mig osäker på hur bra hundarna går ihop egentligen. De sprang runt och lekte på gräsmattan här hemma häromdagen, men inomhus är det inte lika enkelt. Ett par gånger har det blivit lite tjafs mellan tjejerna och jag tycker inte om det! Och det är väl detta som gör mig lite trött - att jag känner att jag måste hålla koll hela tiden och avbryta innan det händer något. Det är å den positiva sidan en nyttig lektion i hundspråk, för mig.

Nemi kan vara lite polis. Härom kvällen låg jag i soffan och tittade på tv. Nemi låg just då en bit bort på en matta, och Pejla låg nedanför soffan och åmade sig. Rätt som det var råkade Pejla sparka till soffbordet, som inte riktigt är något bord, utan en fotpall med en stor bricka på. Det stod två vattenglas på brickan och jag hojtade till - OJOJOJOJ, till sambon som satt till så att han kunde rädda glasen från att åka i golvet.

Det kan kanske ha varit mitt högljudda ojande som gjorde att Nemi plötsligt kom farande och klämde sig in mellan Pejla och soffan där jag satt. Det kändes lite som att hon ville vara med och hålla ordning på den klantiga Pejla eller något sådant, och någon sekund efter det var tjafset igång.

Det hände inget allvarligt alls, det hela var över på ett par sekunder, men det kändes ändå tråkigt eftersom jag tyckt att utvecklingen dittills hade gått åt rätt håll.

Det har blivit tjafsigt ett par gånger till efter det. Det är inga stora grejer, men jag är ovan och tycker det är tråkigt att de inte bara kan komma överens, hela tiden.

Pejla har tuffat till sig också det senaste - förr var det så att hon helt enkelt inte fattade allvar utan bara fjantade på, eller så gav hon sig på en sekund om en hund sa ifrån riktigt ordentligt, då lommande hon till mig. Men nu kan hon hojta tillbaks. Hon kan även vara onödigt utmanande mot Nemi tycker jag - gå mot henne med tydligt riktat fokus på henne. Jag avbryter detta varje gång jag ser det.

Å andra sidan, när de båda har fokus på mig så kan de trängas runt mina fötter utan att det blir bråkigt, eller snubbla över varandra ut eller in genom dörrar - inga problem. De kan också ligga och vila/sova med bara någon meter emellan, helt avslappnat, så jag hoppas att de här småincidenterna inte ska bli värre.

Kompostgaller är ju bra, för övrigt. När jag inte kan hålla koll på hundarna får de helt enkelt vara i olika rum. Men det hade varit så otroligt skönt om de bara kunde vara bästisar!

Jag, dottern och hundarna tog en liten vända mitt på dagen. Dottern ville ta mer kort, och det fick hon väl! :)

 Matte har snurrat upp kopplen runt händerna för att det inte ska bli så

långt och trassligt. Lite ovan ännu att hantera två hundar på promenad.

Två nyfikna hundar. Gissa vad jag plockat upp ur fickan?

Så småningom upptäckte vi vår femte promenadmedlem - Missan

(syns längst till vänster i bild) och dottern lämnade över kameran

till mig för att orka "hålla ordning på katten"

Att gå och nosa tillsammans är inga problem.

Dottern tyckte att Missan blev trött i benen... :)

Solen har strålat hela dagen och det är friskt i luften. Dottern har varit hemma från skolan eftersom hon åkt den årliga hösthostan (hon får den varje höst). Hon har varit rätt hängig hela helgen och fick vara hemma och vila idag, trots att hon var feberfri.

Vi har passat på att vara ute en del. Promenerat och lekt i trädgården. Dottern, som älskar att ta kort, lyckades ta 164 suddiga bilder på mig, hundarna och katten innan kamerabatteriet tog slut igen.

Men ibland får hon till det riktigt bra, och några från idag går att se vad de föreställer:

Nemi och jag tränar lite frivilliga ingångar och sedan lite fritt följ...

Här går hon lite långt bak, som jag pratade om tidigare - men vi körde ett par pass till på eftermiddagen, och liiiite förbättring tycker jag att jag såg. Om den håller i sig återstår att se.

Här är det belöningstajm...

...medan Pejla tittar på...

Vi har även kört lite platsliggningsträning idag. Både Pejla och Nemi skötte sig bra, trots att katten sprang runt och retades.

Om några veckor ska Louise få en liten bebis, och just av denna anledning har även vi fått tillökning i familjen.

Louise har flera hundar, men känner att hon inte klarar att aktivera dem alla så som de är vana nu när magen är stor och bebisen snart kommer att ta all hennes tid och uppmärksamhet. Och därför kom hon alltså i fredags förbi och lämnade av den lilla kelpien Nemi.

Jag säger lilla, men hon är faktiskt större än jag mindes henne :) 

Vi tog en promenad tillsammans när de kom; jag, Pejla, sonen, Louise och Nemi. Pejla var förstås i vanlig ordning väldigt nyfiken på den nya hunden, och, även detta i vanlig ordning, lite väl framfusig. Men det gillar inte Nemi, utan sa ifrån ett par gånger under promenaden.

Förra gången Nemi och Pejla träffades var Pejla liten plutt, och de lekte och röjde tillsammans både i ridhuset när vi tränat ihop och senare hemma hos mig. Men nu gick det alltså inte lika smidigt.

Vi gick hem till mig och släppte hundara lösa i trädgården. Något morr kom det även här från Nemi, och Louise visade mig hur hon brukar göra när Nemi varnar på det där sättet - hon ber henne helt enkelt att gå bort. "Om du gör sådär får du inte vara med" ungefär. Jag har fått använda detta några gånger sedan i fredags, främst när Nemi försökt vakta mig när hon tyckt att Pejla kommit för nära när vi suttit i soffan eller liknande. Men de allra flesta gångerna hon tycker att Pejla blir för närgående går hon helt enkelt undan av sig själv, utan att varna.

Louise stannade bara en kort stund, och någon avskedsceremoni blev det inte. Jag tog Nemi med mig och gick in, för att hon inte skulle bli lämnad av sin matte utan tvärtom, vi gick ifrån henne. Väl inne satte hon igång med att undersöka huset. Hon testade att ligga i Pejlas bur rätt snabbt, hoppade upp i soffor och sängar och nosade länge där katten brukar ligga. Hon är snabb som en råtta och hann med att få i sig lite av kattmatskulorna som brukar stå framme jämt - jag är ju van en hund som inte rör kattmaten, men hädanefter får det bli utfodring för katten på samma sätt som för hundarna - mat ett par gånger om dagen och det som inte äts upp plockas bort. Egentligen är det kanske inte helt fel med sådana rutiner även för en katt?

Jag trodde för övrigt att retrievers var de glupskaste varelserna på jorden, men där har jag helt klart misstagit mig.

- Vad tycker du om Nemis sätt att inhalera maten? frågade Louise mig på lördagen. Och så är det verkligen - jag fattar inte hur en så förhållande vis liten mun kan få in sådär mycket mat på så kort tid! Det ser verkligen märkligt ut! Schlopp, schlopp, och allt är borta.

Innan jag kom ut på min första promenad med två hundar funderade jag hit och dit hur detta skulle gå till. Jag har aldrig promenerat med två hundar samtidigt förut på egen hand. Men jag vill inte hålla på att gå dubbla promenader varje dag, så det var ju bara att testa. Och om jag hade den minsta oro innan så släppte den efter några minuter. Det gick som en dans. Största oron hade väl varit att hundarna inte skulle trivas ihop; att Nemi skulle tycka det var jobbigt att ha Pejla nära sig hela tiden; att de kanske skulle börja bråka om luktfläckar och annat de hittade längs vägen. Men inget av detta har hittills hänt - när vi promenerar funkar hundarna exemplariskt tillsammans - även om de råkar krocka lite eller hittar något intressant att nosa på. Inga som helst problem. Och Nemis trevliga promenadbeteende verkar ha en god inverkan på Pejla som plötsligt blivit betydligt bättre på att gå fint i koppel, på höger sida till och med!

Det är häftigt att träna med en ny hund! Jag märkte omedelbart hur mitt sätt att träna ändrades utefter vilken hund jag tränar med. Jag testade på lördag förmiddag att ha båda hundarna med mig ut för lite enkla framförmappsövningar och frittföljträning. Ville prova att ha den ena hunden pausad, fritt liggande på marken, medan den andra hunden jobbade. Körde korta pass och försökte så gott det gick att även belöna den pausade hunden för att den låg på sin plats och väntade.

Nemi är ett föredöme när det gäller att pausa. Hon är van :) Pejla är väldigt ovan! :D Pejla gick upp några gånger, men rätt snart verkade hon förstå galoppen. Nemi låg vackert och väntade på sin tur och när vi tränade var hon heltaggad. Även Pejla tycktes bli mer taggad av att få ligga och kolla på när matte tränade med en annan hund, och jag tror att det här konceptet kan vara positivt på många sätt. Inte minst för mig!

Louise kom hit igen en sväng på lördagen, innan hon skulle fara hemåt. Då fick Pejla stanna inne medan jag, Louise, Nemi och Arya (Nemis "lillasyster") tog en träningsvända ute på gräsmattan hemma hos oss. Stackars Pejla stod i fönstret och tittade på, alldeles olycklig, och efter en stund kom dottern ut och berättade att Pejla faktiskt står och gråter där inne...

Jag testade lite framförmappande när Louise tittade på. Det kändes lite märkligt; jag är förstås ovan att träna med Nemi, och nu var det liksom under inspektion :D Lite stelt och tafatt blev det nog, men det kändes ändå bra, för Nemi köpte helt och fullt att träna med mig. En liten utmaning jag har nu, och som känns rolig att ta tag i, är att Nemi sackar efter ibland i det fria följet. Jag ska göra mitt bästa för att få hennes position mer konstant och även försöka få uthållighet i det. Det blir säkert tufft, men utmaningar är roligt :)

Jag har nämnt både dottern och sonen i det här blogginlägget. Och de har verkligen sett fram emot att ha en extrahund ett tag. Men Nemis framfart skrämde sonen lite där på fredagen - hon är inte helt lugn när hon hälsar om man säger så ;)

Men oj så duktig hon är! Jag vet inte exakt vad det är barnen gör, men något i deras kroppsspråk måste det väl vara, för bara på ett par dagar har hon lugnat ner sig något enormt när hon hälsar på dem. Hon gör sig liten och lägger sig ibland som en liten krok på golvet som för att visa att "jag är inte farlig, kom och klia på mig nu". Ett par omkullvältningar till har det i och för sig blivit, men Nemi märker direkt när det blir jobbigt för barnen och lugnar ner sig direkt.

Även Pejlas och Nemis relation har utvecklats positivt under helgen. Nemi var som sagt väldigt skeptisk till Pejla första dygnet, men ju mer vi promenerar och ju mer vi har lössläpp med dem ihop, ju bättre går det. Och idag på morgonen lekte de tillsammans för första gången! Tjoho :D

Jag har brukat släppa Nemi lös först, och då har hon rejsat iväg en bit, vänt upp och sedan ställt sig och tittat på när jag släppt Pejla. Pejla har provat att göra lekinviter på håll och sedan rusat mot Nemi, men det har inte Nemi gillat särskilt mycket. Hon har tydligt visat att hon inte varit intresserad av lek - gått iväg på egen hand och ignorerat Pejla. Någon gång har varningsmorret kommit när Pejla varit för på.

Men Pejla är också duktig! Hon har lärt sig att läsa Nemi och för det mesta sprungit runt på egen hand och låtit Nemi vara i fred.

Men så imorse bytte jag taktik. Jag har sett på Nemi hur taggad hon blir av att katten springer omkring, och tänkte att kanske blir hon taggad om jag låter henne vänta hos mig en stund och titta på Pejla som rusar runt. Och det verkade vara en bra idé.

Jag släppte Pejla och höll kvar Nemi lite i halsbandet. Nemi verkade väldigt intresserad av retrievern som fjantade runt i hög fart och vände upp då och då i en lekinvit. Så släppte jag tillslut Nemi på varsågod, och jajjamensan - hon rusade iväg som en pil, gjorde en snabb lekinvit mot Pejla och sedan var jakten igång :)

Pejla har inte en susning av en chans mot Nemi i jaktlek, och det tror jag passar Nemi ganska bra. Hon springer som en gasellkänguru med Pejla några meter efter. Ibland saktar hon in så att Pejla precis, alldeles nästan hinner ikapp, men just som Pejla tror att hon ska få tag i Nemi, lägger Nemi i raketväxeln och drar ifrån igen med några superskutt. Det ser väldigt härligt ut :)

Nu blir det här världens längsta blogg, men jag vet att både Louise och hennes mamma gärna vill läsa om hur deras älskling har det. Jag tror att hon har det väldigt bra! Hon verkar trivas, är med på alla aktiviteter som erbjuds och igår kväll fick hon äntligen även hälsa på katten. Missan har varit oerhört skeptisk till den nya flockmedlemmen och mest sprungit mot ytterdörren med burrig svans så fort Nemi visat sig. Men igår gjorde jag en ansträngning och lät Missan få sin mat i närheten av Nemi. Det, plus att Nemi är en väldigt duktig hund som visade sig liten och snäll mot katten, gjorde att de tillslut, under en kort sekund, stod nos mot nos och hälsade lite försynt.

Nemi var med på spårkursen igår också, och fick göra lite upplet och gick ett kort spår med en skrikande favoritapa i slutet. Det gick ganska bra med spåret, men det hade legat mycket längre än Nemi är van, och det blev svårt. Men hon klarade det tillslut och blev överlycklig när hon hittade apan :)

Dessutom imponerade hon stort på de övriga kursdeltagarna som tyckte att hon var såååå lydig. Och väldigt gullig när hon hon hoppade rakt upp i min famn medan jag stod på backen. Ett trix som jag själv också är väldigt förtjust i då detta är omöjligt att genomföra med Pejla :) Tyvärr var Anna med Charlie tvungen att åka hem innan de hann fota något av min och Nemis träning, men det blir fler tillfällen att göra det, så bilder det kommer, det lovar jag.

Efter en heldag i skogen tog vi en långpromenad i det härliga höstvädret, och sedan däckade både matte och hundar en lång stund.